En äkta Malfoy [SV]

SUPER!!! ♥

Woho, tack!
Nu har jag skrivit klart den. Sorgligt
Det är 27 kapitel, och nästan 41 sidor på Word. ^^

Nästa kapitel kommer imorgon vid fyra när jag kommer hem, tror jag ♥

Jag kommer dö innan klockan fyra, men som sagt, allt för att läsa klart den!

Skulle ni kunna kommentera lite mindre för det är jätte jobbigt att bläddra så många sidor med bara kommentarer om fanficen, man tappar lusten att läsa typ
Ta det inte fel, jag tycker din fanfic är superbra men det är lite irriterande för jag läst sist på sid. 22 igår/idag och nu finns det 35 st ..

Åh! Jag är typ kär i den här fanfictionen ♥

Åh, jag med! ^^

samma här... jobbigt ;/
men skiiitbra Story ♥ MEEER

Men jag gillar när ni kommenterar, det är det som får mig att vilja skriva! Och om ni inte gillar att läsa kommentarerna så kan nu ju kanske bara bläddra förbi dem?


24.

Läget verkade hopplöst igen. Fler och fler dödsätare strömmade in genom både fönster och dörrar, och Scorpius var tvungen att överge sitt gömställe bakom soffan när en av dem upptäckte honom. Dödsätaren kastade både svordomar och förbannelser efter honom när han sprang iväg längs väggen och skrek Lamslå!, som var det enda som dök upp i huvudet. Han började få panik nu, när som helst skulle han kunna bli träffad av en dödande förbannelse, det var bara en tidsfråga nu.
När Scorpius sprang in i en till korridor för att hämta andan såg han även Marwin och Chloe stå lutade mot en väg och andas tungt. Han gick fram till dem.
– Det här kommer aldrig att gå, sa Chloe.
– Jag är rädd, sa Marwin och tittade sig ängsligt omkring. Jag vill inte dö såhär.
– Vi ska inte dö, sa Scorpius och låtsades vara självsäker, fastän han var precis lika rädd som de.
– Men de är mycket bättre än vi, sa Marwin. Det är hopplöst.
– Nej, det är det inte. Har vi klarat oss såhär långt utan att dö så klarar vi resten också, sa Scorpius och började nu själv tycka att det han sa lätt vettigt. Dessutom kommer vi med säkerhet att dö om vi inte kämpar.
Chloe nickade.
– Du har faktiskt rätt, sa hon.
– Nu tar vi dem! vrålade Marwin till svar och sprang ut ur korridoren.
Alla tre vrålade Lamslå! gång på gång och skickade den runt i rummet mot dödsätarna. De råkade träffa Lorcan eller Lysander, men förutom honom så träffade de bara dödsätare, säkert fem stycken vilket var ganska många om man nu skulle jämföra.
De delade upp sig och fortsatte lamslå dödsätare. En ny våg av mod vällde upp inom Scorpius, och även stolthet, för vilken förstaårselev som helst skulle minsann inte klara sig såhär långt i en strid mot dödsätare.
Men till sist blev det jobbigt igen. Det kom ännu fler dödsätare och Scorpius började nästan bli irriterad. Hur många fanns det egentligen?
Plötsligt blev han knuffad av en väldigt lång och kraftig dödsätare som sprungit rakt in i honom. Scorpius flög rakt fram och in i soffan, som han ramlade över. Han landade i en hög på golvet och blev alldeles snurrig. Samma dödsätare verkade hämta sig snabbt, och sprang fram mot Scorpius. Han verkade inte ha någon trollstav.
Dödsätaren tog tag i Scorpius som var alldeles skräckslagen. Skulle han bli ihjälslagen nu istället för att dö av Avada Kedavra? Då verkade det mycket skonsammare att dö av förbannelsen…
Dödsätaren drog iväg med honom till väggen, och tryckte upp honom mot den.
– Var är Harry Potter? väste han.
– Jag vet inte, sa Scorpius.
Dödsätaren stirrade på honom med sina isblonda ögon och verkade inte alls nöjd med svaret. Han tryckte mot Scorpius hals så att det blev svårt att få luft.
– Var är han? Tala om det för mig nu!
– Han var här alldeles nyss, kraxade Scorpius, som nu började bli yr av syrebrist.
– Tala om för mig var han är, säger jag! skrek dödsätaren så högt och så nära Scorpius att det gjorde ont i öronen.
Hela huvudet dunkade och han kunde inte få fram ett ord. Han behövde luft, nu, nu, men dödsätaren tryckte och tryckte…
Precis när Scorpius trodde att han inte skulle orka mer, slets dödsätaren bakåt och Scorpius sjönk ner mot väggen, och blundade…

Fanny gillar't!

Jättebra!
Meeer! ♥