Johanna Weasley

Nå... Men det kommer säkert! Du som är så grym ; Men om du vil ha tips kan du uggla om du vill

NYTT KAPITEL dundundun... ok det är typ 1000-någonting ord. Alltså ett lite längre. Och FÖRLÅTFÖRLÅTFÖRLÅT för att ni har fått vänta så länge :c

Oh btw, jag har INTE kollat igenom det för jag ville posta det fort, så det kan vara fel. Om ni vill kan ni gärna påpeka det :3

Kapitel 15:

Det var lördag. Uttagning.
”Ska vi gå upp?” kvittrade Hope
”Ja”, muttrade jag och reste på mig från den mjuka sängen. När jag var klar gick vi ner till frukosten. Där satt redan Caroline. Och, oturligt nog, James som redan var med i laget.
”Nervös, Johanna?” frågade han retsamt. Jag bara blängde på honom till svar.
”Du får inte använd din egen kvast på uttagningen”, informerade Caroline. ”Så att alla ska få samma chans.”
”Okej”, svarade jag lågt och tog en macka och en mugg med te.
När klockan var tio klev Caroline upp och började gå mot planen. Jag följde efter henne. När vi kom fram till planen stod det ungefär tjugo personer där. Caroline klev fram till läktaren. Hon ställde sig på andra raden.
”Hej”, sa hon glatt. ”Först av allt ska ni i grupper få flyga runt ett varv på planen, sedan ska ni få spela i era positioner.”
”Vilka positioner är det som söks?” frågade en kort tjej vid namn Isa.
”Det är vaktare, en slagman och en jagare. De som redan är med i laget ska hjälpa mig med att bedöma vilka som får vara med.”
När Caroline sagt det lämnade fem stycken sökande planen. De hade antagligen velat vara sökare, men den positionen hade James.
Hon delade in alla i grupper. Jag blev indelad med några sjunde årselever som stirrade obehagligt, i alla fall två av de fyra som var i samma grupp som mig. Alla fick varsin kvast, så även jag.
”Johanna, din grupp börjar!” ropade Caroline till mig.
Jag nickade till svar och satte mig på kvasten. Sjunde årseleverna följde mitt exempel, och hela gruppen lyfte. Ett leende spreds i mitt ansikte när jag kände vinden i håret och ansiktet.
En av de i min grupp, min kompis Elisa, flög upp bredvid mig och log stort. Jag log tillbaka mot henne och skrattade när ett vinddrag svepte hennes hår uppåt.
Vi landade efter två varv och såg en skämtsamt småsur Caroline.
”Jag sa ett varv!” sa hon och hötte med pekfingret, men gesten förstördes av att hon skrattade. ”Nästa grupp!”
Gruppen efter mig flög upp i luften, men det var bara en av dem som lyckades komma ett varv runt, de andra fyra åkte lite vartsomhelst.
”Johanna, Elisa, kan ni åka upp och hämta dem?” frågade Caroline.
”Visst”, svarade vi med en mun och lyfte bredvid varandra.
Jag skrattade och flög mot den som var längst bort, vid Förbjudna Skogen.
Hon som flög på den kvasten hette Emmylou och hade helt tappat kontrollen.
”Hoppa över hit”, log jag och stannade bredvid henne. Jag tog tag i hennes kvast och stannade vibrationerna i den. Emmylou klev av kvasten och slog armarna om min midja.
”Kan du hålla i kvasten?” frågade jag.

”Okej”, sa Emmylou och tog tag i kvasten och tryckte den mot min sida.
”Aj”, muttrade jag och gjorde en plågad grimas.
”Vad sa du?” undrade Emmylou.
”Inget”, svarade jag och styrde kvasten ner mot marken. ”Hoppa av”, sa jag och när jag stannade ungefär en halvmeter från marken.
Emmylou steg långsamt av.
”Jag hämtar Kim.” ropade jag och lyfte skrattande.
Kimberly såg mig komma och vinkade.
”Hjälp mig härifrån, Johanna!” stönade hon med ett leende.
”Jag ska hjälpa dig”, sa jag och log. ”Sätt dig på kvasten. Och håll den inte mot min sida, snälla!” bad jag.
”Tack. Visst. Nejdå.” sa Kimberly, som svarade på alla mina frågor samtidigt.
Jag skrattade och flög nedåt med vinden i håret. När både jag och Elisa landat flög den tredje gruppen upp i luften för provflygning.
Sedan, när alla som ville söka till laget hade provflugit, ställde sig Caroline framför oss.
”Okej”, började hon. ”Nu ska ni få testa positionerna ni vill söka till! I alla fall ni som kunde hålla er uppe på kvasten”, sa hon varnande och tittade menande på dem som antingen ramlat av eller inte lyckats med att ta sig runt varvet.
Ett par skamsna elever gick ut från planen med nedåt böjda huvuden.
”Så, då kan vi börja!” sa Caroline med ett stort leende mot oss som var kvar. ”Okej, de som vill söka till vaktare ställer sig där”, sa Caroline och gestikulerade mot målstolparna. ”De som vill söka till slagman ställer sig där och de som vill vara jagare ställer sig där”, sa Caroline och gestikulerade åt olika håll där man skulle ställa sig.
Jag gick och ställde mig på höger sida av Caroline.
”Okej”, sa hon nöjt. ”Nu ska ni få spela mot det Gryffindors riktiga quidditchlag”, sa hon med en glimt i ögat.
Jag log. Det var alltid roligt att spela mot sådana som var tränade.
”Jagarna börjar!” ropade Caroline.
”Ni har ju ingen vaktare!” skrek jag. ”Då måste väl vaktarna eller slagmännen börja?”
”Jo… jo, just det! Vaktarna ställer sig vid målstolparna!” ropade hon.
De radade upp sig och började sin uttagning.
Efter det flög hösten förbi. Det blev kallare. Vi vann alla quidditchmatcher vi spelade. Vintern kom som en storm (först är det inget där, sedan är den rätt över en).
Det var julafton dagen därpå. Jag visste att man i vissa länder firade julafton redan idag. Rektorn hade sagt att vi skulle få en riktig överraskning imorgon. Nu var alla spända och gick omkring i slottet medan de funderade.
Nästan alla, i alla fall. Jag och Hope satt vid sjön och pratade om allt möjligt oviktigt. Allt från överraskningen till olika frisyrer som passade på folk. Som sagt, allt möjligt.
”Men vänta!” utbrast Hope och flög upp. ”Jag kom just på en sak. Två lärare pratade med varandra och sa: ’Eleverna får nog en chock. De väntar sig nog inte att mugglar-saker är överraskningen. Eller vad tror du?’ och så fortsatte de. Bla bla bla bla.”
Jag stirrade misstroget på henne. ”Hur sjutton vet du det?”
”Jag sa ju att jag hörde det!”
”Ja, jag vet. Men varför hörde du det? Och vart?”
”Hemlig källa”, sa Hope och log lömskt. Sedan skrattade hon. ”Nej, jag skojade. Jag hörde det när jag gick och letade efter en bok i biblioteket.”
”Varför är det aldrig jag som får höra spännande saker?” klagade jag.
”Vem vet? Du kanske är elak”, flinade Hope.
”Hallå! Jag är faktiskt snäll. Tror du att tomten skulle ha gett mig julklappar om jag inte var snäll, eller hur?”
”Nej, det förstås… men du är elak ändå! Tror du på tomten, förresten?”
”Ja, såklart! Varför skulle jag inte göra det?”
”För att han inte finns, kanske? Väx upp, Johanna”, sa Hope med en suck.
”Vaddå då?” frågade jag, som faktiskt blev lite sårad.
”Tomten finns inte.”
”Det gör han visst. För mig.”
”Jamen snälla du, inte på riktigt!”
”Det gör han visst!” sa jag, ställde mig tvärt upp och gick iväg.
”Jaha…” muttrade Hope bakom mig.
Jag skakade på huvudet och gick mot slottet, in genom porten. Värmen slog emot mig, med ett surr av röster.
"Hej Johanna!" ropade en röst.
Jag tittade upp och såg James.
"Eh... hej."
"Vad gör du?"
"Inget speciellt", sa jag och skrapade med foten i golvet. "Du?"
”Jag ska gå ut och träna quidditch. Hänger du med?”
Först då såg jag kvasten som han höll i handen.
”Nej tack.”
”Varför?” frågade han.
”Läxor”, ljög jag.
”Okej”, svarade James. Jag kände på mig att han inte trodde mig, han hade alltid varit bra på att läsa av personer, men han utvecklade inte ämnet mer. ”Jag går nu, i alla fall.”
Jag nickade och höjde handen i en vinkning.

Jättebra!

Jättebra! Hinner inte kommentera nu, men du är grym! ♥

SUPERBRA!!!

Aw, tack finisar ♥

Ny läsare! Awesome vad bra! Jättebra!



*Bevakar*

Aw tack ♥

Jättebra såklart♥

... jag kom just på att jag aldrig berättade för er att jag slutade att skriva på den här... ._. Förlåt! Men jag har iaf slutat, och jag kommer inte att fortsätta på den här. Bara så att ni vet, ifall någon nu fortfarande bevakar c: