Du vet inte allt (3:e generationen)

Angående kommentaren om att jag inte lyfter fram någon utav mina underbara läsare så ville jag bara kolla ifall det är så att ni inte känner er uppskattade. För ifall det är så det ligger till vill jag be om ursäkt. Ni är de bästa läsare man kan ha och jag älskar att ni vill ta er tid att läsa det jag skriver.

Varför jag inte svarar på kommenterar har jag ingen aning om, det är bara någonting som jag inte har gjort men om ni känner att era kommentarer inte uppskattas så kanske det är någonting som jag måste börja med.

Jag uppskattar all kritik, eller ja, i alla fall positiv och konstruktiv, så jag undrar ifall ni skulle kunna utveckla det här med att ni tycker att kapitlen är för formella och att förhållandena känns lite tvingade. Bradley och Scarletts förhållande får en liten "förklaring" i kapitlet här under.

Kommentera gärna, det är tack vare er som jag skriver! Kramar!

____________________________

Kapitel 5
Scarlett
Stämningen i kupén var allt annat än bra. Bradley sa inte ett enda ord på hela vägen till Hogwarts. Han bara satt där och han var uppenbart irriterad över att James är den andra försteprefekten. Eller var är nog fel ordval. Är är mycket mer passande, för när vi satt i vagnen på vägen upp till skolan tittade han ut genom fönstret och suckade.
- Det är synd att den här skolan kommer gå under det här året. Och jag som trodde att vi skulle kunna lämna Hogwarts med samma excellens som vi brukar men med en quidditchspelare som ”chef” för skolan så kan vi lika gärna glömma bort allt vad ordning och reda heter. Framför allt kommer det här innebära att allt fler kommer kunna bryta mot reglerna eftersom deras Gud har makten att låta dem göra det, sa han.
- Jag tror inte att Scarlett skulle låta James rasera Hogwarts, påpekade Pierce och Bradley tittade på mig.
Han tog min hand i sin och höll den hårt.
- Förstör inte det här nu. Det är upp till dig att se till så att James Potter inte drar den prestigefulla titeln, som försteprefekt faktiskt är, i smutsen. Gör mig inte besviken, sa han och kramade min hand ännu en gång innan han släppte taget.
Jag kunde inget annat än att nicka och hålla med. Det är inte särskilt lätt att säga emot Bradley, särskilt inte när han faktiskt har en poäng i det han säger. Jag tycker inte om James Potter. Men det beror inte på att han spelar quidditch. Det är hans sätt att vara. Han går runt på skolan och tror att han äger allt. Att varje person som han passerar avgudar honom. Bara för att hans pappa teoretiskt sett är närmast kunglig i magivärlden. Jag suckar och tittar fram mot lärarbordet. Just nu är sorteringen i full gång.
- Parker Collins, hör jag Professor Longbottom säga.
Jag kommer på mig själv med att hålla andan när den lilla elvaåriga killen går fram till pallen och sätter sig på den. Sorteringshatten behöver knappt nudda hans brunhåriga huvud innan den ropar ut:
- Ravenclaw!
Runt omkring mig ställer sig Ravenclaw upp och applåderar men jag är en av de få som sitter kvar. Klumpen i magen är tillbaka och jag tittar ner i min tomma tallrik. Kan det här bli värre?
- Allison Copperfield…Gryffindor!
Gryffindor ställer sig upp och trots att hel bordet hurrar är James röst en av de röster som man hör mest.
- Visst är det avskyvärt? säger Leia och vi tittar bort mot Gryffindor.
James sitter med armen runt en kort tjejs midja. Tjejen har bubbelgums rosa hår och sitter nära honom. April Hale, James okrönta drottning. Just nu är de fullt upptagna med att utbyta saliv.
- Jag instämmer. Det är precis sådant där beteende som kommer vara mer accepterat nu när James har fått makt. Vem vill se personer visa sin tillgivenhet till varandra på en offentlig plats? Framför allt inte i en matsal, säger Bradley och skakar på huvudet.
Bradley är inte särskilt mycket för att visa tillgivenhet över huvud taget. Vi har varit tillsammans i två år till våren och vi har inte kommit längre än till att han har gett mig en puss på kinden. Annars brukar vi oftast bara hålla handen. Och det är helt okej med mig. Jag vet att Bradley tycker om mig och det är allt som jag behöver veta.
- Jag förstår mig verkligen inte på hennes val av hårfärg. Om hon hade varit en metamorfmagus så hade jag till en viss del tyckt att det var acceptabelt men nu är hon ju inte det, så då tycker jag att hon kan ha en normal hårfärg precis som oss andra, säger Leia och himlar med ögonen.
Under tiden som vi har pratat har sorteringen rusat fram och det är redan framme vid bokstaven H.
- Noah Hale…Gryffindor!
Återigen ställer sig Gryffindor upp och hurrar. Den här gången hurrar James och hans lilla grupp lite extra. Med tanke på att killen som precis blev sorterad delar Aprils efternamn antar jag att det är hennes lillebror. Det är lite svårt att se eftersom han har blont hår och inte rosa. Efter att sorteringen blivit avklarad och middagen äntligen blivit framdukad känner jag hur hungrig jag är. Så hungrig att jag till och med är på väg att lägga en extra kycklingklubba på min tallrik men jag blir stoppad av en av Bradleys menande blickar.
- Räcker det inte med två klubbor tycker du? Du ska ju trots allt få plats med grönsaker och potatismos, säger han och häller upp vatten i mitt respektive hans glas.
Hans tallrik är som vanligt prydligt uppdelat i tre stycken trianglar där mat ifrån alla matgrupper finns med. Jag lägger ifrån mig kycklingklubban och vänder mig istället mot de kokta morötterna.
- Du har rätt, säger jag.
Han ler och vi börjar äta. Middagen fortsätter under ett lugnt brus, som ligger över hela salen. Det är en lugn och bekant stämning. Alla njuter utav maten och över att få vara tillsammans igen. Och när efterrätterna dyker upp utbrister förstaklassarna ett lyckligt och dämpat skrik som får oss äldre elever att fnissa. Det spelar ingen roll hur mycket släktingar, föräldrar eller äldre syskon har berättat om Hogwarts. Varje gång man är med om något nytt blir man ändå förvånad.
- Professor Sinistra ska tala, säger Pierce och nickar mot lärarbordet.
Professor Sinistra, som sitter i mitten, har ställt sig upp. Hon tittar åt sidorna, på sina kollegor, och får plötsligt något rosigt om kinderna. Vi vet alla att det beror på Professor Black som sitter ett par stolar till höger om henne. Sedan Professor Black började som lärare i Förvandlingskonst för flera år sedan har det gått rykten om att han och Professor Sinistra har eller har haft ett hemligt förhållande. Om jag ska vara ärlig så har det ryktas att Professor Black har haft ihop det med flera av de kvinnliga professorerna här på Hogwarts, trots att ett par av dem är minst tjugo år äldre än honom. Han är otroligt charmig och ser väldigt bra ut för sin ålder, som jag tror är lite över 60, så det är svårt att veta ifall det bara är rykten. Just nu sitter han avslappnat bakåtlutad mot stolen med uppmärksamheten riktad mot Professor Sinistra. Intill honom sitter Professor Lupin, som blev återanställd av Professor McGonagall, som lärare i Försvar mot Svartkonster när McGonagall var rektor. Han och Professor Black började ungefär samtidigt.
- Elever, nya och gamla, välkomna till ännu ett år på Hogwarts. Jag och mina kollegor hoppas att måltiden smakade bra och att ni kommer få en natt full av sömn och är redo för morgondagens uppstart av lektioner. Den förbjudna skogen är förbjuden att besöka och utegångsförbud gäller från och med klockan åtta för elever upp till årskurs 4. För femte, sjätte och sjundeårselever börjar utegångsförbudet klockan nio. Flyglektioner samt uttagningarna till quidditchlagen kommer börja om två veckor. Respektive lagkapten kommer sätta upp information om uttagningarna i era sällskapsrum. Jag vill nu att prefekterna ifrån femte årskursen visar förstaårseleverna vägen till sällskapsrummen och att förstaprefekterna möter mig vid mitt kontor. Ni behöver bara säga ert namn. God natt och sov gott, säger Sinistra och alla ställer sig upp för att gå till sällskapsrummen.
- Jag kommer till sällskapsrummet så fort jag är klar hos Sinistra, säger jag.
När jag har sagt det ger mina vänner mig en konstig blick.
- Vad är det? frågar jag.
- Scarlett, du vet väl att du inte längre sover i Ravenclawtornet? Du är försteprefekt, vilket innebär att du sover i försteprefekttornet, säger Leia.
Jag blinkar. Det här hade jag glömt bort helt och hållet. Jag har inte ens en tänkt tanken. Jag kommer inte längre sova i samma rum som min bästa vän, jag kommer vara tvungen att sova helt själv. Helt själv i ett torn. Eller ja, James kommer ju också vara där. Men det gör inte det hela mycket bättre.
- Var inte ledsen Scarlett. Det är inte särskilt långt mellan de två tornen. Vi kommer forfarande kunna ses lika ofta, säger Leia lugnande.
- Hm, okej. Då antar jag att vi ses i morgon vid frukosten, säger jag sakta.
De andra nickar och går sedan sin väg. Jag följer strömmen ut ur Stora Salen och ut till trapporna. Efter att ha hamnat på både tredje och femte våningen lyckas jag äntligen komma till andra våning där ingången till rektorskontoret ligger. När jag går fram i korridoren känns det som att gargoylen, som är i slutet av korridoren men även ingången till kontoret, tittar rakt på mig. Vilket inte kan stämma men det känns så. Framme vid den tar jag ett djupt andetag och säger mig namn. Stenfiguren snurrar runt och visar en spiraltrappa. Jag går upp för trappan och hamnar framför en stor dörr. Jag knackar och går sedan in.
____________________
Kommentera, dela och älska!
____________________________________________________

Jättebra

Jag tror att anledningen till att det känts så formellt är för att Bradley är en id**t och alla böjer sig för att göra honom nöjd... Han verkar vara lite fin typ - för när du har skrivit om Scarlett och hennes mamma har det varit "normalt" och samma sak med James. Du behöver inte oroa dig för att det är något dåligt!

Jag tycker inte du behöver svara på kommentar såvida någon inte frågar en fråga, precis som du alltid har gjort! ^^

Underbart kapitel, älskar att Sirius är lärare lol han hade varit min gubbcrush om jag var elev på Hogwarts och jag längtar till att få läsa om Scarlett och James i förste-prefekt tornet! Vill ha fluff-fluff du vet.

Bäst!

Awesome!

Yay! Lupin är tillbaka ♥. Jättebra kapitel, älskar när pusselbitarna börjar falla på plats lite och man inte längre är lika förvirrad som i början av en ff .

Yay!!
Älskar att Sirius och Remus e lärare! !!

Och ugh avskyr Bradley! Vilken perfektionist! Jag tror nog att det är på grund av honom som de är så formella...

Awesome som vanligt!

På frågan hur det kommer sig att James kan bli försteprefekt så är svaret att man inte måste vara prefekt för att få bli försteprefekt. Så länge man har bra betyg och är en bra elev så kan man bli vald.

Vad roligt att ni inte gillar Bradley! Jag kan lova att ni inte kommer gilla honom i fortsättningen heller


Kapitel 6
James
Både jag och Professor Sinistra tittar mot dörren när vi hör knackningen. Bara ett par sekunder senare öppnas dörren och Scarlett kommer sakta in.
- Ah, Ms Montgomery, perfekt. Slå dig ner, säger hon och håller ut en hand mot stolen intill min.
Scarlett nickar och sätter sig ner. Hon tittar sig omkring i det väldigt vackra kontoret. Skolans historia hänger på väggarna i form av de förra rektorerna och det finns även en hel del bokhyllor, som alla är fulla utav böcker i olika storlekar och färger. Bakom Sinistras kontor, kan jag se hur det står ett stort antikt teleskop. Teleskopet är riktat upp mot taket och när jag tittar upp märker jag att, precis som i Stora Salen, taket har blivit förtrollat till att visa hur himlen ser ut. Jag antar att bara för att Sinistra inte längre är lärare i Astronomi innebär inte det att hon inte längre utövar astronomi.
- Jaha, hur känner ni inför ert uppdrag? Ms Montgomery, som prefekt och mönsterelev antar jag att det inte kom som någon chock, säger rektorn.
Scarlett, som verkar vara nervös igen, rodnar lätt och tittar ner i sitt knä. Jag börjar undra ifall den här tjejen är ett nervvrak. Hon tar ett djupt andetag och tittar sedan upp igen.
- Jag är verkligen tacksam för förtroendet, säger hon.
Rösten är klar och självsäker. Hm, jag hade visst fel. Hon är inget nervvrak. Professor Sinistra ler och vänder sig sedan till mig. Automatiskt sträcker jag lite på mig.
- Och så har vi Mr Potter. Quidditchkapten och mitt wildcard. Jag antar att mitt val blev en chock för dig, säger hon.
- Det kan man säga, erkänner jag. Men precis som Scarlett så är jag oerhört tacksam för förtroendet.
Professor Sinistra nickar och ställer sig upp.
- Jag vet att ni inte är vänner. Inte nog med att ni kommer ifrån olika elevhem, ni tillhör inte heller samma umgängesgrupper men jag tror verkligen att ni två kommer göra ett bra jobb tillsammans. Och jag är säker på att ni kommer lära er någonting utav varandra, säger hon och tittar på oss med sina bruna ögon.
Varken jag eller Scarlett säger någonting utan väntar bara tyst på hennes fortsättning.
- Som ni kanske redan listat ut så kommer ni inte längre att sova i era respektive sovsalar. Ni kommer hädanefter sova i försteprefekttornet men sjävklart kommer ni att ha tillgång till era sällskapsrum. Tornet ligger vid viadukt ingången och ingången är bakom ett avlångt porträtt av Morgan Le Fey. Lösenordet är så enkelt som försteprefekt. Jag hoppas att ni kommer trivas, säger hon. Ni är fria att gå nu.
Jag och Scarlett ställer oss upp och efter att Scarlett sagt god natt till vår rektor lämnar hon snabbt kontoret. Jag står däremot kvar. Jag tittar upp mot tavlor och känner mig lite obekväm över att jag faktiskt vet så mycket om tre utav dem. Albus Dumbledore, Severus Snape och Minerva McGonagall. De två första har jag aldrig träffat men den sista kände jag sedan jag var liten. Professor Sinistra följer min blick och när hon får syn på att jag tittar på McGonagalls sovande porträtt suckar hon.
- Hon var verkligen en fantastisk häxa. Det har inte varit lätt att efterträda henne. Trots att jag gjorde det på hennes begäran.
- Hon dog alldeles för tidigt, säger jag.
Sinistra nickar.
- Men hon hade ett fantastiskt liv. Och jag tror att hon var glad över att äntligen få återförenas med hennes make.
Nu är det min tur att nicka.
- Om jag ska vara ärlig så var det Minervas val att välja dig som försteprefekt. Det var en av de kraven hon hade när jag blev rektor. Hon tyckte att det kunde vara en fin symbol med tanke på att din farfar också var både quidditchkapten och försteprefekt. Ett sätt att sluta cirkeln på, erkänner Professor Sinistra.
Jag skrockar. Som om jag inte redan har en tung börda på mina axlar genom att jag heter James Potter så får jag höra det här. Men jag säger ingenting om det.
- Jag borde nog gå och lägga mig. Tack för att du berättade, det var… roligt att höra, säger jag.
Sinistra nickar och jag lämnar sedan kontoret. Till min förvåning så väntar Scarlett på mig utanför ingången. Hon frågar inte varför det tog så lång tid eller vad vi pratade om, utan när hon får syn på mig så börjar hon istället att gå. Jag får gå snabbt för att hinna ikapp hennes snabba steg. Det är under en tjock tystnad som vi går intill varandra. Ingen av oss har någonting att säga. Och de få elever som vi möter i korridorerna hälsar bara på mig och inte henne. Jag antar att hon inte har särskilt många vänner. Det är i alla fall den känslan som jag får.
- Så, du går i Ravenclaw alltså, säger jag.
Tystnaden håller på att ta kål på mig så jag känner att kallprat kanske fungerar.
- Ja, svarar hon kort utan att ens titta på mig.
Jag suckar och i mitt huvud ber jag en kort bön av tacksamhet när jag får syn på porträttet. Morgan Le Fey, eller Morgana, som hon snarare är mer känd som, har eldrött långt hår och isande blå ögon. Hon ser ut som en kvinna man inte vill komma bli ovän med.
- Försteprefekt, säger Scarlett.
Morgana nickar och går åt sidan. Det känns konstigt att kliva in i porträttet. På andra sidan finns det inget annat än en hög spiraltrappa.
- Damerna först, säger jag och ger henne ett brett leende som jag hoppas ska bryta isen mellan oss.
Scarlett tittar fortfarande inte på mig men hon går först. Isen är fortfarande kompakt. Om det är så här hon beter sig så förstår jag varför hon umgås med den där killen. Spiraltrappan leder upp till ett runt tornrum där väggarna består av murad sten. De tända facklorna, som sitter på väggarna, tillsammans med elden i den öppna eldstaden, som är det första man ser när man kommer upp, skapar en värme i rummet. På väggarna sitter det även inramade fotografier på vad jag tror är tidigare försteprefekter. Jag tycker att jag kan se Teddys blåa hår på ett utav dem. Scarlett går fram till soffan och stryker handen över det mörka mahognyt. Förutom soffan finns det två stycken fåtöljer på varsin sida av soffan och i mitten av rummet ett litet fyrkantigt bord med två stycken stolar. Soff- och fåtöljdynorna samt stolsdynorna är gjorde i ett mörkgrått sammetstyg som ser väldigt mjukt och inbjudande ut.
- Det ser…bra ut, säger Scarlett.
Jag blir förvånad över att hon pratar med mig. Hon kanske inte alls är så kylig som jag trodde. Jag nickar.
- Ja, det gör det, säger jag och stoppar händerna i byxfickorna.
Scarlett tittar åt sidan och får syn på en dörr med Ravenclaws örn inristat och när jag tittar mig över axeln får jag syn på en likadan dörr fast på andra sidan. Istället för en örn har den ett lejon inristat. Båda två förstår att det är dörrarna till våra respektive sovrum. Den tjocka stämningen har åter igen lagt sig mellan oss. Vi bara står där mitt i vårt sällskapsrum och undviker att titta på varandra.
- God natt då, säger Scarlett och försvinner snabbt in i hennes nya sovrum.
Hennes kyliga tonläge är tillbaka igen. Jag suckar. Det här kommer bli ett väldigt jobbigt samarbete. Jag saknar redan mina vänner och framförallt sängen som har varit min den senaste sex åren. Om nu inte…Jag går fram till min sovrums dörr och öppnar den. Det första jag får syn på är Helios bur som står tom ovanpå min koffert. Han måste vara med de andra ugglorna i uggletornet. Jag stänger dörren efter mig och tittar mig sedan omkring. Det är samma murade stenväggar som ute i sällskapsrummet och även här är möblerna, som är en säng och ett skrivbord med en tillhörande stol, gjorda i mahogny. Jag tar sats och slänger mig på sängen. När jag landar ger jag ifrån mig ett stön av igenkännande. Det här är min säng. De har flyttat hit den. När jag ligger i min säng och tittar i taket och på det mörkröda tyget som klär sängstolparna känner jag plötsligt hur lång den här dagen har varit och hur skönt det vore att gå och lägga sig. På ett par sekunder har jag lämnat sängen och öppnat dörren, till vad som jag gissar och hoppas på är ett eget badrum. Och jag har rätt. Till min förtjusning så finns det en kombinerad dusch och badkar. Självklart är det inte lika stort som prefekternas badrum men helt lagom för mig. Hemma delar jag och Albus på ett badrum medan Lily och våra föräldrar har varsitt. När jag tänker efter så kanske det här inte är så dåligt ändå. Eget sovrum och eget badrum. Frågan är bara hur jag ska göra med Scarlett. Jag sköljer mitt ansikte med vatten och borstar tänderna innan jag återvänder till sängen och kryper ner under täcket. Just nu känner jag att alla funderingar och bekymmer kan vänta tills imorgon. Allt jag vill nu är att sova.
_________________________________________________
Hoppas att ni tycker om det! Kommentera gärna!

Jag älskar det
Du äger på att skriva

Såå bra!!♥

Jättebra!!!

Det känns som om det finns en typ längre historia om Scarlett hon verkar lite.. typ mystisk

Aja du skriver lika awesome som vanligt!! Älskar att du skriva långa kapitel!

Ser fram emot nästa!!♤♡◇♧