Marodörerna på Hogwarts [SV]

Bäst!

Gissa vad glad jag blev när jag loggade in i dag och såg tre nya kapitel var ute! Alla tre var superbra. Jag tror att säga förlåt del ett var mitt favo kapitel hittlis



När denna ff är slut (som jag hoppas att den inte blir på ett bra tag) tycker jag du ska trycka den hos ett bokförlag! ♥♥♥


Vilka tycker som jag?

Tyvärr kan inte Milla göra det för då bryter hon mot copyright lagen vilket gör att de kan stämma henne på miljontalskronor tyvärr...
finns många bra FF's som jag skulle vilja se tryckta, bland annat mina egna, men det går tyvärr inte Man får trycka upp för personligt bruk men man får inte sälja dem och absolut inte tjäna pengar på det Tyvärr...

Men man kan göra som i "Fifty shades of grey"s fall och ändra sakerna som det är copyrigth på!

Vilket inte är någon idé eftersom det, i Harry Potters fall, kommer att ändra hela storyn xD Men man kan alltid försöka xD^^

Alltså, så pinsamt längesedan jag uppdaterade här nu. Är det någon kvar som läser ens? Jag ber om ursäkt och det enda jag kan säga är att livet det senaste helt enkelt har kommit emellan. På alla sätt. Jag har mycket på gång och mycket som händer, det mesta bra, men det är saker som tar mycket energi och tid att få rätsida på.

Hur som helst så hoppas jag att jag har några läsare kvar nu när jag lyckats få satt mig ner och skrivit ihop ett kapitel. Det är kort, det vet jag, men jag hoppas att ni skall tycka om det i alla fall


Kap. 43 - Avslöjad.
Han rynkade fundersamt på pannan medan han frånvarande såg ut över sjön. Det var en grå dag, en kall dag och det kändes passande för hans humör. Han drog med fingrarna genom gräset han satt på, det var tillräckligt långt för att han skulle kunna vira in sina fingrar i det och han undersökte hur hårt han kunde dra innan stråna släppte sitt grepp om jorden som innan hållit dem fast. När han inte längre kände något motstånd tappade han intresset, släppte sitt grepp och lät gräset dras med av vinden och ut över sjön där det stillsamt lade sig på ytan. Men en djup suck drog han ena handen genom sitt hår. De senaste veckorna hade en gnagande känsla av att någonting inte riktigt var som det skulle funnit sitt bo hos honom, utan att han egentligen förstod varför. Saker hade ju äntligen börjat lösa sig igen, efter allt som hänt. Men det var som att upplösningen hade lämnat en bitter eftersmak av något han inte kunde sätta fingret på.

”Tagghorn!”
Han vände sig om och vinkade slött när han såg Sirius komma gående mot honom.
”Vad sitter du här för?”, frågade Sirius medan han satte sig bredvid honom i gräset.
”Jag behövde luft”
”Något som är fel?”
James suckade, men höll kvar blicken över vattnet.
”Jag vet inte, Tramptass. Jag vet faktiskt inte. Det borde inte vara det”
De satt tysta en stund.
”Har du märkt av att Lily har varit annorlunda de senaste veckorna?”, frågade han till sist och sneglade på Sirius. Sirius svarade inte på en gång.
”Kanske. Jag antar att hon har dragit sig undan lite mer? Men det kan ju vara vad som helst. Det är mycket plugg nu och hon tar ju alltid det där så onödigt seriöst”, svarade han till sist med en axelryckning.
”Jo jag vet. Men det känns som att det kan vara något mer, jag vet bara inte vad”
”Äsch, det är säkert inget.”
”Tror du hon har träffat någon? Någon annan?”, sade James med liten och tunn röst. Ett scenario han fruktade mer än något annat och som nu började verka troligt.
”Men va? Nej, det skulle hon aldrig”, svarade Sirius och såg på honom, ”Du ska se att det blir som vanligt igen snart”
”Kanske det”, mumlade James dystert.
”Utan tvekan”, slog Sirius fast och dunkade till honom på axeln, ”Ska du med och äta lunch?”
James nickade och de båda pojkarna reste sig och började gå tillbaka mot slottet.

*

De låg bredvid varandra bland de silvriga blommorna, de som bara blommar på natten och som nu därför inte var silvriga alls, och stirrade upp bland trädkronorna. Det här var deras mötesplats nu. Det enda stället de var säkra på att de skulle ha för sig själva. Men det kändes inte alltid bra. Att smyga runt, att dra sig undan i hemlighet, det var inte så Lily egentligen ville att det skulle vara. Hon visste bara inte hur annars de skulle kunna ses.
”Jag borde verkligen vara i biblioteket”, suckade Lily och hon hörde hur kommentaren fick Severus att skratta lite.
”Du tycker alltid att du borde vara i biblioteket”, sade han.
”Jo, men nu borde jag verkligen verkligen vara i biblioteket. Vendela och Sarah väntar på mig”
”Måste du gå?”
Hon satte sig upp och vände sig mot honom.
”Jaa, jag måste det är jag rädd”, hon log mot honom, ”Men vi ses snart igen”
”Okej”, svarade han och besvarade hennes leende. Hon tog hans hand och tryckte den.
”Ta hand om dig”, sade hon sedan, reste sig och borstade snabbt av sin klädnad innan hon började leta sig ut ur gläntan för att möra upp sina andra vänner.

Medan hon gick funderade hon kring situationen hon nu befann sig i. Hon hade aldrig trott att hon skulle ljuga för James, hon hade avskytt om hon själv skulle få reda på att han hade gjort det mot henne. Men det var ändå precis just det hon höll på med. Hon ljög för honom varje gång hon skulle träffa Severus för tanken på hur han skulle kunna reagera fick det att vrida sig i magen på henne. Samtidigt kände hon att situationen började bli ohållbar nu, han måste ha märkt att hon varit mer frånvarande än vanligt och börjat fundera över varför. Det sista hon ville var att han skulle börja tvivla på hur hon känner för honom. Hon log lite sorgset för sig själv när det slog henne att den enda personen hon nu för tiden var helt ärlig mot var Severus, trots allt som hänt mellan dem det här året. Men det var dags att ändra på det nu, dags att bli ärlig igen. Att börja med James kändes dock för skrämmande. Nej, hon skulle berätta det för Sarah och Vendela först.

*

Hon fick syn på sina två väninnor snart efter att hon kommit in i biblioteket. De satt vid samma bord som de brukade spendera sina studietimmar vid och när hon närmade sig började hon snappa upp delar av deras samtal.
”Vad tror du det kan vara?”, hörde hon Sarah säga.
”Jag vet inte. Men någonting är det verkligen. Och jag undrar... men nej... nej det kan inte vara så”
”Vad? Vad är det du tänker på?”
”Jag undrar om det inte kan vara så att hon träffar S... någon”
”Träffar? Hur då träffar? Du tror väl aldrig att hon skulle vara otrogen mot James? Eller är det någonting jag inte vet?”
”Hallå tjejer”, sade Lily med hög röst och får de bägge andra att hoppa till. Hon gick fram och satte sig vid en av de tomma stolarna. De två andra kastade förstulna blickar mellan sig och funderade utan tvekan på hur mycket hon skulle kunna ha hört. Lily suckade, det här började helt klart bra. Hon bestämde sig för att helt enkelt bara slänga ur sig det hon hade tänkt säga.

”Jag har någonting att berätta för er”, sade hon och mötte deras blickar som nu brann av en nyfikenhet som hon inte kunde låta bli att le åt.
”Någonting som har att göra med varför du är nästan en timme sen nu? Och alla andra gånger du har försvunnit de senaste veckorna?”, frågade Vendela med höjda ögonbryn.
”Jaa, faktiskt någonting om precis just det.”, hon harklade sig nervöst, ”Jo, det är faktiskt så att jag har... jag har träffat... Severus”, hon drog in och höll andan i väntan på de båda andras reaktioner, men de hann inte komma. Innan någon av de två flickorna hunnit säga ett ljud hörde hon en annan röst, som fick hjärtat att sjunka i bröstet på henne.
”Du har träffat vem, sade du?”, Sirius lät som att han aldrig hade hört något dummare i hela sitt liv. Sakta vände hon sig om och fick syn på James och Sirius, som båda såg chockat på henne. Hon svalde hårt och mötte James bruna ögon. Han bara stirrade på henne, utan att säga ett ljud. Sedan vände han sig om och gick med hastiga steg bort från dem och ut ur biblioteket.

”Toppen”, mumlade Lily och begravde huvudet i sina armar på bordet framför sig, ”Bara toppen”
”Vad hade du väntat dig, Lils?”, viskade Vendela försiktigt och lade sin hand på hennes arm.
”Att jag skulle kunna säga det till honom på ett smidigare sätt, i alla fall. Efter att ni skulle ha hjälpt mig komma på ett smidigare sett. Jag kunde lika gärna ha bett om ett mirakel när jag ändå var i farten”, sade hon och satte sig rakt igen. Hon vände sig mot Sirius som stod kvar på samma ställe och fortfarande såg på henne, men nu med ilska blandat i förvåningen.
”Sirius, snälla, säg ingenting nu. Jag ber dig, bara låt bli. Jag ska gå efter James. Det är viktigare att jag förklarar för honom än för dig”
Han öppnade munnen som att han var på väg att säga något, men en harkling från Vendela fick honom att låta bli. Istället stirrade han bara ilsket på henne.
”Jag måste gå, jag berättar sedan”, sade hon vänd mot Sarah och Vendela som bägge nickade och vinkade iväg henne med två par händer. Lily reste sig snabbt. När hon skulle passera Sirius drog han sig undan från henne som om han var rädd att bränna sig. Hon stannade upp och mötte hans blick. De stirrade på varandra ett ögonblick innan hon bara ruskade på huvudet och lämnade sina vänner bakom sig.

Jättebra! Jag bevakar fortfarande med glädje!

Åh, tack, vad skönt att höra

Instämmer!

Fast hon ska absolut vara med James, och inte Sev!

Håller absolut med!

Supermegafantastiskt!
Jag älskade första biten med gräset och så. Det kändes så levande och underbart.
Dramatik på gång... Nejmen usch Lily då. Det är ju kul att hon och Severus har blivit vänner igen, men hon borde faktiskt prioritera James och sina vänner.
Jättebra skrivet ♥