Att tvingas välja (1:a generationen)

AWESOME

Åh. Nej. Nej. Nej. Nej.
The fuck Clarie? Säg nej. Inte bli mamma.



Herre Gud vad du skriver gripande.
Du är så sjukt bra att jag inte tror att det är sant.

Men snart måste hon bli ihop med Remus igen. Hon bara måste.
Fan. Remus kommer att då om han får veta.
När han får veta. Han kommer det eftersom en viss författare älskar att mörda mina känslor.

Åh blir mer och mer Clavery-positiv, typ grät glädjetårar under hela kapitlet, speciellt i slutet - så fint 8}
Älskar allt, längtar efter mer 83

Awesome!!

Jag känner detsamma.

Kapitel 46
Det är dagen före nyår och jag är ensam hemma. Avery är hemma hos Lucius. Jag sitter uppe i rummet och läser en bok. Då och då stryker jag mig över magen. Jag har inte en stor mage än, den syns knappt, men jag vet att den finns där. Och i den, där finns någon som jag kommer älska över hela mitt hjärta. De första dagarna kunde jag inte riktigt förstå att jag ska bli mamma. Om ett par månader kommer jag hålla min son eller dotter i famnen. Det känns konstigt när jag inser att det här var min och Averys sista jul som bara oss två. Jag sträcker mig fram och plockar upp tekoppen. Teet är fortfarande varmt och det ångar till och med lite. Jag smuttar på drycken och vänder sedan blad i min bok. Det är en lugn stämning i hela huset och jag förstår att det var det som fick Avery att lämna huset. Han är inte den kan sitta och läsa en bok samtidigt som man dricker te. Min man är väldigt rastlös av sig. Vilket jag antar är en bra egenskap att ha när man ska ha barn. Plötsligt blir det kallt i rummet. I ögonvrån ser jag hur det står någon i dörröppningen. Jag vrider på huvudet och chockad tappar jag min tekopp. Tekoppen faller till golvet och går i bitar. Det är han. Voldemort. Mörkrets Herre.
- God dag mrs Avery. Det var inte min mening att skrämma er, säger han och kliver över tröskeln.
Jag blinkar.
- Jag blev bara förvånad, säger jag och börjar plocka upp skärvorna.
- Låt det vara. I ditt tillstånd så borde du verkligen låta någon annan göra det där, säger Voldemort. Ert tjänstefolk till exempel.
Jag tittar på honom.
- I mitt tillstånd, säger jag sakta.
- Du får ursäkta men ryktet om ditt tillstånd har redan spridit sig långt. Avery spred orden väldigt snabbt, säger han.
- Det var väl lika bra. Jag menar, om ett par veckor kommer det bli svårt att dölja det, harklar jag och ställer mig upp.
Jag kan se hur han följer mina rörelser med vad som påminner om ett leende på sina läppar. Mörkrets herre tar ett steg fram.
- Du har verkligen förvånat mig Claire. Om jag ska vara helt ärlig så trodde jag inte att du skulle stå här idag. Jag trodde att du skulle vara långt borta och leva ett helt annat liv. Dessa tankar slog mig särskilt när den där varulven dök upp på er bröllopsdag, säger han.
Jag reagerar inte över hans ord. Det förvånar mig inte att han vet. Avery ingår i hans närmsta grupp. Så klart att han bevakar sina anhängares hem.
- Men jag stannade, säger jag.
- Ja, det gjorde du. Lojalitet om något. Och inte nog med det, du ger Avery ett barn. Jag är positivt förvånad, säger Voldemort.
- Tack, säger jag och lägger en hand på min mage.
Han nickar och rättar till sin svarta dräkt.
- På åter seende Claire.
Sen lämnar han rummet och går ut i korridoren. Jag går efter men när jag kliver över tröskeln så är korridoren helt tom. Han har försvunnit. Jag suckar och lutar mig mot ena dörrkarmen. Hans besök var verkligen oväntat men jag undrar ifall Avery vet om Remus dramatiska besök. Jag är säker på att han inte gör det men jag litar inte på Voldemort. Nu är den där lugna stämningen som bortblåst och jag vill inget annat än att Avery ska komma hem och hålla om mig. Stryka mig över ryggen och säga att allting kommer bli bra. Påminna mig om att om ett halv år så kommer vi ha den vackraste bebisen någonsin i vår familj. Allting kommer bli bra, det vet jag. Men jag skulle verkligen behöva höra någon säga det.
____________________________________
Kort kapitel men det är tvunget ifall nästa kapitel ska bli bra. Ni är bäst, fortsätt att kommentera också lägger jag ut kapitel 47 så fort jag kan!

Jag är rädd.

Hon blir ihop med Remus igen. Hon måste.
Han kommer. I nästa kapitel.

Åhh gud vad kusligt och obehagligt det där m Voldemorts besök, sitter här och ryser...
Min dröm vore typ om Clavery flydde från alla svartkonster, att de fick deras bebis och att de skulle återförenas med alla marodörer (-Peter + Lily)... Happy ever after ♥

Åh min skapare gud vad detta är fantastiskt, tycker att allting är så sagolikt bra, du är helt otrolig på att skriva Johanna! ._. Älskar verkligen beskrivningen och att du får Avery att verka som en schizofren med två personligheter, en när han är med Claire och en när han är med de andra.

Han känns så otroligt underbar emot henne, helt oroligt underbar.... Blir nästan rädd att det ska avta och att han ska mörda henne eller något.. ._.

Hittade hit för ett par dagar sedanoch snubblade över din ff. Sedan var jag fast haha och kunde inte sluta läsa förens jag tagit mig ikapp alla andra. Super bra! Can't wait to see what happens next!