Voldemorts dotter och de vises sten [sv]

Ja jag gillar Severus i boken och ville ha en sida av honom där han är liksom snäll :p men det är som med Voldemort man får se en annan sida av honom

Kapitel 26: När vänner splittras.

– Kom precis hem o jag tänkte…
-AAAAA. Skriker en kvinna

* dörrarna slås upp 4 personer kommer in *

– Vad är det som här hänt älskling? Frågade Voldemort
- Cara hon är dränkt i blod!
– Älskling vad har hänt? Frågade hennes man
- Jag mår fint de är ingen fara, de är nån annans…
- Du är dränkt i blod Cara, du mår inte fint! Vart är du skadad?
– Jag säjer ju att jag inte är skadad, mamma.
– Det är ok om du har försökt döda nån men inte lyckats. Hon ler mot henne.
– Men orrrr lyssna då!
– Voldemort varför säjer du inte till henne att ta det lugnt och vila, det kan bli värre om hon håller på så där!
– Älskling, jag är inte de minsta orolig för att hon är skadad…
- Tack pappa.
– Hon är dränkt i blod, och om de inte gör dig orolig vad gör dig då orolig?
– Mamma mår du bra?
– Ja det gör jag gubben.
– Kom här killen, mamma ska villa hon vill bara inte erkänna att hon är skadad.
– Ok pappa.

* man hör att tre personer lämna rummet, och hur sen Caras man kommer tillbaka *

– Jag blir orolig för andra saker hon gör. Men jag litar på henne o det måste jag göra. Säjer hon att hon inte är skadad så är hon inte det! dessutom så hade hon bett om hjälp, hon bär huvudet högt som jag lärt henne men hon är ingen idiot!
– Tack pappa. Vill ni lyssna nu?
– Ok Cara. Svarade henens man o mamma.
– Det här är en mugglares blod, jag kom precis hem efter att ha torterat personen konstant i 5 timmar o sen lämnat honom för att dö. Så se de är inte mitt blod, dessutom om jag hade varit skadad så hade de varit blod på golvet o jag hade varit svag nu! Så ni måste lyssna på mig när jag säjer nått.
– Förlåt Cara. Mumlade båda två.
– Så nu tänker jag fortsätta där ni avbröt mig. Tryck på knappen

Vart kan dem vara? Måste skolan vara så stor? Tänk nu Cara tänk. I en korridor nej de är för stor risk för att en lärare ska komma. skolområdet? För mycket plats att fly. Orrrr att hon kan vara så dum, de är ju självklart de är i fängelsehålorna. Slytherinarna tror inte nån ska komma ner och förhäxa dem där, och den ända läraren som var där nere är Snape o han är på mitt rum. Jag borjade springa så fort jag orkade, jag tyckte jag kunde på en medalj så fort som jag kom ner till källaren. Nu ska vi se vart i källaren de kan vara, jag hör dem. Jag började gå mot ljudet och när jag kom fram ser jag att de har avväpnat Slytherinarna och hade sina stavar mot dem. Jag var inte så orolig för att Harry o Ron skulle göra nått, de var mest harmlösa förtrollningar de kunde som inte skulle skada dem, men tvillingarna jag har inte en aning om vad dem kan. Plötsligt började Ron prata
- Era små lömska kräk, de är säkert erat fel att Cara ligger där uppe! Vad har ni gjort med henne?
Malfoy o Zabini kollade på varandra o sen skockat på Gryffindorarna, innan Draco sa
- Har de hänt Cara nått?
– Ja, vad gjorde ni med henne? Hur lyckades ni lura henne? Morrade Fred
- Vi har inte gjort nått med henne, och vadå lura henne? Morrade Blaise tillbaka
- Hur är de med henne? Frågade Draco
- Hon ligger där uppe och de är ert fel! Sa George
de var väll sött att de brydde sig men de skulle faktiskt ha tagit reda på mer, nu höjde tvillingarna stavarna mot sina fienders ansikten. Nu tycket jag att de var dags att avbryta allt innan de gick över styr.
– Expelliarmus. Stavarna flög ur händerna på Gryffindorarna och de kollade på mig.
– De är snällt av er att bry er…
- Hur mår du Cara? Avbröt Ron mig
- Jag mår inte sämre än att jag kan stoppa er från att skada dem!
– De spelar ingen roll om vi skadar dem, de skadade dig!
– Nej de gjorde de inte Fred! Ni borde kanske ta reda på mer fakta innan ni börjar hota mina andra vänner.
– Men Cara, varför har du då feber och gråter hela tiden! Frågade Harry
- De är min ensak men de är inte på grund av de här två! Så snälla låt dem bara vara.
– Så du menar att du väljer dem framför oss? De trodde jag aldrig om dig. Sa Ron surt och vände sig om.
– Men snälla nån jag väljer inte nån framför nån annan, o innan du frågar så ställer jag mig inte brevide er för att jag inte tänker skada mina andra vänner!
– Du måste välja vi eller dem? Sa George
nu började jag gråta igen. Draco och Blaise var på väg fram till mig men blev stoppad av de andra killarna, de kollade ledsamt på mig.
– Varför gör ni så här? Varför kan jag inte så vara vän med båda?
– Därför att vi inte vill dela dig med Slytherinare!
– De låter som ni tar miss Riddel för en sak inte en människa! Den rösten hade jag känt igen bland hundra andra, Severus även Hermione var med ner.
– Professor Snape, sa killarna i kör. Hermione var framme hos mig och tröstade mig.
– Ja, och om jag mins rätt Riddle så beordrade både Dumbledore och Pomefrey dig att ligga till säng, så därför får du följa med tillbaka, för jag vill inte förlora mitt jobb! han log lite retsamt mot mig. Jag log tillbaka
- Ledsen sir, men jag går inte här ifrån än, även om du förlorar ditt jobb så bryr jag mig inte! Han log et svagt leende mot mig som bara jag skulle märka.
– Nå Cara hur ska du ha de? Fred hade brytigt tystnaden. Jag kollade på alla 6, hur ville jag ha det? sen sa jag
- Vet du vad Fred, jag väljer Draco o Blaise. Alla kollade skockat på mig.
– De gillar inte er, men lät mig umgås med er utan att säja nått för att de visste att ni var bra vänner till mig med, tydligen hade jag fel!
Gryffindorarna kollade på mig innan de gick iväg och klagade högljutt. Jag kände att de började snurra lite i huvudet och jag vacklade till, Hermione tog tag i mig så att jag inte skulle ramla.
– Det är just därför unga fröken inte ska vara ute och gå! Mars mot sängen! Snape log mot mig och jag log tillbaka. jag kollade på Slytherinarna.
– Severus får de följa med? Jag nickade mot dem, och han kollade på dem. De log lite.
– Det ska nog gå bra. Vi började gå mot Gryffindors torn, när vi kom upp för trapporna vacklade jag till igen och ramlade. Snape log lite mot mig och skakade på huvudet, jag bara skrattade lite.
– Nu gör vi så här, jag kastar en osynlighets förtrollning över alla och bär sen in Cara i uppehållsrummet, Granger du får vara synlig för du ska öppna ingången sen går vi andra in obemärkta!
sagt som gjort, Hermione öppnade dörren och vi klev in, Slytherinarna kollade lite extra på allt, jag tänkte att det här måste vara första gången Slytherinare sätter sina fötter här! När vi kom till mitt rum satte Snape ner mig på sängen och gjorde oss alla synliga.
– Nu lilla fröken jag struntar i vad Snape säjer om att jag är sjuk, ska du sova!
– Men Severus jag mår bra. Jag log mot honom.
– Ja säkert och att du ramlade ihop var bara inbillning?
– Nej men det var längesedan och jag tänker inte sova!
– Du beter dig som fem Cara!
– Och du beter dig som min… jag lät meningen dö ut.
men Severus fattade vad jag syftade på
- Förlåt Cara de var inte meningen. Jag är bara orolig för dig!
– Jag vet Severus, o de var inte meningen att skrika på dig heller…
- Var vaken då, eftersom jag ändå inte verkar få dig i säng, när du somnar så somnar du. Jag log mot honom o gav han en kram. Blaise o Draco kollade på mig eller snarare stirrade på mig.
– Vad jag sa ju att vi hade en nära relation.
– Ja men vi trodde ändå inte ni var så nära, ni är som en familj. Sa Blaise
som en familj jag hade aldrig tänkt på det, o uppenbarligen inte Snape heller. Jag märkte det när jag på något sätt läste hans tankar… LÄSTE HANS TÄNKAR! Jag ramlade ur sängen av skocken. De kollade alla på mig.
– Severus jag, jag läste precis vad du tänkte….

– Nu ska jag i väg o ge de här kläderna till alferna, haha och de ska vara skinande rena

* kash *

Ja verkligen kul att du valde att göra en fic ur de "ondas" perspektiv

lägg ut mer nu

Ja jag har typ alltid gillat de onda och jag tänkte att jag kunde visa att alla kan vara snälla och onda :p

ja och jag gillar att ha Cara i mitten. hon har liksom ett delemma eftersom hon inte vet vilken sida hon ska stå på. ska hon hjälpa sina kompisar att överleva eller hjälpa sin pappa att komma tillbaka? hon får helatiden försöka göra det rätta.
det är det jag gillar och hoppas andra gillar med den

Kaptiel 27: gudfar för två tack, och så ett fall med

– kläderna är nu rena och även jag, så nu kan jag berätta mer. Tryck bara på knappen.

Alla kollade på mig och jag kollade med en gnutta rädsla på Snape.
– Är du säker Cara?
– Jag, jag tror de, Severus…
- Finns bara ett sätt o ta reda på de… försök läsa vad jag tänker…
jag kollade på Snape, lite rädd. Men när jag kollade på honom kom de upp bilder o en röst som inte tillhör mig i min hjärna.
– Du tänker på L… o på Voldemort.
– Du kan verkligen läsa vad jag tänker. Jag har aldrig hört talas om nån som kan de…
- Vad tror du de beror på?
– Jag vet inte Cara… men jag ska försöka ta reda på det.
– Tack Snape. Jag log mot honom.
– Cara hur mycket vet dem om dig? Jag kollade på Hermione.
– Lika mycket som du kanske mer… hon nickade som svar.
– Jag tror ni behöver lära känna varandra bättre så jag går och ser om jag kan hitta nått om att läsa tankar. Jag log mot Snape o nickade kort han lämnade oss ensamma kvar i rummet.
– Cara vad är de som har hänt? Blaise kollade oroligt på mig
- Pappa är död. Jag kände att en tår kom ner rinnande för kinden, när skulle de ta slut? Killarna kom fram till mig o kramade mig. Hermione såg lite ensam ut och mot min förmodan drog Draco i henne o såg till att hon också fick vara med i kramen. Jag log mot dem glad över att de kunde hålla sams.
– Varför gjorde du så Draco?
– Jag vet inte Blaise, hon såg bara så ensam ut, och om hon är Caras kompis är de lika bra att vi håller sams med henne.
– Sant. Blaise log lite. Det är konstigt hur många leende man kan se på en kort stund.
– Kan du inte berätta nåt om Voldemort, Cara? Jag kollade på Mioni, jag måste ju ändå prata om honom nån gång.
– Jag antar att jag kan de… han gillar pankakor, har en orm som heter Nagini, ok flyger väldigt bra. De skrattade lite.
– Såna saker hade jag aldrig trott om honom. Sa Draco. Jag skrattade med dem. De skulle bli svårt utan pappa men jag skulle klara det med Severus o mina kompisars hjälp.
– Hur bra känner du egentligen professor Snape? Jag kollade undrande på Blaise.
– Han är min gudfar, så jag känner han väldigt bra.
– Jag hade också velat ha han som gudfar. Sa Blaise.
– Jag med. Kom de från Hermione. Draco sa dock inget, jag kollade på honom.
– Draco kan jag få prata med dig? Sa jag, han ryckte på axlarna.
– Kan jag lita på att ni inte har ihjäl varandra? Blaise o Mioni nickade o jag och Draco gick ner till brasan.
– Vad är de Draco?
– Visste du att Snape är min gudfar med? Jag kollade skockat på honom.
– Nej de gjorde jag inte…
- Men han har aldrig behandlat mig som han behandlar dig. Han hälsar knappt på, vilket jag hade behövt ibland. Jag hörde den ledsna tonen i orden Draco sa.
– Men Draco de var inte meningen att du skulle känna så. Vi vände oss om o kollade på Snape.
– Din far är en av mina äldsta vänner, men han ville ändå inte att jag skulle se dig särskilt ofta, du kunde få dåliga vanor…
- Du kunde väll ha bryt dig om vad jag kände?
– Ja de kunde jag ha gjort, ledsen för det!
– Jag går och låter er prata. Jag log mot två av personerna som betyder mycket för mig, och gick upp för trappan. De andra två satt och spelade Schack när jag kom upp, jag log mot dem.
– Vart är M… Draco. Frågade Mioni.
– Han pratar med Snape, de kommer upp om en stund. Jag satte mig för att iaktta deras spelande. De var uppenbart vem som skulle vinna. Plötsligt roppar Hermione
- Jag van!
– Grattis Granger. Blaise tog de bättre än väntat.
– Hermione, Blaise, säj Hermione.
– Ok Hermione. Jag log mot dem, jag hade aldrig trott de skulle acceptera varandra. Mitt i allt kom Draco o Severus in. Jag såg att båda var gladare, de hade fått en bättre relation inte så som min o Severus de gick nog inte, men bättre än förut. De gjorde mig glad. Plötsligt fick jag en ide.
– Severus? Kan de inte få sova här i natt i fall de vill? De såg glada ut över att jag frågat.
– Jag fixar de. Snape log och det blev så, efter att han hade pratat med Dumbledore så klart.

Jag hoppar två veckor i berättelsen, konstigt nog har de inte hänt nått. Quirrell är tillbaka efter att ha varit borta… Jag pratar fortfarande inte med Harry, Ron, Fred o George eller så är de som inte pratar med mig… jag o Mioni umgås ofta med Draco o Blaise, folk kollar men inte lika mycket som på Harry vilket jag inte klagar över. Sorgen att pappa är bort är inte lika jobbig, och jag har prata mycket med Snape vår relation har blivit starkare men även hans o Dracos vilket glädjer mig. Vi ska ha flyg lektion precis men åter till Historien.

– Kom nu Cara annars blir vi sena! Sa Hermione för femtioelfte gången på en minut.
– Jaja jag kommer. Jag tog på mig rocken o vi sprang ner till uppehållsrummet där vi mötte Harry o Ron, de kollade på oss o vi på dem.
– Cara kan du förlåta oss? Orden kom lite plötsligt o oväntat från Ron.
– Ööö, jag… klart jag kan. De blev glada o vi gjorde sällskap mot gräs plätten där vi skulle flyga.
– Jag lovar att Cara flyger bättre än Malfoy Sa Harry.
– Har du sätt honom flyga? Han flyger bra så inte en chans. Sa Ron, jag o Mioni log åt deras barnsligheter.
– Ska vi slå vad som läxorna? Vi visste att Ron inte hade några pengar att slå vad med, och att de var därför Harry föreslagit läxan.
- Visst, i två veckor. Jag o Hermione skrattade åt dem men de la inte märke till det. När vi kom ner, log vi mot våra vänner i Slytherin. Madam Hooch kom ut och sa åt oss att ställa oss bredvid varsin kvast. Det här skulle bli kul. Hon kollade på oss
- Vad väntar ni på? säg upp.
både jag och Draco sa upp och kvastarna for upp i våra händer, de tog ett tag för de andra att få sina kvastar att lyssna, längst tid tog de för Neville, suck. Efter det gav madam Hooch oss instruktioner om hur vi skulle göra.
– gränsla era kvastar och när jag blåser i visselpipan lyfter ni några meter från marken för att sen landa. Vi gjorde som vi blev tillsagda. Alla utom Neville som på nått sätt lyckades få upp sin kvast i luften runt 20 m. det var nu paniken utbröt, tjejerna i Gryffindor skrek, och Hooch såg ja mest… konstig ut. Men varför hon inte gör nått fattar jag inte. Hon kan ju trolla, varför inte bara ta kontroll över kvasten. Men efter som tanten inte gjorde de så blev resultatet att han ramlade ner o bröt handleden, vi kollade lite oroligt på honom. Vår lärare sa
- Han måste tas till sjukhusflygeln och den som lyfter en cm ovanför marken åker ut fortare än hon hinner säja quidditch. När hon gick hörde jag Draco säja
- Om tjockisen hade hållit i den här hade han kommit ihåg att landa. Slytherinarna skrattade men Harry skrattade inte o sa i stället
- Ge hit den Malfoy!
– Nej jag tänker lägga den nån stans där Longbottom inte får tag på den. Han hoppade upp på kvasten och flög ca 15 upp. Han kollade på mig o log, jag log lätt tillbaka.
– Höjdrädd Potter? Harry började sätt sig på kvasten.
– Harry jag tror jag vinner vadet, sa Ron o log lite. Även jag fann de ganska roande. Men Hermione sa i stället
- Harry kom ihåg vad Madam Hooch sa och du vet inte öns hur man flyger! Men han struntade i det o flög upp.
– En sån idiot. Sa hon
jag hörde Pansy säja
- Hoppas du ramlar ner Potter! Jag kollade på mina kompisar i luften,
- Cara gör nått. Sa Hermione
- Vad? Jag kan inte kasta nått på dem eftersom de kan ramla ner! Jag kan inte göra nått! Jag gillar inte att ljuga för henne, men jag vill se hur de utvecklar sig.
– Ge hit den Malfoy!
– Nej du får komma o ta den! Draco flög upp på 25 meters höjd. Och kastade sen i väg Nevilles minsallt, Harry lutade sig framnåt och flög efter, när han flög förbi Draco putte han till honom så han ramlade av kvasten, det var inte så här de skulle utveckla sig, de skulle inte försöka döda varandra. Jag såg honom börja falla och slängde mig upp på kvasten, flög mot honom, runt 15 meter fick jag tag på hans hand och drog upp honom på kvasten. Långt bort hörde jag ett
- Yes. Jag antog att de kom från Harry som hade fångat minsalltet. Plötsligt såg jag hur McGonagall komma utrusande från slottet och mot oss. Plötsligt kände jag att vi kom mot marken fortaren än vad jag väntat och sen blev allt svart.

– Ja vad hände? De får ni veta nästa gång. Nu ska jag vara vänlig nog att bara döda två mugglare. Har du otur kan de bli du…

* kash *

Jättebra (igen)

den är bra

Tack så mkt glad att ni gillar den

Kapitel 28: Vi kommer ut

– Nu ska ni få reda på vad som hände!

* man hör hur dörren öppnas o Caras man kommer in *

– Vad hände?
– Ja vad som hände efter att jag räddats Dracos liv.
– Undra hur allt hade sätt ut om du inte gjort det?
– Det får vi aldrig reda på… tryck på knappen.

Vart var jag? De senaste jag mins är att jag hade flyglektion, de var då bilderna kom upp, jag hade räddat Draco o sen blev allt svart. Jag hörde röster långt bort, och kände att ögonen öppnades långsamt. Runt mig stod, Hermione, Harry, Ron, Snape, McGonagall, Pomefrey, Hooch. Men vart var Draco? Tänk om han hade skadats sig värre än jag? Varför hade jag inte använt en trollformel i stället för kvasten? Tänk om… det kan inte vara så? Jag reste mig upp men kom inte så långt innan Pomefrey hindrade mig.
– Vart är Draco?
– Han ligger i sängen där bort… fick jag från henne.
– Mår han bra…?
– Fröken Riddle om jag får fråga varför bryr ni er? Jag kollade bara på henne.
– Han mår bättre än er han vaknade för 20 minuter sedan. Han ramlade på er, så du tog i mot hela fallet. Jag bara nickade till svar. Han mådde bra, jag undrade om Blaise var hos honom, men med allt folk runt mig skulle jag aldrig få se det.
– Kära elever kan ni var snälla och lämna fröken Riddle ifred en stund så vi kan prata med henne. Rektorns röst gjorde omedelbar verkan och mina vänner lämnade rummet.
– Får jag nu fråga vad som hände? Jag kände lärarnas blickar på mig. Så de visste inte vad som hänt?
– Jo Madam Hooch gick i väg med Neville och Draco hittade hans minsallt och hoppade upp på kvasten, Harry flög efter för att ta tillbaka den när Draco kastade iväg den flög Harry efter den och puttade avsiktligt/ oavsiktligt till Draco och han ramlade av kvasten. Jag var då dum nog att flyga upp och fånga honom med hjälp av kvasten i stället för att använda en trollformel. Så de var så vi hamnade här, jag räknade inte med hans extra tyngd på kvasten… jag skämdes lite för de, men lärarna verkade inte märka de utan, Hooch sa i stället
- Men varför räddade du honom? Ok jag visste att lärare kunde vara korkade men det här tog priset… jag kollade på Snape o han himlade med ögonen som att han förstod vad jag tänkte.
– Menar ni allvar att ni inte fattat det? vi är vänner! Nu såg lärarna skockade ut. Eller McGonagall, Pomefrey och Hooch gjorde det.
– Men de här är ju otroligt, en Gryffindor och en Slytherin elev kompisar. Sa Pomefrey
- Faktiskt så är jag kompis med Blaise med och det är Hermione med. Det blev lite mycket för dem att sönerna till två av de familjer som hade varit mest framgångsrika dödsätar var kompisar med Gryffindorare och mugglarfödda. Jag skrattade lite åt deras ansiktsutryck.
– Nog med utfrågningar nu! Jag måste be er lämna henne för att vila. Sa Pomefrey, Severus viskade nått till henne o hon nickade lätt. När de andra gått, hjälptes Snape o hon åt med att flytta Draco till sängen bredvid min. sen lämnade hon oss. Snape kollade strängt på oss
- Så nu har jag varit på väg och förlora båda mina gudbarn på en och samma dag! Vi log mot honom.
– Var snälla o gör inte om det!
– Snape vi kan inte lova nått. Det är inte kul om man inte får ta några risker. Jag kollade på Draco o han nickade som svar. Snape bara skakade på huvudet.
– Men ni kan väll i alla fall försöka tänka er för innan ni gör nått?
– Vi ska försöka Snape. Sa Draco.
– De är bra, försök vila nu så, ni kan komma ut till Halloween nästa vecka! Sen gick han, skall dem hålla kvar oss en hel vecka? Det här skulle bli tråkigt. Jag hade i alla fall sällskap.
– Tack. Sa plötsligt Draco.
– Ingen fara vad har man annars vänner till?
– Jag vet inte…
- Haha, vänner hjälper varandra det vet du, vad som än händer. Han log mot mig
- Vet du om att det här är typ tredje gången du räddar mitt liv på den korta tid vi gått här?
– Haha och pappa oroade sig för att jag skulle råka illa ut, men du har tagit hem priset Draco, tre gånger på en månad o tre veckor?
– Men tänker vi så här beror allt på dig!
– Jaså?
– Ja jag satt i samma båt som dig när du fick bläckfisken att komma mot oss, du är kompis med Gryffindorarna som försökte hota oss, och Harry knuffade av mig kvasten eftersom han inte tycker om att jag är kompis med dig!
– Då borde du kanske sluta umgås med mig… jag förde handen mot medaljongen och fingrade på den.
– Menar du allvar…?
– Om jag bara ser till att du nästan blir dödad hela tiden, så kanske det är det bästa… jag kollade på honom med glansiga ögon.
– Cara… han reste sig försiktigt och satte sig på min säng.
– Jag skulle aldrig sluta umgås med dig, du är en kul o rolig kompis. Han log mot mig och jag kände att jag log tillbaka. de var då han fick syn på medaljongen
- Vad är de för nått? Jag kollade på den
- Det är en medaljong pappa gav mig efter att han dog, han påstod att det är ett band till honom…
- Vadå tror du inte på det?
– Jag vet inte, men det hjälper det känns som han alltid är med mig. Draco gav mig en kram. Plötsligt slog dörren upp o Mioni kom in med Blaise efter sig
- Ta det lugnt Mioni.
– Orrrr han gör mig så arg. Hon kom fram o satte sig hos oss.
– Vad har hänt Mioni? Jag kollade på henne men hon svarade inte, utan det gjorde Blaise
- Vesslan…
- Vad gjorde han? Frågade Draco nu svarade Mioni
- Vi hade trollformellära och skulle lära oss Wingardium Leviosa o Ron den idioten gjorde fel så jag bad honom sluta för han höll på att vifta ut ögonen på mig, han bad mig göra de och när jag fixade det blev han sur. Och efter lektionen hörde jag han säja till Harry "varför är vi kompis med henne? hon tror att hon alltid vet bäst"
- Sa han verkligen det? jag kollad på henne, hon började gråta. Vi kollade på varandra innan vi tröstade henne. sen reste Blaise sig upp
- Vart ska du? Jag kollade på honom
- Tala om för idioten att han har sårat henne.
– Gör inte de Blaise, du behöver inte göra oss sällskap här… han satte sig igen o muttrade nått, jag log lite åt hans barnsliga sätt men tyckte det var sött av honom att bry sig om Mioni.
– Frästen hur är det med dig? Han kollade på mig
- Ja jag har ju mått sämre. De kollade på mig men frågade inget. Efter en stund gick Blaise o Hermione till sina respektive lektioner. Pomefrey kom ut och kollade till oss fortfarande skockade att vi var kompisar. Vi log åt henne, hon log lite åt oss o gav oss ett schack spel. Vi spelade tills klockan blev 10 och hon fick ta spelet ifrån oss.

Jag hoppar över den där veckan det hände mindre än förra gången jag hoppade i berättelsen. Jag och Draco pratade mest, fick ett berg av läxor att göra. Vi börjar precis innan vi skrivs ut.

- tänk att det redan har gått en vecka och att halloween festen är i kväll. Sa jag till Draco.
– Svårt att tänka sig. Mitt i samtalet kom Pomefrey ut
- Jag kan nu meddela er två att ni kan skrivas ut… men var försiktiga nu så jag slipper få tillbaka er här snart. Vi nickade och lämnade flygen. Det kändes konstigt att vara ute efter en vecka, vi hade inte en aning om vad som hade hänt på slottet. Vi tog sällskap ner till Snape efter som han ville träffa oss när vi kommit ut. Vi knackade när vi kom ner och han öppnade.
– Så sjuklingarna har blivit utskrivna. Han skrattade lite och vi stämde in.
– Jag tänkte bara tala om för er att alla vet vad som hände. Folk har svårt att hålla tyst. Dock vet de inget om er vänskap, jag bad även Zabini o Granger att hålla tyst, jag tror inte skolan behöver veta allt, särskilt med tanke på Malfoy o Zabinis familjer. Vi nickade.
– Så nu får ni skynda er om ni ska vara klara för festen. Vi sa hejdå till Snape och gick. Jag sa även hejdå till Draco o började gå uppåt. När jag kom till entrén krockade jag med Mioni, hon blev glad o gav mig en kram.
– Kul att du äntligen har kommit ut. Kom nu så gör vi oss klara in för festen. Vi sprang upp tillsammans. När vi kom kollade folk på mig, jag låtsades inte om dem, utan gick in på mitt rum… Hermione sprang och hämtade kläder hon skulle ha. Jag drog fram en kort svart läning med en orm på ryggen sen tog jag på mig mina knästövlar. När Hermione kom in hade hon på sig en knä lång röd klänning med svarta stövlar. Vi log åt varandra
- Vad fin du blev.
– Du är också fin Cara. Vi gick ner tillsammans till salen, och när vi steg in tappade vi hakan, salen var helt fantastik med alla ljus alla pumpor o andra dekorationer. Vi satte oss en bit ifrån killarna. Dumbledore började säja nått men kom inte särskilt långt för än Quirrell kom in skrikande
- Troll i fängelsehålorna, troll i fängelsehålorna. Ville bara säja de! Sen svimmade han, o alla elever fick panik. Jag kollade på killarna de hade panik i ögonen även Draco o Blaise. Jag skulle precis kolla med Hermione men hon var inte där. Vart är hon? Eleverna reste på sig för att springa ut när Dumbledore skriker
- Tystnad. Prefekter ta eleverna till uppehållsrummen, lärarna ni följer med mig till fängelsehålorna.
jag kan inte följa med tillbaka, vart är Hermione?

– Ja vart hon är får ni inte veta nu.

* kash *

Ja enu ett kapitel ja jag tkr det är intressant att Cara är i mitten. och hon är ltie emr vad ska man säga mänsklig, hon är liksom inte genom god lr genom ond :p

Ja jag försöker få henne "mänsklig" lr vad vi nu ska kalla det

Kapitel 29: Smygande och hunddjur

– Ja då har julen varit då o jag är super nöjd eftersom jag hade trevligt med familjen, förstörde två familjers jul. Genom att döda barnen och för att allt jävla tjat om julen nu är slut, så jag kan lika väll berätta för er vad som hände. Trycke på knappen!

Vart är hon? Man kan inte bara försvinna på så kort tid, jag passerade Parvati på väg ut och hörde henne säga sa hon att hon sett Mioni springa i väg... vad skulle fått henne o springa i väg? Eleverna började tränga sig panikartat ut och jag kunde bara följa med. Fattar de inte att de inte är någon fara? Det är inte en chans att lärarna låter oss bli dödade av ett troll. Jag lyckades slita mig från de andra eleverna när vi kom ut till entréhalen, jag tänkte inte följa med strömmen uppåt fören jag var säker på vart Mioni var, i hallen stötte jag ihop med Draco o Blaise.
– Har ni sätt Hermione?
– Nej, är hon inte med dig? Svarade Draco
- Nej hon bara försvann…
- Vi hjälper dig leta. Sa Blaise
- Nej vi behöver inte hamna i trubbel allihop.
– Men Cara det är ett troll där ute!
– Lilla Draco, jag klarar mig alltid, de är trollet du ska vara orolig för. Sen lämnade jag dem där utan tid att hänga efter. Nå vart kan hon ha tagigt vägen. Plötsligt hör jag Peeves sjunga glatt
- Smuttskall gråter på toalett på första våningen. Elever varit elaka mot henne, haha hon gråter som ett barn.
de måste vara Mioni. Jag kollade argt på Peeves innan jag slängde tunglås över honom, lika bra att springa till toaletten har inte så mycket tid på mig innan de kommer sakna oss. Framför mig springer Harry o Ron de måste också leta efter Hermione. Konstigt att de inte bad mig följa med dem. Jag såg att de sprang in på Toaletten, dock så var de lyckades de missade att Trollet också var på väg mot toan, säg bara inte att vi skulle vara tvungna o slåss mot trollet… jag vet inte om jag har krafter för det, men att stå i korridoren hjälpte inte. Jag bestämde mig för att smyga in och hörde också hur trollet också "smög" in eller snarare klampade in. Jag gömde mig så gått det gick. Vilket inte var lätt när ett tre meter högt troll med klubba slår runt sig och gör sönder allt som kommer i hans väg. Vad skulle jag göra? jag hörde Hermione skrika när trollet nästan träffade henne. Harry o Ron blev helt paralyserade varför är det alltid jag som ska få göra sånt här? Hur kan man bestämma sig för att jaga efter någon när de är ett troll löst om man inte har en plan? Jag såg att trollet siktade mot mina vänner dags att ingripa.
– Lamslå. Trollet ramlade ihop på golvet och Hermione skyndade bort till oss andra.
– Dödade du den? Frågade Ron
- Nej jag förlamade den bara. Men kom nu innan den vaknar och nån märker att vi är borta! Vi smög tysta där ifrån. Upp för trapporna.
– Tysta jag tyckte jag hörde nått! Vi hade stannat på tredjevåningen.
– Kom. Jag drog med dem in i mörkret. Vi såg att Mrs Norris kom mot oss.
– Spring. Sa Harry. Vi sprang ner längs hela korridoren tills vi kom till en låst dörr. Ron drog i handtaget desperat.
– Jaha det är över.
– Men flytta på dig. Alohomora. Hermione låste upp dörren. Och jag var glad för att nån annan också kunde göra nått. Vi stängde dörren snabbt så Filch inte skulle komma in. När jag vände mig om ser jag en trehuvad hund?
– Nu vet vi i alla fall varför dörren var låst. Sa Ron och började skrika. Vi öppnade dörren o sprang ut, hellre Filch en hund som kan slita dig i stycken. Vi stannade framför trapporna upp mot de över våningar.
– Vad var de där? Sa Harry
- En h h hund med tre huvuden. Stammade Ron fram.
– Nu vet vi varför tredje våningen är förbjuden. Sa Hermione
- Men hur kan de ha nått sånt i en skola? Sa Ron
- Ni kollade inte vad den stod på? De var en fallucka den vaktar nått.
– Vad vaktar den då, Cara?
- hur fan ska jag veta de Ron. Jag är inte synsk!
- Kom nu innan vi råkar i mer trubbel… sa Harry. Vi började gå upp för trapporna men kom inte längre än till fjärde våningen, vi stötte ihop med McGonagall, Snape och Dumbledore o de såg allt annat än glada ut.
– Vart har ni fyra varit?
– Vi kom bort från dem andra. Sa Ron
- Jaså är de så Mr Weasley? De är inte så att ni gick och letade upp trollet och lamslog det? sa Snape
- Inte riktigit så, professor Snape. Severus ögon mötte mina, och jag såg för första gången besvikelse i dem. Jag kände att mitt mod sjönk och kollade bort.
– Nå hur är de då? sa Minerva
- De är mitt fel. Sa Hermione
- Fröken Granger. Sa McGonagall nyfiket
- Jag har läst om troll och trodde att jag skulle klara av det, men de gjorde jag inte. Sen kom killarna och försökte rädda mig men de kunde inte. Som tur var kom Cara och räddade oss alla. Hermione kollade ner i golvet.
– Stämmer det, Riddle? Sa Dumbledore, jag nickade som svar.
– Det var dumt gjort Granger, 5 poängs av drag. Riddle 20 poäng för att du lyckades nocka trollet totalt. Hon log faktiskt lite åt mig.
– Så mina kära elever marsch i säng, och där stannar ni hela natten. Sa Dumbledore.
– Riddle jag vill prata med dig! Snapes röst var kall mycket kallare än han någonsin använt. Hermione kramade min hand lätt för att visa sitt stöd.
– Vi väntar på dig i uppehålls rummet. Sa hon sen gick dem. Även Dumbledore o McGonagall gick eftersom de visste att det här bara var mellan mig och Severus. När de andra hade gått kollade Snape på mig. Innan han förde in mig i ett tomtklass rum så ingen prefekt skulle komma förbi i korridoren och börja undra varför vi står i en korridor mitt i natten. Han ställde sig vid fönstret och kollade ut, jag visste inte vart jag skulle kolla, så de blev tillslut på medaljongen.
– Riddle… han skakade på huvudet. Jag vet inte vad jag ska säga till dig. Du kunde ha blivit skadad eller ännu värre dödad idag.
jag visste inte vad jag skulle säga.
– Men Severus de hände ju inget.
– Nej tack o lov. Han vände sig om och kollade på mig. Jag mötte hans blick och såg för första gången rädsla i dem. Jag såg att han hade tårar längs kinderna. Jag släppte medaljongen och gick fram till honom.
– De var inte meningen att göra dig orolig de vet du, men jag kunde ju inte bara låta mina vänner bli skadade.
– Jag vet att du inte kunde de, men du borde sprungit efter en lärare.
– De hade aldrig hunnit dit i tid, dessutom så visste jag hur jag skulle göra.
– Lova bara att du inte gör om det.
– Severus du vet att jag aldrig lovar något som jag inte kan hålla till hundra %.
han kollade oroligt på mig.
– Du är allt jag har…
- Du har Draco med.
– De är inte samma sak, de vet du!
– Ja ag vet Severus. Men jag väljer inte vad som ska hända i mitt liv de bara händer.
han suckade och skakade på huvudet.
– men om de känns bättre för dig så ska jag försöka ta det lugnt. Jag fick ett leende av honom. Jag gav honom en kram och han strök mig över håret.
– Severus jag måste gå nu. Jag gav honom en puss på kinden och började gå ut ur klassrummet i dörr öppningen strandade jag o sa
- God natt Severus.
sen gick jag och lämnade honom själv. De tog knappt tio minuter innan jag satt bredvid Hermione i soffan.
– Vad sa han? Undrade hon, jag kollade på killarna som var fullt upp i en schack match.
– Vi kan ta det sen. Jag log mot henne o hon log tillbaka. Frästen varför sprang du iväg förut?
– För att Ron sa nått hemskt. Hon kollade på mig och jag såg att hennes ögon glänste
- Vad sa han?
- När Quirrell sa att det var ett troll i skolan, frågade Ron, Harry om han var säker på att de bara var ett troll i skolan och kollade på mig. Hon slog ner blicken
- Va? Sa han verkligen de. Hon nickade o jag reste mig upp gick fram till Ron. Han kollade på mig, jag gav honom en örfil o sa sen
- Ronald Weasley du är en idiot. Sen gick jag tillbaka till Mioni. Ron gned sig om kinden. Men jag brydde mig inte. Seriöst så dum som han är får man liksom inte vara!
– Cara vad var de bra för? Frågade Harry
- För att han var elak mot Mioni och inte verkade fatta det, själv de kanske rör om lite i hans huvud! Kom nu Mioni så går vi upp och lämnar killarna till sina tankar. Vi gick glada upp tillsammans till mitt rum. Vi satte oss framför brasan.
– Nå vad sa Snape?
– Jag vet inte, han var mest orolig, han hade varit rädd att jag skulle dött…
- Skojar du? Frågade hon. Jag skakade på huvudet
- Han bryr sig verkligen om dig.
– Ja han gör väll de…
- Vadå är de inte något bra?
– Jo jag antar det. Men han blir så himla orolig så fort jag gör något. Han borde veta att jag klarar mig för det är han o pappa som lärt mig, och jag inte bara kan sitta still och inte göra något spänande. Han borde bara vänja sig vid att jag kommer hitta på saker som inte alltid är riskfria… och jag vet inte hur jag ska få honom att inse det?
– Det kommer ge det tid bara. Sa Hermione o log mot mig. Får jag sova här i natt?
- Självklart. Jag log mot henne, och vi bestämde att det var lika bra att lägga sig med en gång. Vi gjorde oss i ordning och la oss.

Morgonen där på var en mulen men varm dag trotts att det är oktober. Jag kollade på klockan. 8 lika bra att gå ner och äta frukost. Jag väckte Hermione genom att kittla henne, elakt jag vet. En kvart senare var vi klara och på väg ner. Väl där nere mötte vi tvillingarna.
– Tjena tjejer. Sa George
- Hej killar. Svarade Hermione.
– Visst ska de bli spänande med Quidditch? Frågade Fred
- Jo de ska de väll. Vilka positioner har ni?
– Hur visste du att vi spelar Cara? Frågade Fred
- De märks på er. Nå vilka positioner?
– Vi är slagmän, svarade George
- En slagman måste vara snabb, stark och beslutsam. Jag log lite mot dem, det hade mest varit en reflex att svara så.
– Hur visste du de? Frågade Fred lite skockat
- Jag har spelat mycket.
– Just det, Wood ville ha dig i laget innan han frågade Harry. Sa George
jag hade nästan glömt att Wood frågat mig om jag ville bli sökare men jag hade sagt nej, men jag hade dock gått med på att vara reserv, det var så längesedan när jag legat i sjukhusflygeln, men jag kände inte för att jag behövde med uppmärksamhet och spendera många timmar med att träna på en sport som jag spelat sen jag var 8. Så kul är den inte. Men att han valt Harry låg ännu längre bak, fast det beror kanske på att vi inte pratat typ alls sen han blev sökare.
– Ja de ville han, men jag tycker Harry flyger bättre än mig. De var väll en halv lögn jag hade inte sett Harry flyga, men jag kunde inte säga det.
– Ja han flyger bra. Sa Fred
- När man talar om trollen. George vände huvudet mot ingången. Killarna kom och satte sig hos oss. Ron kollade på Hermione
- Förlåt. Sa han ledsamt
- Jag förlåter dig. Hela Hermione sken upp som en sol över att vara kompis med dem igen. Plötsligt kom en svart skugga mot oss.
– Lycka till Potter. Fast efter ett möte med ett troll så kan ju inte en quidditch match vara så verst svår även om det är mot Slytherin. Sen gick han. Vi kollade efter honom.
– Vad var de där om? Frågade Fred.
–Ingen aning. Kom svaret från Ron som hade munnen föll med mat. Tvillingarna gick efter en stund, de var då Harry vände sig om mot oss o sa
- vad tror ni Snape kan ha gjort med sitt ben? Jag kollade förvånat på honom. Vad pratar han om?
– Va?
– Ja han har skadat benet. Svarade Harry
- Jag slår vad om att han försökte ta sig förbi hunden och tjäla det den vaktar men blev biten. Sa Ron
- Ron du behöver inte tro de värsta om honom. Sa Hermione
- Mioni alla lärare är inte änglar bara så du vet. Allra minst professor Snape.
– Jag lovar att det finns en annan anledning till att han blev biten av hunden, han försökte inte ta sig förbi den! Det var i alla fall vad jag hoppades. Killarna kollade konstigt på mig, men innan de han säga något slog klockan 9 och de var dags för dem att gå o byta om. De lämnade mig och Mioni kvar vid bordet. Vi åt upp mackorna innan vi började gå ner mot planen. Efter typ halva vägen kom vi ikapp Draco o Blaise.
– Hej killar. Sa Hermione för andra gången idag.
– Ne men hejsan. Sa Blaise
- Så du hittade henne. sa Draco
- Vadå trodde ni att jag inte skulle göra det?
– Jo, eller vi var oroliga att du skulle bli dödad så vi… sa Blaise
- Ni gick till Severus?
– Ja… vi visste inte vad vi skulle göra. sa Draco
- Jag antar att jag inte kan vara arg på er för att ni bryr er, men ni behöver inte oroa er. Jag klarar mig, och jag ger mig aldrig in i situationer där jag vet att jag inte kan klara av. Sen log jag mot dem och vi var framme vid planen.
– Nu måste vi skiljas åt. Må bästa lag vinna. Sa Blaise. Jag o Hermione gick åt ett håll medans killarna gick åt de andra. Efter en stund hittade Ron oss och slog oss ner bredvid oss. Jag visste inte om jag tyckte de skulle bli kul eller tråkigt med matchen. Hade jag tur skulle de bli lite spänning i den. Efter drygt 5 minuter kom lagen utflygande. Grönt mot rött. Vilka skulle jag heja på? Gryffindor som är mitt elev hem eller Slytherin där jag känner mig bunden till med. Lika bra att försöka vara neutra åtminstone tills jag vet hur lagen spelar. Lagen samlades som alltid i mitten runt domaren som drog reglerna o sen släppte upp bollarna. Jag bestämde mig för att hitta kvicken som alltid när jag spelar. Enda skillnaden nu är att jag att jag inte spelar. Jag hittade den strak under den högsta målstolpen på Slytherins sida. Men där lär den inte stanna länge. Jag kollade på hur lagen spelade de var ganska lika till nivån, de hade svagheter båda lagen totalt olika men inga svagheter som de inte lyckades backa upp. Jag kollade för att se hur de gick för Harry, han såg ut att klara sig fint. Men de är inte så konstigt eftersom hans pappa tydligen hade varit en bra quidditch spelare, men de är ändå konstigt att han inte är bättre om hans pappa nu var så bra som folk påstod. Han hade tydligen fått en egen kvast, det måste ha hänt när jag låg i sjukhusflygeln. Jag måste medge att jag blev lite avundsjuk eftersom jag gärna ville ha min kvast här så jag kunde flyga när jag ville. Men jag han inte så mycket längre i de tankebanorna innan jag såg att Harry började få problem med sin kvast, den slängde fram o tillbaka Harry gjorde sitt bästa för att hålla sig kvar, men han satt inte kvar länge utan hängde snart i kvasten med ett hårt grepp med båda sina händer, kvasten gjorde allt för att få av honom, de påminde ganska mycket om en häst som bockar. Plötsligt hör jag hur Ron säger
- Det är Snape som förhäxar kvasten. Jag kollade på Snape och något mumlade han. Är de verkligen Severus som försöker döda Harry?

– Ja om det är Snape får ni veta nästa gång.

* kash *

Kapitel 30: Förhäxningar och en tebjudning

– Om ni vill veta vad som händer vet ni vad ni ska göra.

Det kan inte vara Severus som försöker döda Harry, jag vet att han inte gillar honom, men döda honom de är väll att överdriva.
– Du måste ha fel Ron.
– Nej jag har inte fel. Sa Ron
- Sluta bråka, vi måste rädda Harry. Sa Hermione o sprang i väg. Vi kollade på varandra.
– Vad skulle hon göra? frågade Ron
- Hur ska jag kunna veta det?
- Jag vet inte. Men hon måste i alla fall skynda sig annars ramlar Harry. Vi kollade upp mot Harry o Ron har rätt han ramlar snart. Plötsligt ser jag ett ljus i ögonvrån som inte hör hemma på planen, en eld. Jag vänder blicken mot lärarna o ser att Snapes kappa har fattat eld o hur lärarna släcker elden. Men under tiden har Harry kvast blivit stilla, var de Severus ändå? De kan de inte vara. Jag kollar mot Harry, han verkar må bra. Plötsligt ser jag min brunhåriga kompis komma upp på min vänstra sida. Hon kollar på mig med en blick som säger att hon inte vet vad hon ska tro. Jag svara henne med att jag inte heller vet. Vi vänder åter blickarna mot planen
- KOM IGEN HARRY. Skriker Ron.
Vi skrattade lite åt honom. När jag vänder blicken mot planen ser jag att kvicken är 15 meter under Harry, han verkar fått syn på den med och börjar susa ner. Hoppas bara han vet vad han gör så han inte slår i marken. Men han verkar ha koll och rätar upp kvasten precis en meter ovanför marken, i stället för att öka farten så ställer han sig på kvasten. De är ju inte så svart men väldigt onödigt eftersom risken är att man ändrar tyngden på kvasten så den tippar framåt, vilket är precis vad Harry lyckas med, han faller mot marken. Vi kollar lite oroligt på honom, han ställer sig upp och håller händerna för magen. Skadade han sig alvarligt? Det hoppas jag verkligen inte. Plötsligt så spottar han ut kvicken, Gryffindor van! Det var verkligen ett ovanligt sätt han lyckades fånga kvicken på. Jag ställer mig upp med mina vänner och stämmer in i jublet, vi van! Jag ser att Slytherin är lite besvikna, men de får helt klart bli bättre. Vi springer ner för trapporna som leder upp till läktaren och mot Harry.
– Grattis kompis. Sa Ron
- De var verkligen toppen. Sa Hermione.
– Tack så mycket. sa Harry
- Men jag skulle råda dig att lära dig balansera på kvasten bättre innan du ställer dig upp på den. Jag log mot honom.
– Ska tänkta på det. Du kanske kan lära mig? Svarade Harry
- Jo de kan jag nog.
– Kan ni vänta på mig medans jag byter om? Frågade Harry
- Självklart. Svarade Hermione. Under tiden vi stod där så kom Hagrid fram till oss.
– Hej på er. Sa han
- Hejsan Hagrid. Sa Ron
- Jag antar att ni väntar på Harry?
– Ja de gör vi. Sa Hermione
- Jag undrar om ni skulle vilja dricka te hos mig? Frågade han. Vi kollade lite konstigt på honom.
– Gärna. Svarade Ron, efter en stund kom Harry ut och vi började röra oss bort mot skogen o Hagrids stuga. När vi kom in så blev vi överfallna eller snarare på hoppade av en stor svart hund.
– Sitt Fang, sitt. Beordrade Hagrid. Jag gick fram till Fang o började klappa honom.
– Hej lilla söt nosen. Sa jag med en silkeslen röst.
– Lilla, lilla? Han är väll inte liten nån stans! Sa Ron. Jag skrattade åt honom, innan jag återgick till att klappa Fang.
– Vill ni ha te? Frågade Hagrid
- Ja tack. Svarade Harry. Hagrid gick ock hämtade de största koppar jag någon sin sätt och hällde upp te i dem.
– Hermione vad hände med min kvast? Frågade Harry
- Den blev förhäxad. Svarade hon
- De var Snape, Harry. Sa Ron
- Struntprat Ron, Snape skulle aldrig döda nån! De kollade lite konstigt på mig, särskilt Hagrid.
– Hallå han är lärare, o man dödar bara inte en elev hur som helst! Sa jag som försvar o de verkade tro på det.
– Jag känner igen en förhäxning när jag ser en. Jag har läst allt om dem och man måste hålla ögonkontakt o Snape blinkade inte! Sa Hermione.
– Men hör ni inte hur de låter? Lyssna nu på… jag är ledsen men jag vet inte vad du heter? Sa Hagrid o kollade på mig.
– Cara. Svarade jag utan att ta tänka på det.
– Så du är Cara. Men lyssna på Cara hon har rätt Snape skulle aldrig döda en elev! Sa Hagrid
- Men Hagrid han försökte ta sig förbi den trehövdade hunden igår! Och vi lovar att han försökte stjäla det den vaktar. Sa Harry
- Hur känner ni till Fluffy? Frågade Hagrid
- Fluffy? Undrade den rödhåriga.
– Javisst han är min, köpte honom av en snubbe på puben. Dumbledore lånar honom för att vakta… kom de från halv jätten.
– Vakta vadå? Frågade Harry nyfiket.
– Fråga mig inte, de ät hemligt. Sa Hagrid surt.
– Men Snape försöker stjäla det! sa Ron envist. Jag undrar om de har rätt? Tänk om Snape faktiskt försöker stjäla det? jag klappade Fang o försökte att inte lyssna för mycket på dem.
– Nonsens, Snape är en lärare o han skulle aldrig göra så, hör ni det! sa Hagrid
- Så varför försökte han döda mig då? Sa Harry irriterat
- Hör ni inte vad jag säger, Ni har fel! Jag vet inte varför Harrys kvast betedde sig konstigt, men Snape försökte inte döda nån elev! Och ni lägger er i sånt som inte angår er. Det är alldeles för farligt… längre kom inte Hagrid innan Ron sa
- Men vi har ju Cara så det är ingen fara. Jag kollade på dem. Vad menade de med det?
– Ja jag har hört vad hon kan göra. Jag rodnade lite när han sa så. Men det hjälper inte det är ändå farligt, glöm den där hunden och glöm vad den vaktar det angår bara Dumbledore och Nicolas Flamel. Sa han o slog händerna för munnen som ett litet barn som precis sagt en hemlighet.
– Aha, så den där Flamel är inblandad. sa Harry.
– Glöm att jag sa det där! Ni måste gå nu. Sen kastade han nästan ut oss. Vi gick fundersamt tillbaka till slottet.
– Vem är Flamel? Frågade Ron
- Han är den enda känna skaparen av de vises sten. Svarade jag utan att tänka. Plötsligt började killarna skratta.
– Den var bra de vises sten. Ska du inte dra den om jultomten med? Frågade Ron. Jag kollade surt på dem. Varför tror de inte mig?
– Nej de ska jag inte. Sa jag surt och lämnade dem sen bakom mig. Jag hörde att nån sprang i kapp mig och drog mig sedan i armen. Jag vände mig om och mötte ett par bruna ögon, Hermiones.
– Vi struntar i dem. Hon log mot mig
- Ja de gör vi, jag log tillbaka.
– Vad ska vi göra?
– Jag tänkte gå ner till Snape och fråga honom om Harry. Hon kollade lite nervöst på mig. Du får följa med om du vill. Jag log mot henne
- Vad säger professor Snape om det då? Frågade hon osäkert.
– De är nog ingen fara. Sen började vi gå ner mot fängelsehålorna. När vi kom ner knackade vi på. Snape öppnade dörren och kollade undrande på oss.
– Jag behöver prata med dig Severus.
– Jaså? Han kollade på mig först o sen på Mioni.
– Se inte så förvånad ut, du visste att jag skulle komma. Och jag tyckte att det inte gjorde nått i fall Mioni hängde med ner.
– Jag visste att du skulle komma, o jag antar att det inte gör något att hon är med. Sen släppte han in oss.
– Nå vad ville du prata med mig om Cara?
– Jag vill fråga om du försökte döda Harry och vad du gjorde hos Fluffy? Snape kollade undrande på mig.
- jag försökte…

– Ja vad han svarar tänker jag inte avslöja nu!

* kash *

blir så glad när jag loggar in och du lagt upp ett nytt kapitel hur kmr du på allt?

jag följer ju böckerna ganska mkt :p men sen så skriver jag bara vad jag tkr skulle hänt xD

Kapitel 30: ett möte med grundarna o så hejdån

– Det snöar som bara den här, jag har för visso inget i mot snö men när man ska ta sig någon stans är det jobbigt så därför tänker jag spendera dagen med att dricka varm oboy och fortsätta berätta för er så tryck på knappen.

– Jag försökte inte döda honom. Svarade Snape
- Vad gjorde professorn då? Jag har läst allt om förhäxningar och du gjorde allt som man skulle göra. sa Hermione, jag vet inte riktigt hur hon sa det men hon vågade inte möta Severus blick i alla fall, men jag var glad över att hon sa ifrån.
– Då har du säkert läst allt om mot förhäxningar också? Svarade Severus
- Självklart. Kom det från Hermione
- Då vet du att man inte kan skilja en förhäxning och en mot förhäxning genom att bara kolla på personen som uttalar dem! Sa Severus.
– Så du försökte rädda Harry?
– Självklart, jag tänker väll inte låta honom dö. O du Cara borde veta varför! Sa Snape o mötte min blick.
– Ja jag vet varför jag tänkte bara inte på det. ledsen Severus för att jag trodde du var inblandad. Jag gav honom ett leende.
– Det är i alla fall bra att du är uppmärksam. De svarta ögonen mötte min blick
- Det är ju lite svårt att inte vara det om man har lärt sig att vara det sen man var 4 typ.
– Sant. Han log mot mig.
– Men du har fortfarande inte berättat varför Fluffy har bitit dig?
– Hur vet ni om hunden Cara? Han såg undrande ut.
– Jo liksom den dagen vi mötte trollet, så sprang vi på miss norris så vi letade efter ett gömställe och det råkade vara rummet där Fluffy "bor", det var väll liksom så det gick till. Jag mötte oroande Snapes blick beredd på att han skulle skälla på mig.
– Lika bra att jag inte säger något eftersom gjort är gjort. Vad jag gjorde hos Fluffy var att stoppa en av mina kollegor från att försöka komma åt det hunden vaktar. Svarade Snape
- Vem försökte komma förbi hunden sir? Frågade Mioni
- Det är lika bra att ni inte vet, för ni skulle bara försöka ställa honom mot väggen eller du skulle i alla fall försöka Cara! Jag visste att det inte var någon mening att försöka få ut nån info från Snape för han skulle aldrig säga något.
– Men nu måste jag fortsätta rätta prov, men vi ses och va försiktiga. Han kollade på oss båda med "stränga" ögon jag log mot honom.
– Hejdå Snape. Sa vi i kör och började gå upp för. När vi kom upp för trapporna och in i uppehållsrummet satt killarna och spelade schack.
– Jag får möta vinnare? De kollade på mig och nickade.
– Flamel, Flamel? Hermione mumlade för sig själv.
– Vad har jag hört det förut? Jag måste till biblioteket. Sen rusade hon iväg, vi kollade på henne och rykte på axlarna. Att de inte vill tror mig, jag sa ju svaret till dem men om de inte tror på mig kan jag ju inte göra något åt det. Jag struntade i det och vände åter blicken mot brädet framför mig. Harry är duktig men ron ligger alltid steget framför honom. Så när Ron van var jag inte det minsta förvånad.
– Så din tur Cara. Vill du låna mina spelpjäser? Jag kollade på Harry.
– Nej jag har mina egna. Vänta så hämtar jag dem. Sen gick ja gupp för trappan. Vart la jag dem nu igen? Just det i översta lådan i byrån. Jag tog fram o kollade på dem. Jag mindes alla stunder jag och pappa spelat, jag hade fått pjäserna av honom, därför är det inte så konstigt att de är gröna ormar. jag gick ner till killarna igen och ställde pjäserna på brädet, de kollade lite fascinerat på dem men jag bara rykte på axlarna. Det var längesedan jag spelat, och Ron var duktig det visste jag men jag hade triumfen att han inte visste hur jag spelade. Vi började med vanliga försvars positioner men över gick snabbt i brutalt avrättande. Pjäserna splittrades och blev snabbt färre. Plötsligt kom Mioni in.
– Orr jag hittar inget om Flamel, det är jätte konstigt.
– Varför då? Han kanske bara är ett alias för någon. Svarade Harry
- Nej jag är säker på att det är han rätta namn, men om han inte finns i bibliotekets vanliga avdelning måste han finnas i den avskilda delen. Vi kollade undrande på henne.
– då kommer vi aldrig få reda på vem han är. Sa Harry
- Jo, det måste finnas ett sätt att ta sig in där. Hon kollade på mig och jag fattade att hon syftade på Severus, jag skakade på huvudet. Det skulle vara omöjligt han skulle aldrig låta mig gå in där och leta efter Flamel, särskilt när han redan var att jag vet vem det är.
– Hur då? Frågade Harry. Men jag lyssnade inte på deras diskussion jag skulle ändå få reda på om de fann en lösning, jag koncentrerade mig på spelet och såg att om jag flyttade hästen skulle Ron tro att jag var oförsiktig och då skulle ha ta min häst och han ställde sig själv i schackmatt eftersom det var ett ovanligt drag.
– Häst till F5. Hästen med ormen runt gjorde lydigt som jag sa och Ron gick rakt i fällan.
– Dam till F5. Hans dam kom angripande mot min häst och hästen slogs i bitar.
– Schackmatt. Ron kollade förvånande på spelplanen och insåg sitt misstag. Min Dam gick till angrepp, ormen runt henne bet huvudet av Rons kung.
– Du överlistade mig! Sa han förvånat
- Ja men du var nära att vinna. Jag log mot honom och vände åter huvudet till mina andra två kompisar som satt och diskuterade Flamel i soffan.
– Vi måste ta oss in i den avskilda avdelningen, vi får komma på ett sätt. Sa Hermione. Jag log mot dem om de bara hade lyssnat på mig. Jag såg att klockan började närma sig 12 och bestämde mig för att det var lika bra att gå upp till rummet.
– Jag går och lägger mig nu så god natt. Mina vänner sa god natt till mig och jag gick upp till rummet. Jag såg Merlin sitta på sin pinne.
– Hej vännen vill du gå ut? Jag fick ett glatt hoande tillbaka och öppnade därför fönstret och han bredde snabbt ut sina vingar och flög ut i natten, jag stängde fönstret eftersom jag visste att han inte skulle vara tillbaka fören nästa dag.

Ok vi hoppar över november det ända som händer är att jag fyller 11, och det var inget särskilt med det, jag fick presenter av mina kompisar och Snape. Lite böcker något smycke och kläder. Lektionerna flyter på som vanligt och när vi börjar igen så är vi i bara två dagar från jul har snart lov när vi börjar igen så har vi lektion nere hos Severus.

Jag kollade på drycken som kokade i kitteln den var grön och doftade mint drycken är till för att förvandla djur till mintchoklad en väldigt onödig dryck enligt min åsikt men eftersom Snape tycker att klassen mesta dels består av idioter (Harry och Neville står högst på listan bland idioterna) så måste vi göra den. Jag och Hermione rör sakta om i vätskan och pratade om lovet. Plötsligt hör jag en välbekant röst som tillhör Draco.
– Jag tycker verkligen synd om alla dem som måste stanna under lovet för att de inte kan åka hem. Han kollade på Harry men jag kände att det stack till i bröstet, Mioni kramade min hand för att visa sitt stöd och Severus gav mig en blick som hjälpte lite. Draco kollade på mig med en ledsen blick som sa att han inte menade att göra mig ledsen utan att det bara var menat för Harry. Det verkar dock ha funkat för Harry hackade nästan sönder minten innan han faktiskt lyckades sätta eld på den. Jag började fnissa lite och Mioni stämde in, men Harry hörde inte det för att Slytherinarna skrattade högt nog för att dränka fnittret från oss. Snape var snabbt framme hos Harry
- Lika klumpig som vanligt. 10 poängs avdrag. Ingen mening att du och Weasley fortsätter gå ut ur mitt klassrum. Killarna kollade på oss vi rykte på axlarna. Man hörde Ron mumla nått om att det inte var nått klassrum utan ett fängelse. När lektionen sen var över och vi lämnade klassrummet stod killarna och väntade på oss utanför vi hade sällskap upp för trapporna, när vi kom upp till entrén plan såg vi att Quirrell kom halvspringande med 5 snöbollar jagande efter honom. Vi kollade på varandra innan vi sa
- Tvillingarna. Och började skratta. Där vi stod och skrattade kom Hagrid in pustande med en stor gran vi kollade på den o sen på Hagrid de måste vara den största gran jag någon sin sätt. Ron stack huvudet genom grenarna och frågade Hagrid
- Behöver du nån hjälp?
– Nej tack jag klarar mig. Svarade Hagrid. Plötsligt kom Slytherinarna upp. De kollade på Ron innan Draco sa
- Försöker du tjäna lite extrapengar, Vesslan? Du vill säkert bli skogvaktare själv när du blir stor, det är ju det ända du duger till dessutom måste jättens stuga vara som ett palats jämfört med ditt hus. Han skrattade lite och de andra eleverna stämde in, jag bara skakade på huvudet. Måste de alltid bråka? Men att Ron skulle hoppa på Draco var en stor överraskning men det gjorde han. Om de var tur eller otur att Snape kom upp från källaren precis då vet jag inte.
– Weasley! Ron släppte omedelbart Draco och kollade med en rädd blick på Snape.
– Han blev retad, Professorn. Malfoy förelämpade hans familj!
– Jaså? Jag såg att Snape log lite. Men han får ändå inte attackera en klasskompis 5 poängs avdrag. Ses ge er i väg nu. Jag fick ett snabbt leende innan Snape försvann uppåt. Slytherinarna knuffade sig förbi granen så att det hamnade en massa barr på golvet. Draco kramade lätt min hand som ett förlåt när han gick förbi. Jag log lätt mot honom innan han försvann ut på skolområdet.
– Jag ska ge honom en dag. Morrade Ron efter honom, jag bara skakade på huvudet.
– Jag hatar dem båda två. Malfoy o Snape. Kom det från Harry. Jag kollade mot honom. Jag förstår väll honom till en viss del men han är inte helt oskyldig heller.
– Strunt i dem, o det är ju ändå snart jul. Vet ni va, kom så ska jag visa er stora salen den är fantastiks så här vid jule tid. Vi följde med Hagrid precis som han ville, han hade absolut rätt den var helt fantastisk, jag hade aldrig sätt nått liknande. Hela salen glittrade och granarna i salen var verkligen praktfulla. Efter att ha kollat runt en stund och sedan sagt hejdå till Hagrid styrde vi våra steg ut mot skolområdet.
– Vet ni vad? Jag tycker vi ska ha snöbollskrig! Sa Ron glatt. Vi kollade på honom.
– Ja varför inte? Svarade Mioni.
– Men ingen magi! Harry kollade på mig
- Ok då. Jag log mot dem innan vi delade på oss, jag o Mioni sprang åt ett håll och började bygga ett läger som var lätt att försvara. Vi såg att killarna bara satsade på en stor animation av snöbollar. Vi skakade på huvudet det här skulle bli lätt. Och det blev det med killarna upptäckte snabbt att vi var säkra bakom våran mur och att vi bara kunde bomba dem med bollar. Efter en halvtimme då killarna var kalla och blöta gav dem upp.
– Vi ger oss. Skrek Ron
- Redan? Skrattade vi.
– Ja, vi går in nu men vi syns vid middagen. Sa Harry och sedan gick de åter in i slottet.
– Visst är skolan vacker med alla snö. Jag kollade mot Hermione.
– Jo det är den väll. Jag kollade mot sjön. Tänk hur många elever som redan stått här och sagt samma sak som många gånger innan. Plötsligt hör jag ett svischande komma mot mig jag vände mig om och fångade en snöboll.
– Du är inte mänsklig Cara. Sa Pansy
- Klart jag är mänsklig. Jag log mot Slytherinarna.
– Lust med ett snöbolls krig till? Vi kollade på Blaise. Vi kollade på varandra
- Visst, men då får det vara mer jämna lag. Sa Hermione o kollade på de 5 Slytherinarna 7 m där ifrån.
– Ok jag är med er. Sa Pansy vi kollade lite konstigt på henne. hon går friviligt med på att vara i samma lag som Gryffindorare.
– Vad är det luriga? Frågade jag. De kollade på mig.
– Men hallå Pansy går friviligt över till vårt lag? Draco o Blaise kollade lite undrande på henne.
– Det är sant de tär lite mystiskt. Sa Blaise
- Ja men jag kanske vill lära känna dem, om ni känner dem så kan jag väll åtminstone försöka. Vi kollade lite undrande på henne.
– Ok vi gör ett försök. Sa Hermione glatt, jag kollade på henne hon märker inte att Pansy försöker med nått lurigt. Pansy kommer glatt mot oss, bäst att vara på sin vakt. Vi började kriget, det gick väll bra att ha Pansy på vår sida tills en början men efter 20 min såg jag henne förtrolla 20 snöbollar som hon var på väg att kasta på mig o Mioni men jag han först.
– Jag har avslöjat er. Sa jag o Mioni kollade på mig o log sen.
– Det går inte att lura dig Cara. Sa Draco
- Nej det var lite uppenbart. Sa jag och log mot dem. Men eftersom jag kom på er så van vi. Jag log mot dem.
– Vi säger väll det. sa Blaise och log mot oss.
– Men vi måste byta om innan middagen så vi ses. Sa Hermione och vi började gå mot porten när jag passerade Draco viskade han
- Förlåt. Jag log mot honom o svarade.
– Ingen fara jag vet att du inte menade det. sen gick jag o Mioni in och började våran vandring upp åt.
– Jag undrar vilka alla på porträtten föreställer? Sa Mioni när vi kom till tredje våningen
- Jag kommer inte ihåg vilka alla är men jag vet att det här är Hogwarts skapare. Sa jag och stannade framför ett porträtt med fyra människor på.
– Ne men så trevligt elever. Sa Godric. o från mitt elevhem till o med. Han log mot oss.
– Det är inte så ofta elever stannar och pratar med oss, ännu mindre vet vilka vi egentligen är. Sa Helga.
– Nå vilka har vi här? Frågade Rowena o log
- Jag är Cara Riddle och det här är Hermione Granger.
– Riddle sa du? Salazar visste direkt vem min pappa var det syntes på honom.
– Ja det gjorde jag Salazar.
– Säger det dig något Salazar? Frågade Godric.
– Inte nu Godric jag förklara sen. Känner du Tom? kom det från Slytherins grundare
- Ja jag känner honom, eller jag gjorde han gick bort för ett tag sedan. Men vi måste gå nu det var trevligt att prata med er hejdå. Sen gick jag och Hermione.
– Hur tror du att de kände din pappa? frågade Hermione
- Jag antar att de känner varenda elev som går eller någonsin gått på Hogwarts. Vi var snabbt uppe i Gryffindor tornet. Vi såg inte till killarna men antog att de är i biblioteket, de försöker fortfarande hitt nått om Flamel. Jag och Hermione gick till respektive sovsal och bytte om sedan möttes vi nere i uppehållsrummet. Vi kollade lite på eleverna som satt där, de flesta var äldre men i ett hörn satt Seamus o Dean. Vi började gå ner till middagen, det var den sista middagen vi skulle äta tillsammans på några veckor för Mioni skulle åka hem överlovet samma kväll. När vi kom ner var det en helt fantastiks julmiddag dukad. Vi fick snart sällskap av killarna inte bara Harry o Ron utan även tvillingarna, de skulle vist också stanna över lovet.
– Hittade ni något? Frågade Mioni.
– Nej inte det minsta, o sen blev Irma sur och slängde ut oss. Muttrade Ron innan han började äta. Mitt i maten kom Nicholas upp ur maten Ron fick panik och slängde maten på tallriken.
– Hej Nick, sa Fred.
– Ne men hejsan Fred eller är det George. Sa han förvirrat.
– Fred. Sa han o log.
– Det var ett tag sedan man såg dig. Sa Harry
- Ja jag har varit på semester. Sa han innan han försvann.
– Varför behöver spöken ta semester de är väll lediga hela tiden? Sa Ron vi bara ryckte på axlarna. Snart var klockan 6 och eleverna började hämta sina väskor. Jag och killarna väntade på henne nere i entrén. Hon var snabbt nere hos oss igen.
– Ni fortsätter väll leta medans jag är borta va? Och ugglar mig ifall ni hittar nått?
– Klart vi gör. Svarade Harry
- Du skulle ju kunna fråga dina föräldrar om Flamel? De skulle väll inte vara någon fara va? Sa Ron
- Knappast de är tandläkare. Skrattade Mioni. Men jag måste gå nu. Sen gav hon oss varsin kram.
– Ha en bra jul nu så ses vi snart. Sa hon
- Desamma. Svarade vi, sen hoppade hon in i en av vagnarna som gick mot tåget. Hallen blev tommare o tommare tillslut var det bara Draco o Blaise kvar.
– Du får ha en bra jul nu Cara. Sa Blaise.
– Vi med.
– Vi kanske skickar ett julkort om vi kommer ihåg det. sa Draco o log. Sen gav jag dem varsin kram och de hoppade in i vagnen o så var de också bort. När jag vände mig om var även killarna borta. Om de skulle vara så här så skulle det bli ett tråkigt lov. Jag började gå upp mot mitt rum. Jag undrar vilka andra som stannar över lovet. När jag kom in såg jag att det bara var Ron, Harry o tvillingarna från Gryffindor, toppen ensam tjej… jag gick fram till dem,
- Hej killar. De kollade på mig innan de svarade
- Hej Cara. Vi ägnade oss snart åt att spela knallkort, det var kul och jag hade aldrig spelat knallkort förut, de var så klart förvånade över det men jag bara rykte på axlarna.
– Tänk att det är julafton i morgon. Sa George plötsligt.
– Ja tiden har gått fort. Svarade Harry
- Ja och man har fått nya kompisar och lärt sig en hel del. Eller vad säger du Cara.
– Va? Jag hade tänkt på annat, mötet med Salazar.
– Jo de är klart. Jag log mot dem. Jag kollade på klockan 11.
– Jag tror jag ska sova nu.
– Men Cara klockan är bara 11! Sa Ron
- Lille brorsan har rätt och det är ju ändå lov. Sa Fred.
– Ja men jag är trött ändå, så god natt.
– God natt Cara. Sa de i kör. Jag gick upp mot rummet. Och stängde dörren.
– Kan jag få prata med dig? Jag vände mig och mötte…

– Det har slutat snöa nu så jag tänker inte berätta mer utan gå ut till Blackstar.

* kash *