Life - Lupple & Medi PRS

Kíh såg på honom och svalde.
"Spermadonation. Inseminering." Sa han och såg genast bort.
"Men hon behöver inte nu. Men allt hänger på att det fortsätter bli en kvinna. Det är lättar nu än någonsin."

Olivia öppnade dörren och såg på dem.
"Gabriel kommer du? Maten blir kall." Viskade hon och drog handen över ögonen so hon gråtit.
"Jag är bara trött."

Det var på ett sätt det Gabriel inte ville höra, okej han ville absolut inte höra något så löjligt- det var fortfarande tvång. Hon kanske inte ville eller kunde få barn. Å andra sidan, de ville att hon skulle få barn- varför skulle hon inte kunna få barn med någon som brydde sig om henne, som hon brydde sig om? Han slog ned blicken och skakade på huvudet. "Jag kommer motsätta mig detta, och sådana beslut måste vara helt enhälliga. " Sa han och såg upp med en stabil och klar blick. "Den kvinnan ska inte behöva genomlida något sådant. "Minns detta. " Viskade han och vände sedan blicken mot dörren när hon ropade. Varför såg det ut som om hon hade gråtit? "Kommer. "Ropade han lugnt tillbaka och såg på Kíh. "Tiden för imorgon?" Frågade han lugnt.

"Jag vet att det inte är kul att höra. Jag ser att du gillar henne." Han log.
"Vi ska vara här vid 12 på förmiddagen. Mötet kan hålla i sig mellan 6 till 8 timmar." Han log och försvann sedan.
Olivia såg tröttare ut.
"Gabriel jag orkar inte läsa. Jag går och lägger mig istället.
Ethan och de andra plockar av allt och så men jag går och lägger mig."

" Det kommer inte ske." Upprepade han men nickade angående tiden. "Säker resa hit och tillbaka Kih. "Log han och gjorde en märklig handrörelse, som en cirkel över hjärtat som just var en hälsningsfras som betydde det- säker resa. Han vände om och gick till Olivia, hon såg väldigt trött ut. " Ska jag följa dig upp? Det finns vissa saker jag måste säga." Sa han med ett mjukt leende.

Hon nickade och såg på honom innan hon gäspade stort.
"Ja. " Hon började gå upp och såg på honom. Så fort hon kom in i sitt rum så lade hon sig i sängen och hon kämpade med att hålla ögonen öppna och hon dog av sig den tjocka tröjan.

Han följde henne upp och bäddade varsamt ned henne när hon lagt sig i sängen. "Du kommer få många gäster imorgon, det är ett möte mellan oss alla om dig, om det praktiska - hur vi kan hjälpa dig och liknande. "Log han mjukt.

Hon såg på honom och nickade.
"Jag minns att mormor hade sådana möten. Jag var glad för då kom du och höll mig sällskap medan mormor hade möten." Hon log och tog hans had och kysste den.
"Men i morgon går det inte. Nu är det jag som har de tråkiga möterna."

Han hade inte hjärta nog och inte heller vilja nog att dra sig bort från henne, men han visste att det egentligen skulle vara det enda rätta. "Jag gillade dem också."Viskade han ärligt och svalde hårt. "Jag kommer vara där imorgon, men inte för att hålla dig sällskap." Viskade han och svalde hårt. Fick kämpa för att inte dra upp henne i famnen.

Hon lo och nickade sakta och vände sig om.
"Jag vet det. Imorgon är det vi som håller i det tråkiga." Hon suckade tungt och sträckte ut handen och smekte det blekt rosa tapeterna innan hon föll i djup sömn.

Han svalde hårt, vi? Åh nej. "Du. "Rättade han viskande i hennes öra och pussade hennes kind lätt innan han reste sig upp på tysta fötter och tog sig ut från hennes rum och ned mot de andra för att få i sig lite mat.