Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Hela hon stelnade till och greppet om Alistairs arm hårdnade en aning.
"Åh Mr Hawthorne." Sa hon snabbt och böjde på huvudet i en nick. Jo det var väl meningen att ingen skulle veta vem det var?" Hon såg upp på honom och gav honom ett nervöst leende.
"Åh det är tack vare Calebs pappa och Celia som hjälpt mig." Hjärtat slog hårt medan hon höll Alistair i armen. Rädd att falla ihop men hon synade honom.
"Jag måste erkänna att ni har det väldigt fint här." Med den ena handen gjorde hon en gest.
Hon hade sagt igår att hon inte skulle komma men gjorde det ändå. Allt för att rädda Alistair. Vem visste mer att han Michael slog honom?

”Tack för dina vänliga ord. Vi är glada att du ser så mycket friskare ut… Uppe på benen och allt”, fortsatte Michael, och för första gången lät han blicken vandra vidare till Alistair vars ansikte inte avslöjade några känslor.
”Alistair, du har väl ingenting emot att jag lånar miss Stone en stund? Jag skulle vilja introducera henne för några som gärna vill träffa henne”.

Alistair kunde känna hur Lilys grepp om hans arm hårdnande. Gång på gång hade han lovat henne att inte lämna hennes sida under kvällen. Men nu när fadern stod framför dem hade han inte makt att säga nej, och det gjorde honom rasande inombords.
”Inte alls”, svarade han kort och greppade sedan den hand som Lily höll om hans arm. Lösgjorde den från sig själv, och tog ett steg åt sidan.

Lilys leende bleknade en aning när Michael ville ta med henne. Hon hade lovat att beskydda honom och han henne. Men när hans svar kom så sjönk hennes hjärta till fötterna. Med ett sista tryck släppte hon hans arm och svalde hårt.
Nervöst blickade hon upp på Michael och tog ett steg framåt.
"Jag får bara tillägga att jag inte är så duktig att gå i klackar. Så gå inte för fort..." Sa hon och man hörde att hon darrade på rösten.


Caleb hade fått tillbaka Celia och han tog henne med sig.
"Så ska vi hitta något drickbart kaske?" Han gav henne ett leende.
"Och tack igen för du går med mig. "

Efter att Alistair tagit ett steg åt sidan tog Michael över platsen bredvid Lily. Han gav henne sin arm och började sedan gå över balsalen med lugna och självsäkra steg.
”Du och Alistair verkar ha kommit nära varandra”, sa han och kunde känna hur både sonen och hustrun tittade efter dem.

Celia tog genast sin plats intill Caleb och verkade mycket gladare än tidigare.
”Det låter som en riktigt bra idé”, sa hon muntert. ”Det här ska bli en kväll som vi sent ska glömma”.

När William kom tillbaka såg han däremot likblek ut i ansiktet. Så snart han fick chansen stegade han fram till Vincent, ursäktade sig för hans dejt och bad honom följa med till en plats där de kunde tala ostört.
”Skulle du vilja förklara för mig varför Celia just kom och berättade att hon sett ett stort monster i er lägenhet”, frågade William när de väl var ensamma.
”Hon gav mig dessutom den här...”. Ur sin innerficka drog han fram teckningen som Celia skissat ihop under morgon, och varelsen på pappret var skrämmande lik deras demon.
”Du vet hur mycket jag bryr mig om dig och din syster, men du förstår väl att jag kommer behöva berätta det här för de andra? Och de kommer inte vara lika förlåtande”.

Hon tog försiktigt hans arm och började att gå. Hennes hjärta slog allt för fott och hon nickade.
"Ja det har vi. men jag har blivit bra vän med de andra med." Sa hon och tittade upp.
"Nu var det så att alla hade redan skaffat en dejt utan Alistair. Jag visste inte att jag var bjuden." Hon kände en kall kåre dra över sin rygg och hon såg över axeln för att se om hon fann honom.

Caleb log och tog hennes hand.
"Låt oss gå på drinkjakt då." Han flinade och såg mot hennes klänning.
"Du kommer få killar på fall ikväll." Han log och såg sig om.
"Låt oss se..."

Han skrattade men när hans far ville tala med honom så försvann hans leende. När de var ensamna blev han likblek i ansiktet.
Fan fan fan FAN! Vincent såg på bilden och såg sedan upp.
"Pappa låt mig förklara...." Han såg sig om innan han svalde hårt.
"Vi hade väntat ungefär två timmar innan vi tog kontakt med den. Vi var försiktiga och när Celia väl såg den så fick vi alla panik. Tror du på allvar vi lät henne se den med vilje?" Han såg upp på honom.
"Jag gjorde allt jag kunde för att lugna henne. Försökte mana att det var en mardröm, jag sjöng och stannade med henne tills hon somnat. Var inte arg men jag gav henne en av Lilys sömnmedicin. För att hon skulle somna fortare." Han fick tårar i ansiktet och skakade på huvudet.
"Nej pappa du vet hur Michael är. Han kommer vilja döda henne." Han var nu så trasig att han tog sin fars arm.
"Snälla straffa mig men snälla... Tala inte om det för dem. Jag ber dig.."

”Jag förstår”, sa Michael.
”Du är förstås välkommen att ägna hur mycket tid du vill med min son”. Han stannade till och log mot henne, men leendet nådde inte de iskalla ögonen.
”... men försök att inte blanda dig i sådant som inte angår dig”. Syftade förstås på gången hon avbrutit honom och Alistair i hallen.

Celia log brett mot Caleb och kramade hans hand, såg sedan ut över den vackra balsalen med marmorgolv och tre stora kristallkronor i taket. Längs sidorna reste sig pelare och den bortre väggen bestod helt av glasdörrar som nu stod öppna för att släppa in den friska kvällsluften.
”Jag skulle säga detsamma till dig. Men jag råkar veta att min bror är upp över öronen förälskad i dig. Och jag gillar att se er två tillsammans.”, sa hon.

William lyssnade medan Vincent förklarade och gav sedan ifrån sig en hög frustrerad suck och drog en hand genom sitt välfriserade hår.
”Tror du att jag har något val, Vincent? Förstår du inte hur allvarligt det här är? Allas liv står på spel..”, sa han och började vanka av och an i det lilla utrymmet. En våg av känslor vällde ur honom. Men han knöt händerna och kvävde en önskan att slå till någonting.
”Celia är familj. Ingen kommer att döda henne. Men det betyder inte att de kommer låta henne vara…”. Han lät arg, men det hördes att han var mest orolig. Och när han väl stannade såg han bort mot sin dotter som just skrattade åt någonting som Caleb sagt.
”När din gammelfarfar levde var det en flicka från familjen Lovell som upptäckte demonen, och… ”, han tog ett djupt andetag innan han fortsatte;
”… och eftersom det fanns risk för att hon skulle avslöja dem, så drog de henne till vansinne. Fick henne att tro att hon höll på att tappa förståendet, att allt pågick i hennes huvud...”.

Lily kände hur han stelnade till och hon kände en kall kåre sprida sig i henne och hon svalde hårt.
Skulle hon vägra en sådan order? Eller skulle hon vara en som gjorde som hon blev tillsagd? Hon visste väl vad han menade.
"Jag förstår Mr Hawthorne det ska inte hända igen." Sa hon med en lägre röst medan de gick förbi några skrattande par. De styrde stegen mot de äldre och några yngre män. Alla klädda stilfullt.


Caleb kunde inte låta bli att le och kramade hennes hand i sin.
"Ska vi se om vi hittar någon? Kanske min mor? Hon är ju så förtjust i dig så du anar inte." Han log igen och såg sig om. Hon skulle inte vara vid sin fars sida nu. De hade ett tyst möte men de skulle bli ett möte med tre generationer senare.


Vincent stelnade till och såg upp på honom. Tårarna ville inte sluta men han verkade lugnare.
"Lovar du mig att Mr Hawthorne inte dödar henne?" Han såg över axeln mot Caleb och Celia.
"Jag gjorde allt jag kunde. Tröstade henne, stannade tills hon somnade. Jag sa även att det var skuggor." Han skakade på huvudet.
"Förlåt mig far. Jag ska skydda Celia allt hårdare nu. Vi får ta det på mötet jag vet men vi ska inte låta honom döda min syster."

William såg på sin sons tårfyllda ansikte och la en hand om hans axel.
”Ingen kommer att döda henne”, sa han igen, som för att verkligen bekräfta sina ord, och drog sedan in Vincent i en faderlig kram.
”Allt vi kan göra fram till mötet är att vaka över henne. Om jag känner min dotter rätt så kommer hon inte släppa det här i första taget, så se till att hon inte gör någonting som kan utsätta oss eller henne själv för fara.”.


”Jag vill gärna träffa din mor. Det var evigheter sen jag såg henne sist”, svarade Celia glatt. Sedan tystnade hon och sjönk in i sina egna tankar.
Hon hade lovat sin far att inte prata mer om det som hade hänt under natten, i alla fall inte under festen. Istället skulle hon försöka lägga det bakom sig och bara ha roligt. Men kunde hon verkligen det? Och varför kändes det som att ingen ville lyssna på henne? Kanske Lily skulle lyssna? . Hon vred på huvudet i jakt efter sin vän och till sin förvåning fann hon henne tillsammans med Michael.
”Varför går Lily tillsammans med Mr. Hawthorne... och var är Alistair?”, tänkte hon högt.


”Bra..”, sa Michael kort men belåtet, och ledde sedan fram Lily till en grupp välklädda män som nu vänt sin fulla uppmärksamhet mot dem.
”Det finns några jag skulle vilja presentera dig för…”.

Den första som kom fram till dem var en lång, attraktiv man som riktigt osade av charm och karisma. Han såg betydligt yngre ut än de andra – knappast gammal nog för att ha en son i övre tonåren – och utstrålade det självförtroende som kvinnor ofta drogs till och andra män beundrade. Det fanns inget tvivel om att han fått många på fall, och att han var anledningen till många olyckliga förälskelser.
Mannen tog en klunk ur sin välkomstdrink och lät sedan blicken vandra över Lily från topp till tå.
”Du måste vara den berömda Lily Stone som alla viskar om.”, sa han med en glimt i sina mörka ögon, och lyfte hennes friska hand till sina läppar som en äkta gentleman.
”Namnet är Christian Whitley..”.

Han nickade och tog fram sin näsduk ur bröstfickan och torkade bort tårarna. Han drog sedan ett djupt andetag för att lugna sig och sa med låg röst.
"Far jag ber om ursäkt hur jag betedde mig. Men du vet att jag älskar min syster över allt annat. Så mina kännslor gicl överstyr.." Han skakade på huvudet.
"Caleb kommer ha koll på henne och han är lika rädd om henne som jag är så oroa dig inte om det.." Han vände huvudet mot sin syster och log sakta.
"Men jag ska till min dejt nu och du ska väl till dina vänner?"

Caleb såg på henne med ett leende som spred sig över hans läppar.
"Om jag gifter mig med din bror. Skulle du vilja vara brudtärna, blomsterflicka eller ringbärare?" Sa han och såg mot Lilys håll.
"Jag vet inte men det ser ut som vantrivs. " Sa han lågt och lade armen om henne.
"Hoppas hon inte dör av Julians pappa." Sa han sedan.

Återigen kände hon detta obehag i kroppen och hon leddes fram till gruppen. Alla var män och de kändes som de stirrade på henne. Hjärtat slog så hårt att det flimrade framför hennes ögon.
"Ehm... ja.." sa hon och kunde inte reagera fort nog när mannen lyfte hennes han.
"Så ni är Julians pappa?"


"Men snälla Christian låt flickan vara. Hon är i samma ålder som Celia..." En man med en helt underbar kostym reste sig från en soffgrupp och borstade ut rynkorna och tog sitt glas med en enkel gest.
”Du får inte skrämma folk sådär.” Han tog några steg så han var framme och gav henne ett mjukt leende innan han lade huvudet på sned.
”Jag förstår varför min son sa mörkblått. Ditt hår framhäver verkligen det blåa...” Sa han drömmande innan han kom av sig och såg sig om.
”Jag ber om ursäkt. Mitt namn är Benjamin Lovell. Jag är Calebs far och är mycket nära vän till Micheal.” Han gjorde en gest mot soffan han suttit på och flyttade på sig.
”Du ser lite blek ut. Sätt dig och vila dina ben. Vi vill inte att du svimmar.......” Han såg mot de äldre herrarna i sällskapet.
”Men vi har ju doktor Crowe här så han hjälper dig.”

”Vänta.. va?”.
För en kort stund glömde Celia allt som hade med monstret i lägenheten, Lily och Julians pappa att göra. Hon såg gapande mot Caleb.
”Funderar du på att… fria till honom?”, frågade hon med glittrande ögon.


De skiljes åt, och William började gå i riktning mot platsen där Michael och de andra männen nu stod tillsammans med Lily Stone. Men innan han gick fram till dem styrde han stegen ut genom en av dörrarna som ledde till den vackra innergården. Och väl ute kände han hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Han ville alltid framstå som stark. Stark för hans familj, för sina vänner, för sina kollegor. Och mycket tålde han. Men vetskapen om att hans älskade dotter strävade i livsfara, och att hans egen son just gråtit och bett honom om att straffa honom… Det var för mycket…
William lutade sig mot en stor pelare och kände hur hjärtat dunkade i bröstet. Han stod där ett tag, och det tog honom lite tid innan han kunde samla kraften som krävdes för att kunna gå in igen.


”Det stämmer”, svarade Christian och ett roat leende gled över hans läppar när han hörde Benjamins röst bakom sig.
”Lugn Ben'… Jag vill bara lära känna henne lite. Hon bor trots allt med våra söner numera”. Han blinkade åt henne på ett sätt som nästan skulle kunna vara flörtigt och i nästa stund hade han omärkligt trollat fram ett visitkort som han höll mellan pekfingret och långfingret.
”Om du någonsin vill komma bort från pojkarna ett tag, eller bara vill ha den bästa kvällen i ditt liv, så är du alltid välkommen till Euphoria”.
”Christian, hon är inte gammal nog för att besöka klubbar…”, hördes någon säga från gamlingarnas håll. Men Christian ryckte bara nonchalant på axlarna.
”Det har aldrig hindrat era barnbarn tidigare”.

Just då anslöt sig William till gruppen.
”Vad har jag missat?”, sa han med ett bekymmerslöst leende på läpparna, men det försvann genast när han såg Lilys bleka ansikte.
”Miss. Stone? Hur känner Ni er?”.