Marodörerna på Hogwarts [SV]

Då kör vi ett till!
Jisses, jag kan inte ens komma ihåg när jag lade upp två kapitel under samma dag senast, men nu kör vi! För att ni är bäst och för att jag har haft inspo för första gången på länge kommer här nu ytterligare ett kapitel!


Kap. 40 - Att fly
Dunk, dunk, dunk ackompanjerat av hastiga andetag.
Hjärtat bankade hårt och bröstkorgen hävde sig, in ut, in ut för att kämpa ner luft i lungorna. Att andas gjorde ont, att känna bankandet i bröstet gjorde ont. Att finnas gjorde ont. Han såg bort mot slutet av korridoren där hon hade försvunnit runt hörnet. Han kunde inte säga hur länge han hade stått där, han mindes inte. Något rann ned för hans kinder och han tänkte frånvarande att han tydligen grät men inte ens det registrerades ordentligt hos honom. Allt han kunde tänka på var smärtan som värkte. Smärtan och henne. Hur skulle han vara utan henne? Hur kunde det bli så här? Han ville vråla ut sin smärta, vad som helst för att den skulle sluta kväva honom, men han hade tappat bort sin röst. Hon kanske hade tagit den med sig, den också. För hans hjärta hade hon definitivt tagit. Tiden gick, han visste inte hur, eller hur fort, men den tickade vidare. Världen stannade inte. Han förstod inte varför, hur det kunde fortsätta som att ingenting hade hänt. För något hade hänt. Och han hade ingen aning om hur han skulle kunna fixa det.

*

Hon gick inte längre, hon sprang. Hon visste inte vart hon var på väg, bara att hon var tvungen att försvinna bort. Bort från allt som gjorde ont, bort från verkligheten om hon bara kunde lista ut hur. Tankarna på Sirius försökte tränga sig på henne men hon vägrade att erkänna dem. Vägrade att inse att hon just tagit avstånd från den enda personen som lyckats hålla henne något så när okej genom alla prövningar de senaste månaderna. Skulle hon erkänna det för sig själv skulle hon antagligen tappa förståndet fullständigt och det hade hon inte tid med. Hon behövde fly. Hennes steg smattrade längs korridorerna, ned för trappstegen och genom entréhallen. Ut. Luft. Förtvivlat ryckte hon i porten för att få upp den så fort som möjligt och klämde sig igenom den så fort glipan var tillräckligt stor. Väl ute fortsatte hon att springa över området, omedvetet tog hon sikte på sjön. Först när hon nådde dess kant tvingade hon sig själv att stanna och kände hur hon var på väg att kräkas efter att ha sprungit. Utmattad satte hon sig ner på ett stenblock utan att registrera kylan som tog sig igenom hennes kläder. Tårarna började rinna igen och i takt med att hennes andning lugnade sig började tankarna obarmhärtigt att kräva uppmärksamhet. Förtvivlad lutade hon huvudet i sina händer och grät ut sin smärta i natten.

*

Han hoppade förskräckt till när han hörde något som skulle kunna vara ett skrik i närheten. Han kunde inte säga säkert att det faktiskt varit det dock, inte kunde han säga ifall ljudet varit mänskligt eller inte heller. Han ryckte på axlarna och böjde sig ner och plockade upp ytterligare en av de silvriga blommor han höll på att samla till en bukett i sin hand. Det var viktigt att plocka dem under rätt tid om de skulle kunna användas till full effekt. De blommade ett par timmar varje natt under våren och den tredje timmen var den mest kraftfulla, det var då bladen övergick från att vara vita till att skimra i silver och de var som mest potenta. Han skulle precis sträcka sig efter nästa när han hörde ljudet igen. Han rynkade irriterat pannan. Att bli störd var något han ogillade väldigt mycket, speciellt när han endast hade en viss tid på sig innan blommornas effekt skulle avta. Nu var han dock säker på att ljudet kom från en människa och han vände sig sakta mot sjön. Efter ytterligare ett ljud började han irriterat men beslutsamt att vandra mot det.

Han hade inte gått djupt in i skogen utan befann sig snart vid de yttre kanterna av den. Han kunde se någon sitta hopkrupen på en utav stenarna vid sjön men han kunde inte se vem det var. Månens ljus sken över den grå sjön likaså över den uppenbart förtvivlade personen som befann sig där. Han visste inte vad han skulle göra utan stod bara där och såg ut över scenen framför sig. Då plötsligt vände personen upp huvudet och han insåg på en gång vem det var och varför gråten var så förtvivlad.

*

Han visste inte hur han hade tagit sig tillbaka till uppehållsrummet men på något sätt hade det uppenbarligen gått för där stod han nu, mitt i rummet och stirrade tomt in i eldstaden. Där brann ingen eld längre, den hade slocknat, och kylan började sakta ta över rummet. Han märkte inte av den, det var som att kylan utanför inte hade någon effekt på grund av kylan han redan kände inom sig. Trots att det kändes som att någon hade fyllt hans ben med bly vände han sig mot trapporna upp till sovsalen och tvingade sig själv att börja gå. På väg dit stannade han dock upp igen, kunde inte förmå sig att fortsätta. Det var som att det skulle bli verkligt om han gjorde det. Om han gick upp och lade sig skulle det betyda att det verkligen var sant, att det verkligen hade hänt. Han visste att tanken var helt ologisk och att ingenting skulle bli annorlunda bara för att han vägrade att gå och lägga sig, men det hjälpte inte. Bara tanken på att lägga sig fick det att krypa i skinnet på honom, istället vände han om igen och gick tillbaka till soffgruppen där de hade suttit tidigare. Hur mycket tidigare? Han hade ingen aning. Klockan kunde vara vad som helst men det bekom honom inte.

Tanken på hur det hade varit tidigare under kvällen hemsökte honom. Hade det verkligen varit tidigare samma kväll som de suttit precis här och skrattat? Kyssts. Som hon hade sagt om och om igen hur mycket hon älskade honom. Det kändes som en evighet sedan och visst måste det väl ändå ha varit det? För han kunde inte förstå hur allt bara kunde falla sönder på några timmar.

*

Hon var knappt medveten om någonting. Hon skakade av köld utan att känna det, hon grät högljutt utan att höra det. Beslutet att lämna Sirius stående i korridoren fick hennes hjärta att brista och hon ville bara fly men hon visste inte hur. Hon kunde inte ens tänka klart längre, allt var täckt i någon sorts obehaglig mörk dimma. En liten svallvåg utan märkbar orsak svepte mot henne och nuddade vid hennes skor. Förvånat följde hon den med blicken och såg sedan på sjön som att hon först nu lade märke till att den var där. Hon svalde hårt och stirrade ut över den. Hennes tankar rusade kring vilka varelser som befann sig där i djupet. Kring vilka som inte skulle låta henne gå igen ifall hon skulle försöka nå dem. Utan att registrera vad hon gjorde reste hon sig långsamt och svalde hårt för att bli av med klumpen som bosatt sig i hennes hals. Försiktigt tog hon ett steg närmare vattnet. Sedan ytterligare ett. Med nästa bröt hon vattenytan och kände hur en ny sorts kyla spred sig över hennes fot. Hon lyfte nästa fot för att ta nästa steg när någon plötsligt grep tag i henne och drog bort henne från vattnet.

*

Hon gjorde inget motstånd och han fortsatte att släpa på henne tills de var en bra bit bort från vattnet innan han satte ner henne på marken igen. Väl där knäppte han av sig sin mantel och placerade den över hennes skakande axlar.
”Vad sjutton hållet du på med?”, frågade han med hård röst. Det var först vid ljudet av hans röst som hon faktiskt verkade registrera helt att han var där. Hon ryckte till och tittade upp på honom med svullna rödgråtna ögon.
”Snape?”
Det gick inte att ta miste på förvåningen i hennes röst och han kunde inte låta bli att flina lite trots den konstiga situationen. Eller kanske just på grund av den. Hon fick nu syn på manteln som hängde kring hennes axlar och såg för ett ögonblick ut som att hon ville slänga den av sig. Det verkade dock som att kölden vann då hon till sist istället svepte den närmre omkring sig. Han satte sig ner vid henne, men inte för nära. Han visste mycket väl vad hon tyckte om honom.
”Vad gör du här?”, frågade hon till sist.
”Jag skulle kunna fråga dig samma sak”, svarade han med en menande blick på hennes blöta skor.
Till och med i månens svaga sken syntes rodnaden som dök upp på hennes kinder.
”Jag vet inte vad som hände”, mumlade hon tyst och såg bort mot skön, ”Jag vet verkligen inte”
Han ryckte på axlarna.
”Blommor.”
Hon såg frågande på honom. Han log lite igen.
”Jag plockade blommor”, förtydligade han och pekade mot buketten som stack upp ur en av fickorna i hans mantel. De sken fortfarande i silver men var på väg att sluta sig igen.
”Vackra”, sade hon tyst och granskade blommorna, ”Vad ska du ha dem till?”
”Professor Slughorn behöver dem till en lektion i nästa vecka”, sade han och ryckte på axlarna igen, ”Jag hann inte plocka alla. Men det finns tid imorgon med”

Det var som att det surrealistiska i situationen gick upp för Vendela precis då för hon började plötsligt att fnittra hysteriskt. Hon och Snape förde ett vanligt samtal. Om blommor dessutom. Det hade aldrig hänt förut, inte ens när han och Lily varit vänner och om någon hade sagt att det skulle komma att hända hade hon antagligen skickat dem till sjukhusflygeln för att få huvudet undersökt. Men han hade ju faktiskt antagligen räddat henne från något riktigt dumt. Tanken fick henne att sluta fnittra på en gång och hon såg med ens skräckslaget bort mot sjön igen och började darra.
”Vad höll jag på med? Vad fan höll jag på med?”, sade hon och hennes röst blev högre för varje ord.
Severus flyttade sig närmare utan att tänka och lade en lugnande arm runt hennes axlar.
”Det är okej. Ingenting hände, du är okej nu”
Hon gav ifrån sig ett ljud halvvägs mellan skratt och gråt innan hon sade
”Nej, Severus, jag är inte okej. Jag är nog så långt ifrån okej man kan komma.”

Han ryckte till av förvåning när hon sade hans namn. För Vendela hade han alltid varit Snape, hon hade aldrig kallat honom Severus förut. Hon verkade inte inse att hon hade sagt det själv utan hon stirrade bara ut över sjön.
”Du vet. Lily berättade att du vet. Du visste innan jag visste. Men nu vet jag också.”
Han visste inte vad han skulle säga.
”Jag tror att jag gjorde slut med Sirius”, hon började gråta igen, ”Men jag ville ju inte göra slut. Jag ville ingenting av det här och jag förstår inte vad det är som händer. Eller vad jag ska göra nu. Eller om jag någonsin kommer bli okej igen. Och jag förstår inte varför jag berättar det här för dig av alla människor”
Han grimaserade lätt men sade fortfarande ingenting.
”Förlåt, jag menade inget illa”, sade hon och han trodde henne, vilket förvånade honom en aning. Det var dock mycket med den rådande situationen som förvånade honom om han skulle vara helt ärlig.
”Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och det blir inte alltid bra. Det enda man kan göra om man ångrar sig är att säga att man gör det. Att be om ursäkt och sedan hoppas på att bli förlåten”, sade han till sist och suckade tungt. Hon tittade förvånat på honom och skämdes sedan för sig själv. För att hon alla år tänkt på honom som någon utan känslor. De satt där en stund i tystnad, han hade fortfarande armen runt henne och hon uppskattade värmen för mycket för att skaka av den. Uppskattade vad han hade gjort för henne för mycket.
”Vill du att jag följer dig tillbaka?”, frågade Severus till sist och förvånade sig själv igen. Han blev än mer förvånad när hon svarade ja. Försiktigt reste han sig och hjälpte henne upp innan de började vandra tillbaka mot slottet sida vid sida.

De sade ingenting medan de gick men det var ingen otrevlig tystnad heller. Vendela tyckte att det kändes tryggt att ha honom där även om hon tvivlade på att hon någonsin skulle erkänna för någon att hon känt så. Till slut kom de fram till porträttet av tjocka damen och vände sig mot varandra. Hon log lite mot honom och drog sedan av sig manteln och gav tillbaka den.
”Tack så mycket, Severus. Det känns inte som att det räcker med ett tack, men jag vet inte vad mer jag kan säga”
Han log tillbaka och tog emot manteln utan att säga något.
”Tror du att jag kan fixa det? Att jag kan bli okej igen?”, frågade hon innan hon hann tänka sig för, utan att förstå varför hon frågade honom av alla människor. Han var tyst ett ögonblick innan han svarade.
”Jag tror att du kommer klara det.”
Enkelt och utan krusiduller. Och av någon anledning trodde hon honom. Han nickade kort mot henne och vände sig sedan om och gick utan att säga något mer. Hon såg efter honom tills han försvann ur hennes synfält och sedan vände hon sig mot den tjocka damen igen. Hon tänkte inte fly mer, hon tänkte kämpa. För sitt liv och för dem hon älskade.

Det här är nog ett av mina favoritkapitel. Det var verkligen helt fantastiskt. Så mycket känslor... var inte beredd på det... Du skriver verkligen fantastiskt och så inlevelsefullt

Och Severus i det här kapitlet, oh my... Så fint ♥ Gillar att han har fått ta lite mer plats de här senaste kapitlen

Allt var fint, även om situationen inte är särskilt fin, och jag hoppas allt löser sig.

Längtar till nästa det! Kramar ♥

Asså gaaaaah jag döööööööööööör för att du är så bra på att skriva!!!!!!!!!!!

Åh, Severus är bara så himla snäll! Säger som AuroraAlexius: Gillar att han har fått ta lite mer plats i de här senaste kapitlen.

Längtar nstn ihjäl mig efter nästa del!!!

Älskar när Severus (för en gångs skull) framställs som den snälla och känslomässiga person han en gång var!

Jag vet inte vad jag ska säga som jag eller någon annan inte redan har sagt, förutom att din fanfiction är så underbar att jag inte kan vänta på näst kapitel!

Du är helt otroligt underbar!!♥♥♡♡♥♥

Kunde inte säga det bättre själv ♥
Och två kapitel på en dag, du gjorde min dag☆

Hon gjorde nog allas dag genom att lägga ut två kap på en dag

Exakt!!

Japp!! Hade tänkt skriva värdens bästa kommentar men dessa^^ har redan gjort det!!
Super ♥ ♥

Snälla skriv mer nu!! Jag vill veta vad Vendela säger och vad Sirius svarar på vad hon nu säger!!
MEEER ♥

Älskar verkligen din version av Severus, och resten av dina karaktärer. Gud du är så bra!!