Månsken: Remus Lupins första år på Hogwarts (1:a generationen)

Känslan när en helt superbra fanfiction man läser en dag plötsligt ska läggas ner, alternativt ta en lång paus, och man sitter där helt övergiven och ledsen...
Jag vet inte om mina ögon tårades av sorg eller av mitt superstarka minttuggummi, och den sorgliga låten på radion bidrog också till den sorgliga stämningen. Men ändå.
Jag kommer att sakna den här.

Håller med.

Tack. Jag blir rörd Ska försöka få tillbaka inspirationen till den här. Den kan få vänta till efter sommaren.
Tack igen för era fina inlägg !

Mycket bra skrivet! Remus Lupin är en av mina absoluta favoritkaraktärer och det skrivs på tok för lite om honom.

Tänk på att vara mer noga med styckena för att undvika en stor kompakt text och göra den lite "lättare".

Därefter tänkte jag också på att Lupin inte visste om varför han blev biten förrän i sista Harry Potter-boken, han trodde att han hade varit slarvig och olydig och att han fick skylla sig själv.

Men superbra skrivet, fortsätt skriva!

Tack! Om du kollar på inläggen innan ditt ser du kanske att jag pausar den här ff:en ett tag. Man Tack för att du läst

Men var det inte så (i halvblodsprinsen) att Lupin berättar för Harry att hans pappa på ministeriet hade en typ dispyt med Grårygg innan Han blev biten?

Ja, det såg jag. Jag menade mer att du skulle skriva över huvud taget.

Men ååh nu blev jag osäker. Jag har nämligen för mig att han alltid känt att han fick skylla sig själv och sedan berättar typ Grårygg för honom eller något.

aha, okej

Ska kolla upp det.
Sidan 341 i halvblodsprinsen, står det typ att hans pappa hade förorättat Grårygg.

Jaha ok. Va bra

HEEEEEJJJJ!!!!!!
Jag förstår inte riktigt att jag skriver det här inlägget! Om det fortfarande är ngn som bevakar så...JAG HAR ETT TILL KAPITEL!!!
Det är JÄTTE kort och säkert JÄTTE dåligt. Jag har seriöst inte skrivit fanfiction på jättelänge... Men här är det!
(Höhö jag har lyckats uppdatera fast jag skrev på den här för mer än ett år sedan!Wow!)


Kapitel 2.

Remus kunde inte tro att han faktiskt höll ett likadant brev son Julia visat honom tidigare, nu i sina egna händer. Adresserat till honom. Det måste ha blivit ett misstag, det måste det.
Men det var det inte. Brevet var adresserat till honom och ingen annan. Honom. Remus John Lupin.

Han kunde nästa svära på att hans händer skakade när han bröt det röda Hogwartssigillet och kuvertet öppnade sig för honom. Med en slags spänd rädsla stack han ner handen i kuvertet, som om det vilken sekund som helst skulle explodera eller visa sig vara en bluff. Innerst inne trodde han nog fortfarande det.
Men brevet var ingen bluff. Det var skrivet i grönt bläck och längst ner på pappret fanns en stämpel, identisk med den som fanns på sigillet. Det kunde inte vara en bluff.
Insikten gick upp för Remus som en shock av elektricitet. Som en blixt som träffade honom. Tre ord klingade som klockor i hans huvud. Det är sant Det är sant Det är sant.
När han lät blicken vandra upp till början av brevet kändes det nästan som om insikten tagit ifrån honom hans förmåga att läsa. Det var först bara symboler på ett papper han såg framför sig. Bara symboler. Som tillslut formade ord. Som i sin tur bildade meningar. Som bildade en sanning...

"Men det är omöjligt" Hörde Remus sin pappas röst. Han låg på sidan i sin säng och lyssnade till sina föräldrars samtal från nedervåningen. När han hörde sin pappa bekräfta vad han så länge anat bestämde han sig för att sluta lyssna och la sig istället på rygg för att försöka sova.
Det hade stått klart och tydligt i brevet. En plan, undertecknad av ingen mindre än rektorn själv, så det var inte brevets existens så att säga, som var omöjlig. Det var hur rektorns plan skulle fungera.
Tanken var att det skulle planteras ett träd på skolområdet. Ett träd som skulle vara så vilt att inga elever kom nära det. Ett träd som var så vilt att det kunde vakta en hemlig passage. Den hemliga passagen skulle sedan leda till en stor övergiven stuga i utkanten av byn Hogsmeade som låg inte långt ifrån trolldomsskolan.
Där hade rektorn tänkt att Remus skulle få tillbringa fullmånenätterna. Oförmögen att skada någon annan och så skyddad från blickar att ingen skulle komma med misstankar. Det var den rätt så väl genomtänkta planen. Planen Remus visste var bisarr.

"Men vi måste i alla fall ta kontakt med honom, fråga exakt hur han tänkt att det här skulle fungera" Remus mamma hade höjt rösten och Remus blev som dragen tillbaka till samtalet när han trodde sig uppfatta en underton av upprördhet hos sin mamma.
"Vi kan inte bara avböja platsen utan att fått veta mer." Det blev tyst på bottenvåningen en sekund som om föräldrarna tänkte. Remus kunde inte hjälpa att själv ligga knäpptyst för att höra vad som hände. Efter en stund hörde han sin mammas röst mjukare den här gången.
"Vi måste ge Remus en chans"

OMFG! JAG LÄSER OFC! Läste den på min gamla användare så läser nu också :3
Superbra kapitel