Sjunde året, det värsta, bästa året

Tack så mycket folket! ♥ Era kommentarer är guld värda! Seriöst! Varenda kommentar värmer bättre än eldwhiskey! ;D


Och anledningen till att det dröjt lite med kapitlet är att jag kört fast lite.
Jag har en idé om hur jag vill ha det, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna lägga upp det. För jag har liksom gjort så att jag inte kan skriva som jag vill göra.
Så jag försöker lösa det problemet, men samtidigt ska det komma ett nytt kapitel som inte påverkar mitt problem
Och så har jag ju mycket läxor och prov nu, men jag måste ju ta en paus från pluggandet också.


Hoppas ni orkar vänta lite till.

♥

Jag orkar vänta!

Klart man väntar

Har läst hela din ff nu Ångrar mig värkligen inte! Den är jättemegasuperduperasbra!!!! Längtar jätte mycket till nästa kapitel, men kan vänta

supeeeer

Det är äntligen klart! Ett nytt fräscht kapitel som eventuellt är lite trist



Kapitel 31


Draco skrevs ut dagen därpå som han sagt och Ida väntade på honom utanför sjukhusflygeln när han äntligen kom ut.
”Hej.” log Ida och kände hur hans starka armar drog in henne i en mjuk omfamning.
”Hej.”viskade han mot hennes hår och hans varma andedräkt kittlade i hennes öra.
Hon drog sig undan lite men fattade hans hand.
”Vi har trollkonsthistoria nu.” sade hon och nickade bort mot korridoren.
Han kastade huvudet bakåt och gav ifrån sig en ljudlig suck.
”Ditt favoritämne förmodar jag.” flinade hon.
”Älskar det så mycket.” mumlade han och började med släpande steg gå mot deras klassrum.
”Varför valde du det då?”
”Jag vet inte, bra erfarenhet…”
Ida skrattade.
”När skulle det vara en fördel att kunna när jättarna försökte sig på att ta över trollkarlsvärlden och i gengäld nästan dog ut?”
”Jag vet inte.” svarade Draco och tittade på henne. ”Varför valde du trollkonsthistoria?”
”Jag valde alla grundämnen.” svarade hon. ”Plus Skötsel och vård av magiska djur och runskrift.”
”Alla grundämnen?” frågade han.
”Jag gillar dem.” svarade Ida och tittade närmast skamsen i marken.
” Alla?” frågade han skeptiskt, men hon hörde att han log.
”Inte trollkonsthistorian, men de påminner mig om de första åren på Hogwarts.”
”Oh Happy days” flinade han.
”Vad ska du bli när du är klar här?” fortsatte han sen. ”När du slutar på Hogwats?”
”Jag vill jobba med drakar.” svarade hon snabbt och log lite innan hon fortsatte, långsammare. ”Eller åtminstone med någon typ av djur.”
”Drakar?” frågade Draco. ”Ursäkta att jag frågar, men varför?”
”Jag säger som Hagrid brukar säga. Drakar är högst missförstådda varelser.” flinade Ida. ”Du då? Vad vill du göra?”
”Jag vet inte.” svarade han enkelt. ”Vi får se.”
När de kom fram till klassrummet såg de att resten av klassen redan satt ner och professor Binns skulle precis börja med sin predikan om hur man försökte sig på med kejsardömen inom trollkarlsvärlden för flera hundraår sedan.
Ida och Draco satte sig snabbt ner på första närmsta plats.
”Min väska är ju i nere i min sovsal!” utbrast han plötsligt och Ida skrattade lågt.
”Nähä! Menar du det?” flinade hon och räckte honom pergament och en fjäderpenna. ”Du får låna av mig.”
”Du är en ängel.” viskade han och kysste henne på kinden innan han började skriva ner allt professor Binns sa.

När Draco följde Ida till hennes lektion i skötsel och vård av magiska djur, han själv hade ingen lektion att passa eftersom han hade håltimma nu, kom Seamus springandes upp vid sidan av dem.
”Jag måste snacka med dig.” sade han och stirrade på Draco med sina blå. Seamus röst var inte fientlig, men inte precis vänlig heller.
”Vad?” frågade Draco i precis samma ton.
”Jag är ledsen för att jag förhäxade dig igår.” sade han och strök det sandfärgade håret ur ögonen. ”Jag hade ingen anledning till att göra det.”
Ida log varmt mot Seamus och mimade ”tack” när Draco inte såg, och Seamus gav henne en blick som hon inte riktigt kunde tyda. Den var lite som ”ingen orsak”, men kunde lika gärna vara ”vad som helst för dig”.
”Är det lugnt?” frågade Seamus.
”Det är lugnt.” svarade Draco och räckte fram handen. Seamus fattade den osäkert.
”Jag ber också be om ursäkt.” sade Draco samtidigt som de skakade hand.
”Det är lugnt.” sade Seamus och flinade nästan lite. ”Måste dra nu, men vi ses senare.” Det sista var mest till Ida och Seamus vände ryggen mot dem och gick med snabba steg bort genom korridoren och svängde sedan vänster.

En hel dag till hade förflutit och Ida satt med Draco i biblioteket i ett avskilt hörn.
Ida fingrade med halskedjan där den lilla gyllene kvicken hängde medan hon läste om kända tillfällen som man använt eller försökt använda Amortenia på folk. Ett exempel var en trollkarl som var häftigt förälskad i en häxa att han tillrett brygden och lagt den i chokladpraliner som han sedan skickat till henne. Dock så var häxan allergisk mot choklad och hade istället delat ut choklad vitt och brett till varenda trollkarl och häxa hon kände och till slut var det ett tjugotal som var ”förälskade” i den här trollkarlen.
”Jag har ett fint minne av det halsbandet.” sade Draco plötsligt och vände på Idas hand för att se kvicken. Beröringen från hans fingrar fick det att pirra i huden och hon log brett mot honom.
”Jag kände mig idiotisk den kvällen efter att ha kysst dig.” sade hon. ”För jag kunde ha använt Accio och stuckit därifrån, men när jag kysste dig kändes det bra. Lite för bra tyckte jag, och jag skämdes.”
”Varför skämdes du?” frågade Draco och stirrade intensivt på hennes halsband, som om han egentligen inte ville veta svaret.
”Jag hade känslor för dig under vårt sjätte år, men de var inte så starka att jag inte kunde ignorera dem, åtminstone under dagtid. På kvällarna tänkte jag nästan inte på något annat än dig. ” sade hon. ”Och när du kysste mig i uggletornet den kvällen, då visste jag att jag aldrig skulle kunna ignorera mina känslor för dig mer.”
Draco tittade upp på henne och log.
”Jag har nästan glömt av hur den där kyssen gick till.” flinade han. ”Kan du inte friska upp mitt minne?”
”Vill du ha med citat?” frågade hon och lutade sig närmare honom.
”Kommer du ihåg vad vi sa?” skrattade han lågt.
”I princip, ja.”
”Gärna med citat då.”
” ‘Mitt halsband, tack.’” började Ida med sin vanliga röst innan hon förställde den till en dålig kopia av Dracos. ”Inte förrän du gjort det riktigt.”
”Så sa jag väl inte?” sade Draco.
”Jag kommer inte ihåg varenda detalj, sa jag ju.” sade Ida och fortsatte med samma dåliga kopia av Dracos röst: ”‘Måste jag visa hur jag menar?’”
Draco kysste henne mjukt men innerligt. Värmen forsade genom Idas kropp samtidigt som Draco drog henne närmare honom.
Ida hörde vagt i bakhuvudet hur madam Pince sade åt dem att biblioteket i högsta grad inte var en bordell och hon drog sig undan.
”Du kan ju Crawett.” viskade han och flinade.
”Och ditt minne var dåligt ja.” sade hon och log.
”Jag sa inte att det var dåligt, bara att det behövde friskas upp.”

________________________________________

Lämna gärna en sån där fin liten kommentar som ni brukar ^^


EDIT: Oj, i princip bara dialog såg jag nu… men det kan ju vara spännande det med

jättebra!!!!!

Gillar verkligen när Seamus sa förlåt Jag har fåt en väldigt vacker relation med Seamus tack vara den här ff:en

Jag med faktiskt Först var det inte tänkt att han skulle få en så stor roll, men sen växte idén fram och nu är han en av mina favoritkaraktärer tillsammans med Dean och alla andra som jag redan gillade

jag gillar också dean Också tack vara den ff Och jag shippar dramione mycket mer sen jag har läst den här

Dramione = OTP ♥ heheh

Har varit lite obsessed i det i mer än ett år nu