En kärlek som aldrig dör

Lilly Weasely Goggo- Tack så mycket♥

Här kommer kap 5
Kommentera gärna vad ni tyckte, uppskattar både pisitiv och konstruktiv kritik.

Puss på er.

Kap 5

Tindra står framför spegeln och betraktar sig själv. Lång, smal, ljusbrunt långt rakt hår och hasselnötsfärgade ögon. Hon är nog ganska snygg. Om hon bara kunde minnas vad snygg var. En sköterska tittar in genom dörren.
”Är du klar för att träffa din mamma?” frågar hon. Tindra nickar.
In kommer en kvinna med rött, vilt hår och gröna ögon. Tindra tar ett förskräckt steg tillbaka, plötsligt uppenbarar sig en bild framför sina ögon, det är som någon slags dagdröm. Hon ser kvinnan iförd en lång vit klänning och målad som ett spöke. Hon ser skräckinjagande ut och Tindra hör ett skrik. Sen ser hon en annan bild. Sig själv gå på en väg vid vattnet, på en bro, gå på bio med Elias, i skolan. Överallt finns kvinnan med i bakgrunden, lurande bakom en trädstam, bakom ett fönster, simmande i vattnet. Och överallt stirrar hon på Tindra med ett mentalsjukt leende på läpparna.

Tindra vaknar ur sin lilla dröm och skakar på huvudet. Ingenting av det där kan stämma övertalar hon sig även om hon har en stark känsla av att det har hänt på riktigt. Hon skakar på huvudet och ler mot de oförstående människorna runt henne. Kvinnan som är hennes mamma öppnar armarna till en kram och Tindra känner sig tvingad att besvara den. Kvinnan luktar starkt av alldeles för mycket parfym.
”Så älskling, känner dig du redo att åka ännu? Frågar kvinnan. Tindra tvekar, hon känner ju inte alls kvinnan, eller mamma rättar hon sig själv. Men trots allt måste hon ju lära känna henne så varför inte nu? Så hon nickar.
”så bra då” säger kvinna och lägger armen om henne.
”Men mamma, var ska vi?” frågar Tindra.
”Haha en sån löjlig fråga, hem såklart, vad annars?”
”Men killen där ute, Elias, han sa att jag skulle på pensionat..”
”Ja, vi var tvungen att säga det till honom, det var bäst så.. ”
”Ljög ni för honom?” frågar Tindra.
”Nejdå gumman, vi bara… undanhöll sanningen lite grann” säger hon och ler strikt. Sen klampar hon iväg i gången utan att Tindra har någon chans att säga något mer. Så hon har inget annat val än att följa efter sin mamma.


***


Bilen är det skrotigaste Tindra någonsin sett, det ser ut mer som en sophög än en bil. Den är liten och har nog varit röd en gång i tiden, men nu ser den mest grå ut med bara vissa flagor kvar av den fula färgen.
“Seså, hoppa in nu gumman” sa kvinnan och öppnade dörren åt Tindra. Hon tvekar när hon ser sätena som det sticker upp små fjädrar ur. Tillslut ger kvinnan henne en hård knuff så hon ramlar in i den hårda bilen. Hon smäller igen dörren efteråt men Tindras tå är i vägen. Tårarna stiger i Tindras ögon och hon kväver ett skrik. Hon drar snabbt in foten i bilen och kvinnan rivstartar ut från parkeringen utan att Tindra är fastspänd alls. Hon flyger omkring i baksätet och undrar snabbt hur bra det här är för hennes rygg tills hon fick på sig det trasiga bältet. Sen tar hon av sig skon och strumpan och masserar sin ömma tå. Tur att hon hade haft hårda kängor på sig. Ska en mamma bete sig så här?
Hon minns inte.




Vägen utanför blir kalare och kalare och fylls med åkrar. De är på väg ut till landsbygden förstår Tindra. Den sprakande solen är på väg ner bakom åkrarna och fyller himlen med vackra färger. På en äng går kossor och betar fridfullt av det smaskiga gräset. Tindra har inte sagt ett ord till sin mamma på hela resan.
“Mamma, vad heter du?” frågar hon försiktigt.
“Du behöver bara kalla mig mamma gumman” säger kvinnan och ler ett stort leende i backspegeln. Tindra ryser.
“Ja mamma, men Elias sa att du hette Viveka, stämmer det?
“JA, ja det stämmer precis gumman, alldeles riktigt.” säger kvinnan. Hon verkar lättad över att få höra sitt egna namn. Som om hon inte kunde det, eller hade glömt bort det. Tindra trycker undan det från huvudet och tvingar sig själv att tänka på korna på åkern resten av vägen.





En timme senare rullar bilen långsamt in på uppfarten och stannar med ett ljudligt pys. Tindra trycker nyfiket näsan mot den smutsiga rutan för att få en skymt av huset utanför. Huset är smutsigt och gult med gröna dörrar och fönster och knallblåa stuprännor. Framför huset växer stora röda rosor i en rabatt. Hela huset ser i själva verket ut som en stor regnbåge. På långsidan av huset finns en stor, knallorange balkong.
Huset ligger helt öde mitt ute i ingenstans. Tindra såg inte ett hus på så nära som ett mils avstånd på vägen till huset. Ingen skola, mataffär, badhus eller några affärer alls. Ingenting. Var det där hon bodde? Mitt ute i ingenting?
Hon avbryts i sina tankar av en ljudlig harkling. Hennes mamma står utanför bildörren och håller rullstolen framför sig, hon ler hjälpsamt och Tindra tar hennes hand och kravlade sig ur bilen. Hennes mamma rullar fram rullstolen till huset och hjälper henne upp för den lila trappan.
Mamma öppnar dörren och rullar in Tindra i sitt nya liv, eller gamla.
Det beror på hur man ser på saken.

SUPER!!! Hmm Det känns något skumt med den där mamman... MEN SUPERBRA!!!!!!!!!!!!

Amazing!!!!!! Altså jag lever mig så in i berättelsen!
Men mamman verkar lite skum... Vad har du nu kokat ihop Ida? OwO
Men suuuuuuper bra jag längtar sååååååååå mycket till nästa kap

Jag tycker det är otroligt!
Det känns lite som om den där mamman...
superbra iallafall!

okkkkkkk

Positiv kritik:
Personbeskrivningen av tindras mamma var perfekt
Man förstog verkligen att någåt var fel på henne :33
(OH MY GAWD NO STAHP TINDRA DONT GO TO THE CRAZY WOMAN)
hehhe inre tankar ^^

Konstruktiv kritik:


....


...


Hittade inget fel när jag läste den så tyvaärr blir det ingen kostruktiv kritik från lilla moi x3
Detta kapitlet var bara så perfekt


längtar efter nästa

Åh hörrni, allihopa, ni förstår nog inte på riktigt hur glad jag blir, 100000 tack till er♥ På riktigt, ni är bäst

Nu kommer kap 6!






Kap 6

Regnet piskar mot fönstret i bussen. Elias sitter med pannan lutad mot det iskalla fönstret och låter tårarna rinna. Han har slutat försöka stoppa dem. Bussen är helt folktom. Folk håller väl sig inomhus dagar som denna, det ligger liksom någonting tungt i luften. Dagar som denna ligger man under en filt och tittar på en dålig komedi med sina nära och kära. Om de kommer ihåg en..
Han trycker undan tanken och torkar ögonen på tröjärmen.
Bussen passerar badhuset och Elias trycker på stoppknappen. Det plingar till, Elias rycker till av ljudet i den tysta bussen. När bussen stannar så rasplar det till i mikrofonen. Elias ska precis gå ut när han hör busschauffören:
“Hallå där, hur mår du egentligen?”
Elias tittar runt i bussen och undrar om han pratar med honom. Längst bak sitter en gammal man och sover med öppen mun och dreglar. Elias drar slutsatsen att det är busschauffören pratade med honom. Han måste hört snyftningarna.
“Eh, jaa tack” får han ur sig och smiter generad ur bussen. Han landar i en vattenpöl och blir dyblöt om skorna. Kan den här dagen bli värre?
Just då kommer Tindras familj gående på gatan. Ja, det kunde den..
Elias känner verkligen inte för att möta dem just nu, inte efter det som hände på sjukhuset, varför skickade dem iväg henne på internat? Och att de inte ens kommit ner och pratat med honom, han trodde att han betydde mer än så.
“Elias, hej! ropar Ricardo med sin djupa röst. Elias inser att det är för sent att vända nu.
“Hallå!” ropar han tillbaka och försöker uppbåda så mycket glädje i rösten som möjligt. Han tittar på sin spegelbild i busskuren och ser de mörka ringarna under ögonen.
Viveka kommer fram och ger honom en kram. Hon luktar honungsparfym, som vanligt. Det känns tryggt.
“jaha, var har du Tindra då? frågar Ricardo glatt.
Elias känner hur det bränner bakom ögonlocken igen. Hur kan han fråga något sånt? Hur kan han skämta om det?
“ Haha, jag är inte riktigt på skämt humör idag.. Jag måste hem och sova, jag sov inte så mycket på sjukhuset som ni förstår.” han vänder sig om och börjar gå men Viveka tar tag i hans arm.
“Va? Varför var du på sjukhuset för?”
Elias vänder sig om och tittar på henne. Han ser ängslan i hennes ögon, den ser riktigt verklig ut. Antingen är hon en väldigt bra skådespelare.. eller så..
“Vänta, vad ni inte på sjukhuset igår? frågar han med andan i halsen.
“Nej varför skulle vi det? Vårat plan landade ju igår på kvällen?”
En lång paus. Elias sätter sig ner på en stubbe och lägger huvudet i händerna för att inte svimma. Elias, elias! hör han de andra ropa men har repeterar bra en mening om och om i huvudet.

Åh herregud vafan har jag gjort.



***


“Middagen är klar gumman!” ropar mamma från köket.
Tindra reser sig upp från sängen och det knakar oroväckande i ryggen. Huset är väldigt litet, men hon har trots allt ett eget rum. Det ligger på övervåningen, och har snedtak som är så lågt så att även när man står där det var så högt, slår man i huvudet. Det orsakar en hemsk ryggvärk. Rummet är ganska vanligt, med vita väggar och fin utsikt över skogen. Det är ju inget prinsessrum direkt och det är ganska litet, men det har en säng i alla fall. Det enda som skrämmer Tindra är att det är nästan helt tomt på saker. Inga böcker, foton eller minnen. Ingenting som tyder på att det har bott en 15 årig tjej här. Det känns skrämmande, kusligt.
Tindra går långsamt ner för den branta trappan. Hon håller sig hårt i handtaget, rädd för att ramla och tappa allt igen. Det vore för hemkt, först förlora minnet, sen förlora det igen.
Kvinnan står vänd mot spisen när Tindra kommer in i det lila söta köket. Tindra vet inte varför hon fortfarande tänker på sin mamma som “kvinnan”, det känns bara inte rätt att kalla henne mamma.
Köket är tvärtemot Tindras rum fullt av små saker överallt, en massa växter och små glasfigurer.
Tindra harklar sig och kvinnan tittar upp, hennes ansikte är svart av sot från spisen och Tindra ryggar tillbaka.
“Oj förlåt gumman, jag ska genast ta bort det” stammar kvinnan nervöst och torkar snabbt bort sotet med en kökshanduk. Sen skrattar hon nervöst.
“Åh ja, juste ja” muttrar hon och skyndar sig snabbt bort till bordet och drar ut stolen för Tindra. Sen går hon bort till spisen och tar av maten och ställer den på bordet. Hon fixar så att alla bistick ligger precis perfekt och hela tiden mumlar hon tyst för sig själv. Tindra sätter sig och kvinnan insisterar på att få lägga upp mat till Tindra, hennes hand darrar när hon slevar upp potatismoset.
“ Mamma mår du bra?” frågar Tindra försiktigt.
Kvinnan tittar upp och hennes illgröna ögon är blanka.
“ Jaja, absolut, jag är nog bara lite förkyld, har du något emot att jag går och lägger mig en stund?” frågar hon nervöst.
“Nejdå absolut inte!” säger Tindra. “Vill du att jag ska göra te eller något?”
“Jo.. ja otroligt gärna!” säger kvinnan och spricker upp i ett nästan mentalsjukt leende. Tindra blir stel som pinne.
Innan kvinnan går ut så skär hon upp korven i bitar till Tindra. Hon är nästan påväg att säga till kvinnan att hon är 15 år och vet hur man ska hantera kniv och gaffel, men hon kan inte få ur sig ett ord.
Sen går kvinnan ut genom dörren och vänder sig om på tröskeln och vinkar. Tindra sitter som fastfrusen vid stolen.
När kvinnan äntligen gått så stoppar Tindra långsamt sig i den segaste korv hon någonsin ätit. Maten växer i munnen och smakar som om utgångsdatumet varit för flera år sen. När hon vänder upp blicken och tittar runt i rummet så fastnar hennes blick på något. Det är en tavla på en bebis med ett leende på läpparna och den håller i en leksaks bjällra.
Men det är inte det intressanta, för bakom tavlan sticker ett papper fram halvt. Tindra reser sig långsamt för att inte väcka kvinna och går fram till tavlan och drar ut papperet,

hon flämtar till av förskräckelse.

Jätte bra o spännande!♥ Undrar om den där kvinnan egentligen är hennes mamma...

Alltså, det här kommer låta helt sinnessjukt men jag har haft en liknande historia som den här i huvudet ett tag nu, som om jag läste en bok för längesen och glömt bort det men inte historien. Enda skillnaden är att kvinnan som påstår sig vara huvudpersonens mamma bara lagar gröt helatiden. Och tjejens rum är fyllt med dockor. Och att mamman sätter eld på huset och alla brinner inne.

Kusligt!
Jag tycker det är så spännande! Blir alltid lika exalterad när det kommer ett nytt kapitel. STACKARS ELIAS!!!!

Tack så mycket! ja man kan ju undra...♥



Ja, jag har också läst boken Tror den heter flickan utan minne och är skriven av Petter Lidbeck, men är inte säker, det var så länge sen♥ Det är rätt som du säger, jag har hämtat insperation från den boken, men handlingen är ganska annorlunda♥


taack fina du!♥