Sjunde året, det värsta, bästa året

Hahah gud ;D Jag har sagt det förut men jag säger det igen! Det är verkligen grymt kul och spännande att läsa vilka ni shippar

Och jag kan ju säga tack så jättemycket för era kommentarer!! Värmer så sjukt mycket att ni fortsätter att läsa den!

Och Majis, jag hör dig! hahah xD


Det här kommer bli jobbigt för mig nu när jag ska försöka få ihop Ida med 6 olika killar om alla ska bli nöjda ;D

96hpevanescence, hör du mig? Men visst var det då en smart idé!?

Hahah, absolut

Kärlek till dig♥3333333333333

Super bra!!

Så nu ska Ernie dyka upp i nästa kapitel! Haha xD

Okej sorry guys för det evighetslånga väntandet, men gymnasiet och dess läxor tar upp i princip al min fritid. Men ibland lyckas jag få in luckor och då skriver jag, oftast ;D

Men här är det i alla fall


Kapitel 28


Resten av måndagen var lugn och inga mindre incidenter skedde. Allt var nästan som förut, om man bortsåg från att alla fortfarande stirrade som besatta på Ida. Det var väl inget nytt att elever blev tillsammans med varandra från olika elevhem? I och för sig var Ida en av Harry Potters bästa vänner och Draco Malfoy var allmänt erkänd som Harrys fiende, och det gav ju spännande spekulationer om Idas och Dracos relation. Men ändå, det fanns väl andra grejer att prata om? Eller?
Okej, det kanske inte fanns något annat att prata om just nu, men det kommer säkert att komma. För om ett par veckor kommer deras relation inte att vara särskilt intressant längre.
Under middagen satt Ida tillsammans med Neville, typ ensamma. För Hermione satt med Ron, Harry med Ginny (som typ verkade vara sams, i alla fall om man såg hur de tittade på varandra och tog på varandra) och Dean med Seamus lite längre ner vid bordet. Ida missunnade dem inte, de kunde självklart inte bara vara tillsammans henne hela tiden. Hon skulle inte få förstöra deras sociala liv mer än hon redan gjort.
Men Ida hade verkligen ingenting emot att sitta med Neville, trots att han kanske inte pratade lika mycket som alla andra, var det inte obekvämt att vara tyst tillsammans med Neville. Då kunde man tänka på lite annat. Som på läxan i trolldryckskonst hon fått i morse. Eller på Draco kanske. Ida log lite när hon tänkte på honom och vred lite på huvudet för att få en skymt av Slytherinpojken. När hon såg honom skrattade han åt något och Idas leende blev bredare.
”Du gillar honom verkligen eller hur?” det var Neville som frågade. Ida vände sig mot honom igen och rodnade, förstås.
”Ja.” log hon.
”Det märks faktiskt, och det är konstigt att ingen märkt det förut.” sade Neville.
”Jo, jag är faktiskt förvånad över det jag med.” sade Ida och hällde upp mer pumpajuice i sitt glas.
”Varför berättade du aldrig? Ingen visste...”
”Huvudlöse Nick visste.” svarade Ida och läppjade på juicen.
”Hur då? Varför? Hur fick du honom att hålla tyst?”
Ida skrattade.
”Han såg oss tillsammans, frågade om det var som han trodde och jag fick honom att lova att inte säga det till en enda själ, levande eller död.”flinade hon tillbaka.
”Hm... okej. Men varför berättade du inte för oss, eller för Hermione i alla fall?”
Ida ryckte på axlarna.
”Jag kunde inte. För jag visste att något i den här stilen skulle ske. Fast jag trodde faktiskt att det skulle bli värre.” sade hon, nästan lite sorgset.
”Ron, Ginny och Seamus kommer inte vara arga på dig för evigt. Ett tag till kanske, men inte för evigt.”

”Jag vet Neville.” log Ida. ”Men tack ändå, för att du försöker få mig att må bättre över det.”
Neville log mot Ida innan han fortsatte att äta av sin köttfärslimpa. Och Ida gjorde likadant.

Resten av middagen hade förflutit i tystnad och efter det hade Ida förflyttat sig till biblioteket. Ensam. Neville hade lite halvhjärtat sagt att han kunde följa med, men Ida hade sagt att han kunde gå till uppehållsrummet om han ville, att hon inte hade något emt att plugga ensam. Att det faktiskt kunde vara lättare.
Så nu satt hon där, själv, i biblioteket. Det var typ bara hon och Irma Pince, bibliotekarien, där. Men det gjorde henne inget, om man bortsåg från att madam Pinces ögon tycktes riktas mot Ida hela tiden och borra sönder hennes nacke, som om Ida var någon huligan eller terrorist.
Ida sneglade på klockan, kvart i sju. Astronomin skulle börja klockan tolv i natt. Ida tänkte gå och lägga sig en stund innan, för att sen gå upp vid kvart i tolv igen. Det är en fördel att vara lite pigg när man har nattlektion, vilket hon bara hade två gånger i veckan.
Just nu jobbade hon med sin astronomi läxa, som skulle in idag. Hon skulle ha jobbat med den tidigare, men det hade liksom inte funnits rum....
”Hej Ida.” sade någon plötsligt och Ida tittade upp. Där stod Hufflepuffeleven Ernie McMillan.
”Hej Ernie.” sade Ida, halvt frågandes. ”Är du här själv?”
”Nej, jag är här med mina vänner. Jag ville bara komma och hälsa.” sade han och riktade blicken mot ett bord där det mycket riktigt satt ett antal Hufflepuffelever. ”Hur mår du?”
”Bra, tack.” log hon. ”Själv då?”
”Utmärkt tack.” svarade han.
Tystnad. Pinsam tystnad.
Ernie harklade sig.
”Och du är tillsammans med Malfoy nu alltså.” sade han.
”Ja, det är jag. Ingen kan ha gått miste om det vid det här laget.”
”Nej, antagligen inte. Nej, men jag ska nog gå tillbaka till mina vänner nu...”
”Okej” log hon.
”Jag ville bara komma och säga hej.” upprepade han igen innan han vände sig om och började gå. ” Vi ses Ida.”
”Hejdå Ernie.”
Trots att hon och Ernie hade några lektioner tillsammans hade hon knappt pratat med honom i år. Märkligt egentligen, för Ernie var annars ganska duktig på att prata.
Efter en kvarts intensivt skrivande och ritande var hennes uppgift till Astronomin äntligen klar och plockade ihop sina grejer.
Hon närmast sprang mot uppehållsrummet, hon ville helst sova så länge som möjligt.
I uppehållsrummet var det full rulle, ingen märkte ens att hon kom in. Så hon kunde obemärkt smita upp till sovsalen.

Ida lyssnade bara med ett halvt öra på vad professor Sinistra sade om gröna asteroider och dess kännetecken. Ida tyckte det var mer intressant att blicka ut i det oändliga rymden och bara filosofera. Plus att hon tyckte att det fanns ett uppenbart kännetecken för gröna asteroider., att de var gröna.
Ida satt bredvid Lavender och Parvati, som läste denna kursen för att få ett litet försprång i spådomskonsten när de skulle spå framtiden i stjärnorna. Eller det var något sådant i alla fall. Hon hade aldrig valt spådomskonst.
”Så tills slutet av lektionen ” fortsatte professor Sinistra. ”Vill jag att ni ska ha fört anteckningar om hur många asteroider ni har sett, vart och när ni såg dem och deras storlek. Och till nästa vecka ska ni ha skrivit en uppsats om det. Lägg upp den hur ni vill, men den ska vara klar. Och jag vill nu ha in era läxor.”
Idas läxa flög ur händerna på henne och hamnade tillsammans med tio andra läxor i en prydlig hög framför professor Sinistra.
”Vad väntar ni på? Börja!”
Ida lyfte lätt på ögonbrynen och log innan hon återigen satte ögonen mot teleskopet.

JÄTTEBRA!!!!!

Skita vad du är duktig! ♥

Superbra!