Exchange [SV]

Thank you very much, och förlåt för en sen uppdatering!

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med den här delen. Jag bara skrev på och så blev det som det blev. Jag kan trots allt inte utesluta hur verkligheten för tonåringar ser ut idag, vare sig det handlar om mugglarvärlden eller trollkarlsvärlden.

Om det är någon som vet hur stora klasserna brukar vara (ungefär hur många ungdomar som kommer in i första årskursen i ett elevhem varje år) så får ni mer än gärna berätta det för mig. Det kan komma till stor hjälp framöver!
***

Kapitel 7.2

"Så, hur går det?"

Zam och de fyra vännerna från Gryffindor gick i en ödslig korridor någonstans i skolan. Zam hade ingen aning om var de var, men han förmodade att de var närmare Gryffindors torn än Ravenclaws. Han var dock inte så rädd att gå vilse. Att ta promenader runt skolan var visst vanligt för Tess och Sebastians del.

Zam vände sig mot sin mörkblonda vän då han fått frågan ställd till honom.

"Med vad?" frågade han i ett försök att få pojken att förtydliga vad han menade.

Han gladdes åt den lätta känsla som fyllde upp honom inifrån och hur alla tankar och funderingar tycktes rinna av honom i gängets närvaro. Han hade varit alldeles för insnöad av sina egna tankar under lovets gång. Till och med funderingarna kring Samantha verkade mer obetydliga nu.

Sebastian ryckte lätt på axlarna där han gick.

"Tja, med allt", sa han kort. "Med den handikappade pojken, till exempel. Hur gick det under jullovet?"

"Han heter Cory", hörde Zam sig själv säga direkt. Han överraskades över sitt eget yttrande, då det hade låtit aningen snäsigt, och tvingade snabbt fram ett annat, mer passivt svar. "Det gick väl bra, antar jag."

Sebastian nickade. Precis som alltid då Cory togs upp som samtalsämne tycktes stämningen bli aningen stel. När Zam såg på de andra var det tydligt att de inte hade något att säga.

"Det var inte svårt att ta hand om honom alldeles ensam?" frågade Tess tillslut. Hon lät aningen livligare än Sebastian då hon nämnde den hjärnskadade pojken.

"Nej", sa Zam och gav ifrån sig ett kort skratt när han tänkte på det. "Som tur är hände ingenting."

"Vad kunde ha hänt?" frågade Jonas.

Detta plötsliga uttalande fick Zam att tillfälligt tappa ord. Han hade inte berättat för dem om hur Cory fallit ihop i uppehållsrummet, och uppenbarligen hade vetskapen om denna händelse inte läckt ut till de andra eleverna i skolan. Han undrade om de hade hört något i form av rykten, eller om Ravenclaweleverna bara hade varit så chockade av händelsen att de valt att inte prata om det alls.

Zam gjorde så gott han kunde för att hitta passande ord att svara med.

"Jag vet inte", blev hans slutgiltiga, aningen vacklande respons. "Jag är väl bara lite osäker i hans närvaro..."

En tystnad sänkte sig över dem och Zam kände sig lite obekväm i den tunga stämning som nu bildats. Han lät dock inte detta tynga ner honom. Så fort de kommit på något bättre att prata om skulle allt vara lika lättsamt igen.

"Wow", hörde Zam plötsligt Tess säga inte långt ifrån honom. "Märket på nacken är ju så gott som borta!"

Zam såg bort mot henne och uppfattade hennes granskande blick riktad mot hans nacke. Om ens ännu mer obekväm försökte han dölja sin vänstra sida så gott han kunde genom att vända sig mer mot henne.

"Vänta", fortsatte Tess ändå. "Vad är det där?"

Hon tog sig fram till honom så snabbt att han inte ens hann uppfatta det och försökte sträcka sig och balansera på tå för att nå upp till hans nacke och få en bättre syn på det hela. Zam tog några steg åt sidan, visade inte fullt så frivilligt att han inte gillade hennes klängande.

"Nej, Tess", fick han ur sig i sitt försök att ta sig bort från flickan. "Det är inget."

"Men det ser ut som en figur!" sa Tess med vad som kunde tolkas som förundran i rösten. "Vänta!"

"Tess!" Zam klarade inte av hennes nyfikna blick och kunde därför inte hindra sitt nästintill arga utbristande. "Jag vet vad det ser ut som." Han gav ifrån sig en uppgiven suck. Då han mötte de andras oförstående blickar bet han sig löst i läppen. "Jag är lika fundersam som du."

Tess uppfattade hans tysta, aningen obekväma stämma och drog sig undan från honom. Detta förändrade dock inte faktumet att han stod vänd mot alla Gryffindorelever, stoppade deras promenad då han stod stilla på stället och bara andades.

"Du kanske ska kolla upp det?" sa Sebastian efter ett tag, uppenbarligen tveksam över vad han fått se.

Zam bet sig i läppen igen, motvillig att vända sig om för att återförenas med klungan då detta skulle innebära att han gjorde sin nacke fullt synlig för dem igen.

"Nej, det behövs inte", sa han med en ansträngt bestämd stämma. "Det är säkert bara ett ärr eller något."

Nästintill lättad över att han satte punkt på diskussionen tog han ett djupt andetag och steg in bland de andra igen. Han ignorerade deras blickar, visade tydligt att han inte tänkte prata om det mer. De började gå igen, fortsatte bortåt som om inget av det som just hänt hade skett.
-

När de fem ungdomarna hade gått en bit till, svängt ett par gånger till vänster och slumpmässigt låtit sig föras med i några rörliga trappor neråt var de plötsligt inte ensamma i korridorerna längre.

"Vi är nog nära köket", sa Sebastian och nickade bortåt gången för att förtydliga vad han menade.

Zam såg en bunt med Hufflepuffelever röra sig åt deras håll. Deras gula kragar och emblem avslöjade deras elevhem och den svaga doften av mat gav en ledtråd om var de befann sig i slottet. Bland eleverna fastnade Zams blick speciellt på en pojke med kort, svart hår. Hans mer kraftiga uppbyggnad utmärkte sig från de smalare flickorna och den långa pojken som gick bredvid honom.

När John deWulf såg dem fångade han först Zams blick, men lät den sedan vandra bort till Gryffindorvännerna. Han nickade lite åt dem som hälsning och Zam nickade tillbaka. Detta tycktes dock inte räcka för Sebastians del. När de mötte deWulfs grupp, och då hans vänner forsade förbi Zam och de andra, greppade han tag i pojkens kåpa för att hålla honom kvar.

Lite överraskad av händelsen mötte John Sebastians blick, men stannade för att höra på vad han hade att säga.

"Vet du om det kommer någon ny fest snart?" frågade den mörkblonde pojken.

Zam tittade bort mot de andra Hufflepuffeleverna. De hade uppenbarligen märkt av sin väns frånvaro och hade stannat en bit bort för att vänta. Zam visste inte vad han tyckte om deras blickar. Han kunde inte riktigt tolka några tydliga känslor ur dem, men helt nöjda med att bli uppstannade var de nog inte.

"Vi har inte planerat något", svarade deWulf rätt oberört. "Men det pratas ju om det."

Zam kunde se hur Sebastian sken upp i ett snett, aningen kluvet leende.

"Skulle vi inte kunna smuggla in lite alkohol nästa gång?" frågade han i ett betydligt lägre tonfall. Om Zam inte såg helt fel glimtade något till i hans ögon.

deWulf höjde lite på ögonbrynen, en oväntad reaktion från hans sida.

"Alkohol?" upprepade han. "Sebastian; vi är femton."

"Gamla nog", sa Sebastian oberört och ryckte lite på axlarna. "Jag kan säkert ordna fram något om det behövs."

deWulf tycktes tänka efter ett tag. Han släppte dock inte Sebastian med blicken.

"Min vän gjorde det en gång", började han med en aningen utdragen stämma. "Han spetsade en dryck på en fest för något år sedan. Det var inte här på Hogwarts, utan i mugglarvärlden, men det är i alla fall inget jag vill vara med om igen."

En tystnad uppstod. Sebastian och John höll kvar greppet om varandras blickar ett kort tag. John såg bestämd ut, Sebastian tycktes ha tappat ord. Efter ytterligare en stund vände sig deWulf om och återförenades med sina vänner längre bort.

Sebastian släppte efter i sin hållning, lät tyngden falla på hans ena fot och placerade händerna i fickorna.

"Jaha", sa han bara. Något besviket hördes i hans röst.

Det blev tyst en kort stund till, som om gruppen runtomkring försökte återhämta sig från vad som hade hänt.

"Varför vill du smuggla in alkohol på en fest?" frågade Jonas tillslut. Hans röst lät - trots omständigheterna - rätt lättsam, men fortfarande kryddad av en frågvis stämma.

Sebastian vände sig äntligen mot de andra, och ett snett leende spred sig över hans läppar.

"För att jag vill se dig full", sa han bara och greppade tag om Jonas axel. Med ena handen rufsade han om i hans hår. Jonas kämpade så gott han kunde för att ta sig ur hans grepp.

"Sedan tror jag att det kan liva upp festerna lite", sa han då han släppt taget.

Han nickade snett bortåt korridoren som ett tecken att de skulle fortsätta. Innan han själv började gå slängde han dock en blick bakåt och han vilade den på Zam en stund. Zam mötte hans ögon med en viss frågvishet, men eftersom pojken inte sa något mer och vände sig bort igen blev det inget mer med det.

Så himla bra. Gaah. Jag älskar det ♥
Du skriver så himla fantastiskt och på nåt sätt... mentalt, typ liksom många tankar och så eller vad man ska säga haha, älskar det iaf, det är inte ofta man läser en sån djup text ^^
Längtar efter mer 83

Freddelito: Tack så jättemycket! Vad glad jag blir ^.^

Det känns lite dumt att behöva ursäkta sig igen, men när det inte är så många som kommenterar och håller tråden igång glömmer jag liksom bort att skicka in nya delar... :p
Jag ska försöka bli lite mer aktiv igen. Ni får gärna skriva en kommentar och säga vad ni tycker om det jag skriver; lätta era hjärtan eller skriv bara om random tankar ni har kring berättelsen. ^^

Nu fortsätter vi kapitlet.
Glad påsk på er!
***

Kapitel 7.3

Mörka gardiner hade dragits för fönstren i rummet. Borden hade skjutits åt sidan, på det öppna golvet stod en gammal kista med ett lås i mörkt järn. De ålderdomliga stenväggarna skapade en nästintill skrämmande, mysteriös känsla. På den svarta tavlan längst fram i klassrummet hade ett ord blivit uppskrivet i tydliga bokstäver;

Boggart

På andra sidan av rummet stod Hogwartseleverna. De trängde ihop sig till en klunga, där de blåa och gula färgerna i allt det svarta smälte samman. De var spända över vad de skulle få möjlighet att göra. För alla förstod vad som fanns i kistan, och alla hade börjat tänka på sina värsta rädslor; något som fyllde luften med en vibrerande, orolig känsla.

Den långa kvinnan som undervisade lektionen gick fram och ställde sig bakom kistan. Hennes svarta, vågiga hår hade blivit uppsatt i en knut och visade hennes skarpskurna ansikte. Hennes mörkt gröna ögon såg ut att le där hon stod, som om hon gillade elevernas ivriga, men också smått oroliga ansiktsuttryck.

"Äntligen har vi fått hit en boggart till skolans Försvar mot svartkonster", sa hon och ett finurligt leende formade hennes läppar. "Så det är vad vi ska jobba med idag."

En tystnad uppstod, om ens ännu djupare än den som redan fanns där i rummet, och elevernas blickar var stint fästa på kistan och låset som höll den mystiska varelsen fångad.

"Skulle inte vi ha jobbat med det för länge sedan?" Den som bröt tystnaden var en flicka från Hufflepuff. Zam kände igen henne från gruppen som deWulf hade gått med. Hon såg orädd och stark ut. Hennes krulliga, vitblonda hår hängde vilt runt hennes spetsiga ansiktsform och förstärkte bara säkerheten i hennes skarpa, mörka ögon.

Professor Rénee fick något aningen besvärat format i ansiktet, men det förstörde inte hennes positiva humör.

"Jo," erkände hon, "men de på ministeriet var inte så villiga att tillåta en boggart på Hogwarts. Efter den stora striden har de haft alla opålitliga varelser under uppsikt och de ville inte att några mörka varelser skulle komma nära eleverna på skolan."

"Men boggarten är väl ofarlig? Är den inte det, Professor?" frågade en annan tjej från Hufflepuff.

"Till en viss del," sa Rénee med en antydan till en nickning, "men saker och ting har inte alltid varit som de sett ut att vara. Och det har ministeriet inte glömt bort."

En ny tystnad fyllde luften. Zam kunde inte ens föreställa sig hur en boggart kunde skada dem, när den ändå var så enkel att besegra. Han var inte ens säker på om den kunde attackera någon överhuvudtaget.

Vad boggarten skulle ge för form när den mötte Zam var dock fortfarande ett stort mysterium för pojken.

"Men nu börjar vi, allihop!" hördes professorns entusiastiska röst. "Ställ er i kö så ska vi gå igenom trollformeln."
-

Vad som följde blev en väldigt lärorik, men också underhållande lektion. Många skratt fyllde luften då eleverna besegrade sina rädslor en och en. Zam gladdes åt sina klasskamraters framgång, och beundrade dem för att de vågade möta varelsen och därmed avslöja sina värsta rädslor. Han själv hade börjat bli aningen nervös. Han kunde inte direkt säga något han var rädd för. Han hade ingen fobi - allt verkade mer eller mindre oskrämmande för hans del - men boggarten skulle gräva djupt in i hans tankar och känslor. Den skulle hitta något att använda sig av. Endast den tanken i bare fick Zam att önska att kön framför honom hade varit längre.

Bakom honom stod Richard, Julian och Patrick. Han undrade om de var lika nervösa som han.
-

"Riddiculus!"

Den vargliknande mannen som hade försökt springa fram till eleven framför Zam stoppades plötsligt i sin framfart av ett rullband. Nya skrattsalvor studsade mellan väggarna då den bisarra varulven förgäves försökte ta sig framåt till skaran av elever. Zam log åt den humoristiska synen, men hans grepp om hans trollstav hårdnade då eleven steg åt sidan. Han tog ett djupt andetag och blottade sin uppenbarelse för varelsen framför sig. De vargliknande, gula ögonen mötte hans och för ett ögonblick sköljdes en våg av kyla över hans kropp. Hjärtat slog hårt i bröstkorgen, han gjorde allt i sin väg för att hålla sig lugn.

Boggarten började ändra form. Rullbandet försvann, varulven hoppade upp i luften snurrade runt och var för ett kort ögonblick bara otydliga färger av fartstreck. När den slutade snurra sänkte den sig sakta mot marken. De nätta fötterna landade graciöst på stengolvet. Den spensliga kroppen stod rak och doldes delvis av en mörk, svart kappa. Huden var blek och ögonen gömdes bakom den korpsvarta luggen.

Den som stod framför Zam var tyst, passiv, tillbakadragen, men det var just det som gjorde uppenbarelsen så mörk och skrämmande. Och verklighetstrogen.

Hjärtat slog hårt bakom revbenen. Zam kände hur andningen blev ansträngande. Han kunde inte tro sina ögon. Han förstod inte varför han stod där framför honom. Han förstod inte varför boggarten hade förvandlats till Cory.

Braaa!

Oj. Wow. Som alltid skriver du jättebra AnMel, jag beundrar sättet som du skriver; du får med tankar, känslor och beskrivningar på ett imponerande sätt!

Intressant det där med att boggarten förvandlades till Cory, är spänd inför fortsättningen!

Åh jag älskar allt, du skriver så väldetalgerat och fint, det är som att få en lektion i försvar mot svartkonster, man lär sig alltid något liksom c;
Oh Cory... Allas reaktioner också...
Gaah längtar efter mer 83

Tack så mycket!

Lägger ni märke till det växande antalet färdigskrivna delar? (hur många delar jag har skrivit går att se i första inlägget). Det är kul att komma igång med skrivandet igen, och det är riktigt skönt att bara kunna slänga ut fortsättningar till er.

Här kommer ännu en rätt kort del. Jag försökte (förgäves) få rätt känsla när jag skrev, men jag hoppas att ni i alla fall känner lite av vad som är tänkt ska kännas. :3
***

Kapitel 7.4

Tystnaden som uppstod i rummet var tung och tryckande. Zam kände förvirringen slå i hans huvud. De andra gestalterna i rummet kändes avlägsna och svaga, som spöken. Den enda som var tydlig för honom var den mörka uppenbarelsen framför honom, pojken med den bleka hyn och det svarta håret.

Tiden stod stilla. Zam visste inte hur många sekunder som tickade förbi och han bara stod där. Han stod där och studerade den svarta luggen, försökte av någon oförklarlig anledning se hans ögon medan han väntade på att hans hjärta skulle lugna sig.

Boggarten var stilla, rörde inte en muskel, vajade inte ens där den stod. Zam fick påminna sig om att det faktiskt inte var Cory framför honom; det var en varelse som hade grävt sig in i hans tankar och känslor. Men det var bara dit hans förstånd nådde. Han förstod inte varför boggarten hade förvandlats till Cory. Javisst kände han en viss osäkerhet om att ta hand om pojken, men inga rädslor.

Verkligheten började sakta ta sig tillbaka till honom. Han uppfattade tystnaden som omringade honom, men kände även av de andra elevernas blickar. Alla väntade på att något skulle hända. Zam hade lugnat ner sig tillräckligt för att lyckas slänga en blick mot Rénee som studerade honom ingående, men hjärtat slog fortfarande bakom revbenen på honom och små rysningar for runt i hans bröstkorg. Hans muskler var på helspänn och hans sinnen väntade på att något skulle hända.

"Men jag är inte rädd för honom..." Rösten han fick ur sig var svag och oförstående. Zam rynkade smått på ögonbrynen, tog ännu ett nytt andetag då han studerade Cory.

Han bestämde sig för att ta sig närmare. Något inom honom drog honom till att få se mer, få veta mer. Han ville veta vad boggarten hade för syfte att förvandlas till Cory.

Just då, i en snabb och häftig rörelse, tittade pojken upp. Zam, som hade varit på helspänn, ryckte till så kraftigt vid den plötsliga händelsen att ryggraden skickade stötar av smärta utmed lederna. Nacken knyckte till och fick sig en smäll. Han snubblade ett par steg bakåt igen. Det var Corys ögon som hade skrämt honom; de var vita och tomma. Det fanns varken iris eller pupiller, men Zam kände ändå hur blicken borrade sig in i honom.

Där stod han, med paniken rusande i blodet, och vågade inte ens slänga en ny blick på den orörliga pojken framför sig. Överraskningen gjorde det suddigt framför hans ögon. Han kunde nästan inte se golvet han tittade ner i. Hjärtat skenade vilt. Han försökte lugna ner sig, men det gick inte. Han hade ingen aning om vad som pågick, inte inom honom, inte runtomkring honom, han förstod inte varför han blev så rädd av att se Corys vita ögon.

Det är inte Cory, påminde han sig själv gång på gång, men det var inte tillräckligt för att lugna ner sig.

Han tvingade sig till att ta några lugnande andetag och sneglade försiktigt och mycket motvilligt upp på pojken igen. De tomma, själlösa ögonen såg fortfarande rakt på honom. Blodet verkade frysa till is i hans ådror. Panikkänslan kom tillbaka och började visa sig i hans andning.

"Jag kan inte", lyckades han få ur sig med en utmattad stämma. Något krasslig hindrade orden att ta sig ut ordentligt. "Jag kan inte."

Det var helt omöjligt att använda sig av Riddiculusformeln nu. Han staplade snabbt åt sidan för att komma bort från den hemska varelsen. Cory lade huvudet på sned och följde honom med blicken.

Professor Rénee tog tag i Zams axel och drog honom längre bort.

"Nästa!" ropade hon ut och när nästa person i kön steg fram släppte boggarten äntligen sitt grepp om Zam och ändrade form.

Vad hade det där egentligen varit för något? Det enda Zam kunde komma att tänka på var den konstiga händelsen då Cory hade fallit ihop innan jullovet. De vita ögongloberna påminde honom om de gråa, blinda ögonen han hade fått. De hade sett så frånvarande ut, tomma... Hans hand fördes mot nacken. Som alltid brann det till när han kom åt det röda märket. Han valde ändå att hålla kvar handflatan en stund, kände värmen sprida sig längs hans ryggrad.

"Är du okej, Zam?" Richard hade kommit fram till honom och såg uppriktigt orolig ut.

Zam bara skakade på huvudet. Han var inte säker på om han kunde uppbåda någon acceptabel stämma vid det tillfället.

"Våra rädslor kan vara riktigt skrämmande", sa Professor Rénee lite längre bort. Hennes röst lät lugn och förstående. "Det är därför vi är rädda för dem."

Zam tittade på kvinnan ett ögonblick, höjde nästan på ögonbrynen åt hennes uppenbara slutsats, men kände hur det smärtade för mycket inom honom för att lyckas uppbåda rörelsen.

"Men jag vet inte ens vad det där var för något", sa han istället. Stämman som kom ut var krasslig och sviktande. Han hade svårt att återfå kontrollen över sig själv.

"Kanske är det just det som skrämmer dig", sa Rénee då.

Zam tittade ner i golvet. Jo, kanske var det så.

"Du får gå om du vill", fortsatte Rénee innan Zam lyckades fundera vidare på tanken. "Det är lika bra att du får vila dig."

Superbra! C:

oh so scary... Cory både fascinerar och skrämmer mig, just kanske på grund av det Rénee sa... Du skriver så speciellt och häftigt och typ poetiskt, älskar det och längtar efter mer 83

Tack så jättemycket! ♥

Okej, så överdrivet med känslor är på ingång. Tänkte bara varna er för en möjlig dramatisering och ursäkta mig om ni tycker att det är för mycket.
Det är i alla fall ett lite längre inlägg.
***

Kapitel 7.5

Zam satt i ena fåtöljen i det ödsliga uppehållsrummet. Elden sprakade i brasan framför honom i ett tappert försök att värma upp utrymmet från den påträngande vinterkylan. Ihopsjunken i den mjuka, djupblå kudden och med händerna stelt placerade i knäet satt den femtonåriga pojken och stirrade in i de dansande lågorna. Han var trött. En huvudvärk bultade i bakhuvudet och ögonlocken hotade med att falla ihop om han inte stint stirrade på en fläck utan att blinka. Trots att eldens sken slingrade sig omkring i hans synfält kunde han inte se något. Huvudet var tomt på tankar, endast hjärtans slag och huvudvärken gjorde honom uppmärksammad om verkligheten.

Det var tur att det hade varit sista lektionen för dagen. Zam visste inte hur han skulle ha lyckats ta sig till nästa lektion med ett så förvirrat sinne. De hade astronomi senare ikväll, men det var inte förrän runt åtta, och ännu kastade vintersolen sina bleka strålar in genom det snöklädda fönstret.

Det Zam behövde nu var lite vila, en undanflykt från verkligheten som kanske - bara kanske - kunde ge honom någon förståelse inför vad som hade hänt under Försvar mot svartkonster-lektionen.

Men som sagt hade det varit den sista lektionen, och därför dröjde det inte länge förrän hans klasskamrater kom tillbaka till uppehållsrummet efter en lång skoldag. Deras röster och steg bröt den tunga tystnaden och snabbt började den femte årskursens elever sprida ut sig i utrymmet. Soffan och fåtöljerna vid brasan undvek dem dock. De såg att Zam satt där, avspärrad från allt annat, utan att ens slänga en blick åt deras håll.

En person ville dock inte lämna Zam ifred. Pojken gick fram till fåtöljen, men gjorde ingen ansats till att sätta sig ner vid sittplatserna.

"Zam?"

Zam kände sig tvungen att vrida på huvudet för att möta Richards blick då denne försökte få kontakt med honom.

"Är du okej?" fortsatte Richard att fråga. Zam kunde inte tolka hans uttryck, men han kunde nästan svära på att han såg mer fundersam än orolig ut.

Zam tog ett djupt andetag, lutade huvudet bakåt mot ryggstödet och suckade.

"Jag vet inte", sa han, höll sin röst låg för att inte råka förvränga rösten då han talade.

Richard blev tyst en stund, och med denna smått pinsamma tystnad försökte Zam väcka sig själv ur sin trans.

"Hur gick det för dig?" frågade han istället, försökte ge Richard en anledning att sätta sig ner och bete sig normalt. Han ogillade att han stod så nära och synade honom med blicken.

"Med boggarten?" frågade Richard, men väntade inte på svar innan han fortsatte tala. "Det gick väl bra. Jag har inte direkt någon bra humor, men att låta en dementor suga upp sin egen existens verkade räcka för att besegra den."

Zam mötte hans blick på nytt, kunde inte låta bli att rynka lite på pannan.

"Är du rädd för dementorer?"

Richard ryckte lite på axlarna.

"Jag vet inte vad jag är rädd för", sa han kort. "Jag tror att boggarten förvandlades till det första den uppfattade i mina tankar."

Zam nickade för att visa att han hade förstått. En ny tystnad uppstod. Richard vägde över sin vikt på ena foten innan han slängde några snabba blickar runtom i rummet.

"Så... Var är Cory nu?" frågade han med en ansträngt lättsam stämma.

"Jag vet inte", svarade Zam oberört. Han hade inte ens tänkt på att leta upp Cory. Pojken hade inte haft någon lektion den senaste timmen, så han borde ha varit i elevhemmet.

Ännu en tystnad steg fram, men den här gången tänkte Zam inte låta den hålla i sig. För att skaka av sig de obehagliga känslorna och den sövande tyngden från sina axlar hävde han sig upp från fåtöljen och rörde sig bort från sittplatserna vid brasan.

"Jag tar en liten promenad", sa han, kände att han behövde rensa sina tankar. Kanske skulle han gå ut på skolområdet och ta lite frisk luft.

"Okej", svarade Richard bara, inte fullt så accepterande som Zam hade önskat.

Han gav honom bara en sned min till hälsning och gick sedan bort till dörren som ledde bort från uppehållsrummet.
-

När Zam kom tillbaka igen, efter en kort vandring lunkande i snön på gårdsplanen, var han mycket lättare till mods. Den kalla, friska luften hade fått hans sinnen att klarna och hans lungor kändes befriade från den tunga känslan som innan omringat honom. Helt positiv var han dock inte ännu. Han hade fortfarande många frågor, och tanken på Cory gnagde inom honom, men han tänkte skjuta det åt sidan, ignorera det, glömma bort det.

Alldeles röd om kinderna på grund av kylan utomhus och med smält snö fortfarande droppandes från skorna gick Zam upp till Richard som satt vid ett bord och läste av runor från en gammal bok.

"Hej", sa han, som om de inte alls hade träffats för bara någon halvtimme sedan.

Richard såg upp, verkade lite ovillig att släppa koncentrationen från de antika runorna, men gav ifrån sig ett stelt leende då han fick se Zams uppenbarelse.

"Du luktar kyla", konstaterade pojken och tycktes nästan flytta stolen lite åt sidan för att inte låta den kalla luften träffa honom.

"Det var kallt ute", sa Zam bara och slog sig ner på stolen bredvid.

"Om du planerade att gå ut skulle det ha varit smart med jacka och halsduk", svarade Richard och böjde sig ner över runskrifterna igen utan något vidare intresse format i ansiktet.

Zam ryckte bara lite på axlarna.

"Det var uppfriskande", försökte han intala pojken, men när han bara fick en svårtolkad fnysning till svar förstod han att det egentligen inte var något ämne Richard ville diskutera.

En kort tystnad uppstod och Zam studerade sin vän då han översatte några rader från boken på ett pergament.

"Hej, Zam..."

Närvaron av två andra personer närmade sig plötsligt och Zam såg upp då han hörde Julians röst bredvid honom.

"Hej", sa han som hälsning, även om han tydligt hade hört att Julian inte menade det på det viset, utan hade sagt det som en introduktion till något annat han hade att säga.

"Hur är det med dig?" Det var Patrick som tog till orda då Julian tillfälligt blivit överrumplad av Zams snabba svar.

Zam studerade de båda en kort stund. Han visste inte hur han skulle bemöta deras blickar, deras kroppsspråk. De verkade mer eller mindre tillbakadragna. Zam gillade inte vart det här var på väg.

"Bara bra", sa han utan att forma någon speciell känsla i rösten och vände sig sedan mot Richard igen för att stänga ute pojkarna.

"Ehm... Alltså, vi undrar bara..." Patrick verkade ha svårt att formulera sig. Trots det att Zam inte mötte deras blickar lyssnade han noga på vad de hade att säga, kroppen höll han på helspänn.

Patrick verkade efter en kort stund sucka och ge upp på den lite mer försiktiga tonen.

"Det surrar om det", sa han bara. Det var tydligt att han hade tvingat fram säkerheten i rösten. "Det som hände, alltså", fortsatte han. "Det var inte förväntat av dig att... bryta ihop."

Tystnaden som följde var isande kall och Zam kunde nästan se framför sig hur Patrick och Julian skruvade besvärat på sig. Själv var han tvungen att ta ett nytt, djupt andetag för att inte låta de jobbiga känslorna blossa upp inom honom igen.

"Jag bryr mig inte", sa han känslokallt, kryddade stämman med en syrlig ton. "Mina problem är mina problem, ingen annans."

Han vände lite på huvudet igen, sneglade smått upp på pojkarna bredvid honom som verkade hålla andan för ett tag.

"Okej", sa Patrick bara. "Förlåt."

Zam såg dem gå iväg, men kände ingen skuld för att ha fått dem att känna sig obekväma. Oberört lutade han armarna på bordet och suckade. Han kände av Richards blick vid sidan om och mötte hans gråa ögon utan att låta några känslor lysa igenom.

"Vad?" frågade han kort, gillade inte att Richard hade börjat granska honom igen.

Pojken höjde bara lite på ögonbrynen, rätade på sig i sin stol och ignorerade honom. Det var lika bra det, kände Zam. Han ville inte ha några som brydde sig omkring sig nu. Det var motsatsen till vad han behövde; det han behövde var att glömma alltihop.