Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

Underbart kapitel! Fniss jag älskade Lilys delsåsjukt mycket! Gissa varför? Blir bara så bubblig inombords och alldeles överlycklig av dina kapitel! Älskade James del också, Jily! *dör* *återupplivas efter att ha pratat med Dumbledore*
Och så älskade kag Abdigals del! Pasha är ju så skön men Gabryella får allt ta och tänka om lite här va!

Är också superpigg eftersom jag varit på kalas och drack coca-cola vilket jag inte borde gjort! Nu är jag superpigg men ditt kapitel fick mig i alla fall att sluta springa runt som en galning! Bättre kommertar kommer senare för jag måste på toa!

Kram!

Hahaha håller verkligen med

Hej på er,
allt bra med er? vad har ni haft för er de senaste dagarna?
själv är jag mitt i en intensiv plugg-vecka och borde egentligen sitta med nästan ner tryckt i min ''människans språk'' bok eller en historie-bok och matte
men vad gör jag istället? bestämmer mig för att kolla mugglis och kommer på att jag inte lagt ut ett kapitel på ett tag så jaa...

Hoppas ni gillar det och glöm inte kommentera vad ni tyckte ;3

sen om jag får be om en tjänst... Det skulle vara jättekul om ni kunde tagga någon/ tipsa någon ni känner här på mugglis och skulle kunna vara intresserad av denna fanfictionen (eller den första) :3
skulle bli väldigt tacksam

men kram på er! ♥
----------------------------------------------------------------------------------
Kapitel 6 Resan (Lilys perspektiv)

Klockan var kvart i elva och King's cross station var fullproppad av elever som skulle återvända till Hogwarts och i folkmassan kunde jag se några bekanta ansikten, men mina ögon letade egentligen bara efter en person.

- Lily! Hör jag en röst bakom mig ropa och jag vänder mig om och ser Remus komma med Peter i släptåg efter sig.
- Remus! Peter! Säger jag och ger de båda en varsin kram.
- Hur är det? Frågar jag glatt,
- Bara bra, tack. Hur är det själv? Frågar Remus och vi börjar gå mot tåget.
- Det är bra, tack, svarar jag.
- Har du sett James eller Sirius? Frågar han och ser sig omkring.
- Nej, svarar jag och låtsas vara oberörd.
- Vi får se när de dyker upp, svarar Remus och hjälper mig få upp mina väskor på tåget och vi börjar leta efter en ledig kupé.

När vi hittat en och lastat in våra saker sätter vi oss ner. Jag ser ner på mitt armbandsur och ser att det är tre minuter kvar innan Hogwarts expressen sätts i rörelse mot Hogwarts, men ingen James eller Sirius var inom synhåll och jag började bli orolig och jag kunde se tydligt på både Remus och Peter att de började bli lika så.

- Var håller de två hus? Muttrar Remus tyst för sig själv.
- Vad trodde du Remus? Att de skulle komma i tid? De är ju trots allt James Potter och Sirius Black, säger jag och han ser på mig med en intygande min.
- Kan jag sitta här? Hör jag en röst säga och Abigail kommer in i kupén.
- Självklart, säger jag glatt och hon sätter sig bredvid mig och jag ger henne en kram.

Hon hade förändrats oerhört under sommaren. Hennes blonda hår som brukade vara okontrollerat och lockigt var uppsatt i en stram och rak hästsvans. Hennes kläder som brukade ha färg var utbytta till en mörk klänning som gick strax över knäna. Runt hennes hals satt ett välbekant halsband. Ett Krum-emblem.

- Allt bra med er? Frågar hon nyfiket.
- Ja, med dig? Frågar Remus artigt och Peter rodnar fruktansvärt. Han var troligtvis fortfarande förälskad i Abigail.
- Det är bara bra, svarar hon.

Tåget började rulla fram och varken Sirius eller James hade dykt upp ännu. Var det möjligt att de hade missat tåget? Jag började fundera ut olika anledningar till varför de inte satt tillsammans med oss inne i kupén och förde en massa oväsen, men den ena efter den andra lät mer och mer osannolik.

- Nå, blev någon av er utnämnd till ordningsman eller kvinna? Frågar Abigail och jag nickar.
- Grattis Lily, säger Remus vänligt.
- Tack, jag antar jag ska gratulera dig likaså, säger jag, men Remus skakar på huvudet.
- Nej, tyvärr, svarar han med ett leende.
- Men om inte du blev det vem blev det då? Frågar jag oförstående.
- Jag, säger en välbekant röst och James ser med ett nöjt leende mot mig och drar sin hand genom sitt hår.
- Du? frågar Abigail misstroende.
- Ja, jag har med mig brevet som bevis, svarar James belåtet och sätter sig mitt emot mig och Sirius slår sig bredvid.
- Vem skulle utnämna dig till ordningsman? Säger jag chockat.
- Gode gamle Dumbledore, säger James nöjt.
- Dumbledore har nog gått förlorad efter all hysteri kring trekampen, säger Sirius och James ser förolämpat på honom.
- Dumbledore älskar mig, säger han bestämt.
- Någon måste ju göra det, säger Remus och vi börjar skratta.

Marodörerna börjar snabbt inleda en konversation, medan Abigail blockar fram en bok med kyrilliska bokstäver och jag bestämmer mig för att inte ens fråga och vänder mig ut och ser på landskapet vi passerar och märker inte av att tiden passerar förrens jag hör någon säga mitt namn.

- Vi borde gå, vi har något ordningsmans möte,säger
- James och jag nickar och reser mig upp och följer med honom ut till korridoren.
Vi går under tystnad och jag försöker skjuta undan mina tankar om honom som innebar något positivt och såg ner på mina skor.

- Ursäkta mig, säger den runda häxan som ansvarade för godisvagnen och jag hamnar så pass nära James bröstkorg att jag inbillar mig att kunna höra hans hjärtslag.
- Ser man på; vi kommer varandra närmare och närmare för varje dag, säger han och jag biter mig i kinden för att inte skratta.
- Men dina skämt blir inte bättre, svarar jag och tar ett stort steg från honom så fort vagnen passerat oss.
- Du har nog rätt, som vanligt, svarar James med ett leende som når hans bruna ögon.

Jag vänder min blick från de perfekta ögonen och ser rakt fram i korridoren för att slippa överraskningar och går sedan in i prefekt vagnen. Jag väljer en avlägsen plats och James väljer platsen bredvid mig. Resan skulle bli lång.

Vi fick samma information jag fått höra de år jag varit prefekt och när informationen var färdig vänder jag mig om för att resa mig upp, men får syn på en sovande James. Hans ansikte såg så fridfullt ut och jag ville inte väcka honom, men gjorde det ändå. Jag fick inte låta mina känslor för honom ta över mitt förstånd.

- James! Väser jag och han vaknar till.
- Är det klart? Frågar han sömnigt och jag kan inte låta bli att skratta.
- Ja, det är klart, svarar jag och han mumlar något som lät som bra och vi reser oss upp och går tillbaka till kupén där de andra satt.

Vi skulle vara framme om en timme så jag och Abigail bestämde oss så fort jag och James kommit till kupén att gå och byta om till våra skoluniformer. När vi återvände till kupén satt marodörerna ombytta och diskutera något med låga röster och deras konversation avslutades snabbt.

- Vad pratade ni om? Frågar jag skeptiskt.
- Nej, men ser man på vi är framme! Nu sticker vi kom nu! Säger Sirius en aning stressat och vi följer efter honom och jag kan se hur Remus ler.
- Vad? Frågar jag och han skakar på huvudet.
- Du kommer få se, tro mig, svarar han med ett skratt och jag ser skeptiskt på honom, men frågar inte igen.

Jätte bra jag taggar några

Lovina Granger
Elsa Gryffindor
Luna97
Paulina Black
Mr.Lupin

Jag kaanskee kan lasa den men har redan bevakat monga.
Kan inte anvanda de tre sista bokstavarna om ni undrar.

Jättebra!!

Hej!
förlåt för dålig uppdatering, men har haft jättemycket saker i mitt liv och är väldigt ledsen efter lördags då jag var på konsert och såg mitt absoluta favorit band ha sin sista spelning och de betyder så extremt mycket för mig och har hjälp mig jättemycket så det känns jättejobbigt att det är över...
men till något positivare så är jag klar med kapitel 7!

Jag hoppas ni gillar det och jag nu när detta kapitel är klart tror jag att det kommer bli mer händelse rikt och en hel del saker kommer hända

Kommentera vad ni tycker, gilla om ni tycker inlägget förtjänar det, fråga om ni undrar något och kom med förslag på vad ni vill läsa om i framtiden!

KRAM!♥

Kapitel 7 Hennes blåa ögon och mörka hår (Sirius perspektiv)

dagarna gick förvånansvärt långsamt under de första veckorna på Hogwarts. Alla hade fullt upp med läxor eller som James; hålla sin låga profil inför Lily som verkade fungera helt hyfsat eftersom de efter varje patrullering kommit någon minut senare för var gång och James varit uppe i sina moln av glädje. Inget märkvärdigt hände under dagarna eller kvällarna förrens en kväll då jag, Remus och Peter satt inne i uppehållsrummet och väntade på att James och Lily skulle komma tillbaka efter patrullering då jag fick en stark déjà vu-känsla.

Jag hade aldrig under hela min tid lagt märke till henne, men något med hennes långa, mörka och lockiga hår och hennes blå ögon påminde om en mycket viktigt person till mig. Gabryella.

Hon hette Marlene McKinnon. Hon hade gått en årskurs under som vi och i samma elevhem, men aldrig hade jag lagt en enda blick på henne, men nu var det nästan omöjligt att släppa henne med blicken.

När hon gick förbi oss för att gå upp till sin sovsal upptäckte hon min stirrande blick och jag blickade snabbt neråt medan hon besvärat gick förbi och jag vände snabbt huvudet för att följa henne med blicken.

- Sirius, varför stirrar du på Marlene? Frågar Remus skeptiskt.
- Hon påminner lite om Gabryella, eller hur? Säger jag och känner hur min hjärna börjar skrika varnings signaler till mig om att släppa tankarna på henne.
- Lite kanske, svarar Remus och vrider sig besvärat på sig i fåtöljen.
- Hon ser mer vardaglig ut än Gabryella, stammar Peter fram.
- Självklart, ingen är något märkvärdigt jämför med Gabryella, säger jag och känner hur det hugger inom mig. Jag visste ju inte ens var Gabryella var eller om hon ens var vid liv under pågående samtal, men jag saknade henne olidligt mycket.

Ingen visste egentligen var Gabryella var. Möjligtvis Abigail, men hon vägrade säga något i sådana fall och jag hade aningar om att hon visste mer än hon ville medge och hade någon överenskommelse med Pasha, men min teori var jag ensam om med.

- Jag går och lägger mig, säger Peter och jag rycker på axlarna.
- Redan? Frågar Remus förvånat.
- Ja, jag är slut, säger Peter nervöst.
- Okej, svarar Remus obekymrat.

När Peter gått, bestämmer vi oss för att spela en omgång knallkort som slutade i lite fler omgångar än tänkt och vi slutade lika när James och Lily kommer in. De ser båda slutkörda ut och Lily mumlar något oklart innan hon går för att lägga sig.

-Vad i all sin dar har ni gjort? Frågar Remus när James faller ner i en fåtölj.
- Peeves, suckar James och mer behövdes inte sägas.
Gå och lägg dig, Tagghorn. Jag blir utmattad av att se på dig, säger jag bestämt och James traskar upp för trappan och jag och Remus kommer strax efter honom.

Jag lägger mig utslagen i sängen och känner hur tankarna börjar skrika i mitt huvud och jag slår händerna för öronen för att inbilla mig att jag stänger ute dem och försöker istället räkna upp till 345 vilket jag gjort under den senaste tiden för att koncentrera mig på annat tills jag somnat.
Men strax innan jag sjunkit in helt i sömnens dvala är det sista jag tänker på hennes blåa ögon och mörka hår.

AWSOME jätte bra
Vad var det för band/musikgrupp?

Seremedy :3

Så himla amazing bra kapitel och det var verkligen vad jag behövde! Är superförkyld med halsont och huvudvärk! Men gaaahhh Jily, jag dör!

Och lilla Sirius, Gaby kom tillbaka!


Allvarligt jag är så beroende avdin fanfic och varje dag innan jag går och läggermig tänker jag på den! Så sjukr bra är den och jag tror du vet det nu!

Allt du gör är bara så perfekt att jag inte finner ord, liksom allvarligt, hur bra kan man skriva? Allt är så perfekt, karaktärerna är verkliga beskrivningarna underbara och känslorna är bara så perfekta tror aldrig jag läst något med så verkliga och perfekta känslor!

Nu ska jag gå och äta frukost! Kram!