Lumos 2017 (Simones första konvent!)

Toppen

Kapitel 13 - Festen del 3 - Der förbjudna

Simone blev lite lätt besviken av att Tove inte tog hennes hand, eller gick i armkrok med henne, men följde med ut på skolgården.
”In här.”, sa Tove och pekade på ett närliggande buskage bakom ett basketmål som dolde dem helt från matsalens alla blickar.
Det började bli kyligt. Simones hoodie låg längst ner i resväskan, tillsammans med medicinerna.

Just det! Medicinerna. Men det fick vänta.
”Hej, jag fick med mig Simone också.”
”Utmärkt!”, sa Tuva, som satt i lotusställning på marken med en stor Michael Kors-väska i knät.
Där fanns också Dorothea, som log brett mot Simone och vinkade, och Mathilde.
Dorothea hade också glasögon, märkte Simone, coola och svarta.
”Simone! Sötisen”, sa Mathilde. ”Vi tror att du kommer uppskatta - och behöva - det här.”
Det fanns något konstigt i luften här, något upproriskt.

Mathilde suckade och blickade upp mot himlen.
Återigen var hennes ögon konstigt dimmiga. ”Tove, har du tuggummit?”
”Japp”, sa Tove och halade fram inte bara ett, utan hela fyra Extra-paket.
Mathilde såg uppskattande på Simone. ”Den här kvällen kommer ba-a-ara bli bättre, hoppas att ni fattar det.
Simone började ana vad som komma skulle, men sköt tanken bakåt i skallen - det var absurt.
Inte HÄR.
”Var är Tristan?”, frågade Dorothea.
”Något har hänt med Simone”, bara så att ni vet”, sa Tove.
Tuva höjde sina tunna ögonbryn bakom solglasögonen och Simone tycktes ana en medlidsam blick bakom dem.
”Men hon verkar inte vilja prata om det, och jag tycker inte vi ska, typ, pusha henne till att spilla några bönor.
Men vi älskar henne, visst gör vi det?”
Dorothea log sitt breda leende igen.
”Nåja, till saken”, sa Mathilde och försökte slå ihop sina händer, missade, och lyckades en andra gång.

Simone började omedelbart svettas och såg sig oroligt omkring.
”Ni är GALNA!”, utbrast hon.
”Vad ska det få lov att vara?”, sa Tuva och halade upp flaskorna en efter en.
”Bourbon? Vodka? Jägermeister?”
”ÄR. NI. HELT.”
”Ssch”, sa Mathilde och ögnade flaskorna med illa dold entusiasm.
”Och VAD tror ni kommer hända om vi blir ertappade? Jag har rest hit från frickin’ Sölvesborg, inte en CHANS att jag tänker riskera…”
Men ingen verkade lyssna på henne.

Tuva delade ut små plastmuggar och Dorothea tog för sig av vodkan.
”Sötis, hur fan tror du att jag har pallat all press med att vara både prefekt och crappy flickvän?” , sa Mathilde.
Hennes dimmiga ögon fick plötsligt en logisk förklaring.
”Så ni har druckit hela dagen, eller?”, sa Simone med en röst som darrade av upprördhet.
”Det här är iron-proof”, sa Tove övertygande. ”Du borde ta på dig ett par solglasögon så att ingen ser din dimmiga blick. Försök gå rakt.
”Och sen har vi dessa”, tillade hon och skakade den absurda mängden tuggummipaket.
Simone växlade över från totalvägran till försiktig tveksamhet.
Om det inte gick att upptäcka… Allt BLEV lite roligare med alkohol, det var absolut sant. Men om hon blir ertappad.. skulle hon våga ta risken?
Hon blickade återigen oroligt bort mot glasväggarna.
Med en dov stöt mot magen såg hon Stephanie sitta för sig själv och faktiskt se ganska uttråkad ut.
Simone skulle aldrig någonsin våga prata med henne… om inte..
Men OM HON BLEV ERTAPPAD..
Men Stephanie var så oerhört snygg.. Och säkert en fantastisk människa, på många sätt.
Varför var Simone så feg?
Mathilde skakade försiktigt på jägerflaskan och såg genom sina nyss påsatta solglasögon rakt på Simone.

”Han tänkte på Malfoys skadeglada ansikte, på Chos ilska, och en plötslig våghalsighet grep honom.”

Om hon blev ertappad…

”… i dagligt tal endast borderline [’bo:ɖəɭajn], är en personlighetsstörning…”

”och du din lilla flata, kommer aldrig få kyssa Stephanie..”

”Och en plötslig våghalsighet grep honom…”

Smaken brände i halsen, det var som att dricka bensin utspätt med vinäger.
Skulle hon någonsin vänja sig? Hon hade så svårt att förstå personer som vande sig. Men visst, om amerikaner kunde vänja sig vid 30 graders värme..
”Här”, sa Tove och kastade tuggummipaketet till Simone först av alla, något som gjorde henne mycket glad.
”Hur många?”
”Minst femton.”
Minst femton? Men Tove höll i fem paket, så det borde räcka till var och en av dem.
Simone proppade in femton minttuggummin i munnen och började tugga. Det var segt och mintigt, men väldigt gott trots att fräschheten gjorde henne smått yr.
”Det var andedräkten, sen är det bäst om du fick tag på ett par glasögon.”, sa Tove.
Simone stapplade lätt av tursamma känslor - hennes läsglasögon som säkert var parkerade mellan hoodien och medicinerna.
Mediciner.
Men det fick, återigen, vänta.
”Och kom ihåg att gå rakt!”, skrek någon av dem lite onödigt högt efter henne medan hon småsprang tillbaka

Det var mycket färre personer på dansgolvet nu. Låten som spelades var också midtempo, men svängig och dansvänlig.
Ljuset var fortfarande dimmigt så det var svårt att se vilka Simone dansade med
Folk hade börjat sätta sig i drivor i olika hörn av matsalen. Chipsskålshängklubben var sedan länge upplöst, men bordet de hade suttit vid var smockfullt.

Simone blundade ögonen och njöt. Nu hade hon äntligen kommit till det stadiet när alla hennes bekymmer tycktes krympa till små, obetydliga hörn av hennes hjärta och mage.
Det fanns en konstig värme inom henne och hon kände sig upprymd medan hon svängde på höfterna i lagom takt till musiken.
Hon var here, hon var queer, och Harry Potter var det underbaraste som någonsin hänt henne! Hon blev nästan tårögd av lycka medan hon tänkte på hur fantastiskt modig Harry varit, som offrade sig själv, kom tillbaka till livet och gick i en cirkel runt Voldemort och retade honom, kallade honom Tom och försökte få honom att känna ånger.
Hon trodde att det var att Harry hade kommit tillbaks till liv som fick honom att inse att han var den sanna mästaren av Fläderstaven, eftersom han fortfarande trodde på det där Master of Death-joxet.

Bara en sak störde henne - hon hade inte riktigt nått till det där stadiet av total självsäkerhet än.
Stephanie satt vid telefonen-i-högtalaren och förde en (ganska ansträngd, hoppades Simone) konversation med en blond människa. Att prata med Stephanie kändes som en möjlighet, kanske en självklarhet, men det skulle fortfarande kräva en hel del viljestyrka.
Gud, så vackra de båda var.

Simone vände sig om mot Lovise.
”Snälla, låt mig klippa av ditt hår!”, halvskrek Simone.
Lovise såg med rätta oförstående ut och drog händerna genom sitt korta hår.
”Vadådå?”
”En huggtand i öronen är en sak, Bill, men det där långa håret…”
Lovise skrattade.
”Du borde dissa drakskinnsskorna också när du ändå håller på.
Jesuspomfritt, var lite mer djurrättsaktivisktisk… jag menar djurrättsakativitilistisk!”
Lovise vek sig dubbelt.
”Jag är en sträng mamma som inte tycker några av mina söner ska pyssla med skämtartiklar, men att få ett jobb på det korrupta ministeriet, helt ok.”
”Åt skogen med Fudge”, sa Lovise och flinade mot Simone.
Simone spädde på: ”Ja, jag föredrar helt klart dammsugare och delicatobollar framför fudge!”
Simone skrek. Lovise skrattade igen, men gav sedan Simone en alldeles för suspekt blick.
Simone vände sig om, olusten som hela tiden bubblat under hennes välbefinnande hotade att skjuta upp igen.
Hon befann sig öga mot öga med Thunder.
”Kom”, sa Thunder och tog hennes händer.
De startade någon slags improviserad valsdans, påhejad av ett flertal Hufflepuffare.
Thunders händer var, till skillnad från Frederics, varsamma och hon tillät honom göra flera pannkakor på henne. Ja, dansmanövern och inte ett kufiskt hopkok av mjölk och mjöl.
Låten gled in i ett instrumentalt parti.
”Grönt, grönt, grönt är märket på min kläd-na-a-ad!” skrålade Thunder i en improviserad melodi.
”Grön grön grön är lilla ormen mi-i-in.”, spann Simone vidare.
Plötsligt kände hon inte längre för att dansa. Hon tackade för sig och gav Thunder en kyss på handflatan.
”I must not tell kyssar”, sa hon och Thunder gapskrattade. ”Hare bra”, hälsade han henne och sållade sig till Hufflepuffskaran.

Simone gled graciöst ut ur rummet, förbi Dorothea som pratade med dreads-Hufflepuffar-prefekten och skrattade och vinglade så överdrivet och tillgjort att Simone direkt fattade vad som försiggick.
”Simmy, det här är Donald… du vet som ankan! Kvack, kvack.”
”Och Trumpeten”, sa Don (som Simone från och med nu skulle tänka på honom som) med sin förvånansvärt gälla röst och skrapade olustigt med sin sandalbeklädda fot.
”Tut tut”, sa Dorothea.
”Dorothea, jag behöver ta ett snack med dig”, viskade hon i Dorotheas öra. ”Girl talk!”, ursäktade hon sig till Don.
”V-v-va?”, sa Dorothea.

”Skärp dig”, väste Simone. ”Du spelar. Så mycket drack du inte. Så snälla, tagga ner innan du avslöjar oss.”
”Okej syster-yster”, sa Dorothea, kysste Simone på munnen och valsade oroväckande vingligt därifrån.
Trots sin nyväckta oro kunde inte Simone helt kväva den våg av glädje hon kände.
Hon hade blivit kysst! Av en av konventets mindre attraktiva tjejer, förvisso, men ändå!

Hon gick ut till det stora rummet. Folk satt två och två här och där och en större ring beståendes av mestadels Gryffindorare och prefekter var snävt inklämd mellan två rader av skamfilade skåp. Simone fångade Remus1999’s blick, som var lika delar föraktfull och försiktigt nyfiken.
Hen återgick sedan till sin telefon och spelade något som Simone kände igen på fingerrörelserna som Two Dots.
Framför henne satt Tove och Tuva på golvet mittemot varandra och lekte en intensiv klapplek.

”Ari pari, dori pori
vinet är nu druck-et
Vem är du, vem är du
kär i, kär i nu?

Ari pari, dori pori
Natten är så ung-nu
Ari pari dori pori
Me-me-me-me-mento mori
Minns att du ska dödödö
Natten är så ung-nu

Ari pari dori pori
Kärlek är-alltvihar
Airr pari, kvackkvackkvack
Kärlek ääääär..
Du-o-jag”

”Simmande, sim-karaktären Simoneee!”, utbrast Tove och tog henne i en kram som kändes i varenda cell i Simones kropp.
”Tovepovedove”, sa Simone.
Skulle hon våga kyssa Tove på munnen, hade hon Dorotheas mod?
De gnuggade kind istället.
Simone kände värme, kärlek. Konvent var BÄST!

Hone la sig resolut ner med huvudet i Toves knä.
”Vi pratade just om hur glada vi är att ha fått lära känna dig”, sa Tove och strök frånvarande Simones hår.
Simone misstänkte att det var en lögn, men det var en rätt bra lögn…
”Jaså? Jag kan få intrycket att ni kan vara jävligt falska ibland”, sa Simone innan hon hann hejda sig.

Rädslan, paniken var på god väg, men Tuva såg tvärtemot rätt tacksam ut.
”Vi vet.”, sa hon. ”Vi vill så gärna att alla här ska vara glada små tomtar, men det kan hända att vi tyvärr går lite för långt i vår strävan efter det.
Att vi drar små vita lögner ibland, kommer med överdrifter och sånt och kanske är onödigt snälla..”
”Jag ljuger om rätt konstiga saker”, fortsatte Tuva. ”Jag sa till Donald att jag ägde ett mickstativ. Jag äger inget mickstativ, hallå!”
”Men du förtjänar allt vi säger”, försäkrade Tove. ”Vi menar det, vi älskar dig så genuint, du är så cool och snäll. Och så bra på trekampen!”
”Jaså, säg något negativt om mig då!”, befallde Simone.
Tvillingarna utbytte blickar.
”Vi blir nog ofta ganska nervösa små barn kring folk med diagnoser”, sa Tove försiktigt och fortsatte stryka Simones hår.
”Vi vet inte riktigt hur vi ska bete oss eller förhålla oss kring dig riktigt… Det vore så bra om du kunde komma med typ tips och så.”

Orden borde fått det att svida i Simone, men hon fick genast syn på något viktigare.
Stephanie hade gått och satt sig vid ett bord, själv och med mobilen i högsta hugg.
Det blev en stunds rätt obekväm tystnad innan Tove tog till orda:
”Fanken, jag vill fortsätta klappleka men ditt huvud är i vägen Simpim.”
”Lek den ändå”, sa Simone.
”Ari pari, dori pori
vinet är nu druck-etAAJ!”
Tove började skratta och fortsatte klappa medan vissa handslag landade på Simones hals.
”Halstortyr”, skrek Simone och Tuva fnissade.
”Ari pari dori porAAJJ!”
”Vill du få mig att bli jazzsångerska, eller?”
Alla tre bröt ihop i paroxysmer av skratt. Det var fjäderlätt, underbart, for genom Simones kropp som helium.
Men så såg hon Stephanie, med sina vackra fräknar matt glänsandes i lysrörsljuset, i ögonvrån.
Det var nu eller aldrig.
”Brb”, sa hon och hörde bakom ryggen hur tvillingarna fortsatte.

”Hej Stephanie!”
Och äntligen, äntligen, tittade Stephanie upp och sa ”Hej” tillbaka och log.
Det bildades små kuddar i Simones hjärta.
”Viktor’s going to get some more drinks.”, sa hon och satte sig.
Hon hade hoppats att Stephanie skulle roas av referensen, men Stephanies leende falnade.

En ansträngd tystnad föll.
”Öh, så har du kul?”
”Ja, ganska kul”.
”Självdå?”
”Jo, jag har ganska kul.”
”Vad bra.”
”Vad bra.”
”Ja.”
”…”

”Öh, så har du kul?”
”Ja, ganska kul”.
”Självdå?”
”Jo, jag har ganska kul.”, sa Simone och började fatta.
Hon flinade, och såg till sin glädje att Stephanie flinade tillbaka.
”Vad bra.”
”Självdå?”
”Jo, jag har ganska kul.”
”Vad bra.”
”Öh, så har du kul?”
”Ja, ganska kul”.
”Självdå?”
”Jo, jag har ganska kul.”, Simone fnissade nu okontrollerat.

”Vad bra.”, sa Stephanie och fnissade än mer okontrollerat.
De satt en stund fnissandes och utbytte glödheta blickar.
Simone kände det som om det svällde en ballong av glädje inom henne.
”Så… vad tänkte jag säga? Vad heter du?” frågade Stephanie.
”Simone.”
”Hej! Stephanie.”, hon sträckte fram handen.
”Åh, en handskakare.”, sa Simone. ”Öh, förlåt men det är så uppfriskande. De flesta här är kramare.”
Stephanie sög på tummen en stund. Och fortsatte sedan:
”Well… jag känner att det finns, liksom en slags stege. Hehe, hur ska jag förklara.. först ett handslag liksom. Sen en kram. Sen en puss, en kyss. Sen sex, kanske, om båda parterna är med på det. Sen gifter man sig, typ.”
”Låter klokt.”, sa Simone.
”Aa.”, sa Stephanie.

”Så…”, Simone kände det som att hon fiskade desperat i luften efter samtalsämnen. ”Är du här själv?”
Stephanie hävde en djup suck. ”Nej, jag är här med Henrietta, .. um, du kanske har sett hon med en urtvättad fjärilströja? Typ, Gryffindor?
Well, hon verkar ha det så HIMLA kul.. med.. med, du vet. Um, ”Thunder ”och gänget. ”Thunder” är väl Slytherin, som du?”
”Ja”, sa Simone.
”Idiot.”, sa Stephanie. Hennes tonfall, som hitintills varit ganska drömmande, var nu dömande istället. ”Han går ju liksom lite runt här och tror att han typ äger stället, liksom…”
”Jag vet inte, det känns som om jag slutat betyda något för Henrietta.”, Stephanie fiskade upp sin mobiltelefon. ”Kolla vad gulliga de är på FB. ”På Donken! På Burgerking! Med Henrietta Williamson och sex andra. ååh, jag kokar.”

Det blev tyst igen. Stephanie scrollade ner en stund innan Simone kom på något nytt att säga.
”Öh, jag är här själv. Jag är från Sölvesborg. Jag.. jag har blivit lite kompis med några Slytherinare men ibland önskar jag att jag gick med någon… Jag har en kompis hemma, Alice, men hon är inte något jättestort potterhead..”
”Sölvesborg”, sa Stephanie utan att titta upp, och Simone kände det som om helt fel del av hennes uttalande diskuterades. ”Jag bor i Göteborg.”
”Är vi båda borgare, då eller?”
”JA!”, Stephanie kollade äntligen upp. ”Moderat såklart!”

Simone påminde sig själv att aldrig prata politik med sin framtida fru.
”Borg-brudarna”, sa Stephanie och sträckte fram en fistbump som Simone besvarade.
”Snubben som hittade på namnen på svenska städer måste haft sjukt dålig fantasi! Göteborg. Sölvesborg. Helsingborg. Whateverborg. Strumporborg. Madonnaborg. DödaMigSnällaBorg. AndersBorg. (Och hästsvansen)”
Stephanie skrattade.
”Hogwartsborg”, spann hon vidare. ”Men Hogwarts är ju en borg så, um…”
Mörkret började falla omkring dem.
Hur mycket var klockan egentligen?
”Gryffindor leder i elevhemstävlingen”, sa Stephanie en smula omotiverat.
”Men Slytherin kommer snart ikapp er.” , kontrade Simone.
”Försök ni bara”, Stephanie lipade.
”Vi kommer klå er!”, Simone lipade också.
”Nähä!”
”Joho!”
”Nähä!”
Joho!”

I vad som kändes som en evighet fortsatte de båda tjejerna att gnabbas om elevhemspoängen.
Gryffindorelever som passerade dem blev smått konfunderade. Var de där två a thing? De visste inte så mycket om den där Simone-bruden, men de visste att Steffo var alldeles för introvert för att våga göra en move på någon.
Slytherinelever som passerade dem klandrade inte Simone ett dugg - Stephanie var oerhört snygg. Men brydde sig inte Simone lite väl mycket om Slytherin för att dejta någon från ett annat elevhem?
”I ship it”, viskade Tove till Tuva, där de satt i ett hörn med en Felicia och spelade kort.
Men Tuva såg ovanligt moloken ut.

Stephanie sög fortfarande på sin tumme.
Och helt plötsligt, som genom ett trollslag, blev det tyst igen.
Stephanie halade fram mobilen.

Så bra!

Bra

Kapitel 14

Såhär i efterhand skulle Simone aldrig någonsin förstå - eller förlåta sig själv - varför hon reste på sig och gick. Hon började få redigt ont i huvudet, slut på samtalsämnen och började tycka att Thunders blickar från där han satt ovanpå ett skåp och halsade en hel cola såg alldeles för beräknande ut.
Men så fort hon fått ur sig ett ”vi ses” så ångrade hon sig så mycket att hon ville dö, där och då. Stephanie såg både förvånad och lite sårad ut när hon besvarade ett ”vi ses” tillbaka.

Men det var för sent. Simone stegade mot toaletten och det kändes som att nästan all glädje rann av henne, tills det enda som återstod var den brinnande känslan i hjärtat som talade om henne att kanske, bara kanske, skulle allt lösa sig innan konventet var över.
Men bara kanske.

Fortfarande med huvudvärk och nu också lätt vinglig skannade Simone det Stora Rummet efter ett nytt fint ställe att hänga på.
Stephanie var borta, likaså Tove och Tuva. Men Simone såg en korpsvart kalufs av hår i glipan mellan två ”kom på marknaden”-affischbeklädda pelare som påminde så mycket om Harrys att hon makade sig dit.
Hon ångrade sig nästan på en gång - den visade sig tillhöra en av Ica-nissarna. En annan Ica-nisse stod och mumsade ur en alldeles för stor påse godis, och lite längre bort, knappt synliga under en trasig lampa, stod, åh herre gud, döda mig nu, snälla, SNÄLLA, Accioweasley och tuggade tuggummi med näsan i mobilen.
Men det var försent, alldeles för försent, att vända.

”Tja”, sa Ica-nisse 1.
”Fja?”, sa Ica-nisse 2 mellan tuggorna.
Deras ton var inte direkt fientlig, men det fanns något olycksbådande med sättet som de båda tornade upp sig över henne.
”Läget med Borderlinebruden då?”
Ah. Där kom det.
”Det är..”. Simone förberedde sin bitska retort, men plötsligt fick hon en enormt stor, sur uppstötning i munnen. Och till sin förskräckelse kände hon att den smakade cirka tusen procent sprit.
Om hon pratade nu så skulle hon garanterat ge ifrån sig spritlukten. Hon satt fast nu, det fanns ingenting hon kunde göra, absolut ingenting..
”Är det inte jobbigt att vara på konvent med diagnos?”, frågade Ica-nisse 1, men hans uttryck av omtänksamhet var så uppenbart fejkad att det sårade Simone.
”Du har berättat det för alla prefekter, va?”
Simone förblev tyst.
”Vet du..”, sa Ica-nisse 2 och tittade upp från godispåsen; han såg oroväckande granskande ut.
”Min polare har också Borderline och han tycker det är asjobbigt med fester, tycker inte du det?”
”Är du säker på att du hanterar det här som du ska?”
”Jag menar, en sån som du borde ju inte ens få vara här..”
”Vt du vad jag tror…?”, fortsatte Ica-nisse 2.
Terrorn sköljde över henne. Nej, nej, fan nej, det här var det sista, det absolut sista hon ville.
”Piss off”, båda ni, sa Accioweasley trött. Hon steg fram i ljuset.
”Är det inte uppenbart att Little Miss Psyk här skulle ääälska att få ett slags överdimensionerat utbrott inför halva danslokalen? Jag menar, alla är sådana.”

Accioweasley log på sitt hemska, provocerande sätt.
”De skäms över sina diagnoser, men samtidigt älskar de att få stå i centrum och vara speciella, alla blickar, alla viskningar.
Jag kan inte förstå mig på sånt… här är vi på ett Harry Potter-konvent och allt du verkar göra är att skapa drama.”
”Håll. Munnen.”, väste Simone mellan sammanpressade läppar när hon såg till att hon befann sig på säkert avstånd från Ica-nisse 1.
Accioweasleys ord sårade henne så mycket att hon undrade om det någonsin skulle läka.
”Och mer drama kommer hon nog antagligen skapa, om vi inte dunstar.”, sa Ica-nisse 1. Kom, den här… ja, ni vet.
Kom bara!”
”Vi ses… ’borderline’”, sa Ica-nisse 2 med djupt oroande betoning på ordet ’Borderline’.
Det kändes som att Accioweasley spottade i Simones hår.
Simone var med ens väldigt, väldigt beredd att skrika lungorna ur sig, men det var bara varm blåst i håret.
Accioweasley stannade upp.
”Maggie”, kommer du eller?”
”Snart”, sa Accioweasley och började rota i sin väska.

Maggie… De var ensamma nu, Ica-nissarna hade gått i förväg, och även gänget i den stora ringen var någon annanstans nu.
Den trasiga lampan flimrade till: Simone fick med ens en underbar, underbar idé.
”Inte så här modig därhemma, eller?”
”Vad?”, sa Maggie.
Simone gick sakta mot henne. Det slog henne hur lik Dudley hon var men det sket hon i: det fanns en ny självsäkerhet i hennes steg nu.
”Vet dem?”
”Om VAD?”, sa Maggie irriterat.
”Rättvisan tar oss alla”, fortsatte Simone kryptiskt och Maggie blev allt rödare i ansiktet.
Simone sänkte rösten: ”Det är ganska stora ord att klanka ner på någon med diagnos när man själv är en otrogen liten…
En dömd dessutom.”
Om Simone påminde om Dudley så påminde Maggie nu om morbror Vernon: Hennes högröda ansikte dränerades plötsligt på all färg: hon såg spräckligt vit ut.
”Hur.. fan… vet.. du..?”
”Ministeriet kan lägga ihop två och två, Harry.”
Maggies ansikte förvreds i ursinne - Simone hade tydligen träffat mitt i prick.
”Jag har…”, väste hon fram så att spottet yrde, ”Jag har kommit hit för att.. f-för att glömma det här, jag vill bara ha kul, vet du vad du är, du är konventets i särklass största, äckligaste och vidrigaste jäkla dramaqueen, kan du inte bara..”
”Nej”, sa Simone, så resolut och bestämt att Maggie backade flera steg. ”Du kallar mig psykfall, då får jag väl kalla dig precis vad som helst?”

Simone fortsatte: ”Sa inte din kille att han ville bli polis? Smart av dig att crusha på en kille som kommer lämna dig så fort jag säger till honom…”
”Nej! NEJ!”
Maggie såg bedjande och vädjande på henne.
Simone hånlog: det gav henne en sådan tillfredsställande känsla av makt att veta hur rädd hon gjorde Maggie.
”Jag vet precis hur du har det. Du kom hit för att ha kul, för att glömma, för att lämna saker och ting bakom dig. Och kolla, jag hajar det.
Men du kommer inte undan. Du förtjänar inte att alla runtomkring dig får falska förhoppningar om att du är en fin liten ängel.”
Maggie gapade lätt. Hyn blev ännu blekare. Hon var så jävla rädd, det syntes lång väg.
”Vore väldigt synd om det kom ut… väldigt, väldigt synd..”
”VAD VILL DU?”, skrek Maggie på henne, men som tur var så fanns det ingen i närheten. ”Kolla, jag gör vad du vill, jag.. jag kan lämna dig ifred, jag skiter i vad du har gjort, hur jobbigt det var för oss alla, det är bakom oss, okej, jag lämnar dig ifred, jag kanske skulle kunna smöra till mig några..”
Simone höjde rösten ”Visste ni att!”
”NEJ!”
”VISSTE NI ATT…?”
Maggie såg ut att vara på gränsen till tårar. Munnen gapade som en död fisk - Maggie fick inte fram ett ord.
Simone lät stunden ligga kvar ett tag innan hon förde in nådastöten:
”Dåså. Lämna mig ifred.”
”Hur… hur vågar du…”

Maggie vände sig därifrån och småsprang rakt in i korridorens mörker.
Hur mycket var klockan? Simone tänkte att det nog var dags att gå och sova.
Vart var alla?

Även när hon kom fram till sovsalen så var det öde, inte ens släckt.
De ljusa, sterila taklamporna stack i ögonen. Huvudvärken var värre nu och det var med en häftig stöt av glädje i magen som hon såg vad som väntade henne på toppen av resväskans innehåll - påsen med Grilled Cheese & Onion som hon stal från köket!
Hon satte sig ner på sin nötta sovsäck och rev upp den. Smaken var ren orgasm för tungan. Glupskt så hävde hon i sig näve efter näve och reflekterade över hur gott det var, och hur mycket hon älskade allt.

Kunde det bli bättre än såhär? Hon hade vågat prata med Stephanie. Inte bara det, de hade klickat som om det inte fanns någon morgondag. (Vilket det skulle finnas, som tur var.) Hon hade satt dit Accioweasley - Maggie - och hade henne lindad runt sitt lillfinger med ett otroligt vasst vapen.
Hon hade Tuva och Tuve, öh, Tove. Hon var mjuk, glad på livet och på ett frickin’ Harry Potter konvent!
Harry Potter, så modig, så cool, hennes liv, hela hennes liv.
Det kunde inte bli bättre. Vad, VAD skulle kunna förstöra detta?

”Jag kan fan inte tro dig..”
Simone satte en särskilt god skiva av Grilled Cheese & Onion i halsen.
Mathilde stod i dörröppningen, nästan vackert inramad.
”Du snor chips IGEN?” vad är det med dig, egentligen?!”
Skräcken ilade genom Simone. Nej, nej, det här får inte hända, det här får inte vara sant! De hade blivit så bra vänner! Och Mathilde skulle aldrig förlåta henne för att begå samma misstag igen, samma brott.

Det var en fråga om principer det här, om etik. Precis som hon sagt tidigare idag.. Simone var så arg på sig själv och ville trots sin plötsliga
”That’s it”, sa Mathilde och utan att se på Simone stormade hon iväg till sin resväska och slet ilsket i dess klädhög.
”Jag tänker rapportera dig imorgon, och vänta dig en oansenlig m, slå dig i backen på det.. ’Simmy!’
Skammen for som hett vatten genom Simones hals, men så brände alkoholen till i magen på henne och hon kom med sitt försvar:
”Så vadå, du ska lämna ut någon i ditt egna elevhem! Kom igen, vi ligger ju bara några poäng efter Hffufle.. jag menar Huufflpf..”
”Slytherin kom sist i
Det kändes som att marken trillade bort under Simones bara knän.
”Men för tusan Mathilde.. Det är ju inte så att du har spelat osjyst under konventets gång, eller hur? Är det därför Tristan bråkar med dig?
Kom igen, jag såg dig när du gjorde de där undantagen i rökrutan!”

Mathilde höjde ett ilsket ögonbryn.
”Dessutom, jag skulle kunna skvallra på dig för att vi gjort du-vet-vad… och du skulle kunna skvallra på mig, och jag skulle kunna säga.. kom igen, vi kommer ingen vart om vi ska hålla på att utpressa varandra till höger och vänster och mitten och fram och bak.
Och det vet du, Mathilde. Det vet du.”

Simone var ute på farligt vatten, hon visste det, och skammen brände och sved värre än någonsin. Men hon såg, mirakulöst nog, hur ilskan rann av Mathildes ansikte.
Mathilde såg ut att genomlida en inre kamp.
”Vet du, du är så… ååh jag kan ALDRIG förlåta dig för vad du gjorde… jag kan KANSKE förlåta dig för chipsen, och jag fattar att du gav bort dom… Ååh du är så fin, men samtidigt.. AAH det där du gjorde..
Kolla, Simone jag.. jag tycker om dig, det gör jag.. men ibland är du så himla…
.. kolla, jag är för trött för att bestämma mig om du är awesome eller ett creep så… godnatt SÖTIS!”

Kampen tycktes intensifiera ännu ett snäpp innan Mathilde kröp ner i sin neonlila sovsäck.
Simone kunde inte låta bli att le. Danger averted. Egentligen var hon sugen på mer chips, men hon lät bli, alldeles för rädd för att provocera Mathilde
Huvudvärken intensifierades än mer och hon grävde efter en sömntablett.
Hon somnade ändå med ett leende, då Stephanies vackra ansikte tycktes simma inför hennes ögonlock. Men det var något som inte stämde.. ”Jag kommer aldrig förlåta dig för vad du gjorde..”
Vad skulle det betyda?
Innan hon gled in i drömmarnas land tänkte hon förnöjt på vilken fantastisk hycklare hon var.

Superbra