Ginny och Lunas äventyr

Super!!

Taack

Såja, här är nästa kap, jag ber verkligen om utsäkt för att det blev så många dagars avbrott!


När Ginny och Luna vaknade nästa morgon var dom stelfrusna och oroliga. Fast inte på långa vägar lika oroliga som sina föräldrar. Xenophilius satt hemma hos familjen Weasley och berättade om vad som hade hänt. Han var helt förstörd, hans gula hår var mycket tovigt och hans banangula klädnad var fläckig. Han hade inte sovit på hela natten.
Molly skrek på honom för allt var hon var värd.
-Hur vågar du åka iväg när det är meningen att se efter flickorna, tänk om dom är i skogen, vad som helst kan hända, dom kan ha fallit ner i kärret! Och att du inte berättar det här förren nu!
Nu klarade Molly inte det mer, utan brast i en sådan hiskelig gråt att det uppenbarade sig en liten pöl på bordet som blev allt större. Även Arthur som var ganska jämn i humöret stirrade ilsket på Xenophilius.
-Nej, nej Molly, jag lovar, dom är inte i skogen! sa Xenophilius nervöst.
-Och hur vet du det då? fräste Arthur. Xenophilius ryggade skrämt tillbaka.
-Luna vågar inte gå dit ensam, P-pandora, hennes mamma ligger begravd där. Arthur lade handen på hans axel.
-Så var kan dom vara då? sa han lågt. Borde vi gå ut och...
-Ja, jag tänker gå till skogen! hulkade Molly och ställde sig upp.
-Jag sa ju redan att Luna inte vågar gå dit ens..
-Hon är inte ensam, hon har Ginny och Merlin skall veta att den flickan vågar för mycket för sitt eget bästa! sa Molly vasst och därmed klampade hon ut ur huset.
Xenophilius och Arthur lade snabbt ner sina röda kaffekoppar och skyndade efter.

Samtidigt hade Luna och Ginny börjat försöka hitta hem. Det var svårare än vad dom hade trott, men ingen av dom tog det särskilt hårt, dom visste att allt skulle ordna sig till sist.
Ginny var riktigt lätt om hjärtat, det var skönt att dom var vänner nu, hon och Luna.
-Så vad skall vi göra när vi hittar hem då? sa Ginny glatt.
-Vi kan gå och bada! föreslog Luna. Ginny nickade ivrigt. Sedan gick dom en stund i tystnad, medan dom letade efter extra saftiga blåbär att stoppa i sig.
-Tror du fom vuxna letar efter oss? frågade Ginny efter en stund.
-Ja, sa Luna enkelt.
-Är du hungrig?
-Ja, upprepade Luna.
-Börjar du känna igen dig?
-Nej.
Ginny log bekymrat. Hon hade gärna lärt känna den gåtfulla flickan lite bättre och prata om lite djupare saker, men hon ville inte tränga sig på mer än hon redan gjort. Så den mesta av tiden gick flickorna.
Plötsligt flämtade Luna till.
-Känner du igen dig nu? frågade Ginny ivrigt.
-N-nej! sa Luna panikslaget. Eller ja, nu vänder vi.
Ginny tittade åt det hållet som Luna tittade åt, för att försöka ta reda på vad det var som skrämde henne så mycket. Det räckte med en liten blick på den stora gravstenen med en bekant risig buske växandes bredvid sig för att Ginny skulle förstå. Luna brast i gråt.
-J-jag brukade älska att vara i sk-kogen! hulkade hon. Jag och mamma brukade alltid vandra omkring här. M-men sedan hon d-dog har jag inte varit här en enda gång, j-j-jag vågar inte, jag kommer aldrig att b-bli modig som d-du! fortsatte Luna snyftandes. Dessutom har jag glömt hur man hittar h-här, jag har svikit min mamma!
Det kändes ytterst konstigt för Ginny att se den alltid så glada Luna vara så ledsen och djup. Ginny satte sig bredvid henne på marken och höll om henne. Hon behövde inte säga något, hon höll bara om henne tills hon slutade gråta.
-Nu vill jag hem! sa Luna och började springa.
-Jag kom...började Ginny, men avbröt sig när hon såg vad som hänt. Luna hade fastnat i kärret.

Samtidigt sprang dom tre vuxna omkring i en helt annan ände av skogen, allihopa rödgråtna och rufsiga i håret, allihopa lika oroliga.

Såja!
Nästa kapitel kommer vara lite mer i
Lunas perspektiv!

Vad bra kapitel

Tack
Kommer mer snart!

Längtar

♥

Ok, här kommer lite mer
Kommentera om ni vill, ni får gärna berätta om ni hittar stavfel.

-Luna? ropade Ginny förskräckt.
-Det är okej, tror jag! sa Luna, vars fötter var helt fast i kärret. Ginny såg förskräckt på när den bruna massan fortsatte att stiga, snart var hela Lunas knän täckta.
-Om jag bara står stilla, så tar du en käpp, och...började Luna, hon fick inte gripas av panik nu, det var aldrig bra.
-Uppfattat! sa Ginny snabbt och sprang framåt, noga med att intr trampa i kärret. Härtills hade allting gått bra i deras lilla äventyr, allting hade ordnat sig. Skulle det bli så nu också? Det verkade nästan inte så, Luna hade börjat ge ifrån sig förtvivlade pip, hon hade kärrmassa upp till midjan. Ginny fick till slut tag i en tillräckligt lång käpp, men den var tung, och Ginny var liten, hon var osäker på om hon skulle lyckas kasta den till Luna. Hon lyckades nästan, men tappade själv taget om den. Det fanns inga lika långa käppar kvar nu, vad skulle hon hitta på?

Luna stod i kärret, täckt med något som kändes som klister, helt utan hopp. Hennes vän hjälpte henne, men hon var så liten, vad kunde hon göra egentligen. Vad dom behövde var ett under, och ett under var inte något som kom på beställning precis. Luna kved. Skulle hon någonsin få se sin pappa igen?
Mitt i sin förtvivlan hörde hon några röster. Jo det var sant, det var faktiskt röster.
-Skall vi vända om, vi är snart på Lovegoods tomt! sa en glad och hoppig flickröst. Luna mötte Ginnys blick, det måste ju beryda att dom själva också var nära hemmet. Om Luna bara slapp upp nu. Men hon skulle inte röra sig, hon kunde komma ihåg att hon läst att det bara gjorde saken värre.
-HJÄLP! ropade Ginny, så hårt hon kunde. Luna log uppskattande, och Ginny upprepade.
-HJÄLP!
-Vänta Dora, det är någon som ropar på hjälp! sa en välbekant röst.
-Charlie! flämtade Ginny.
-Det hör jag väl, kom grabbar! sa flickan.
-Luna sitter fast i kärret! ropade Ginny, för allt var hon var värd.
-Det är Ginny! sa en mörk och panikslagen röst.
-Bill! flämtade Ginny. Luna log. Hon hade sett Ginnys storebröder förut, dom var starka och kunde nog få upp henne.
Två rödhåriga muskulösa män och en slank ung kvinna med bubbelgumsrosa hår -Luna noterade att kvinnans hår snabbt skiftade till svart innan det blev rosa igen- mot dom i rasande fart.
-Ginny, hålls där du är så inte du också trillar i! mumlade Charlie Weasley stressat.
-Hjälp! pep Luna försiktigt, bara hennes huvud var ovanför ytan. Ginny skrek till.
-Här behöver vi handla snabbt, Charlie, hjälp upp flickan, Tonks, lugna ner Ginny, jag skickar en patronus till pappa!
Charlie mumlade bågra trollformler och en stadig bro uppenbarade sig på träsket. Charlie ställde sig på den och hivade upp Luna, som nu var dyblöt och smutsig, med sina muskulösa armar.
Ginny sprang fram mot sin vän, men Bill tog strängt tag i hennes armar.
-Pappa talade om för mig att han är här i skogen och letar efter er! fräste han. Vad i all världen skulle ni in hit för. Lovegoods flicka stod mitt i kärret för en knapp minut sen!
Han torkade snabbt Luna med hjälp av några besvärjelser.
-Nu skall ni hem och vila, jag tar Ginny och Dora, ta...
-Luna, sa Luna lågt.
Bill lyfte upp Ginny i sina armar, medan Nymphadora Tonks tog Luna i handen. Tillsammans började dom vandra hemmåt.
Där väntade ännu mer problem.

Den är svinbra! Älskar att läsa, och denna var verkligen bra! ♥

Jättebra men du råkade skriva intr istället för inte

Jättebra skrivet

Så himla bra!!!!