En ung dödsätares resa

Så sorgligt :

Jag har bara en sak att säga:S-K-R-I-V!!!!!! Det här var kanske den bästa ff jag någonsin läst! Du bara MÅSTE bil författare. Jag vill bara säga att man inte kan sluta vara dödsätare. Då blr man dödad. Men alltså WOW! Hur kan du skriva så bra? Ville bara säga att om du skriver fler ff så får du säga till mig.

Snälla, nytt kapitel? Skulle dö om inget nytt kapitel kom snart!

Jaa samma här. Du skriver ju fett bra.

Först och främst alla, förlåt för att det dröjer så extremt lång tid mellan kapitlena och att ni få vänta så länge... Det händer väldigt mycket i mitt liv just nu, jag är väldigt stressad och mår väldigt dåligt och jag har svårt att få motivation till att skriva just nu. MEN, jag tänker inte ge upp, jag hoppas bara att ni kan ha lite förståelse för att det tar lite tid och är lite segt.... Tack så extremt mycket alla ni so läser och skriver så fina saker! Det är en av de saker som får mig att faktiskt bli motiverad trots allt♥

Kapitel 31

De lysande röda ögonen var knappt mer än springor i det tomma, spökvita ansiktet, näsan var endast smala hål i mitten av det ormliknande ansiktet och munnen liknande mestadels bara ett tunt sträck. De icke existerande läpparna särades i ett grymt leende som speglade allt annat än glädje.
" Vad gör barnet här? "
Den kalla ihåliga rösten fyllde rummet och framkallade kalla kårar längs med ryggraden.
Jag hade svårt att fokusera på hur nedvärderande och spydigt han uttalade " barnet ", som med största sannolikhet syftade på mig, det var svårt att fokusera på någonting överhuvudtaget när min blick var fastlåst i hans. Jag hade ingen aning om frågan var riktad till mig eller någon annan men jag hade i vilket fall som helst inget svar på den, för vad gjorde jag egentligen här?
" Jo... herre... Safira lovade att hon skulle göra sig av med den... men.... ungen var med när hon kom... och..."
" Healeys unge? " Ormhuvudet med de röda ögonen avbröt Döda fågeln som stod på knä framför honom med bedjande blick.
Döda fågeln nickade ivrigt.
"Jag förstod aldrig vad du såg i Healey, Lestrange, skönt att du till slut beslöt dig för att göra dig av med henne."
Ilskan blixtrade till genom mig när jag lyssnade till deras sätt att prata om mamma.
" Hon hade faktiskt tänkt blixtra grönt på mig och inte på mamma! Mamma räddade mig från den där gröna blixtegrejselimojsen, förresten hur kan ni döda med grönt ljus? Och det kom inget blod eller någonting?"
Oförstående och häpnade ögon vändes mot mig från alla håll i rummet. Deras chockade uttryck förvandlades snart till skeptiska, smått ilskna, irriterade och ansiktsuttryck som skvallrade om att de tyckte att jag var helt dum i huvudet, eller något sånt.
" Barnungen är ditt ansvar Lestrange " sa ormhuvudet slutligen efter en evighetstystnad. Hans röst var fylld av avsky och blicken brände mig inifrån och ut.
" Men... Men... Herre... "
" Dödar du hennes mor, får du ta ansvaret för det, min kära "
En iskall, skräckinjagande röst och orden " min kära ", passar inte så bra ihop. Det är i alla fall en sak som är säker.

Bravo!!

Super

AWAZHANG!!!!

Gud! Äntligen är du tillbaka! Jag har saknat dig jätte mycket!!!!