Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Caleb blev blossande i ansikte och han såg på henne.
"Jag älskar honom ja men jag skulle vilja fria till honom om några år om vi är ihop fortfarande." Han tog hennes händer och såg in i hennes ansikte.
"Men säg inget för då kommer jag skämmas."

Benjamin nöp sitt näsben och försökte lugna ner sig. Såg mot sin vän.
"Oh Will!" Han såg mot honom och såg sedan mot Lily igen och lade armen om henne. Hon verkade så svag.
"Sätt dig snälla. du vill inte svimma. Det blir inte bra..." Han var vid hennes sida och lade snabbt sin arm om hennes bara rygg. Hon såg inte frisk ut och skulle hon svimma skulle det bli en större uppståndelse än det behövde bli. Han tittade upp och såg William komma mot dem och han pustade ut. Han litade mer på sin vän än Williams pappa som satt på en fåtölj bara några meter från dem.

Lily kände en varm arm om sig och benen ville vika sig. Allt blev som ett mummel. Så fort hon kommit ner i soffan såg hon upp.
"Åh doktor Crowe.. Jag känner mig lite knäsvag. Mitt hjärta skenar iväg." Sa hon och hon slöt ögonen. Allt verkade dansa för hennes ögon så hon höll dom stängda. Vad var det som hände? Var det för hon var för blyg? Eller hon fick sådan uppmärksamhet?
"Ingen fara..." sa hon med en låg röst och försökte öppna ögonen men lät bli.

”Självklart säger jag ingenting. Mina läppar är förseglade”, svarade Celia med ett strålande leende.
”Men ni borde nog berätta om era känslor för våra fäder innan ni gifter er. Det vore tråkigt om de missade bröllopet”, fortsatte hon och la huvudet oskyldigt på sne.


William gick efter de andra till soffan och hukade sig ner för att kunna undersöka Lilys ansikte som blivit blekare.
”Jag tror att det handlar om att du är överansträngd. Och hur länge sedan var det du åt någonting? Du måste vara försiktig och inte pressa dig själv för hårt. Kom ihåg att du varit sjuk.”, sa han vänligt.
”Lite frisk luft skulle nog göra dig gott. Man kan lätt känna sig instängd i ett rum med såhär många människor. Särskilt om man inte är van vid det…”.

”Om Miss. Stone inte har någonting emot det, så kan jag eskortera henne..”, erbjud sig Christian, och fick en fnysning till svar av de andra.
”Du borde kanske leta upp Isolde, Christian. Hon undrar nog vart du tagit vägen”, sa en av de äldre männen.

Han log tacksamt och böjde sig fram och gav henne en lätt puss på kinden.
"Tack." Sa han och log ömt.
"Men ska vi inte leta rätt på min mamma.." Han såg sig om och log.
"Hittade henne. Hon är rätt lätt att hitta..." Han pekade mot en väldigt vacker kvinna.
"Bär ju pappas klänningar så.."

Lily ville bara ta sig hem men hon lät sig undersökas.
"Jag åt som senast frukost vid 10 rycket.." Hon lade en hand mot pannan och skakade på huvudet.
"Det är ganska öppet men lite frisk luft och ett glas vatten skulle jag uppskatta." Hon pressade fram ett svagt leende och sträckte ut en hand.
"Lite hjälp?"

Benjamin suckade och såg mot sin vän.
"Hon är yngre än din son. Låt henne vara nu. Du ser att hon inte mår bra." Nog var han lika angelägen att ha henne under uppsikt som resten. Men att en man som var dubbelt så gammal som hon var var bara äcklande.
"Jag kan gå och se om Miss Stone kan få något lite att äta på...." Han såg mot William.
"Ska jag be om något mer? Medicin eller liknande?"

Celia följde Calebs finger och fick snart syn på den vackra kvinnan som var hans mor. Lade genast märke till klänningen hon bar och kunde inte låta bli att avundas Elise Lovell när hon tänkte på hur mycket kläder henne make måste ha skapat för henne.
”Led vägen, Caleb”, sa hon glatt och tog sedan hans arm.


Christian verkade inte ha tagit illa upp av de andras ord och fnysningar, utan ryckte bara oberört på axlarna och lyfte sitt glas med ett leende på läpparna.

William och log mot sin vän och sträckte sedan fram en hjälpande hand mot Lily för att hjälpa henne upp på fötter igen,
”Ingen medicin. Det enda Miss Stone behöver är frisk luft, en bit mat och att få komma tillbaka till sitt sällskap”. Han sökte med blicken över den fulla balsalen och fanns till slut Alistair i bortre hörnet tillsammans med sin mor och två propert klädda män som såg ut att prata oavbrutet.
”Det är nog på tiden att du går tillbaka till Alistair. Han ser också ut att behöva räddas”, sa han roat och räckte över Lily till Benjamin för att låta honom eskortera henne.

Han ledde henne mellan män och kvinnor innan han fann sin mor.
"Mamma hej." Han log och kramade om henne.
"Du ser fantastisk ut." Han visade Celia.
"Du mins Celia? Williams dotter." Han gav henne ett varmt leende och såg på henne.
"Du är vaker som alltid. Det är tur att du har pappa. Ni är som gjorda för varandra."

Lily såg på dem och gav William en tacksam blick och lade huvudet på sned. Såg sedan på sin hand som hade varit bandagerat.
"Det lålter som en bra idé- om jag behöver hjälp ringer jaag..."

Benjamin krockade försiktigt om hennes arm och såg på de andra.
"Ska bara leda henne tillbaka." Sa han och började att gå.
"Du har funnit en riktigt bra vän. Alistair har haft det tufft ska du veta.."

De andra såg efter dem, och när Lily var bortom hörhåll tog en äldre man, vars handskbeklädda hand var löst draperad om knoppen av en käpp smyckad med familjen Hawthrones sigill, till orda.
”Hon är perfekt. Så oskyldig, så ren”.
Michael gav sin far en instämmande nick.
”Hon är något alldeles särskilt…”, sa han. ”Och jag kommer se till att min son uppför sig framöver. Inga fler risker. Inga fler misstag”.

”Så synd. Hon är söt...”, sa Christian innan han drack upp det sista ur sitt glas.


Alistair hade ägnat tiden åt att mingla tillsammans med sin mor – tagit emot gästernas lovord om deras familj och allt de gjort för staden. Men han lyssnade bara med ett halv öra, för hans uppmärksamhet var riktad mot Lily och deras fäder. Han kunde se dem i ögonvrån och föreställde sig hur obekväm hon måste vara bland de där männen som alla granskade henne på samma sätt som ett rovdjur tittar på dess byte. Och han kunde inte göra någonting. Varför skulle han? Lily betydde ingenting för honom. Det var i alla fall vad han intalade sig själv.

Benjamin kom fram till Alistair och gav honom ett svagt leende.
"Tar du ut henne en stund? Hon såg lite blek ut och kände sig knäsvag. William sa så." Han log och såg hur Lily förflyttade sig från han själv till Alistair.

"Tack för hjälpen och tack för klänningen. Den ser makalös ut. Hur mycket kostar den? Vågar jag verkligen fråga?" Sa hon och blev genast generad. Men Benjamin satte ett finger mot läpparna.
"Det är min hemlighet." Sa han och gick sedan iväg.

När Alistair såg Benjamin och Lily komma gående i hans riktning ursäktade han sig och lämnade sin mors sida för att gå dem till mötes. Väl framme la han en stödjande arm runt Lily och gav Mr. Lovell en tacksam nick.
”Är du okej?”, frågade han lågt medan de gick ut genom en av dörrarna som ledde till en vacker innergården som var upplyst av lyktor. Där ute fanns också en majestätisk fontän utsmyckad med mosaik, och överallt doftade det underbart från olika blommor. Alistair drog in den svala kvällsluften och blickade upp mot den stjärnklara natthimlen. Trädkronorna rörde sig i vinden och han blev stående en kort stund och betraktade skuggspelet över marken.

"Jag är okej..." Ljög hon och gav honom ett snett leende.
"Drog bara för mycket energi. Så oroa dig inte." Tyst gick hon ut och flämtade till. Trädgården var magisk i hennes ögon och hon såg sig om.
"Det här är som en dröm. Det är oerhört vackert..." Hon såg på honom och gav honom ett svagt leende. Pekade mot en bänk och såg sedan tillbaka.
"Kan vi sätta oss i någon minut innan vi går in igen? Som De sa behöver jag bara lite luft." Hennes blick flackade mot ingången och vred sig lite i obehag. Ville berätta vad Michael hade sagt.

Alistair följde Lily till bänken och slog sig ner bredvid henne. Han följde hennes flackande blick mot ingången och skymtade Michaels ryggtavla inne i balsalen.
”Ledsen för det där...”, sa han och såg på henne med sina mörka ögon.
”När min far väl tar in elever som fått stipendium, så vill han gärna visa upp dem för sina vänner”, ljög han. Hur skulle han annars förklara varför Michael plötsligt dykt upp och presenterat henne för en grupp äldre män?