Marodörerna på Hogwarts [SV]

Välkommen tillbaka! ♥ Är självklart kvar och väntar med spänning på nästa kapitel! Lycka till med flytten Kramar! ♥

Yaaaaaaaay ♥♥

Yes!! Ser fram emot nästa kapitel! !

Jag bestämde mig för att läsa om denna ff och jag hade typ
Glömt bort hur riktigt duktig du är!!! Nu längtar jag bara
Ännu mer efter nästa kapitel

Tack för kommentarerna jag har en del klar, och jag har försökt få ut den, men internet har inte kommit igång än det blir alltså försenat, förlåt för det och hoppas att ni står ut med att vänta lite till

Jag skulle kunna vänta i evigheter på ett av dina kapitel!♥

Åh va jag längtaaaaaaar!!!!!!!!!!!



Pretty please...?

Jag bestämde mig för att läsa om denna och OMR
vad bra du är!Längtar efter nästa del men det känns nästan som du har lagt upp typ 40 nya kapitel på en gång!

har inte varit inloggad på Mugglis på säkert 6 månader men WHYYY? kan verkligen inte fatta att jag har klarat mig utan att läsa detta, så sjukt bra

Tack för era fina kommentarer!! Och förlåt för den utdragna väntan, who knew att internet skulle ta så lång tid att få kopplat in på landet! :O Men nu så, och nu kommer här nästa kapitel! Jag hoppas att ni kommer tycka om det! Uppdateringen här suger verkligen, jag är ledsen för det, men jag hade verkligen noll inspiration/ork ett tag. Jag hoppas på förbättring nu! Anyways, här kommer nästa del!



Kap. 44 - Förklaring
Efter att ha letat efter James i nära en timme hittade hon honom äntligen. Han satt i gräset vid sjön och när hon såg hans ihopkurade ryggtavla kände hon att hon fick svårt att andas och hur det bildades en stor klump i magen på henne. Hon hade ingen aning om vad hon skulle säga till honom för att kunna göra det bra igen men hon visste också att hon inte ville leva en sekund utan människan hon såg framför sig. Medan orden fortfarande kämpade med att formuleras i hennes tankar för att sedan leta sig ut ur hennes mun skyndade hon fram mot honom.

”James?”, sade hon försiktigt och lade sin darrande hand på hans axel. Han drog sig undan som att hon hade slagit till honom med all sin kraft. Lily kände hur klumpen i magen växte och hon svalde nervöst.
”Gå din väg, Lily”, sade han med sprucken röst, utan att ta blicken ifrån sjön.
”Nej”, svarade hon och satte sig vid sidan av honom, men inte för nära.
Han suckade djupt och drog handen genom håret innan han sade
”Vad vill du?”
”Förklara”
”Jag är inte intresserad”
”James, snälla...”, hon hann inte säga mer innan han avbröt henne med hög röst
”Vad sjutton håller du på med, Lily!?”, han slängde ut med armarna men vägrade fortfarande att titta på henne, ”Jag menar... efter allt... efter vad... Med tanke på hur... vad fan!”
”James...”, hon önskade att hans ögon skulle möta hennes men han fortsatte prata ut över sjön.
”Tre kvastar Lily! Tre kvastar! Har du glömt det? Eller det du såg honom göra mot den där eleven?”
Tårar formades i hennes ögon men hon försökte inte säga något den här gången, hon bara såg på honom. Och äntligen såg han på henne också.
”Och vet du vad det värsta är? Jag visste att det var något. Jag visste att du höll något hemligt för mig!”, hans röst bröts men han fortsatte ändå, ”Och efter allt som har hänt, hur kunde du? Förtjänade jag inte att veta? Litar du inte på mig? Svara inte på det”, sade han när hon öppnade munnen för att säga något, ”Jag är inte intresserad av dina förklaringar.”
Han reste sig upp och vände sig om för att gå.
”James!”, sade hon och kände hur paniken började bubbla i bröstet på henne, ”James, stanna, snälla. Vad ska jag göra? Snälla, gå inte”, hon sträckte sig efter hans hand men nådde inte hela vägen. James bara fortsatte att gå, som att han inte hade hört henne. Hon ville ropa igen, men hittade inte rösten. Istället såg hon på honom medan han försvann längre och längre bort.

*

Stämningen i biblioteket efter att Lily hade gått var stel. Vendela och Sirius stirrade på varandra utan att säga ett ord. Sarah harklade sig nervöst. När hade allt blivit så konstigt egentligen, undrade hon för sig själv. Det kändes som att allt hade gått snett de senaste månaderna och så fort någonting verkade ordna upp sig var det något nytt som hände. Alltid. Olyckor, bråk och drama. Hon kände hur hon med hela sin varelse ville att allt bara skulle bli bra. Och hur tacksam hon var över att hon hade Peter.
”Det känns som att ni kanske har en del att prata om”, sade hon till sist, då varken Sirius eller Vendela hade rört sig sedan Lily lämnat dem, ”Jag tror jag går och letar upp Peter så länge.”
Ingen reaktion. Hennes blick flackade mellan dem ett ögonblick innan hon helt sonika reste sig och försiktigt samlade ihop sina saker och lade ner dem i sin väska. Hon fick syn på ett par trådar som stack ut i ena sömmen och tänkte frånvarande att det började bli dags att byta ut den. Efter en sista blick på Vendela lämnade hon biblioteket.

*

Peter satt framför brasan i uppehållsrummet tillsammans med Remus. Remus hade precis hjälpt honom att repetera några datum inför proven i trollkonsthistoria och han kände sig äntligen något så när redo för slutprovet som nu närmade sig med full fart.
”Tack så mycket för hjälpen, Måntand”, sade han och slog ihop boken han haft i knät. Remus log varmt mot honom.
”Ingen orsak. Känns det okej?”
”För tillfället, ja. Men kanske att jag kan be om hjälp igen längre fram? Det är så mycket att komma ihåg”
”Självklart”
Remus slog även han ihop sina böcker och sorterade sedan upp sina pergament fyllda av prydligt skrivna anteckningar. Peter såg på dem, sedan på sina egna, och kunde inte låta bli att sucka lite. Remus anteckningar var så långt ifrån hans egna slarvigt skrivna kråkfötter det gick att komma. Remus följde hans blick och skrattade lite.
”Du får gärna låna dem om du vill. Om jag får tillbaka dem”
”Tack”, sade Peter och log tacksamt.
Remus var precis på väg att svara när porträtthålet öppnades och Sarah kom in. Hon lös upp i ett leende och vinkade glatt när hon fick syn på dem. Peters hjärta tog ett skutt vid synen av henne, som alltid. Hur hon än såg ut för dagen var hon alltid den vackraste han visste. Hans leende blev större och större ju närmare hon kom.

”Hej pojkar!”, sade hon och kysste Peter snabbt på kinden innan hon satte sig bredvid honom i soffan. Peter drog upp hennes ben och lade dem över sina innan han varsamt lade armen om henne. Utan att tveka lutade hon vant huvudet mot hans axel och kramade om honom med sin ena arm.
”Hej Sarah”, svarade Remus. Han såg på de två personerna framför sig. Tänkte på hur glada de verkade göra varanda. De två i deras lilla grupp som klarat sig igenom den senaste tiden utan att visa minsta tecken på missnöje, på att börja bråka. Han undrade hur de hade lyckats.
”Gick repetitionen bra, älskling?”, frågade Sarah och gav Peter en till puss på kinden.
”Jaa, väldigt. Tack vare Remus”, svarade Peter och log.
”Äsch, inte behöver du mig inte”, sade Remus och ryckte på axlarna, ”Hur var biblioteket, Sarah? Fick ni gjort något?”
Sarah suckade.
”Biblioteket var... händelserikt”
De båda pojkarna tittade oförstående på henne.
”Jag ska förklara”, sade Sarah och började berätta vad som hänt.

*

”Visste du om det här?”, hans röst var anklagande och Vendela korsade armarna över bröstet i spontant försvar.
”Nej, jag och Sarah fick reda på det i exakt samma sekund som ni. Bara det att det var meningen att det bara skulle vara vi som fick veta.”
”Varför?”
Vendela suckade.
”Antagligen för att hon ville undvika det här, Sirius. Hon ville ha hjälp att hitta ett bra sätt att tala om det för James”
Sirius fnös.
”Som att det skulle existera ett bra sätt att tala om det här för James! Som att det finns en enda vettig anledning för henne att umgås med snorgärsen alls! Killen är vidrig!”, han såg utmanande på henne, som för att få henne att säga emot. Till sin egen förvåning var det precis vad hon gjorde.
”Det finns fler sidor av Severus än vad du vet”, sade hon innan hon hann tänka efter. Sirius tappade hakan och bara stirrar på henne, för ett ögonblick oförmögen att säga någonting alls. När förvåningen släppt och han började prata igen vibrerade hans röst av ilska.
”Severus? Sev-e-rus? Sedan när är han Severus för dig?”
Vendela suckde och tänkte, inte för första gången, att hon måste bli bättre på att tänka efter innan hon säger något.
”Sirius, han räddade mitt liv”, sade hon lågt.
Sirius öppnade munnen för att säga något, men när det Vendela sagt verkligen registrerats hos honom blev han tyst. Han bara stirrade på henne medan ilskan i hans ögon långsamt byttes ut mot shock.

”Den kvällen, den när allting blev så fel?”
Han nickade stumt.
”Jag var helt förvirrad. Jag visste inte alls vad jag gjorde, jag bara sprang.”, hon stirrade ner på sina händer, pillade nervöst på sin vänstra tumnagel, oförmögen att möta hans blick, ”Jag sprang och till slut kom jag fram till sjön.”
Vendela hörde hur Sirius drog efter andan, men fortsatte prata innan han hann säga någonting.
”Allt är lite luddigt, och jag kommer inte ihåg allt helt klart. Jag vet att jag gick mot sjön. Gick ner i sjön. Det blev kallt om fötterna. Sedan kom någon och tog tag i mig, drog bort mig. När jag tittade upp var det Severus.”, hon tittade upp och mötte Sirius blick igen, kunde inte tolka vad hon såg i den, ”Det var Severus som övertalade mig att prata med dig, efteråt. Som övertalade mig om att det skulle kunna bli okej igen”
Sirius bara stirrade på henne.
”Snälla, säg något?”
Det gjorde han inte. Inte på en gång. Istället gick han fram och slog armarna om henne, kramade henne hårt intill sig.
”Varför har du inte berättat det här?”, frågade han lågt, hon kände vibrationerna från hans röst genom hans bröstkorg.
”Jag visste inte hur jag skulle säga det. Jag vet vad du tycker om honom.”
Hon kände hur han nickade och sedan kysste henne på huvudet.
”Men du vet också att jag älskar dig, eller hur?”
Nu var det hennes tur att nicka.
”Då så. Om sno... Snape, nu gjorde detta för dig, så kommer jag kanske inte avsky honom lika mycket från och med nu.”
Vendela skrattade till lite.
”Inte avsky lika mycket? Det är i alla fall något”
Sirius släppte taget om henne så att han kunde se hennes ansikte. Han fäste en av hennes hårslingor bakom hennes öra och sade
”Jaa, det är det nog. Jag kan inte säga att det kommer fungera på James dock”
”Nej. Nej det kommer nog inte det”, suckade Vendela, ”Jag vet inte hur Lily ska lösa det här”
”Inte jag heller”

*

De två pojkarna stirrade på Sarah innan Remus irriterat skakade på huvudet.
”När ska det ta slut egentligen? När ska vi alla bara få lov att vara?”
”Jag vet inte”, svarade Sarah och gjorde en grimas.
”Tror du att de kommer lösa det?”, frågade Peter.
”Vilka av dem?”
”Allihop”
”Jag har ingen aning. Jag hoppas det”, sade Sarah och stirrade in i elden. Hon hoppades verkligen att allt skulle ordna upp sig.

OMR OMR OMR VAD... HIMLASUUUUUUUUUUUPERDUUUUUUUUPERJÄÄÄÄÄÄTTEBRAAAAAAAAAAAAA!!!!

Och som om man kan vänta för länge på den här MEGABRAIGA ff:en!!!!