Allixandra Dumont - Hemligheternas Kammare

Åhh, fantastiskt ♥ Jag gillar verkligen den här FF'en, trots min uppenbara brist på kommentarer. Men jag är så glad att du fortsätter!!

Jag ska läsa den här ff'n men jag läser om din Penelope Lovegood ff för att den är så himla bra men så fort jag har läst färdigt den så kommer jag att börja läsa den här!

Aww, tack så mycket! ♥
Jobbar på det ^^



Nej men va roligt att höra ^^
Får vi se vad du tycker om de båda ^^

Kommer det fler kapitel? Eller fler delar, typ Allixandra Dumont och fången från Azkaban? Skulle vara jättekul

Hej, jag hade tänkt göra hela serien mer eller mindre, fast allt eftersom kommer ju mer och mer och mer att ändras så kan bli att jag kanske döper dem till andra saker längre fram. Ifall ajg nu gör det, finns inte så stort intresse för denna FF verkar det som om den tar mycket tid.

Men jag har några kapitel färdigskrivna på denna redan. Bara väntar på att någon ska kommentera.

Okej, då hoppas jag att det kommer upp ett nytt kapitel snart. Den är verkligen jättebra.

Hej, här kommer nästa kapitel



Kapitel 45
~Tågresan~

Minuterna tickar förbi medan tåget skumpar fram längs med rälsen. Ronald och Harry diskuterar quidditch och chockladgrodekort de samlat på sig under deras livstid. Ronald leder överlägset. Hermione läser ur en tjock bok om trollformler och Ginny sover mot hennes axel. Hennes läpp rycker lite ibland. Jag sitter med mitt skissblock i knät, en målning av gråa ögon uppenbarar sig under min penna, det är inget jag planerar att måla. Pennan bara glider över pappret. De ögonen som nu stirrar upp på mig från pappret har hemsökt mig många nätter senaste månaden, men jag kan inte placera dem hos någon. Känslan är lite oroande.

Efter ett tag stänger jag blocket och lägger ner det i min axelremsväska som står bredvid mig på det blå sätet. Jag suckar och plockar fram en mintkaramell ur den lilla godispåsen jag köpt här på tåget. Jag lägger inte någon uppmärksamhet på samtalet i kupén längre, inte heller på personerna som finns i mitt sällskap. Mina tankar vandrar långsamt iväg. Jag sluter mina ögon och låter tågets skumpande rörelse lugna mig men bilderna av min mor kommer åter tillbaka och plågar mig. Jag slår upp ögonen och ser att mörkret har börjat falla utanför tågets fönster, alla i kupén slumrar lugnt. Eller, ja, förutom Ronald som snarkar ganska ljudligt.

Jag gnuggar mina ögon och känner att mina kinder är våta. Jag har gråtit i sömnen. Jag ruskar lite på huvudet, bilderna av min mamma suddas långsamt ut. Jag tar min stav ur min väska och lämnar kupén med mina sovande vänner i. Hela tåget ligger hyfsat tyst och lugnt. Men man kan höra skratt och höga röster från några kupéer bort. Några verkar vara roade i alla fall... Jag vandrar med försiktiga steg längs med korridoren och går förbi flera upplysta kupéer, vissa med sovande elever och vissa med glatt pratande elever. Men i en kupé verkar det vara tjafs utav något slag, jag skyndar förbi för att inte störa.

Jag vrider mitt huvud och fokuserar blicken framåt istället för att titta in genom fönstren på kupédörrarna. Jag vandrar genom hela Gryffindors del utav tåget och kommer till Huffelpuffs del där de flesta faktiskt sover. Mina fingrar stryker bort ännu en tår från min ögonvrå och fäster sedan mitt svarta bångstyriga tjocka hår bakom mitt öra. Mellan Huffelpuff och Slytherins del utav tåget måste man gå mellan vagnarna, utomhus. Jag öppnar dörren och kliver ut, den friska kvällsluften får mig att piggna till lite. Jag väljer att avsluta min vandring och stanna där.

Vinden drar i mitt hår och mina bara armar är lite frusna men att stå där och se träden svischa förbi är otroligt lugnande. Jag ser mig omkring och är helt säker på att ingen kan se mig där jag står med händerna på räcket. Jag låter tårarna rinna fritt, jag gråter inte, bara fäller tårar över allt jag förlorat. Mitt hemland, mitt hemspråk, mina vänner, min familj, mitt hem i Frankrike. Saknaden är enorm och jag vet knappt vart jag ska göra av den. En suck sipprar ur mig. Då öppnas dörren från Slytherin vagnen.

- ”Draco?” säger jag men jag hörs knappt över tågets ljud. Draco ser på mig förvånat när han hör sitt namn nämnas.
- ”Allixandra...?” Han går långsamt fram till mig, hans ansikte hårt och kallt. Då ser jag hans ögon. Det är de silvriga ögonen som hemsökt mig senaste månaden. De ser ut exakt som i min dröm. Ytan är hård och kall men under det lagret döljer sig en sorg, smärta, och någon form av rädsla.
- ”Vad gör du här ute?” frågar han med en sådan där kaxig ton som jag nu börjat förknippa lite med just honom.
- ”Jag bara tänker, vad gör du här?” frågar jag tillbaka och torkar bort tårarna från mina kinder.
- ”Jag bara tar lite luft.” säger Draco och rycker på axlarna. Hans hår ligger hårt kammat och har en väldigt ljusblond nyans, precis som far hans har. Det passar honom. Tänker jag innan jag vänder mig om för att se träden glida förbi oss. Men jag hinner inte stå i mer en tio sekunder innan jag känner mig i vägen för Draco, trots att han nyss anlänt.
- ”Jag ska gå in nu. Vi ses efter sommaren Draco.” säger jag till pojken som står kvar ute i blåsten och det bullrande ljudet från tågets framfrustande på rälsen.
- ”Vi ses.” svarar han bara med den där kaxiga rösten som helt ärligt går mig lite på nerverna oftast.

Jag öppnar dörren och stiger in, när jag lyfter upp hakan möts jag av Fred som kommer gåendes mot mig. Jag går fram till honom,
- ”Fred, vad gör du?” frågar jag med ett leende på läpparna.
- ”Frågan är vad du gör. Har du gråtit Alli?” frågar han oroligt och stryker bort en tår från min kind. Jag ser generat ner på mina skor och nickar. Fred ger mig en lätt kram innan han tar med mig bort mot deras kupé med sin varma hand om min frusna.
- ”Varför har du gråtit?” frågar han medan vi går genom korridoren.
- ”Tänkte på mamma, Frankrike, mitt modersmål, mina vänner, min familj...” mumlar jag som svar och följer efter honom.
- ”Åh, men du har ju vänner och familj här och du får gärna prata franska med mig om du vill det. Det är ett vackert språk även om jag inte förstår något...” ler Fred fram medan han vrider sitt huvud lite bakåt så att han kan slänga en blick på mig.
- ”Merci.” svarar jag och ler mot honom,
- ”Det betyder i alla fall tack.” säger Fred och blinkar mot mig. Jag skrattar lite tyst för mig själv och nickar.

Han öppnar dörren till sin kupé och vi går in och sätter oss. Killarna spelar något slags kortspel, jag studerar dem ett tag för att lära mig hur man spelar och efter 20 minuter frågar jag om jag får vara med, vilket jag får. Killarna flinar lite mot mig över att jag vill spela mot dem trots att de är uppvuxna med spelet och jag inte är det.
- ”Man ska lägga detta här och då ska man knycka-”
- ”Fred, det är okej, jag förstår hur man spelar. Har tittat på er i 20 minuter.” säger jag till Fred när han ska försöka förklara spelet för mig. Han skrattar och vi sätter igång att spela. Efter nästan en timme börjar tåget sakta in och jag har vunnit tre av fyra rundor mot killarna vilket de inte alls är särskilt nöjda med.
- ”Fred, håll koll på henne så hon inte fuskar! Detta är ju inte klokt!” utbrister Percy när jag vinner tredje gången.
- ”Ja, detta är ju galet, hon mjölkar mig torr på godis ju!” säger George och skakar uppgivet på sitt huvud. Jag bara fnittrar åt dem och tar godiset från bordet. Det godiset vi använder som insats för att spela. Fred skakar sitt huvud och slänger korten på bordet uppgivet.

- ”Tack för att ni lärde mig spela, nästa gång kanske ni vinner också.” säger jag på skämt mot killarna innan jag lämnar deras kupé för att ta mig tillbaka till min egna där mina vänner nu vaknat till liv igen. Vi samlar ihop alla våra saker och när tåget stannar på perrongen stiger vi alla av med våra väskor och koffertar. Vi möts av Molly som står på perrongen tillsammans med Arthur.
- ”Hejsan ungar, så skönt att ha er tillbaka.” säger Arthur till oss alla medan Molly håller på att krama ihjäl oss allihop med moderlig kärlek och tårar i ögonen.

Så. Jättebra!!!!

Även om det kanske inte är så många som läser denna, älskar alla som läser den den!!

Åh...Dralli moment♥♥

JÄTTEBRA!

Jag älskar storyn, det är väldigt välgjort och skrivet på ett otroligt bra sätt. Har inte läst dina andra fanfictions, men om de är lika bra som den här borde jag nog göra det.