Att tvingas välja (1:a generationen)

Shiiiiiit vad grymt!! Älskaaar dina stories!! Awesome

Ä L S K A R D E T ♥

DU ÄR SÅ SJUKT BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

NEEEJ, han är inte din man, han är en SKIT

Kapitel 44
Regnet smattrar mot fönstret. Genom en glipa mellan de tjocka gardinerna kan jag se hur regndropparna rinner ner för glasrutan och gör det helt omöjligt att kunna se ut över vår trädgård. Jag vänder mig om och tittar på Avery. Han sover fortfarande. Egentligen borde vi inte ligga här. Klockan är snart långt över lunch men vi har hela huset för oss själva, så det är ingen som kan säga till oss. Mrs Parker har fått ledigt för att kunna åka och hälsa på hennes sjuka syster och Averys pappa… vet jag inte riktigt vart han är. Han är ofta ute på en massa olika resor så han är inte hemma särskilt mycket. Jag stryker försiktigt min handrygg mot Averys kind. Han rör på sig men öppnar inte ögonen.
- En liten stund till, mumlar han.
Jag skrockar.
- Vi borde verkligen gå upp, säger jag.
Avery suckar och tittar på mig. Jag ler.
- Jag antar att du har rätt, säger han och häver sig upp med hjälp av sina armbågar.
Jag ligger kvar och ser på honom när han lämnar sängen och går fram till byrån.
- Jag tänkte ta en dusch. Går du ner och gör frukost? frågar Avery och plockar fram ett par rena kläder.
Jag nickar och han försvinner in i badrummet. För ett par sekunder ligger jag kvar i sängen innan jag tar mig upp. Klädd i morgonrock och nattlinne går jag ner till köket och börjar leta i skåpen. Jag har egentligen inte någon koll på vad som finns att äta, Mrs Parker är alltid den som lagar maten men jag antar att om jag letar så kommer jag hitta något. Någonstans mellan att jag hittat en limpa bröd och ett paket ägg hör jag hur det knackar på dörren. Jag tittar ner på mina kläder och kommer fram till att jag verkligen inte är klädd för att ta emot besök men jag kan också höra hur Avery fortfarande är i duschen, så han kommer inte öppna dörren. Jag drar åt morgonrocken och skyndar mig ut till hallen innan personen på andra sidan dörren försvinner. Ett djupt andetag innan jag öppnar. Till min förvåning så är det Peter.
- Åh, C-c-laire. H-hej, säger han och flackar med blicken.
Jag förstår att min klädsel gör honom lite generad.
- Hej Peter. Kom in, säger jag och backar så att han kliva över tröskeln.
Jag kan se hur Peter rodnar när han passerar mig och han ställer sig snabbt flera meter bort från mig.
- Vart är Avery? frågar Peter och tittar sig snabbt och nervöst omkring.
- Han tar en dusch, svarar jag.
- Då kan jag komma förbi senare. Eller så kan du hälsa honom att jag var här också kan han söka upp mig. Hej då Claire, säger han och springer nästan mot dörren.
Men jag ställer mig i vägen.
- Ha inte så bråttom Peter. Avery är säkert klar när som helst, du kan vänta i salongen. Dessutom så tror jag att det är dags för oss att ha ett litet samtal, säger jag.
Peter sväljer nervöst men säger inte emot. Vi går tillsammans in i salongen men Peter håller sig på långt avstånd. Jag ber honom sätta sig ner samtidigt som jag sätter mig ner i soffan mitte mot.
- Jag har insett att du och jag aldrig har suttit ner och pratat bara vi två. Jag menar, vi är ju gamla klasskamrater. Vi har så mycket att prata om, säger jag och lägger benen i kors.
Han nickar bara. Säger ingenting. Jag ler.
- Har du fortfarande kontakt med de andra? Jag är säker på att mycket har hänt, säger jag.
Peter harklar sig och tittar sig omkring.
- Förutom att James föräldrar gick bort så har inte så mycket hänt, säger han lågt.
- Var du på begravningen? frågar jag.
Peter nickar.
- Det var väldigt fint. Lily ordnade allting, säger han snabbt.
Jag ler. Om Lily hade hand om allting så är jag säker på att det var väldigt fint.
- Vet Lucius och Avery om att du var på begravningen? Vet de om att du umgås med andra? Eller jag kanske borde omformulera frågan till vet James och de andra om att du umgås med Lucius och Avery? frågar jag.
Peter blinkar och jag kan se att han vägrar att svara på mina frågor. Jag suckar och ställer mig upp. Det är ingen ide.
- Jag går och berättar för Avery att du är här, säger jag.
Precis när jag har satt en fot på tröskeln hör jag hur Peter öppnar sin mun.
- Du borde egentligen tacka mig Claire. Det är tack vare mig som du lyckades hålla ditt förhållande med Avery hemligt så länge som du gjorde. Jag kunde ha avslöjat allting tidigare än vad James gjorde, säger han.
Jag rynkar min panna och vänder mig sakta om. Vad pratar han om?
- Jag förstår inte, säger jag.
Då gör Peter någonting som han aldrig någonsin har gjort, han tittar mig rakt in i ögonen.
- Jag kan bli en råtta Claire. Och om du tänker tillbaka till ett av dina och Averys privata möten så är jag säker på att du kan lägga ihop pusselbitarna, säger han.
Jag tänker tillbaka. Hjärnan bläddrar mellan alla möten och försöker hitta något som sticker ut. Efter en stund kommer jag på det.
- Det var du som följde efter mig. Jag lämnade James i biblioteket och när jag gick genom korridoren så fick jag en känsla av att vara förföljd men när jag berättade för Avery så var det bara en råtta. Men jag hade rätt, på sätt och vis, för jag antar att du förföljde mig, säger jag.
Peter nickar.
- På James order så klart. Han ville verkligen veta vad du höll på med så jag förvandlade mig och följde efter dig. Jag trodde att du skulle koppla ihop allting när Avery berättade för dig att jag var en animagus men du reagerade inte ens på det. Inte ens Avery kopplade ihop någonting förrän mycket senare, säger han.
Jag sätter mig ner igen. Han pratar med en säker ton. En ton som jag aldrig någonsin har hört honom använda.
- Varför berättade du inte för James om mig och Avery? För jag förstår att du mycket väl såg vem det var jag träffade, säger jag.
Det här samtalet går inte den väg som jag hade hoppats på.
- Jag berättade för James att jag såg dig med en kille men jag sa att jag aldrig såg vem. En lögn men han listade själv ut det sen. Och jag visste att ifall jag avslöjade dig och Avery så skulle Avery komma efter mig och det ville jag verkligen inte. Det är en mycket hemsk man du har gift dig med Claire, säger Peter.
Jag kan höra på hans röst att han är rädd för Avery.
- Alla säger detta men själv har jag aldrig fått uppleva den sidan, säger jag.
Han tittar rakt på mig, vilket gör mig lika förvånad varje gång.
- Var glad för det, säger han med en isande kall röst.
Steg i trappan hörs och Avery ropar mitt namn. Han tittar förvånat på oss när han kommer in i salongen.
- Vad händer här? frågar Avery.
- J-jag har inf-f-formation, säger Peter och ställer sig snabbt upp.
Den säkra tonen är som bort blåst. Jag tittar storögt mellan Peter och Avery. Peter är verkligen livrädd. Han har kurat ihop sig och blicken flackar igen.
- Jag kommer snart och äter frukost, säger Avery till mig.
Jag nickar och ser efter dem när de försvinner upp för trappan. Med snabba steg går jag tillbaka till köket. Under tiden som jag står och skär i limpan med en väldigt stor och vass kniv kan jag inte sluta tänka på Peters ord. Någonting håller på att hända och det händer precis framför näsan på mig. Mina tankar tar mig bort från köket men när jag känner hur kniven skär genom mitt finger istället för brödet kommer jag tillbaka. Det röda blodet rinner ur ett brett skärsår. Jag svär och skyndar mig fram till vattenkranen. Blodet rinner fortfarande och färgar både vattnet och min bleka hand röd.
- Vad har du gjort? frågar Avery som plötsligt står intill mig.
Jag märkte inte ens att han kom in.
- Jag skar mig, säger jag.
- Låt mig hjälpa dig, säger Avery.
Han håller min hand under det rinnande vattnet och kysser min hand efter att han torkat av den och lindat in mitt finger i gasbinda som han hittade i en av kökslådorna. Jag tittar på honom. Hur kan alla säga att han är så hemsk?

Jag sa att han var ond! Ha! Lyssna på mig oftare!!!!!



Du skriver så underbart. Jag kan inte fatta själv.
Seriöst, jag skriker på karaktärerna när jag läser. Det är sällan det händer ens med en riktigt bra bok.
Bara skriv mer. Nu.

Peter är ju också ond, så varför ska man tro på honom? Gillar att du gjorde honom lite modigare.

LOVE IT GAAH ♥

Kapitel 45
Vi har varit gifta i två månader. Igår föll vinterns första snö. Jag har nog inte riktigt reflekterat över hur fort tiden har gått och vem vet, om jag kanske gjort det så kanske jag skulle ha upptäckte det här tidigare. Jag sitter inne på rummet. Allting är vitt. Jag känner mig nästan lite bländad. På ena väggen hänger det en spegel. Jag lämnar stolen och ställer mig framför spegeln. När jag står rakt fram så syns det inget men när jag ställer mig i profil och tittar väldigt noga kan jag se en liten utbuktning. Jag suckar. Det ligger en bebis i min mage. Botaren behöver egentligen inte komma in och berätta det för mig. Jag vet att jag är gravid. Så fort Avery påpekade att min mage var hård kastade jag mig fram till spegeln och undrade hur jag lyckats missa detta? Sekunden efter var det som om någon tömt rummet på luft. Ingen av oss sa något. Vi sa heller inte någonting till varandra när jag lämnade hemmet för att åka hit. Chockade var vi. Genom spegeln kan jag se hur dörren öppnas och den limegrönt klädda botaren kommer in. Han ler och det är allt han behöver göra. Jag är gravid. Jag sätter mig ner igen.
- Hur långt gången är jag? frågar jag.
- Jag skulle säga ungefär två månader, svarar botaren och sätter sig ner på en stol framför mig.
Bröllopsnatten. Vilken klyscha. Jag suckar igen.
- Jag förstår att det inte var något planerat och om det inte ska behållas så kan vi naturligtivs ordna detta, säger botaren.
Jag blinkar och rodnar över att jag inte blir gladare över detta som är något otroligt. Tror jag.
- Jag behöver nog tala med min man, säger jag.
Botaren nickar och vi ställer oss upp. Han räcker fram sin hand och jag skakar den löst. Botaren går mot dörren igen men innan han lämnar rummet och tittar leende på mig över sin axel.
- Jag får gratulera mrs Avery.
Sen blir jag lämnad ensam i rummet. Eller ensam och ensam. Jag är inte längre ensam. En transferering senare har jag lämnat det där vita rummet som ersätts av entrén vid mitt hem. På andra sidan dörren vet jag att Avery väntar. Om han är glad eller upprörd vet jag inte. Jag tar ett djupt andetag och går in. Han sitter på trappan. Blek i ansiktet och stora ögon.
- Nå, vad sa dem? frågar Avery.
Jag hänger av mig min kappa utan att säga någonting. Han kommer fram till mig. Lägger en hand mot min kind.
- Claire, prata med mig, säger Avery.
Jag tittar upp på honom.
- Vi ska ha barn, säger jag med svag röst.
Han backar bakåt. Gömmer det bleka ansiktet bakom sina händer. Jag kan höra hur han snyftar och ljudet av hans tårar får mig att börja gråta. Sen tar Avery bort sina händer och kramar om mig. Gesten förvånar mig.
- Vi ska ha barn, säger han.
Jag nickar.
- Vi ska ha barn, upprepar Avery och tittar ner på mig.
Då ser jag hur han ler. Det är ett stort och brett leende. Han skrattar och håller om mig hårt. Om om igen säger han skrattande att vi ska ha barn. Jag börjar känna hur även mina läppar spricker upp i ett stort leende. Vi ska ha barn! Avery kysser mig.
- Jag älskar dig! säger han.
Sen sätter han sig ner på knä framför mig och pressar sina läppar mot min mage.
- Och jag älskar dig, säger Avery med sina läppar mot bomullstyget.
Jag ler och drar fingrarna genom hans hår. Han ställer sig upp och tar tag i min hand.
- Kom. Jag har någonting som jag vill visa för dig, säger Avery och drar med mig upp för trappan.
Jag vet inte vart vi är påväg men när han stannar utanför det mystiska rummet fylls jag av nyfikenhet. Han tar ett djupt andetag.
- Jag vet att du har undrat vad det är här inne men jag har väntat på rätt tillfälle att visa dig, säger Avery och plockar fram nyckeln ur sin ficka.
Han stoppar nyckeln i låset och öppnar sedan dubbeldörren. Avery kliver åt sidan och låter mig gå in. Det är det vackraste rum jag sett. I taket hänger det en gigantisk kristallkrona som sprider ljus i rummet trots att det rakt fram finns två stora fönster. På väggarna finns det höga bokhyllor som är fulla av olika böcker. När jag följer bokhyllorna med blicken får jag syn på taket. Det påminner om en natthimmel. En mörkblå grund med silvriga stjärnor och stjärnbilder Jag går runt i rummet. Framför ena fönstret finns det ett träskrivbord där det ligger en prydlig hög med brevpapper och ett bläckhorn och i mitten av rummet, placerad precis under kristallkronan, finns det en soffgrupp i röd sammet. Men det är det som står placerat i ett av rummets hörn som fångar min uppmärksamhet. Det är en korgvagga som är klädd i ett marinblått sammets tyg med silverbroderier. Broderierna påminner också om stjärnbilder.
- Det här var min mammas egna rum. Hon älskade astronomi, förklarar Avery.
- Det är underbart, säger jag.
- Det är ditt.
Jag tittar förvånat på honom. Han nickar.
- Pappa har berättat att han gav henne det här rummet när de fick veta att hon väntade mig. En sorts present. Pappa fick aldrig komma in här. Det var hennes egna rum och när hon dog så låste han dörren. Men nu när du väntar vårt barn så ger jag dig rummet, säger Avery.
Jag går fram och omfamnar honom.
- Jag älskar det. Tack så mycket, säger jag och känner hur jag börjar gråta igen.
Vi står och håller om varandra hur länge som helst. Avery har en hand på min mage och den andra runt min midja. Han ska bli pappa. Jag ska bli mamma. Tillsammans ska vi bli föräldrar. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå det. För ett år sedan så såg mitt liv inte alls ut såhär. Då var jag en tonåring som hade huvudet fullt av frågor och tankar. Nu är jag någons fru och om sju månader någons mamma.