(PM) Inte som det verkar

SUPERBRA!

Awesome!

Skriv mer nu!!!!!!! Det är jättebra

Det här blir ett väldigt (nåja...) kort kapitel. Det är det jag har hunnit skriva hittills.

Kapitel 23, del 1
Lily hann knappt reagera. Det kändes som tiden saktade ner. Hon kunde se hur den gröna, sprakande blixten kom närmare. Men det var som om hon inte kunde röra sig. Den var bara några decimeter ifrån henne nu och snart skulle den träffa. Men just då kände hon hur Sams stav ryckte till i henne och i nästa sekund hade hon en ljusblå, genomskinlig sköld framför sig. Tiden blev normal igen. Blixten studsade hårt mot skölden och sköt iväg i en annan riktning tills den försvann helt. Lily märkte att hon hade hållit andan så hon tog ett djupt andetag. Hon trodde aldrig att hon skulle få göra det igen. Någonsin. Voldemort morrade högt.
"Hur många gånger måste jag hålla på så här innan du dör?!" väste han. Lily struntade i att hon darrade i hela kroppen och tog ett steg fram.
"Du behöver inte göra det mer, för nu är det din tur att dö", sa hon simpelt. Voldemort vrålade av skratt och såg tvivlande på henne.
"Verkligen? Så det är 'min tur' att dö, säger du? Vilka var det innan då?"
"Alla oskyldiga och goda människor som du har mördat!" sa Lily med hög röst och kände hur modet steg inom henne.
"Jaså de!" Men de var alla mesar och förtjänade att dö!"
"Min mamma var ingen mes!" vrålade Lily med tårar som rann nerför kinderna och ner på marken. "Det var inte Sam heller! Eller Fred! De var alla starka och modiga. Modigare än du någonsin kommer bli. Om någon är en mes här är det du!" Voldemort började avfyra alla möjliga formler på Lily, men de kom bara fram till skölden som omgav Lily, där de studsade bort.
"Starka? Modiga?!" spottade han. "Det enda som räknas här i världen är makt!" De som tror något annat är dårar som tror att alla problem i världen löser sig om man bara gör det rätta!" Lily bet ihop och höll ett stadigt grepp om staven.
"Det gör de! När jag har dödat dig kommer ingen behöva lida mer!"
"Du verkar visst vara ganska lik mig trots allt", sa han lugnt.
"Vad menar du? Jag är lik dig alls!" Men när hon tänkte efter hade han kanske inte helt fel. Om hon dödade honom skulle hon vara lika hemsk som han. Men hon var ju tvungen! Vad skulle hon annars göra? Han tänkte ju göra exakt samma sak med henne...

Som sagt var det ett väldigt (hallå!) kort kapitel, men det kommer mer nästa eller nästnästa vecka.

JÄTTEBRA

kanon!

Tidigare: Om hon dödade honom skulle hon vara lika hemsk som han. Men hon var ju tvungen! Vad skulle hon annars göra? Han tänkte ju göra exakt samma sak mot henne...

Kapitel 23, del 2
Och han hade ju mördat så många fler.
"Jag vet redan hur jag ska mörda dig", sa hon, lite modigare än hon menat. "Jag vet din svaghet." Hon såg ner på hans hals där medaljongen fortfarande hängde. Hon hade bara en chans.
"Jaha, och?! Det hjälper dig inte om du inte har ryggrad att faktiskt göra det, vilket du inte har." Lily svalde.
"Men tänk om jag har det då? Vad vet du om mig?!" Okej, till och med i huvudet lät det märkligt men hon kunde inte backa undan. Inte nu.
"Om du verkligen hade klarat av att göra det hade du gjort det för länge sedan!" Även Voldemort hade börjat skrika nu.

En blixt träffade Lily i magen och hon ramlade bakåt. Skölden hade försvunnit.
"Ledsen men jag tröttnade på att vänta", sa han. "Jag kommer att döda dig nu, och jag kan lova dig att jag inte har minsta problem med det." I brist på något kaxigt svar var Lily tvungen att köpa sig själv tid.
"Varför vill du ens ha mig död? Varför är det så viktigt?" frågade hon även om hon anade vad svaret skulle bli.
"I flera år har jag drömt om att hämnas det familjen Potter gjort mot mig. Nu har jag äntligen chansen. Harry Potter ska få känna samma smärta som jag upplevt i över 30 år. När jag mördat hela hans familj kommer han vilja dö och då kommer jag vänligt uppfylla hans önskan." När Voldemort höjde staven mot Lily gjorde hon inget försök att fly. Hon visste att om hon gjorde det skulle han bara försöka igen och igen tills han lyckades och ingen skulle längre komma och rädda henne. Men hon var inte rädd nu. Hon visste att Voldemort inte skulle ha en chans mot James eller Harry.
"Har du några sista ord?" frågade han. Lily tittade upp och mötte hans iskalla blick.
"Hälsa de andra att skicka dig raka vägen till helvetet", sa hon lugnt.
"Tror du verkligen att de lyckas med det då?"
"Ja." En kort tystnad. Och sedan...
"Avada Kedavra!"

###

Inte så långt, men lägger man ihop det med första delen av kapitlet blir det ju ändå ganska mycket. Nästan klar med berättelsen förresten!
Det kommer bli totalt 25 kapitel och nästa kapitel är HELT KLART! Känner mig jättestolt ^^ lägger upp det efter nästa kommentar. Tack för ert stöd ♥

Gud! SLUTA INTE DÄR! MER! Så himla bra!

Kapitel 24
Var hon död? Nej, hon kunde ju fortfarande tänka. Men man kanske hade den förmågan även efter man dött. Det sista hon kunde komma ihåg var ett högt skrik, men det hade inte låtit som henne. Lily insåg att enda sättet att få veta var att försöka öppna ögonen. Hon gjorde det försiktigt. för det dunkade förfärligt i huvudet. Ännu ett tecken på att hon kanske inte var död ändå. Hon kände smärta och kunde tänka. Hur kunde man då vara död? Lilys ögon möttes av ett bländande, vitt ljus så hon stängde de snabbt igen. Genom ögonlocken kände hon det fortfarande, men efter en liten stund verkade det försvinna.
"Vad gör du? Försöker du göra henne blind eller?" sa en röst. Lily tyckte att hon kände igen den men bara vagt.
"Hur vet du att hon inte redan är död då?" sa någon annan. Hon stod inte ut längre. Hon öppnade snabbt ögonen för att få veta vilka det var. Tre huvuden lutade sig över henne med stora ögon.
"Du lever!" utbrast Harry, James och Rose samtidigt. Lily försökte komma med ett sarkastikst "förlåt" men fick bara fram ett lågt stönande. Allt tydde på att hon levde. Hon kunde ju tönka, se, låta, höra och kanske till och med röra på sig. Men varför kände hon sig så tom?

"Vi måste få de där såren läkta. De ser riktigt illa ut", mumlade Rose. "Vi bär upp henne till slottet." Lily visste inte hur, men hon började sväva i luften som om hon låg på en osynlig bår. Hon började åka bort från ängen. På vägen såg hon Sam. Sam. Nu kom hon ihåg. Han hade dött. Blivit mördad av Voldmort. Det var därför hon kände sig så tom. Så många hon älskade hade Voldemort mördat, bara så där. Mamma, Sam, Fred... Hon kunde inte se honom någonstans. Flera möjliga scenarion spelade upp sig i hennes huvud.
1) Han överlevde, och stack i tron om att hon var död.
2) Han överlevde, men bara knappt, och flydde innan de andra kom.
3) Han dog.
Men hon hade svårt att tro på det sista alternativet. Han hade attackerat henne. Han hade kastat förbannelsen. Hon hade inte gjort något alls. Ändå låg hon där, vid liv, och han var borta. Men till vilket pris?

Lily kunde se Sam. Han stod bara några meter bort. Hon försökte springa mot honom, men hennes fötter verkade sjunka ner i marken. Samtidigt såg hon hur Sam långsamt försvann. Hon skrek hans namn men han log bara. Sen var han borta.

"Lily. Lily!" Lily öppnade ögonen. Hon var inte längre i skogen. Istället låg hon i sin säng i sovsalen. Vid hennes fötter satt Rose och Albus. Rose suckade av lättnad.
"Skräm oss inte så där! Vi började tro att du aldrig skulle vakna", sa hon och puffade retsamt på Lilys ben.
"Hur länge har jag legat här?" frågade hon.
"Ungefär en dag. Men du låg två dagar i sjukhusflygeln också", sa Albus, och såg ängsligt ner på golvet. Rose verkade också märka att något var annorlunda.
"Albus, vad är det?" frågade hon försiktigt.
"Hur orkar ni?" frågade han. Lily och Rose såg på varandra, osäkra på vad han menade.
"Hur orkar ni fortsätta slåss, så som ni gjorde i skogen? Trots att det inte fanns hopp, trots att ni kunde dö när som helst fortsatte ni. Hur orkar ni vara så... så modiga?" Så det var därför.
"Albus", sa Lily, "ingen är arg för att du sprang iväg. Du gjorde vad vem som helst skulle ha gjort i det läget."
"Men om jag inte hade sprungit iväg hade det gått mycket bättre för oss." Rose tog hans hand.
"Det är absolut inte ditt fel att det blev som det blev. Och att skuldbelägga dig så där gör bara att du mår illa och blir missnöjd med dig själv." Inte rikitgt något stort, betydelsefullt tal, tänkte Lily, men det verkade fungera. Albus fick till slut fram ett litet leende. Sedan blev det en spänd tystnad mellan dem, men som turligt nog bröts ganska snabbt.
"Ska vi gå ut? Jag har inte fått frisk luft på jättelänge!" sa Rose. Det hade inte Lily eller Albus fått heller och eftersom ingen hade någon bättre idé gjorde de så.

Solen sken svagt, dold bakom molnen. Det fick Lily att tänka på sitt allra första möte med Voldemort. Det hade varit dåligt med solljus då också. Men hon skjöt snabbt undan den tanken. Det är över nu, försökte hon intala sig själv. Det fungerade. Lite i alla fall.
"Potter, Potter och Weasley! Jag har letat överallt efter er!" Lily såg bort mot det hållet ljudet kommit ifrån. Där, vid den stora entrén, stod McGonagall. Hon hade sin smaragdgröna klädnad på sig, och ett ögonblick kändes det som om altt var normalt. Men det var det inte. Inget var normalt längre.,

McGonagall tog med sig dem till sitt kontor, där det av någon anledning luktade svagt av ingefära.
"Sitt ner", sa McGonagall vänligt samtidigt som hon själv slog sig ned vid andra sidan av bordet.
"Nej, det är lugnt...", började Lily, men fick en blick av sin rektor som avbröt henne och hon förstod att det nog var bäst att göra som hon sade. Rose och Albus följde Lilys exempel och satte sig ned på stolar som dykt upp från ingenstans.
"Förlåt mig", sa McGonagall. Lily blev stum. Det var inte riktigt det hon väntat sig som öppningsfras, ännu mindre från McGonagall. Hon tittade på McGonagall, som verkligen såg ut att ångra sig. För vad, visste inte Lily. Tack och lov verkade dock Albus och Rose lika oförstående ut som hon.
"Vad exakt är det ni ber om ursäkt för, professorn?" frågade Albus. Nu var det McGonagalls tur att se oförstående ut. Kanske trodde hon att det var uppenbart.
"Ja, för att jag inte trodde på er tidigare såklart", sa hon. De visste inte vad de skulle säga. Visst hade de blivit sura på henne, men ingen vettig människa hade trott på dem i det läget.
"Professor McGonagall! Du behöver inte...", började Rose, men blev avbruten.
"Jo, det behöver jag visst, miss Weasley! Jag mår jättedåligt över att jag struntade i er och tvingade er lösa problemet själva. Jag hoppas innerligt att ni kan förlåta mig." För Lily var svaret självklart. Hon såg på sina vänner, som nickade instämmande.
"Självklart förlåter vi er!" sa Lily.
"Jag låter bli att nämna händelsen med Voldemort för resten av eleverna. Det är onödigt att skrämma de i onödan. Är det okej för er?" sa McGonagall. Alla tre nickade och log. Kanske allt kunde bli bra i alla fall.

Förlåt för att jag inte postat (igen!!) men har försökt och försökt men varje gång har jag blivit avbruten mitt i av något annat och jag kan inte spara min text någonstan av någon anledning. Nu är det ute i alla fall (hoppas jag). Nästa kapitel blir det sista!

GUD VAD SPÄNNANDE!!! Snälla, sluta inte! Vad ska jag läsa när den här är slut?? Det finns ju inget som är lika bra (som jag kan hitta iaf ). Men du lägger väl upp det snart ändå?