Boken utan namn

Tack! Jag har ett till som jag faktiskt tycker blev bättre. Dessutom var det roligt att skriva det. Om några kommentarer så lägger jag upp det

TÄNK ATT JAG HAR SKRIVIT 34 KAPITEL OCH HAR 48 A4! DET ÄR HELT GALET

Dåligt??? Det var ju superbra!!!
Åh, ett nytt kapitel. Jippie!

Tack Wira och Ester Potter 04! Det värmer mitt hjärta ♥♥♥.

Nu ska ni snart få nästa kapitel. Det har sina fördelar med att vara sjuk ändå

Kapitel 34 - Jullov

Jag vaknade upp och kände doften av skog. En stor gran klädd i gelanger och röda, stora, glänsande kulor. Högst upp i granen fanns en stor glittrande stjärna. Jag andades djupt en sista gång innan jag snabbt klädde på mig en röd klädning. Jag släppte ut mitt hår och tittade mig nöjt i spegeln.

Lite senare befann jag mig i matsalen. Den var nästan tom, de flesta eleverna hade åkt hem över julen. James, Rose och Hugo hade alla tre åkt hem. Hugo hade åkt till sina föräldrar, det fanns en del att reda ut. Jag hade erbjudit mig att följa med men han hade sagt att han ville åka själv. Så nu satt jag här igen. Jag såg Tom gå förbi men jag kände inte för att prata. Jag antog också att han antagligen inte ville prata med mig heller. Jag åt snabbt och gick upp i sovsalen igen utan att ha ätit någonting.

På min bäddade säng låg fem paket i olika omslagspapper. Ett lite mindre och jag slet med ens upp det, jag var inte van vid att få paket. Senaste gången hade varit när jag gick i tvåan på lågstadiet. I det första paketet låg det ett vackert halsband. Det var en silverkedja som precis passade min hals. På silverkedjan hängde en berlock till form av ett hjärta, det var svart men när jag tog på mig det skiftade det färg i rött. På en lapp stod det med fin handstil. Din beundrare. Jag log för mig själv.

Jag vecklade vaksamt ihop pappret och stängde asken där smycket hade legat. Sedan öppnade jag det andra paketet som var inslaget i rött sametspapper. Det innehöll ett paket med kittelkakor och en liten lapp där det stod “GOD JUL” med stora bokstäver. Det var från Rose, det såg jag på handstilen. Jag skämdes för att jag hade glömt att ge henne något. Det tredje paketet innehöll en bok om en känd trollkarl som tilldöma av utseendet hade stort självförtroende. Dessutom löd rubriken så här: “Den bästa av de bästa - George Johnsson.” Jag la undan boken och fokuserade på det större paketet i silvrigt omslag. Jag slet upp paketet och hittade ett mindre paket i. Sedan fortsatte det bara, i varje paket låg ett mindre paket tills jag öppnade ett som inte var större än några centimeter, format till en rund ask. Där i låg en vacker ring. Den var i silver och runt den slingrade sig en grön orm med ett öga gjord av någon form av slipad svart sten. Jag blev så tagen av den vackra ringen så att jag inte märkte att någon kom in i rummet.
“Hej!”, sa en röst. Jag vände mig om. Emma Sandhow hade kommit in i rummet. Hon såg avensjukt på mig men sa sedan. “Någon vill träffa dig i Stora salen”, efter att hon sagt det svängde hon med kjolen och stampade ut ur rummet. Jag suckade och lade undan det sista paketet under huvudkudden och begav mig ner till stora salen. Undrar vem det var som ville prata med mig.
När jag kom ner såg jag Tom Harper. Han vinkade åt mig och jag slog mig ner brevid honom.
“Har du ätit?” frågade han lugnt och såg upp på mig med sina bärnstens färgade ögon.
“Ja”, mumlade jag fast jag inte hade ätit. Jag var inte hungrig.
“Du kom inte tillbaka igår.”
“Nej”, sa jag kort. Han hade nog förväntat sig ett längre svar för han såg lite snopet på mig. Hans långa bruna hår gick ner till axlarna. Det var fuktigt som om han nyss hade duschat. Han hade på sig en vit skjorta och ett par svarta byxor. Efter en lång tystnad bröt han den igen, han stoppade händerna i byxfickorna och log ett snett leende.
“Jag tänkte fråga om du ville hitta på något, alla mina vänner har åkt och det är ganska trist.”
“Visst”, sa jag och kunde inte låta bli att le. “Gärna.”
“Kul”, sa han kort. “Så vad vill du hitta på?”
Jag ryckte på axlarna och funderade.
“Ska vi gå ut?” Han nickade.
“Fint halsband föresten.”
“Tack!” sa jag och fingrade på det. “Jag fick det idag.”
“Jag vet”, sa han och blinkade.

Jaaaa jättebraaaaaa ♥♥ ♥

Wow, de var jättemegasuperbra!


Och absolut inte dåliga!!!

Superbra!!!

Så helt underbartmegafantastiskt!! ♥ ♥

Det finns inte ord för hur bra du skriver!
Jag är helt mållös!

Megaazumiga kapitel!!

Tack så jättemycket för alla fina och stöttande kommentarer.

ceczan04 ♥ Hermione Granger12 ♥ Ester Potter 04 ♥ illusionofcool ♥ Wira ♥

Nu ska jag passa på att tjata lite. Först wow, jag har lagt ut två kapitel på tre dagar och nu kommer ett till. Sedan WOW, jag har skrivit 50 A4 och 36 kapitel, sedan ett sista WOW till er, ni är bäst! ♥

Menar ni verkligen allt ni skriver? Jag blir rörd! ♥

Så nu slutar jag prata och lägger ut ett till kapitel, lite kort men kanske också lite spännande.

Enjoy ♥

Kapitel 35 - Tom Harper

Vi stod ute på Hogwarts gård som nu var helt igen snöad. Var man än tittade låg det drivor med snö. det hade snöat hela natten. Det snöade även nu, små flingor i olika mönster singlade ner från den klara himlen. Jag drog min tunna jacka närmare kroppen och jag såg att även Tom gjorde det. Det kändes ganska bra att han någon att vara med, att slippa vara ensam.

Tom var ganska underlig, på ett bra sätt. Han pratade inte mycket vilket var skönt. Det kändes bra och när jag ville säga något lyssnade han. Att tala är silver och att tiga är guld hade han sagt till mig en gång. Även om detta var första gången vi hade en längre konversation kändes det som om vi känt varandra i hela livet.

Mina snörade kängor bildade spår i den luftiga snön under oss när vi gick.
“Fryser du?” frågade han mig lugnt och såg på mina bara ben som stack ut under klänningen.
“Lite”, svarade jag och log. Han drog en hand genom håret så att det föll undan i en perfekt mittbena.
“Vill du gå in?”
“Det är lugnt. Om inte du vill det förstås?” sa jag frågande. När jag var med Tom kände jag mig så artig på något sätt, kanske berode det på att han själv pratade så. Han sa alltid tack och sådana saker och det fick mig att tycka att han betedde sig hövligt.
“Vi kan gå till biblioteket och värma oss”, sa han mjukt, “om du vill?”
Jag nickade och rättade till en slinga av mitt hår som hade lossnat från min lösa uppsättning och hamnat i vägen för mitt synfält.

Väl inne i det varma biblioteket sjönk vi utmattade ner i den lilla soffan som var något trång för två personer.
“Visste du att Leah hade anhängare?
“Min mor?” frågade jag och blev med ens allvarlig.
“Ja.”
“Nej det visste jag inte.” jag fingrade nervöst på halsbandet.
“Min mor och far var hennes anhängare. Några av hennes närmsta. Du vet inte hur många gånger jag har träffat din mor.” Det kändes märkligt att Tom visste mer än vad jag gjorde om min mor.
“Men du sa ju att hon”, jag kunde inte förmå mig att säga namnet, “dödade de.”
Det blev tyst.
“Det gjorde hon. När jag var nio år bestämde sig mina föräldrar för att ge sig ur stammen men hon tilllät inte de. Hon dödade de för att de bar på för mycket information. Jag var där”, sade han lågt, nästan i en viskning, “det var du med.”

***

Den kväll gick jag och lade mig lugn och orolig. Hur man nu kunde vara båda sakerna samtidigt. Jag tänkte på Tom. Var det han som hade gett mig halsbandet? Jag hade många frågor och när jag tog fram kortet från smycket kände jag en varm känsla genom kroppen.
Din beundrare stod det och med de orden och den känslan somnade jag lugnt och stillsamt.

__________________________________

Just det, jag har några frågor som jag önskar att ni kan svara på. Det handlar mest om att jag vill ha lite kritik ♥

1. Vad kan jag göra bättre?
2. Vad gör jag bra?
3. Vad tycker ni om karaktärerna/miljöbeskrivningarna?

1. Hmm, du gör allt redan så himla bra, men om jag måste säga något så är det att du kan använda kommatecken lite oftare!
2. Eh...typ ALLT! Nej men, du gör liksom allt levande på något sätt!
3. Väldigt bra! Men det skulle vara extra kul om du beskrev ÄNNU MER! För jag ääääälskar beskrivningar!

Men jag har iiingen aning om vad som har hänt Ophelia!
_______

Superbra kapitel iaf!