Dem sista hungerspelen (THG )

Jättebra!

Kapitel 3
Jack

In och ut, in och ut, in, ut… Jag vart tvungen att andas lugnt, allt skulle gå åt pipan annars. Ett spel, ett dumt himlans spel till. Och hur skulle jag kunna döda min syster? Och dessutom lovat att jag skulle vara den som kom hem levande? Det skulle inte gå.

Det var midnatt och om tre dagar skulle vi vara i träningscentret. Två dagar till i denna familj alltså, men hur skulle jag kunna se dem? Ute var det knappast heller lätt. Folk skrek åt mig, hånade mig, ‘HAHA! Där ser du vad som händer!’, knuffa mig, allt för att få mig ur balans. Jag hade slutat gå till skolan, men varför var det nödvändigt när man skulle dö?
“Jag borde flytt”, mumlade jag. “Jag borde ha fattat att detta skulle ske en dag. Jag borde dragit då…” Jag avbröt mig i mitt mumlande. Tänk om någon hört vad jag sa?

“JACK! JACK KLÄ PÅ DIG FORT!” Hörde jag mammas röst nerifrån vardagsrummet. Jag vet inte när jag somnade och hur, men när jag slog upp ögonen så möttes jag av den starka solskenet. ‘Vad nu da?’ tänkte jag men gick upp och tog på mig ett par kläder som fanns. Innan hann jag dock se ett par finkläder som låg framme. Mamma har nog lagt fram dem, tänkte jag och tog på dem i stället.

Där nere stod min familj. Och ett gjäng med vita uniformer, om man nu kunnde säga så, dem hade vita med vita hjälmar… Fredsväktare.
“Vad gör dem här?” Frågade jag.
“Vi ska ta er till lägret”, svarade den längst fram.
“Men…”
“Inga men, Ni har tio minuter innan du och Shara måste iväg”, sa samma person. Jag kollade runt och vi gick till soffan. Det tog minuter innan någon sa något.
“Jag vill inte att ni ska åka”, Sa Klara.
“Inte jag heller”, sa Shara. “Men vi måste... “ Hon avbröt sig.
“Jag fattar inte”, sa Mayi. “Vad händer?”
“Du kommer få det förklarat när du blir äldre…”, sa mamma. “Dem ska bara iväg lite.”
“Varför får jag inte också…?”
“Tro mig Mayi, detta vill du inte.” Sa jag och Mayi tystnade under min blick. Sedan följde några tysta minuter igen.
“Ni måste gå nu”, sa en. Jag nickade och ställde mig upp försiktigt, likt Shara. Mamma hade tårar i ögonen.
“Mamma stå ut, gråt inte inför Mayi, vi älskar dig och kommer alltid göra det. Hejdå!” Sa jag snabbt men mamma fattade exakt. En fredsväktare kom fram och greppa runt min arm och börja föra mig och Shara bort.
“Ja, vi älskar dig!” Sa Shara.
“ÄLSKAR ER MED!” Skrek mamma.
“HEJDÅ!” Skrek Mayi. Sedan var vi ute, påväg till träningscentret. Där var det sista gången man skulle se sin familj, tänkte jag. Jag ställde mig upp ordentligt och följde lydigt med dem och såg viktig ut. Fan vad detta liv svängde fel sväng och ramla nedför ett högt stup.

Braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Super AWESOME mega bra!

Awesome like always!

Awesome

Tack, tack, Tack, TACK!

Ciara när kommer nästa?

Kapitel 4

Missy The Timelady jag skrev till lite på det har kapitlet eftersom A det var väldigt kort....

Jag grät. Hur skamligt det än var sån grät jag. Det fanns inget annat för mig att göra. För dem här spelen var till för att en blodtörstig publik skulle få sin hämnd på oskyldiga barn eftersom att alla dem skyldiga var döda eller straffade.

Men blodtörsten fanns kvar. Den skulle nog alltid finnas kvar.

Det hemskaste var att dem ville stoppa spelen och bli fria. Men deras straff till oss som blev födda i fel familj är hårt. Döden.

Och vi som bara är barn. Jag har också en familj som jag vill skydda mot allt hat i världen så länge som det står i min makt.

För en gångs skull är det mer synd om mig än rebellerna. För en gångs skull är det inte huvudstadens fel. Det är deras.

Jag skrattar till lite. För det bigger något ironiskt över det här. Jag trodde att rebellerna gjorde uppror för att slippa spelen och få ett bättre liv. Men det här är ingen lösning. Vi är barn. Man kan inte straffa någon för att dem föddes i fel familj. Jag antar att det var det huvudstaden gjorde men det är inte rättet måste väl rebellerna fatta? Gör inte om huvudstadens misstag.

Jag tittar upp i Jacks ögon för att finna tröst men det finns ingen tröst att finnas. För dem är tomma och kalla?

Han marker att jag stirrar på honom och han ler mjukt och jag är ivrig att besvara leendet. Det kanske är det sista leendet vi utbyter tänker jag dystert. Det sista tröstande leendet som inte känns framtvingat.

Efter spelen oavsett hur det än går kommer jag alldrig att få se Jack igen.

Om jag ska vara helt ärlig måste jag säga att jag varken tror att jag eller Jack kommer vinna spelen. För vi är den publiken hatar mest. Jag förstår ju varför dem hatar oss, jag hade säkert också gjort det om jag var rebell, men dem gör det inte av några bra anledningar. Vi blev födda i fel familj. Vi valde inte att vara släkt med Snow. Även om vi var säkra då under kriget hade jag mycket hellre varit en av dem.

Jag vet inte om det är sant, jag ska fråga någon, men det finns rykten om att Snow fick reda på det har innan han dog. Men han visade inte känsla, rörde inte en min. Han bryr sig nog mer om sin rekim än familj. Och det gör ont att säga, en mer tänka.

Awesome!!!

super!