Olivia Stewarts kärlek

jääättebra! mer när du har tid!
men gör som du vill ,men ja det låter vettigt!

Hoppa fram till slutet och en prolog Det är bättre än att bara skriva, fast du inte vet vad du ska skriva Jättebra ändå ♥

Okejj då gör jag nog det, ska försöka jobba på det sista nudå ♥

Ja gör det, det blir säkert bra ♥

Skitbra och du ska göra precis som du känner är bäst♥

Superbra kapitel! ♥

----

Jättebra!

Okejj här kommer sista kapitlet och det är indelat i två delar.

Kap 34: Quidditch

Idag var det en väldigt speciell dag. Vi skulle möta Ravenclaw i Quidditch final. Jag var riktigt taggad inför det. Och kan man tänka sig, jag skulle bli pappa om mindre än en månad. Olivias mage var enorm nu.
Jag gav min tjej en varm omfamnande kram och kysste henne länge innan jag sa hejdå och gick ut ur porträtt hålet.
Inger skulle förstöra denna dagen. Inget. Jag var verkligen lycklig.

Jag och laget började stega ut ur slottet med kvastarna i händerna och ett brett leende på läpparna, vi hade faktiskt chansen att vinna turneringen i år.
Vi gick in i omklädningsrummet för att ha lite pepp- talk innan matchen började.
Läktarna började fyllas på folk och surret av röster blev allt fler och högre.

Plötsligt slutade allt prat och en röst började tala.

- Välkomna till årets Quidditch final mellan Ravenclaw och Gryffindor. Får jag be dem båda lagen att komma ut.

Vi började gå ut ur rummet för att möta publikens hejarrop och applåder. Glädjen i kroppen spred sig och blev allt större.

- Lagkaptener skaka hand.
Oliver Wood gick fram och skakade Ravenclaws kaptens hand och gick sedan tillbaka till oss och gjorde sig redo för start.

- Okej, när jag blåser, ropade domaren och vi gjorde oss beredda.
1! jag tog ett djupt andetag 2! jag satte mig på kvasten och PEEEEP! nu sköt vi upp i luften och vinden piskade mot min hud och slingrade sig igenom mitt hår vilket var en underbar känsla.

Det hade inte alls gått särskilt länge i matchen när dem blåste matchen och kallade ner mig.

- Fred, det är bäst att du följer med mig, sa professor Mcgonagall och lät väldigt orolig.

Det första som dök upp i mitt huvud var Olivia.

- Är det Olivia?! utbrast jag och min lärare nickade.

- Hon är uppe i sjukhusflygeln sa hon och jag släppte min kvast och började springa allt jag kunde upp till madam Pomfrey.

Jag kom flåsande fram och slängde upp dörren. Där låg hon i det vita rummet lite längre ner. Jag sprang fram till henne . Hon grät, det var inte lite hon grät utan mycket. Hon var helt förkrossad.
Det skar till i mitt hjärta av att se henne såhär.

- Olivia, vad har hänt?

Ååååå vad har hänt Stackars Olivia ♥

Meer!