(PM) Inte som det verkar

Kommer det mer?

Jag pausar den här historien ett tag tills jag får fler idéer. Så ni inte tänker: Varför skriver hon inte?
Hoppas ni fortsätter bevaka ändå!

Jag bevakar!

Kapitel 21
Lily visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Fotstegen tillhörde Harry och Albus.
"Så rörande", sa Voldemort och hånlog. "Hela lilla familjen Potter har kommit för att rädda stackars Lily." James stirrade skräckslaget på honom.
"Du är tillbaka..." mumlade han.
"Ja, fast jag var aldrig riktigt borta. När Harry och jag stred den där dagen för så många år sedan förstod jag att jag var chanslös så jag transfererade och fick det att se ut som att jag löstes upp. Och jag tror inte att du kommer ha någon nytta av den där." Det sista sa han till Harry, som precis hade dragit fram sin trollstav. Lily önskade nästan att de skulle springa iväg. Om de dog skulle det vara på grund av henne.

"Jag har redan Niomimedaljongen och snart kommer ni vara lika döda som ni är dumma. Jag är faktiskt förvånad över att du gav den till Lily, för visst är du väl tillräckligt smart så att du känner till medaljongens krafter. Inte? Nåja, jag lovar att det blir vår lilla hemlighet när du är död." Men Lily kunde inte bara stå där och låta sin familj dö. Obeväpnad, och väldigt desperat, hoppade hon på Voldemort bakifrån. Han hade uttalat besvärjelsen då, men när han ramlade träffade den det brinnande trädet, som genast exploderade. Elden började spridas och förstörde allt i dess väg.
"Ja, jag kunde nog inte ha gjort det bättre själv", sa Voldemort.
"Nu behöver inte jag döda er. Det tar din lilla eldsvåda hand om!" Lily kollade sig stressat omkring. elden hade näst intill omringat dem helt. Hon kunde se en lucka i elden som hon lätt skulle kunna springa igenom. Men hon var tvungen att bära med sig både Rose och Lola. Albus, som vettskrämd hade hållit sig undan, sprang nu iväg mot skolan igen. Han sprang först förbi luckan i elden och sedan upp mot slottet. Lily var glad att åtminstone en av dem var säker nu.

Voldemort verkade ha försvunnit, för hon kunde inte se honom någonstans. Hon sprang fram till Harry, som försökte släcka elden genom att spruta vatten genom staven.
"Ge mig din trollstav, så fortsätter jag", sa hon. "Hjälp de andra bort härifrån. Lily kollade på Rose, som nu var en grå, gapande stenstaty, och på Lola, som fortfarande låg medvetslös vid ett träd. Harry tvekade.
"Är du säker? Kommer du klara dig alldeles själv här?"
"Ja, oroa dig inte", sa Lily. Harry nickade och räckte över trollstaven. Han sprang till Lola och försökte få henne att att vaknade. Snart hade han både Rose och Lola med sig. Han och Lola fick hjälpas åt att bära Rose och snart var de utom synhåll. Lily ångrade sig snabbt. Nu var hon faktiskt ensam i skogen, och vem vet vad som kunde lockas dit av elden?! Men det kom inget, och elden var strax borta.
Det blev kusligt tyst. Det enda som hördes var hennes egna andetag. Voldemort verkade ha stuckit. Lily började sakta gå mot skolan. Hon undrade hur de skulle återställa Rose. Det hade sett ganska illa ut. Hon tänkte på Sam. Han hade visat sig vara lika genomrutten som Voldemort. Innan verkade han ju vara hur snäll som helst.... Mer hann hon inte tänka för just då kastades hon framåt och slog i hårt på marken. Ett hårt och kallt skratt nådde hennes öron och hon visste direkt vem det var. Hon kollade bakåt och mycket riktigt; det var Voldemort som stod där och kollade överlägset på henne.

"Trodde du att jag skulle låta dig sticka hur som helst?" skrattade han. Lily sa inget. Hon kände sig så korkad. Det var ju självklart att han fortfarande var där. Varför skulle han ge sig av om han ville ha henne död?
"När jag är klar med dig tar jag hand om Harry Potter och alla andra som har bråkat med mig." Han höjde staven och Lily brydde sig inte ens om att försöka smita längre. Det var över. Istället väntade hon på strålen av grönt ljus som strax skulle träffa henne. Men den kom aldrig. En annan röst hördes.
"Expelliarmus!" skrek den och Voldemorts trollstav flög upp i luften och landade en bit från Lily. Hon såg sig omkring för att se vem rösten tillhörde. Då såg hon vem det var. Det var James, och han hade sin trollstav riktad rakt mot Voldemort.

Tack till er som tålmodigt bevakar här! Det uppskattas så otroligt mycket! Jag ska försöka komma med ett nytt kapitel lite snabbare den här gången!

Älskar den!! Verkligen jättebra!!

Bra

Jättebra

Jättebäst

Supermegafoxyawesomebäst!!!!

superbra

Kapitel 22
Lily kollade först på Voldemort, sen på James och sen på Voldemorts trollstav som hon snabbt tog. Den var alldeles varm och vibrerade lätt när hon rörde vid den. Voldemort verkade inte särskilt förvånad över att hans stav plötsligt slagits ur handen på honom. Tvärtom; han log när han såg James.
"Jag undrade faktiskt när du skulle komma", sa han. James höll kvar sin trollstav riktad mot honom utan att säga något.
"Vad gör du här James?" frågade Lily. "Och hur tog du dig hit så fort?"
"Rektorn kastade en formel över slottet så jag kunde transferera mig hit", svarade han, utan att ta ögonen från Voldemort. "När jag förstod att du var i fara, kände jag att jag var tvungen att hjälpa." Voldemort gav till en fnysning.
"Tror du verkligen att du kan rädda henne? Tror du verkligen att du kan besegra mig?!"
"Ja, det tror jag", sa James. "Spring Lily!" Lily kollade chockat på honom.
"Va..? Varför?! Jag vill hjälpa till!" James kollade nu på henne.
"Gör det, och du kommer vara till otroligt stor hjälp! Spring en bit mot slottet. Någonstans på vägen väntar en person som måste prata med dig. Fort!"

Lily reste snabbt på sig och rusade iväg. Där borta på en kulle stod personen som James hade pratat om. Var det en av hans kompisar eller? Det såg ut att vara en kille i alla fall. När hon kom närmre ville hon genast springa tillbaka till James, men eftersom han tydligen bara ville prata gick hon fram till honom ändå.
"Vad vill du?" frågade hon när hon kom fram.
"Jag har något extremt viktigt att tala om för dig", sa Sam. Han såg blek och svettig ut. Man kunde nästan tro att han blivit torterad.
"Om du vill säga något, säg det fort", sa Lil kyligt.
"Det är inte som du tror, Lily. Jag är inte på Voldemorts sida utan på din!" Lily fnös.
"Det är sant! Det var jag som tog hit James!"

Lily kollade förundrat på Sam.
"Varför? Varför skulle du vilja hjälpa mig?"
"Du är enda som kan stoppa Voldemort nu när han är medaljongen!"
"Vad menar du?"
"Så länge man har medaljongen på sig är man dödligt sårbar till vilken trollformel medaljongens ägare än kastar. Så om du exempelvis kastar Aguamenti på honom är chansen väldigt stor att han dör." Lily visste inte vad hon skulle säga.
"Du anar inte hur mycket jag uppskattar det här Sam! Förlåt för att jag trodde att du var med Voldemort!" Sam rodnade.
"Säg inte så. Jag..." Mer hann han inte. En grön stråle träffade honom bakifrån och han föll ihop framför henne. Hon kollade mot skogen. James låg vid kanten av skogen. Om han var död eller inte visste inte Lily. Bredvid honom stod Voldemort med staven höjd.

Lily stirrade på Sam. Han stirrade tillbaka, fast ändå inte. De mörka ögonen blickade ut i tomma intet, utan att se. Det kändes som tiden frös. Allt stannade till för ett ögonblick. Det var knäpptyst och det enda som rörde sig var James, som bara hade svimmat och som nu sakta reste sig upp. Voldemort hade börjat gå mot henne, fortfarande med staven i sin hand. Lily såg Sams stav ligga vid honom. Först kändes det fel att ta den, men vad hade hon för val? Om hon mötte Voldemort obeväpnad skulle hon inte ha en chans. Då kände hon hur något vibrerade vid hennes ena bakficka. Det var Voldemorts egen trollstav, den som hon tidigare hade plockat upp. Den vägrade hon använda, trots att den nog var väldigt mäktig. Så till slut, i brist på andra alternativ, bestämde hon sig för att ändå plocka upp Sams trollstav. Vildemorts kastade hon i en buske i närheten. Sen tog hon ett djupt andetag och vände sig mot Voldemort, som nu nästan var framme.

Då lade Lily mörke till något på Sams stav. Det var något inristat längst ut på den. Hon kollade närmare och då såg hon vad det stod. Med en väldigt liten, men tydlig handstil stod ett namn. Lily. Han hade älskat henne hela tiden. Men varför hade han inte sagt något tidigare? Varför hade han struntat i henne och fortsatt jobba för Voldemort? Det skulle hon aldrig få veta nu, för han var död. Bort för alltid.
"Sluta stirra på staven och kolla upp istället!" röt Voldemort. "Jag vill att du ser på mig när jag dödar dig!" Lily såg på honom precis i tid för att se en grön blixt avfyras rakt mot henne.

Nu fick ni ett extra långt kapitel men det gjorde nog inget (hoppas jag...). Hoppas ni gillade det!

SÅ BRA!!!! Älskar att du quotade honom från Den Flammande Bägaren! ((Jag vill att du ser på mig när jag döda mig. Han säger ju typ så)) Jättebra kapitel!!

Jag ÄLSKAR det