Albus första skolår

_{Skrivet av EMELESEL:}

Kapitel 5
Vid tolvtiden kom en gammal och rynkig dam som såg ut som en gammal gam, hon hade en matvagn i släptåg och frågade dem om de ville ha någonting från vagnen. Albus, som inte ätit något sedan frukosten övertalade enkelt de andra att de skulle köpa mycket. De hade tillsammans råd med 25 chokladgrodor, två stora askar med Bertie Boots bönor i alla smaker, en lakrits stav var och två paket med Dr Dregels bästa bubbelgum. De kom överens om att de kanske borde äta något mer än godis, så dem köpte varsin pumpapastej också. Rose och Hugo började spela ett parti knallkort, och Albus satte sig till rätta på det mjuka sätet och beundrade utsikten från tåg fönstret. De åkte nu över en lång, smal bro som sträckte sig långt, långt ovanför marken. Där nere såg gröna fläckar som måste ha varit träd, små, röda fyrkanter och blåa små sjöar. Han tyckte han fick en skymt av en stilig herrgård mitt ute i ingenting, men det var svårt att avgöra eftersom de var så långt bort, och tåget åkte så snabbt. Han vände sig om just som en särskilt hög knall ekade genom kupén. Rose hade vunnit över Hugo på knallkort. Rose flinade glatt mot honom och han såg lite sur ut. Men inte lika illa som James brukade bli när han förlorade mot henne. Hon böjde sig fram och grep tag i två chokladgrode askar. Albus tog också en, slet upp det blålila pappret och svalde halva grodan i en enda tugga, sedan vände han på underlaget i asken med en känsla av spänning. Sedan tittade han på chokladgrodekortet, det var Agrippa. Albus stönade. – What? Frågade Rose, fick du någon känd snubbe? Det fick jag. Hon visade fram det välbekanta gamla ansiktet, Dumbledores ansikte tittade tillbaka på honom genom de halvmån formade glasögonen, Albus kände det nästan som om han blev röntgad. – Rose slet upp sin andra chokladgroda, hon åt upp den i två tuggor. Sedan såg hon förvånad ut. – Oj, sa hon förvånat, det visste jag inte! Vad är det? Undrade Hugo som dittills hade suttit på sitt säte och läst på baksidan av sina chokladgrodekort. Rose visade upp sitt nya chokladgrodekort, den var en tecknad bild av en trollkarl, med spretigt svart hår som stod rakt upp i nacken, bar runda glasögon och hade ett smalt blixt format ärr i pannan. Det var en tecknad bild av Harry Potter, Albus pappa. – Oj, sa Albus också, det måste jag visa pappa!
– Vilket nummer har den? Frågade Hugo. – 999. Svarade Rose. – och det står ” End” på kortet, det måste betyda att det är det sista kortet, i så fall har jag en komplett samling om jag bara kan få tag på Grindelwald, Vettlösa Wendelin och Cornelius Fudge! Jublade Rose. Tiden gick och Hogwartsexpressen tuffade vidare, efter några timmars sömn började himmelen mörkna och James kom in i deras kupé, han hade ett överlägset uttryck i ansiktet. – Dags att byta om små barn. Retades han.
Sedan när de allihop bytt om och dragit på sig sina mantlar så lämnade de tåget, när de klev ut på den mörka perrongen såg de en lyckta komma guppande, en skrovlig hög röst ropade – Förstaåreleverna hitåt, förstaårselevera hitåt! De gick mot Hagrids röst och såg hans stora mörka gestalt komma guppande över perrongen. – E de bra me er då? Hugo, Al. Och Rosie? De svarade – Ja, visst, Hagrid. I munnen på varandra. – Hur är det med dig Hagrid? Frågade Rose. – Jovars, allt är som det ska med mej, Professor McGonagall har utsett mej till biträdande rektor. Sa Hagrid och sträckte stolt på sig. – Vad roligt! Pep Hugo. – Grattis! Sa Albus förtjust. – Du kommer att bli en utmärkt rektor! Nu komm resten av de nya Hogwarts eleverna i samlad trupp mot dem, de såg utterst nervösa ut, och Albus kunde inte förebrå dem. Hagrid var ungefär två gånger så lång som en vanlig man och minst tre gånger så bred, de vildvuxna skägget gjorde att han såg mycket skrämmande ut, även om de små, skalbaggesvarta ögonen hade en vänlig glimt, men det såg man inte på håll. De nervösa eleverna nåde fram till Hagrids stora gestalt. – Följ med mej! Dånade Hagrids röst över de andras, han styrde stegen mot en svart sjö, med flera stycken små båtar liggande vid kanten. – Följ mej! Ropade Hagrid återigen då de närmade sig båtarna. – Inte mer än tre elever i varje båt. Kommenderade Hagrid, själv hade han ensam tagit plats i en egen båt.Albus satte sig i en båt tillsammans med Rose och Hugo, båda darrade av spänning. Båtarna satte sig i rörelse och ett stort upplyst slott kom till synes, med tinnar och torn, facklor som lyste upp små gårdar och broar, små grösplättar syntes bakom slottets område, och en mörk skog tornade upp sig. – Wow. Hördes lågt från alla håll, Albus kunde inte låta bli att sucka – Wow. Han också. Båten gled in till ett litet båthus som syntes bakom stranden, de gick ur båten och ställde sig för att vänta på resten av förstaårseleverna. – Ja.. Hördes en släpig röst bakom dem. – Det var väl inte mycket att skryta med, på vår herrgård har vi en större grind som vaktas av Hippogriffer, inte vildsvin som här, och vi har levande påfåglar som susar omkring och... Albus vände sig om, ja, självklart, det var Scorpius Malfoy som talade. Han stod och skröt för en liten klunga elever som precis som han, och till skillnad från de flesta andra, inte verkade särskilt imponerade av slottet. Rose rörde sig frammåt med ett ganska agressivt uttryck i ansiktet, men just då gormade Hagrid. – Följ mej. För tredje gången och de följde honom mot en enorm järnsmyckad grind, med höga stenpelare som det stod vildsvin med vingar på. När Hagrid nådde fram till grindarna stannade han upp och rörde lätt på den ena grinden med en enorm hand. Grindarna svängde upp och de fortsatte in.

_{Skrivet av hifi:}



jÄTTE BRA KAP

_{Skrivet av Luna 1:}
Jag har redan läst allt!

_{Skrivet av EMELESEL:}

ja, du kanske, men knappast Jonas, han går i 2an.