Exchange [SV]

Åh, jättebra!

Tack så mycket, sanna1324567

Nu kommer en extra lång del. Jag hade inte planerat att avslöja så mycket som jag gjorde i det här inlägget, så ni får ta tillvara på detta unika ögonblick.

Och snälla, kommentera! Jag vill jättegärna höra om era spontana tankar kring min berättelse. Teorier och annat sånt spännande är väldigt välkommet ♥
***

Kapitel 7.6

Zams önskan om att glömma var lättare sagt än gjort. När han hade gått upp i uppehållsrummet bara en stund efter det korta samtalet med Julian och Patrick hade han hittat Cory sittandes på sin säng med en bok uppslagen i knäet. Zam granskade honom ingående, men tvingade sedan ner allt han kände långt ner i magen för att inte låta det nå hjärtat. På det viset lyckades han hålla sig lugn, men tankarna hade kommit i rörelse igen, och det kunde han inte stoppa.

"Hej", hade han sagt, bara för att visa att han var där, men som vanligt fick han ingen reaktion från pojken och han slog sig själv ner på sin säng och grävde fram sin bok från under sängen efter det att han sparkat av sig de våta skorna.

Under tiden han försökte läsa dök bara nya bilder på Cory upp i huvudet. Hans hjärna hade en rolig stund med att försöka jämföra den riktiga Cory under sitt sammanbrott och den falska Cory som stått framför honom med de vita ögonen på den senaste lektionen. Tillslut, efter att förgäves ha försökt förstå en och samma mening i texten han hade framför sig, gav han upp och slog igen boken med en smäll.

"Det här funkar inte", sa han halvt högt för sig själv och slängde en blick på Cory som om pojken skulle komma med en förklaring till alltihop.

Så blev han sittandes en stund, med den igenslagna boken i handen och med blicken fäst på den svarthårige, frånvarande pojken.

"Jag skulle behöva mer", sa han, inte säker på om han pratade med sig själv eller med Cory. "Bara någon liten ledtråd som kan hjälpa mig."

Han suckade och slängde ner boken under sängen igen innan han lade sig ner på den bäddade madrassen och vilade huvudet på kudden. Huvudvärken kom igång igen och tycktes sprida sig till hans ögon för att göra det hela ännu värre.

Men vem kan jag prata med? frågade han sig själv i tankarna. Vem fanns det som kunde ge någon som helst information om Cory utan att Zam skulle behöva bege sig till rektorns kontor eller leta upp adressen till Corys föräldrar?
-

"Bulatov! Roerich!" Zam ropade ut pojkarnas namn då han tog snabba steg nedför trappan tillbaka till uppehållsrummet.

De båda Durmstrangeleverna reagerade på hans röst och tittade förvånat upp mot honom från där de stod längre bort i rummet. Och de var inte de enda som hade gjort sig uppmärksamma på Zams närvaro. Zam var tvungen att erkänna för sig själv att det fanns betydligt diskretare sätt att visa de utländska pojkarna att han ville tala med dem, men hans hjärta slog så hårt i bröstkorgen och ivern var för stor för att han skulle kunna lägga band på sig själv.

Han ignorerade de andra elevernas nyfikna blickar då han stegade genom rummet och stannade framför Adrik och Henri som nästan lite omtumlande stod och tittade på honom.

Zam tvingade sig till att lugna ner sig och tog ett djupt andetag innan han lutade sig lite framåt för att verkligen fånga pojkarnas uppmärksamhet.

"Jag behöver prata med er", sa han i en lägre stämma och rätade på sig för att kunna granska deras reaktion.

Det tog ett tag innan något hände överhuvudtaget. Henri slängde en kort blick på Bulatov som hade fått en djup rynka mellan ögonbrynen.

"Om vadå?" frågade denne, nästintill misstänksamt, och Zam kunde läsa av att han trodde att ett så plötsligt tilltalande bara kunde innebära dåliga nyheter.

Zam bet sig löst i läppen, men valde sedan att svälja ner sin stolthet och rätade på hållningen ytterligare innan han öppnade munnen.

"Om Cory", sa han som i en utandning och väldigt tyst för att försäkra sig om att ingen annan hörde det.

En ny tystnad uppstod, den här gången om ens ännu stelare. Både Adrik och Henri tycktes inte kunna förmå sig till att göra något på en lång stund. De stod bara och stirrade på honom, verkade osäkra på om de hade hört rätt.

"Cory?" frågade Henri som ett eko, lika tyst som Zam.

Zam kände att svaret på den frågan var uppenbar, och väntade bara på en vidare reaktion. När inget hände valde han dock att bryta tystnaden och gjorde en enkel gest mot dörren som ledde ut från uppehållsrummet.

"Ska vi ta en promenad?" frågade han. Han kände sig obekväm bland den stora folkmassan i elevhemmet och tyckte dessutom att det skulle kännas mycket bättre om han kunde hålla lederna i rörelse samtidigt som han frågade ut pojkarna om mystiken som satt och klämde i hans huvud.

Båda pojkarna nickade synkroniserat och de tog sig ut från uppehållsrummet under tystnad.
-

"Så, vad är det du vill veta?" frågade Roerich då de kommit ut i den tomma korridoren och börjat gå bortåt.

Zam tog ännu ett nytt andetag, kände att ta tag i sina problem på det här sättet inte riktigt föll in i hans natur.

"Allt", sa han och höll andan medan han väntade på ett svar. "Allt ni kan komma med."

Han såg hur de två brunetterna utbytte osäkra blickar och Zam försökte förgäves lista ut vad de innebar. Var pojkarna ovilliga att prata om Cory? Fanns det något i hans bakgrund som de egentligen inte borde prata om? Eller tyckte de att det kändes konstigt att Zam bad dem om information när han samma dag hade brutit ihop vid åsynen av pojken?

Det var Henri som tog sig till orda igen. Han verkade mest sansad av de båda Durmstrangpojkarna, och verkade även ha koll på vad han skulle säga.

"Vi vet inte mycket", började han försiktigt. "Nalin var nästan aldrig ute bland de andra eleverna. Han krävde ständig övervakning och dök bara upp då och då i korridorerna eller i biblioteket."

"Övervakning?" Zam hade reagerat på ordet direkt, tyckt att det känts väldigt malplacerat på tungan.

Henri famlade efter ord, drog in en skopa luft som visade att han skulle börja förklara, men stannade där.

"Han var annorlunda", sa Adrik då med sin mörkare röst. "Från nu."

Än en gång utbytte pojkarna blickar. Den här gången verkade det bara vara ett tack från Henris sida för att Bulatov tog över ordet.

"Hur då?" fortsatte Zam att fråga. Han kände att han behövde pressa pojkarna till att avslöja vad de visste. Hjärtslagen bultade i öronen på honom. Han kände hur en vag hetta hade spridit sig över hans hals.

Nu verkade även Adrik vara osäker på vad han skulle säga.

"Det är svårt att förklara", sa han efter ett tag. "Jag vet inte, han är mindre... skrämmande nu."

Zam rynkade på ögonbrynen vid orden, men hann inte säga något förrän Henri ryckte in.

"Det kanske inte är ett bra sätt att förklara det på", sa han avfärdande. "Cory behövde bli omhändertagen på Durmstrang dygnet runt. Han kunde inte ta initiativet till att göra något själv."

"Det är därför han gick i en särklass", fyllde Adrik i, nu med en lugnare stämma. "Och det är därför det är så konstigt nu."

"För att han inte går i en särklass?" frågade Zam.

"För att han kan göra så mycket mer nu", svarade Adrik.

Det blev tyst en stund. Henri gick med händerna i fickorna och med blicken i golvet, Adrik stirrade stint på väggen som närmade sig framför dem och Zam försökte göra sitt bästa för att få ordning på sina tankar. Han hade hoppats på att pojkarna kunde stilla hans förvirring, istället hade de väckt ännu fler frågor.

"Sen så är det ryktena", fortsatte Adrik efter en stund. Han hade dragit ut rösten ordentligt, som om det tog emot att säga orden, eller som om han försökte hålla dem tillbaka.

Zam stannade till i stegen. Han såg på den mörkhårige pojken framför honom och denne såg besvärat tillbaka på honom en lång stund innan något hände.

"Det är bara tomt prat", försökte Henri sig på, men Zam hade redan fastnat vid ämnet.

"Vadå för rykten?" frågade han utan att släppa den andra pojken med blicken. Något i Adriks ansikte tydde på att Zam inte ville veta, och de ökande andetagen och de mer smärtsamma hjärtslagen i hans bröstkorg bekräftade det. Men det som var sagt var redan sagt. Nu kunde Zam inte avfärda tanken.

Henri tog ett par steg närmare honom, höll sin uppsyn lugnande, vilket fick en viss effekt på Zam.

"Som du kanske vet så lärs det ut en del svartkonster på Durmstrang", sa pojken med en låg, men stabil röst. "Vi får lära oss det för att vi ska förstå styrkan i dem och lättare kunna komma fram till passande motbesvärjelser. Det vi lär oss är inte så farligt, inte så allvarligt, men ändå..."

Tystnaden som följde var olidlig. Zam kände för att skrika åt pojken att fortsätta, men istället höll han andan.

"Ryktena säger att Cory kunde mer svartkonst än någon annan elev på skolan; och det var inte ens sådana besvärjelser som lärdes ut."

Det var som om någon slog med en klubba på en tung gonggong. Zam kände hur all luft lämnade honom och hur han nästan sjönk ihop. Han var yr - hjärtslagen i öronen hade påverkat hans balanssinne - och att äntligen få höra det där som Durmstrangeleverna hade gått och tryckt på kastade ett täcke av utmattning över Zam. Trots det att han kände att han inte orkade mer, att han inte orkade lyssna mer, så tog han sig tid till att tänka över vad Henri hade sagt.

Svartkonster...

"Men det är som sagt bara rykten", sa Henri efter en stund med en överdrivet lättsam stämma. Det var tydligt att han inte ville pränta in tanken i Zams huvud, men det var redan för sent.

"Cory är mugglarfödd, så det är inte direkt så att han kan lära sig svartkonster någonstans. Dessutom är det bara hans frånvarande, tillbakadragna attityd som får folk att komma på läskiga saker om honom." Pojken skrattade lätt, ett falskt, ansträngt skratt som skar sig ordentligt mot den tunga atmosfären.

Zam tog ett djupt andetag, och så ännu ett. Han visste inte vad han skulle tycka och tänka kring det han precis fått höra. Inga känslor alls träffade honom, bara ren, obeskrivlig tomhet.

"Var det allt?" frågade han tillslut. Rösten lät lika tonlös som han kände sig.

Henri skruvade lite på sig.

"Det är väl du som avgör", sa han kort, gjorde sitt bästa för att hålla stämningen lättsam.

Zam nickade bara åt detta, kände att det fick räcka där.

"Tack", sa han bara, slängde en blick bakom axeln för att se hur långt bort från tornet de var.

"Ni kan vända om, om ni vill. Jag skulle behöva rasta av mig lite."

jAG VILL VETA MER OM CORY
Men jättebra skrivet

Jag är mållös. Vet inte riktigt hur, men jag drar paralleller mellan Ni-vet-vem och Cory, det känns kusligt. Det är det där med svartkonster och tillbakadragenheten, visst var inte Ni-vet-vem så jättesocial? Men fortfarande jättebra skrivet!

ÄLskar det, omg du skriver så bra och det är så meddragande 80

Aw, tack så jättemycket! :3

Nu har vi kommit till den sista delen i kapitel sju. Jag är så glad att vi äntligen kommit en bit in i handlingen. Det kommer att komma några fillers framöver också tyvärr, men absolut inte lika många och tråkiga som fram tills nu. ^.^
***

Kapitel 7.7

När Adrik och Henri - med aningen osäkra blickar - hade lämnat Zam ensam kvar i korridoren fortsatte han bortåt utan att egentligen tänka på vart han var på väg. Det var den andra promenaden han tog idag som bara var till för att rensa tankarna, hålla sig undan från alla andra och för att få bort rastlöshet. För Zam var rastlös. Han kände sig så oduglig när han inte kunde göra något åt det som pågick; vad han kände, vad han tänkte. Det kändes som om han blivit dränkt i en våg av tung metall och simmade nu runt där i allt det grå utan att se något, utan att komma upp till ytan. Det värsta var att han visste att han inte skulle kunna släppa det.

"Är det något som besvärar dig, min vän?"

Zam överraskades av rösten som nådde hans öron och stannade till för att se vem som talat till honom. Det var inte förrän han såg den högtidlige mannen i peruk som hängde på väggen intill honom som han kände igen den vänliga mansrösten.

"Sir..." Zam hade tänkt ge en ordentlig hälsning, men eftersom mannens namn bara låg som aningar på hans tunga kunde han inte avsluta frasen.

"Alexander Fitzwood", avslutade mannen själv och blinkade vänligt åt honom.

"Fitzwood", upprepade Zam och försökte sig på ett leende. Det blev dock bara en stel min.

Mannen lade huvudet lätt på sned så att den vita peruken nästan tippade av hans huvud då han väntade på att Zam skulle svara på hans fråga. Ögonen glittrade varmt från några levande ljus i tavlans bakgrund.

Zam kände att det skulle vara lågt att komma med en bortförklaring till en tavla, så han valde att försöka svara så sanningsenligt som möjligt.

"Jag har bara... överväldigats på sistone", sa han så lugnt han förmådde och placerade sina händer djupt ner i fickorna på klädnaden.

"Jaså." Fitzwood nickade förstående, fastän han inte kunde veta något av vad Zam pratade om. "Är det något du känner att du vill dela med dig av?"

Zam tittade ursäktande på det lilla ansiktet på tavlan på väggen, men försökte ändå visa sin tacksamhet genom kroppsspråket.

"Helst inte", sa han, aningen motsträvigt, och skrattade sedan lätt. "Det är bara en hel del känslor."

"Man kan ju tänka sig att man borde vara van vid känslor i er ålder", sa Fitzwood med sin vänliga stämma. "Jag förmodar att det aldrig går att utesluta sig från."

Zam tänkte precis hålla med mannen, men hindrade sig precis då han verkligen tänkte efter på vad han hade sagt.

"Faktiskt..." började han, osäker på hur han skulle fortsätta, osäker på varför han sa det högt överhuvudtaget. "Faktiskt så har jag klarat mig undan jobbiga känslor under större delen av mitt liv. Det är först nu som de besvärar mig."

Det blev tyst en kort stund, men ingen jobbig, obehaglig tystnad, utan ett lugnt ögonblick tillägnat egen betänketid.

"Livet har sina fram- och motgångar", sa Fitzwood tillslut. Han rättade till sin peruk så att den satt ordentligt på hans hjässa. "Sorgligt nog är det vanligast att de sämre stunderna sätts på minnet. Läs mina historieböcker, till exempel; endast tragedier."

Zam visste inte riktigt hur han skulle svara på det. Det var mer som om han nyss hade fått motta en viktig lärdom, en visdom.

"Tack för din omtanke", sa han efter en stund och nickade mot tavlan för att visa sin tacksamhet.

"När som helst, min gode vän", svarade mannen med samma nickning. "Nästa gång vi ses hoppas jag att du har rett ut det hela."

Zam lyckades ge ifrån sig ett svagt, genuint leende.

"Det hoppas jag med", sa han, och började sätta benen i rörelse på nytt.
-

Det Alexander Fitzwood hade sagt hade verkligen satt sig i Zams minne. Hans tankar hade ännu inte lämnat mystiken kring Cory, men det fanns något annat som låg och tryckte där nu också. Tanken på känslor; tanken på hur fort de egentligen hade dykt upp, hur fort det hade blivit så påfrestande. Det hade inte varit så i början av läsåret. Det hade kommit först efteråt; först efter det att han introducerats för Cory. Kunde pojken verkligen ha påverkat honom så mycket? Hade han verkligen förändrats i sitt sätt under så kort tid? Vad tänkte hans vänner om detta? Märkte de av hans förändrade inställning?

Han skakade på huvudet. Det var för mycket på en och samma gång, för mycket han inte klarade av att hantera. Hundratals frågor tycktes bombardera hans sinne, och varje fråga behövde besvaras.

Med detta i åtanke försökte Zam navigera sig där han var. Han tänkte styra stegen mot rektorns kontor och börja från botten.
-

Han hann bara gå några få meter innan något stoppade hans framfart. Nej, det var någon som stoppade hans framfart. Personen som hade gått in i honom precis efter kröken hade fått honom tillfälligt överrumplad. Det plötsliga, kraftiga motståndet fick Zam att uppfatta den snabba farten och som reaktion för att inte falla bakåt greppade han tag i personens axlar.

Det var först när hon tittade upp som Zams förvånade sinne uppfattade vem det var. Tess ansikte var rödgråtet och strimmor av svart hade målat hennes kind från det att hennes smink runnit. Håret var tuperat som vanligt, men det var ovanligt rufsigt och fick Zam att snabbt inse att hon måste ha dragit i det.

Synen överväldigade honom och en plötslig smärta forsade över honom och bosatte sig i hans bröstkorg.

"Tess?" Han kunde inte hindra sin röst att komma ut i ren chock.

Tess såg in i hans ögon en kort stund, hulkade till och begravde sedan ansiktet i hans bröstkorg, med näsan tryckt mot honom i höjd med mellangärdet. Hon brast ut i gråt.

"Åh, Zam", hörde Zam henne tvinga fram mellan snyftningarna. Hennes händer tog tag i hans kläder och riskerade att dra av honom kappan.

Zam kände sig handfallen, men han tvingade sig till handling, tog tag i flickans axlar igen och drog bort henne från sin kropp för att kunna möta hennes blick än en gång.

"Tess, vad har hänt?"

Tess släppte inte taget om hans klädnad, hon tycktes bara dra i den mer där hon stod och försökte få kontroll över sig själv.

"Det är Sebastian", snyftade hon fram. Rösten förvrängdes av gråten. "Han har dumpat mig!"

Åh, stackars Tess!
Men awesome :3

Ny läsare här, har bara läst första kapitlet än så länge men jisses vad jag gillar det Kommer helt klart att bevaka denna och läsa så fort jag hinner!

Ny läsare, hittade denna ff igår & har läst igenom tills nu, helt amazing!
Du skriver jättebra! Verkligen, helt grymt!

Tror inte det bara är jag som tror att det är Cory som ligger bakom det som händer på Durmstrang.. :$

Haha när jag tänker på Patrick & Julian känns dom som typ en blandning av Weasleytvillingarna, James & Sirius och Dean & Seamus.. ingen aning om varför men.. haha

Bevakar, skriv gärna mer! Du äger!

Wow, nu blev det lite dramatiskt här ja. Väntar spänt på fortsättningen! Som alltid vääldigt bra skrivet!