Boken utan namn

Superbra!!! Älskade även jag "Livet är fullt av risker, så varför inte ta dom?"

Livet är fullt av risker, sa varför inte ta dem? ♥



Underbart! Fantastiskt! Genialiskt!


♥

♥

Azum cliffhanger!!!!
För övrigt är är boken JÄTTRMEGAMUGGLSFANTASTISKTJÄTTEAZUMIGTJÄTTEBRAIGOCHSPÄNNANDE

SÅÅ MEGAFANTASTISKTSUPERAWSOMEBRAOCGSJUKTSPÄNNANDE!!

TACK BÄSTA WIRA! ♥



Tack Ester ♥♥♥



Underbart att du är en sådan fantastisk och genialisk vän! ♥ Tack!





♥




Tack och att du kallar det bok gör mig jätteglad ♥





DU ÄR BÄST! ♥♥♥

♥***♥

Alla ni är bäst, uppskattar kritiken och alla som ni skriver så mycket. Hoppas att det kan komma ett nytt kapitel snart

Ska skynda mig att skriva så snart som möjligt, skrivar lusten bränner i mina fingrar ♥♥

*kommenterar så att fantastiska du kan lägga upp ett nytt kapitel*

*gör likadant*

*gör som föregående två*

Tack! ^^

Förresten så var detta sista dagen i 7:an. Imorgon har jag skolavlutning.

SOMMARLOV!

Här kommer nästa kapitel, 37 för att vara exakt. Kom gärna med kritik och vad jag kan göra bättre.

♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬♬

Kapitel 37 - Toms briljanta trolldryck

Vi rusade flämtande mot huset som var nästan helt täckt av vit, nyfallen, snö. Dumbledore hade gett oss tillåtelse att själva åka och kolla till Ophelia och hennes hus. Den lilla trägrinden som jag mindes så väl stod öppen och lika så dörren. En krypande känsla av rädsla drog sig upp längs ryggraden.
Jag rös och funderade på att vända och kalla på hjälp men sedan bestämde jag mig för att gå in med Tom hack i häl. Var modig, tänkte jag tyst när vi gick in genom dörren. Samma välbekanta doft slog mig. Huset luktade gamalt och kaffe - Ophelia på något sätt. Trasmattan som brukade ligga i hallen var borta och dolde ett kalt mörkt golv.

Vi rusade runt i huset efter olika tecken. Ingen av oss visste egentligen vad vi letade efter men det gjorde det samma. När vi kom fram till Ophelias sovrum möttes vi av en stängd dörr.
“Ska du öppna?” sa Tom frågande. Jag kände försiktigt på det slitna dörrhandtaget, det var kallt och hårt. Dörren var låst, men det var inte förvånande, det var nästan väntat.
“Den är låst”, förmedlade jag Tom och han gick för att leta efter något vasst att bryta upp dörren med. Han kom tillbaka med en kofot.
“Din moster har verkligen massor av saker.” Jag nickade och medans Tom försökte att bryta upp dörren greppade jag min stav. Vi visste inte vad som fanns bakom den stängda dörren, bästa att vara på sin vakt.

Dörren gick upp med ett brak och där inne låg Ophelia. Hon låg på det kalla trägolvet i en stor pöl med blod. Hennes ögon var uppspärrade och händerna låg längs med hennes kropp. Ena benet låg i en konstig vinkel och i pannan hade hon ett djupt sår som såg ut att vara orsaken till blodet. Jag satte mig på knä brevid henne och tog hennes hand. Hennes hjärtslag hördes dovt och långsamt.
“Hon lever, men inte länge till.”

Tom hämtade snabbt en handduk och kokade upp varmt vatten. Jag vet inte vad han gjorde med vattnet men när han några minuter senare baddade det med den fuktiga handduken verkade Ophelia kvickna till. Jag gjorde i ordning en kopp te med honung och gick in till Ophelia och Tom igen. Tom hade lyckats få upp henne från golvet och till sängen där hon nu låg nedstoppad med halvt slutna ögon.
“Här”, sa jag och räckte henne det varma koppen. Hon sörplade försiktigt i sig den varma drycken och det gav henne lite färg på kinderna.


“Du verkade van vid att ta hand om skadade människor Tom”, sa jag försiktigt. Han nickade.
“Jag har lärt mig mycket av min mor”, sa han och svalde hårt. “Hämta Vanjolian i örtskåpet.”
Jag skyndade ut i köket där moster Ophelia hade ett litet skåp med en massor av olika örter från olika länder och ställen över hela världen. Det fanns giftiga saker men också mycket läkemedel så det gällde att vara säker på vad man sysslade med när man var här. Vanjolian låg i en liten rund burk. Det var små, taggiga blad. De var sköra och smulade när man nuddade de och med varsamma steg gick jag tillbaka till sovrummet.

Det var först nu när jag stod och väntade på att Tom skulle skicka iväg mig efter något mer som jag började förstå att det hade varit ett slagsmål i rummet. Möblerna var omkull välta och en stor porslinsvas låg spräckt på golvet och en ensam vit ros hade ramlat ur den. Rosen som förut varit så vit var nu fläckad med rött blod. Tom smulade ner örten i en bägare och doppade sedan en bomullstuss i vätskan och drog den varsamt längs det långa jacket på Ophelias panna och hals.
“Skynda dig för att se om det finns någon iikortowaltalin”, sa han och förtydligade sedan ,”det är en blå vätska, eller ett pulver som man kan lösa upp.”

Jag hittade en blå vätska i en bägare och hoppades på att det skulle vara iikort-någonting grejen. Tom luktade på den och nickade. Han blandade i några droppar av den, särade försiktigt på Ophelias läppar och hällde ner drycken i hennes mun. Efter några minuter öppnade hon ögonen, hennes blågröna ögon svackade mellan mig och Tom men hon log tacksamt. Så fort hon återställt sig började vi ösa henne med frågor.

“Vad hände?”, sa jag fort och satte mig på sängen med handen hårt om staven. Jag darrade av rädsla men även av nyfikenhet.
“Hur mår du?”, frågade Tom försiktigt.
“Jag vet inte”, sa Ophelia tyst och vred på sig, man såg att hon hade ont fast hon försökte att dölja det. “Jag hade precis gått upp, din uggla Drowdy flög in genom det öppna fönstret i köket. Jag satte mig ner för att svara dig Saturna. När jag hörde att ytterdörren öppnades gömde jag mig bakom dörren. Jag såg två män komma in genom dörrspringan, de pratade och verkade upprörda över något. Plötsligt slog någon ner mig bakifrån och något stort hoppade på mig, sedan blev att mörkt och jag mådde illa. Jag lyckades ta mig upp och skriva ett meddelande till dig men efter några dagar förvärrades såren och jag hamnade medvetslös, gud vet hur många dagar.”
“Kan du beskriva personerna som kom in i huset?” frågade Tom, Ophelia slog händerna för ansiktet.
“Nej, jag har inget minne av varken utseende eller något annat. Tyvärr!”
“Okej”, svarade jag och Tom besviket.
“Jag tror att det är bra om vi meddelar Dumbledore att vi stannar här några dagar”, sa Tom och gick iväg mot köket för att skicka iväg ett brev.
Ophelia tog mina händer och kramade de hårt.
“Tack, tack för att ni räddade mig!” Jag log matt i det svaga ljuset från lampan, det började bli kväll och solen hade gått ner.
“Vem är den stiliga unga mannen du har med dig?”
“Han heter Tom”, sa jag och hon log och blinkade ,”han är min vän.” sa jag sedan för att förtydliga så att hon inte missförstod mig.
“Brevet du skrev föresten.”
“Ja.”
“Hugo, hur är det med honom? Hur är det med er?”
“Jag vet inte”, sa jag tyst ,”inte så bra tror jag. Är du säker på att han är min bror?” Hon stirrade in i mina ögon. Sedan nickade hon allvarligt.
“Ja, det är jag. Du hade en bror men jag trodde som så många andra att han var död, det var därför jag inte tog upp det med dig. Nu måste vi skydda Hugo lika mycket som dig. Du måste vara på din vakt. När din mors anhängare får reda på att han lever kommer de att försöka slut föra din mors verk. Har han sådana krafter som du?” frågade hon lugnt och drog bak en hårslinga från ansiktet.
“Jag vet inte, han har aldrig berättad något. Ska han bo kvar hos sin familj?”
“Kanske, kanske inte. Han bör vara säkrare där men jag vet inte.”

Jag nickade och rörde mig ut i hallen där Tom stod. Vi sov på golvet den natten, alla andra sov medans jag var vaken och tänkte. Jag kunde inte sova, det var något som gnagde inom mig. Jag fingrade nervöst på ringen som jag fått några dagar tidigare, ormen löpte längs med ringens kant och de svarta ögonen blänkte i månens sken. Det kändes som om ormen bevakade mig, den skulle alltid vandra med mig. När jag låg på det hårda golvet med en filt över mig i Ophelias rum kunde jag inte låta bli att fundera över vad männen ville Ophelia. Vem eller vad de var ute efter, den stora frågan var om de hade hittad det de letade efter.

***************

Just det. Jag har en sak att tillägga, jag har läst igenom texten och försökt att utveckla detaljer också men jag ska försöka ge er ännu mer detaljrika kapitel.

De flesta av er har fått sommarlov tror jag så njut nu riktigt av sommarens varma och fina dagar.

Enjoy