Boken utan namn

Haha, du skrev typ exakt likadant som jag

1. Hmm, ibland skriver du särskrivningar, de skulle du kunna fixa.
2. Asså, det är så levande och bra!
3. Det skulle kunna vara lite mer beskrivningar.

Annars superbra! ♥

okej jag är inte så bra på konstruktiv kritik, men du har redan fått lite så jag tror jag skippar det (såå svårt) Men det är iallfall jättebra! Fast jag skulle vilja veta mer om Tom. Hur gammal är han (det har du säkert redan skrivit)? Hur ser han ut, mer ingående med mera

(Jag har skrivit det här innan men den buggade och jag är lat och orkade inte skriva om det.. xD)


1. Det är jättebra, men kolla igenom så du inte har särskrivningar, som t.ex insnöad Sedan skulle du kunna beskriva mer, men det är ändå jättebra!


2. Ehm.. Vad aka jag skriva..

.. Boken utan namn?

Men, typ allt! (Jag är hemsk på att ge konstruktiv kritik)

Men du får alla att kännas levande, och, enkelt, på något sätt


3. Jag älskar allt! Speciellt karaktärerna!
Men när du beskriver mycket blir jag jääääääääätteeeeeeeeeeglaaaaaaaaaaaaad

Jag kan ju börja på en gång med att säga att det du skriver är riktigt bra. Det kan ju självklart alltid förbättras, men jag njuter av att läsa varje kapitel.

Lite konstruktiv kritik: nu kommer jag låta som värsta grammatikläraren (lev med det ) men "de" är subjekt (den som gör något). Ackusativformen (den som subjektet påverkar, ofta substantiv eller personer) av "de" är "dem".
T.ex. De gick till parken, men en hund hoppade på dem. Fattar du? Annars går det bra att använda "dom". Det är ju talspråk och funkar i både subjekt och ackusativ

Tack för all kritik och beröm! Jag känner mig jätteglad + att sommarlovet snart börjar. Jag ska försöka tänka på kommatecken och särskrivningarna. Särskrivningarna är något som jag behöver öva på och håller på att öva på. Rättade en hel text med en släkting och det var en del särskrivningar.

Jag ska försöka att beskriva så mycket som jag bara kan. Risken är att det blir tråkigt.

Tack för att ni tycker om mina karaktärer och mitt sätt att skriva på. När ni säger att det är levande blir jag bara lycklig.

Hermione Granger12♥

ceczan04♥

Ester Potter 04♥

illusionofcool♥

smörbyttan♥

Wira♥

potter_fan♥

Btw så får jag sommarlov på fredag och imorgon är sista "riktiga" skoldagen. Hoppas att jag kan skriva ännu mer då.

Här kommer nästa kapitel:

Kapitel 36 - “Livet är fyllt av risker professorn, så varför inte ta dem?

Det hade gått tre dagar på jullovet och jag hade inte fått svar från Ophelia. Jag började känna mig orolig. På morgonen gick jag upp i uggletornet och kisade ut ur fönstret för att se om jag fick någon skymt av Drowdy men icke.

Tom och jag åt frukost tillsammans.
“Du verkar lite konstig, har det hänt något?” Han log mot mig så att jag inte kunde låta bli att skratta.
“Nej! Det är bara det att jag inte har fått svar från min moster”, sa jag och han gav mig ett frågande ögonkast.
“Ett brev...om en sak bara.”
“Det kommer säkert ska du se”, sa han tröstande. Jag tog en liten klunk av pumpajuicen framför mig, sedan bet jag ett försiktigt bet av baguetten på ett fat. Det var inte någon vidare julmat, men jag var nöjd. “Ska jag följa med dig och kolla lite senare?” frågade han och log igen.
“Tack”, sa jag och ställde mig upp, “är du klar? Jag vill kolla så fort som möjligt.”

Vi gick upp i uggletornet som på morgonen hade varit fullt med ugglor men nu var bara ett fåtal kvar. Jag antog att ugglorna var ute på tackkort turer till familj och släkt. Plötsligt susade Drowdy in genom fönstret. Jag skrek förtjust och lät han sätta sig i fönsterkarmen. Det var en liten lapp och jag vecklade försiktigt upp den. I förvåning och rädsla tappade jag den. Tom såg på mig och tog upp lappen. Jag höll handen för munnen och flämtade. På lappen stod det, HJÄLP med stora bokstäver. De var skrivna i mörkrött blod. Jag sjönk ner på golvet. Jag kände hur det började svarta för ögonen men Tom tog tag i mig och lyfte upp mig från golvet.
“Saturna! Sluta.” Han skakade mig våldsamt och jag vaknade till liv men jag kunde inte flytta mig.
“Jag hämtar förstärkning”, skrek han och rusade ner för trapporna. En stund senare var han tillbaka med professor Dumbledore. Jag hade satt mig upp och försökt att ta mig ur chocken

Stora moln hade bildats utanför fönstret och det såg ut att bli regn. Dumbledore tog upp lappen och suckade sedan förtydligade han för oss att han skulle skicka ut några män för att se det var med Ophelia.
“Nej Dumbledore, jag åker.” Jag var själv chockad över hur säker jag lät men jag reste mig upp och sträckte på ryggen.
“Jag följer med”, sa Tom bakom mig och jag blev varm inom mig och rodnade svagt.
“Saturna minsann det verkar som om äventyren förföljer dig, eller är det du som jagar dem?” sa Dumbledore mystiskt efter en oväntad tystnad.
“Livet är fyllt av risker professorn, så varför inte ta dem?” sa jag och log snett mot Dumbledore. Jag skulle aldrig ha vågat säga emot en lärare men det här var annorlunda.

Efter dem orden lämnade Dumbledore tornet medans han förklarade att han skulle tänka på saken men jag såg tydligt att han hade blivit förvånad över mitt svar.

Aaaaaaa OMG vad bra!!! Och bara älskar den meningen: Livet är fullt av risker så varför inte ta dem?

Ååh, jättebra! ♥

Men jag har ju redan läst det här kapitlet, hihi!

Tack! Jag med ^^♥♥♥



*host* nejdå har du? *host*

Tack! ♥♥♥

FANTASTISKT!!!!!!! ♥