Albus första skolår

*Väntar*

Kapitel 6
Bakom de enorma järngrindarna visade det sig att det fanns en vandringsstig, eller om man nu kunde kalla det en stig. Det var iallafall en avvikelse från skogen runt omkring. Du började gå, sluttningen var ganska brant. Och alla utom Hagrid fick kämpa och flåsade tungt när de väl var uppe. Till sist kom de fram till en lång bro med tak och granit grå ledstänger. När Albus tittade ner under bron fick han nästan svindel, de var mycket högre än han först hade trott, under honom sluttade berget brant ner mot vattnet, bron speglades i den svarta, spegelblanka ytan. Efter bron kom de fram till en liten stenlagd gård. I mitten stod en staty som såg ut som om det en gång hade runnit vatten i den, men det gjorde det inte nu. – Den här vägen dånade Hagrids röst och fick alla som stod i närheten att hoppa till. Hagrid bankade med händerna på en massiv järnport som stod framför honom, men han hade inte behövt göra det. I samma stund han rörde vi järnet öppnade sig porten, långsamt och majestätiskt. Alla eleverna utbrast häpnade flämtningar, hallen in innanför var verkligen enorm. Rack fram stod en ännu större järn port än den de just gått igenom. Till höger såg han häpet hur hundratals, säkert tusentals trappor bredde ut sig. De gick kors och tvärs, uppåt och neråt och medan Albus betraktade den närmaste så förflyttade den sig hastigt och lustigt till avsatsen bredvid honom, som om den visste det. Albus vände sig om och tittade till vänster. En enorm staty stod där, men innan han han titta närmare på vad den föreställde så hördes en hurtig röst framför dem – Välkomna till Hogwarts! En ålderstigen häxa trädde ner från en av trapporna. Hon var iförd en svart spetsig hatt, grön klädnad och hon hade håret uppsatt i en elegant nack knut. Det var Minerva MacGonagall. Eleverna vände sig om när de hörde hennes röst. – Snart ska ni få gå igenom dessa dörrar. Hon pekade på den massiva porten – och möta era klasskamrater, men innen detta vill jag gärna ge er lite information. Ni kommer att bli sorterade in i ett elevhem här på Hogwarts, under den tid ni är här, kommer elevhemmet att vara som en familj till er. Ni kommer att tillbringa tid i elevhemmets uppehållsrum, ha lektioner tillsammans med eleverna i ert elevhem och sitta vid ett av de fyra elevhems borden. Elevhemmen är Slytherin ,Hufflepuff, Ravenclaw, och Gryffindor. I slutet av året vinner elevhemmet med flest elevhemspoäng elevhemspokalen. Om ni lyckas bra på lektioner får ni poäng, om ni bryter regler förlorar ni poäng. Vänta här ni tills dörrarna öppnas” Hon skred iväg och ett mummel hördes prån elevhopen. Albus hörde hur eleverna bredvid honom viskade, och att de var ängsliga för vilket elevhem de skulle hamna i. Han själv började nu att oroa sig på alvar, för tänk om han hamnade i Slytherin! Innan han han tänka mer på sina grubblerier kom en pytteliten flicka fram till honom, hon tittade upp på honom som om hon aldrig hade sett en pojke förut. Hon hade mörkt, lockigt hår som var uppsatt i två stora tjocka toffsar, en på varje sida. Och hon bar en enkel, sjusgrå mantel, åvanpå ett par slitna jeans och en munkjacka. – Eh..hej. sa Albus till slut. – Hej!. sa flickan glädjestrålande och tittade sig omkring för att se om någon hade lagt märke till att Albus pratade med just henne. Till hennes stora besvikelse hade ingen det. Hon drog ett djupt andetag och frågade andlöst – är du du? – Eh...öh..vem?. frågade Albus nervös, han började känna sig lite illa till mods. – Potter. sa flickan kort. När Albus nickade fylldes hennes blick av beundran. ” Wow” mummlade hon och drog fram något ur jackan. En snitsig fjäderpenna och ett litet block av gul brunt pergament. Hon höll fram det mot honom med förväntansfull min. Albus, som förstod att han borde göra något med blocket men inte vad, försökte komma på något att säga. – Eh.. började han trevande, men dörrarna, som just hade svängts upp på vid gavel avledde honom. En strid ström av förstaårselever som alla försökte udvika att går först, var påväg frammåt. Flickan pep – vi ses Potter. och började kämpa sig frammot genom strömmen.

åååh vilket långt kap,årkar inte läsa allt idag. men det jag läste var bra

Du har ju inte läst nånting

har jag inte... det var det fräckaste ........AAAG
nu blir jag sur på dig EMELESEL......
jag har kanske inte läst början men dom senaste 5 kapitlen..................

Tre ord:
So TOTALY AWESOME!!!

Jag håller på att ladda över mer kommer imorn.

awesome.

kul

sorry, det kommer inte omorn utan idag. Hoppas det är ok

Kapitel 7

De gick in i den stora salen, som James hade pratat så mycket om sedan han börjat på Hogwarts. Albus hade alltid trott att han överdrev och minst sagt hittade på. När han hade berättat om hur enorm den var, de fyra långa elevhemsborden som sträckte sig längre än halva salen, honörsbordet, där alla lärarna satt upphöjda, de tusentals svävande stearinjlusen som svävade fritt i luften. Och sist men inte minst de grån vita gestalterna som satt vid varje bor. Albus trode sig känna igen tjocke munkbrodern, som satt vid ett bord fullt av förväntansfulla Hufflepuffare. Nästan huuvudlöse Nick satt vid Gryffindorbordet och berättade om sin halshuggning för några nyfikna andraårselever där James ingick. När Albus och resten av förstaårseleverna tågade förbi hörde Albus lösryckta ord och meningar från samtalen, vid Gryffindorbordet snappade han upp saker som – Pest och pina! Jojomensan...45 gånger..slö. Sedan kom de fram till hornärsbordet. Neville kom nu emot dem med ett glatt leende och en lång, brun pergamentrulle i handen. – När jag ropar upp ert namn kommer ni fram hit, sätter på er hatten och tilldelas ett elevhem. Sorteringshatten, en gammal lappad och fransig hatt stod nätt och jämt upp på pallen som Neville pekade på. Den var delvis sönderbränd på brättet också. En djup skåra, som en mun, öppnades i hatten. Sedan sjöng den :
Ni kanske inte tycker jag är vacker,
men döm ej efter vad ni ser idag,
jag lovar äta upp mig själv om ni
kan finna någon hatt mer klok än jag.
Behåll ni gärna era svarta plomonstop,
och era höga hattar som ser så fina ut
för jag är Hogwartshatten som sorterar
och därför slår jag alla andra ut.
Det finns ej något dolt i era tankar,
som inte genast jag kan uppenbara,
sätt mig på huvudet, och jag skall säga
i vilket hem ni helst bör vara.
Ni kanske passar bäst i Gryffindor,
där folk med mod i bröstet lever,
vars djärvhet, kraft och tapperhet
dem skiljer ut från mängden av elever.
Ni kanske bör hamna i Hufflepuff,
där rättvisa och sanning styr,
Ja, Hufflepuffarna är trogna och lojala,
och aldrig någon möda skyr.
Måhända ert hem de visa Ravenclaw,
ty den som lärd och kvicktänkt är,
och har ett klart och gott förstånd
skall aldtid sina likar finna där.
Eller måhända ni i Slytherin
skall era sanna vänner finna,
där sluga rävar nyttjar alla knep
att sina mål och syften vinna.
Sätt nu hatten på! Förfäras ej!
Grips ej av frossa! Ty jag kan lova
att (fastän jag inga har) ni är i säkra händer,
för jag är en hatt med tankegova.

Stora salen bröt ut i stormande applåder. När sorlet hade lagt sig ropade Neville – Abbot Nick! En lång pojke med mörkblont hår släpptes fram ur mängden. Albus lade märke till att han förde sig på ett långsamt, majästätiskt vis. Även om han för ögonblicket såg väldigt nervös och osäker ut. Nick Abbot satte på sig hatten och hela salen höll andan. Till slut ropade hatten – Ravenclaw! Abbot läckte över hatten till Neville och anslöt sig till de jublande Ravenclawbordet längst bort i rummet. – Abbot Jayson! Ropade Neville återigen. En annan pojke, mycket kort och muskulös den här gången. Men med exakt samma mörkblonda hår som den andre pojken hade haft stapplade fram till pallen och tryckte ner hatten över huvudet. – Ravenclaw! Ropade hatten efter ett ögonblick. Även han anslöt sig till det jublande Ravenclawbordet. Albus såg hur en flicka med mycket långt, yvigt blont hår lutade sig fram för att hälsa på bröderna. Hon hade ett prefektmärke fastsatt på klädnaden. Det var Victoaire. Albus hörde nu att sorteringen var framme vid”M” ropade ut namnet – Scorpius Malfoy! Dracos son, Scorpius gick med ett skälvsäkert grin fram till hatten och lät den glida ner över ögonen. Det dröjde några sekunder, sedan, som väntat – Slytherin! Slytherin eleverna apploderade då Scorpius anslöt sig till dem. – Nicteus Andrew, Orby Olivia fortsatte sorteringen. Till sist – Potter Albus! Albus gick stapplande fram till pallen och tog emot hatten som Neville leende räckte över till honom. Albus hörde en tunn röst i sitt öra – Hmm... Svårt, mycket svårt. Massor med mod ser jag. Inget dåligt huvud heller. Det finns begåvning, det vill jag lova – och en stark längtan att visa sin duglighet, det var verkligen intresant.. Så var ska jag placera dig? Albus fylldes av fruktan, tänk om han trots allt skulle hamna i Slytherin. I ren desperation grep han om brättet på hatten och tänkte intensivt – Inte Slytherin! Inte Slytherin! – Jåså.. sa den tunna rösten. – Inte Slytherin? Om du är säker så, är det bäst att det blir...GRYFFINDOR! Hatten ropade ut det sista ordet till alla i salen. Albus fylldes av plötslig glödje och lättnad. Han hade klarat det!