Boken utan namn

---

Ingen aning

---

Situation radical So radiating beautiful A combination bursting out of my head This is where it all goes down in the end So welcome to the edge

Tror inte heller det^^

mm

smörbyttan, jag vet inte vad jag ska säga, tack ♥

illusionofcool, du andas konstigt. Jag andas konstigt och ler som en sol (solar kan inte le men men) när jag läster detta ♥ Tack!

Wira, taaaaaaaaaack! ♥♥♥

Ester Potter 04, tack så jättemycket. Alltså ärligt, jag vet inte vad jag ska svara på alla fina kommentarer. ♥

potter_fan, jag vill gärna bli din lärling Tack för din kommentar ♥♥

Hermione Granger12 Tackar ♥♥

ceczan04 tack och vad kul att ni shippar dem. Ska jag berätta en hemlighet det gör jag också ♥

*****************************************

Hejsan, tack för era fina kommentarer, jag känner mig rörd och hedrad. Ni muntrar upp mig speciellt eftersom att det har varit en tuff vecka. Att ni dessutom har "hittat på" shipp namn är helt otroligt. Jag alltså...vet inte vad jag ska säga...tack.. Själv tycker jag mest om Toturna, men vi får som sagt fortsätta att grubbla över det. ♥♥♥

Jag vet att jag inte har skrivit på länge, det är dels för att jag har varit på fantastiska MutiCon 2015 och för att jag helt enkelt inte mått så bra. Jag uppskattar verkligen era kommentarer, ni är bäst som dessutom är så tålmodiga och väntar. Kram ♥

Någon får gärna skriva en kommentar så att jag kan lägga ut ett kapitel någon gång i framtiden. Tack! ♥

Och innan jag glömmer, ThePrettyGirl ville du bli taggad?

Aw, så tråkigt att du inte mått bra ♥ Hoppas det blir bättre snart

*kommenterar*

*kommenterar definitivt*

Hejsan! Jag ber om ursäkt för den långa tiden som gått sedan sist. Tack igen för shippnamnet Tutorna som jag valt att döpa detta kapitlet till! ♥♥♥

Detta kapitlet är kort och händelselöst så "det är inte mycket att hänga i julgranen" som min mamma skulle sagt. Det beror dels på att jag inte haft lust och för att jag har varit i Danmark på en fotbollscup!


Kapitel 39 - Toturna ♥

Himlen var blå, molnen hade dragit förbi. Jag andades in den friska, kalla luften och när jag andades ut bildades små puffar av vit rök. Toms händer höll mig i ett fast grepp.
“Tom?” sa jag frågande. Han nickade.
“Ja, Saturna?” han sa det med eftertryck så att man riktigt kände hur han smakade på orden.
“Vad händer?”
Han såg ner i marken.
“Vad händer...med oss?”

Kyssen hade känts så verklig, fast ändå så overklig. Jag visste inte vad mina känslor kände för Tom men jag hade förstått att jag älskade honom som mer än en vän. Han satt tyst och fortsatte att kolla ner i marken. Jag reste mig upp.
“Jag vet inte”, svarade han sedan efter en lång stund, allt hade gått så fort.

När kvällen närmade sig och solen gick ner över berget en bit bort bestämde vi att vi skulle traska hem till Ophelia. Jag visste att hon skulle vänta tills vi kom hem, antagligen skulle det stå en underbar måltid framdukad. Jag kände hur det kurrade i magen.

***
När vi en stund senare stod vid grinden till stugan kände man den välbekanta doften av moster Ophelias berömda currykyckling. Vi tog av oss kängorna och hängde av oss jackorna på varsin krok.
“Har ni haft det bra?” hörde man Ophelias röst i från köket. Jag slängde ett ögonkast på Tom och lät honom svara istället.
“Ja…”
“Jag har lagat lite mat, ni måste vara utsvultna vid det här lagret.”
“Mm, låt mig gissa. Currykyckling?” sa jag och log samtidigt som jag drog in den härliga doften i näsan. Vi gick in i köket och mycket riktigt. På bordet stod en stor tyflongryta med currykyckling, en mörkblå, stor skål med nykokt, vitt ris och ett fat med grönsaker. Det fanns allt man kunde önska sig. På bordet stod det även en karaff med vatten.
“Det smakar...makalöst gott”, mumlade Tom mellan tuggorna. Jag var lika mållöst som alltid, det kunde ha varit det bästa jag hade smakat. Ophelia var inte bra på att laga mat, det visste jag men detta fanns det ingen som kunde göra hennes currykyckling bättre. Receptet hade legat i släkten i flera generationer, hon hade berättat att en dag skulle jag få det men en så länge var det en hemlighet.

Ophelia dukade av och Tom lämnade rummet för att packa. Jag genom kände Ophelias blickar att något var på tok. Så fort Tom hade lämnat rummet sjönk hon ner på en stol, jag såg att hon hade gråtit.
“Vad har hänt?” frågade jag henne hastigt och slog mig ner brevid.
“Jag får inte ha k-v-ar di-g”, snyftade hon fram mellan tårarna.
“Varför inte?”
“Det kom ett brev, igår.”
Hon räckte fram det och jag skummade genast igenom det.
Efter tidigare insidenter ombes Miss Caugaqui att genast lämna ifrån sig Saturna Caugaqui. Jag, Adam Smith rekommenderar att detta sker snarast och om protester uppenbarar sig kommer detta att få konsekvenser.

Er tillgivna trolldomsminister Adam Smith