Exchange [SV]

Omigodjagbaraliksomvillvetamernuduvetgaaahhh :3

((Zamselevhemskompissomjagintekankommapånamnetpåjustnu är cool btw ))

Jättebra. ^^ Undra vad lukten kommer ifrån.

24 dec - 2013
God Jul mina kära läsare! Jag hoppas att ni har det bra och inte har stressat alltför mycket nu innan julafton. Fortsättningen av Exchange kommer förhoppningsvis inom de kommande dagarna. :3

Jag vill passa på att säga grattis på födelsedagen till Samantha Elwira som fyller 12 år idag (ja, jag har blivit beroende av mina karaktärer) och ett grattis i efterskott till Tess Brown som fyllde år den 19 december.

Ha det bra nu!

önskar,
AnMel

****************************************


1 jan - 2014
Här kommer nästa del! Jag kunde dock ha avslutat det bättre; det är ju trots allt ett kapitelslut. Jag kanske ändrar det i framtiden, men för tillfället får ni nöja er med det ni får. Hoppas ni gillar det. ^.^
***

Kapitel 6.9

Zam hade nog aldrig känt en mer underlig doft än den som nu fyllde upp hans näsborrar. Den söta aromen kittlade hans sinnen på ett obehagligt sätt och ju närmre han kom dörren desto mer skrek hans instinkter åt honom att springa därifrån.

Sakta lade han handen på handtaget och tryckte ner det för att se om det var upplåst. Tyst gled dörren upp och när ännu en öppning bildades forsade den sliskiga doften ut från rummet. Zam valde att hålla andan; han kände sig svimfärdig av all den överflödiga lukten. För att försäkra sig om att inte tappa balansen stannade han i sitt läge och slängde en blick mot Samantha. Hon visade en tydlig fundersamhet i ansiktet med rynkade ögonbryn och en aning äcklad min. Hon höll sig en bit bort ifrån dörren, verkade ovillig att gå närmare. Zam antog att även hon hellre skulle vilja gå därifrån, men Zam var nyfiken, och när något väl hade fångat hans intresse tänkte han inte låta det glida bort från honom. Det var trots allt bara en doft; det behövde inte varsla om något farligt. Det Zam inte kunde förstå var varför doften bildades. Varför här? Varför nu?
-

Det verkade vara tomt i rummet på andra sidan dörren. Ingen verkade reagera på att dörren öppnades, eller att handtaget var nedtryckt. Zam väntade sig ändå att se några ansikten när han sköt dörrskivan längre in i rummet. Öppningen blev större och vidgade hans syn. Han kunde se klassrummets bänkar, tomma och orörda efter flera dagar utan skolaktiviteter. Men det tycktes också vara allt som fanns. Inte förrän Zam hade öppnat upp dörren helt fick han syn på något underligt. Det fanns fortfarande ingen människa i rummet - inte ett liv syntes till - men på lärarkatedern stod en stor tennkittel över en eld. Zam förstod att elden kom från en grund skål med brinnande vätska, vilken kitteln blivit ställd över, men det var inte detta som fångade hans uppmärksamhet. Från kitteln hördes det välkända, rytmiska ljudet från en kokande dryck. Ur den vällde tjock, ljust rosaaktig rök som spred sig över katedern och spårlöst försvann då den tippade över bordskanten.

Zam var tvungen att ta ett nytt andetag. Den här gången såg han till att vända ansiktet bort från klassrummet i hopp om att få i sig mindre av det som nu kom från kitteln därinne. Han fick på nytt syn på Samantha som stod och iakttog honom några meter bort.

"Det är en kittel", sa han bara, tog några steg bort från dörren för att komma bort från den värsta luften.

Samantha tog sig närmare; så pass nära att hon kunde kika in i klassrummet för att se vad som fanns där. Hennes ansiktsuttryck blev om ens mer bekymrat. När hon dragit sig undan igen såg hon upp mot Zam.

"Vad kan det vara för dryck?" frågade hon.

Zam ryckte på axlarna. Han hade aldrig sett sådan rök välla ut från en trolldryck förut. Han kände inte heller igen doften och hade verkligen ingen lust att stiga in i klassrummet för att se hur drycken såg ut.

"Jag tror att jag har sett något liknande någon gång", funderade Samantha aningen mumlande, som om hon tänkte högt för sig själv. Det tog en stund innan hon fortsatte att prata. "Det enda jag kan komma att minnas är att jag inte vill komma nära det. Jag kommer bara inte ihåg varför."

En tystnad sänkte sig över dem. Zam kände sig utsatt så nära den kokande drycken och valde att stänga dörren igen för att i alla fall skapa lite skydd mellan honom och kitteln.

"Då kanske vi inte ska gå nära den heller", sa han som ett svar på Samanthas fundering. Han tog några steg bortåt och flickan följde efter.

"Det kan inte vara Professor Codrington som brygger något?" ställde hon som fråga då hon kommit jämsides med honom igen. Zam fortsatte att gå. Han hade fått nog av doften som nu tycktes invadera hans hjärna och hans klara sinne.

"Han sägs ju ha en hel del trolldrycksmakeri igång på sitt kontor", gav han som respons. "Han kanske fick ont om plats."

"Ja, kanske det." Samantha fortsatte att se aningen bekymrad ut då de gick genom korridoren. "Men varför?"

Zam ryckte på axlarna igen.

"Man vet ju aldrig vad han har för avseenden med alla trolldrycker han gör", sa han med en lätt besvärad stämma. "Det skulle inte förvåna mig om han försökte skapa någon perfekt smak till julens sötsaker."

Samantha rynkade på näsan åt tanken.

"Plötsligt är jag inte så sugen på julgodis längre..."
-

Zam stannade plötsligt upp. Med ett smärtande hjärtslag kom han att känna sig ovanligt ensam. Det var något som saknades. Det var någon som saknades. Cory. Vilt började Zam se sig omkring, försökte blicka bort mot gången de nyss lämnat för att se om de hade lämnat pojken efter sig. Han fanns inte att skymtas någonstans. Zam förstod sig inte på sin egen reaktion. En oförklarlig panikkänsla växte sig fram i bröstet. Han kunde märka av Samanthas förvånade blick en bit fram där hon stannat och vänt sig om för att se vad som pågick.

"Vart tog Cory vägen?" frågade han för att förklara vad han höll på med. Som tur var höll sig hans röst lugn, endast kryddad med en svag känsla av fundersamhet.

Samantha verkade också ha glömt hans närvaro. Hon såg sig om en kort stund innan hon bet sig i läppen.

"Jag hade helt glömt bort honom", sa hon aningen skamset. Än en gång visade de rynkade ögonbrynen att hon sänkts i tankar.

Zam kände också skam. Han mådde nästan illa av att ha tappat tanken om Cory och bara fortsatt bortåt korridoren utan honom.

"Han har förmodligen gått tillbaka till uppehållsrummet", sa Samantha sedan.

Zam nickade, tvingade sig själv att hålla andan än en gång för att dämpa de ökande hjärtslagen.

"Förmodligen", ekade han och grävde ner händerna i byxfickorna. "Vi kan fortsätta gå."
-

Det var precis som Samantha hade antagit. Cory satt i sitt vanliga, mörka hörn under balkongen till sovsalarna när Zam och flickan gick in i uppehållsrummet. En lättnad sköljde över honom när han såg Durmstrangpojkens uppenbarelse och kunde inte hålla tillbaka ett smått leende.

"Så..." sa Samantha efter ett tag. "Vad ska du hitta på nu då?"

Zam drog något som skulle föreställa en aningen tröttsam suck. Han tänkte precis utmärka att han inte hade någon aning, men något irriterade hans lungor. Han kände sig tung och trött, instängd som om han fortfarande var omringad av den där söta, sliskiga doften.

"Jag vet inte..." tvingade han ändå ur sig. En lätt tystnad lade sig, sedan gav han efter för den ansträngande, tunga känslan som fyllde hans insida.

"Jag behöver frisk luft", sa han, gick bort och öppnade närmaste fönstret för att dra in en stor skopa kall, frisk luft till lungorna.

Jättebra. (Trodde jag hade kommenterat men det hade jag visst inte. ;p)

Superbra!

Tack så mycket :3

Det ni kommer att få läsa nedan är inte första delen i kapitel sju. Eftersom kapitlet var slut i förra inlägget kände jag att jag kunde passa på att lägga in något emellan; nämligen en snabb genomgång av Zams första år på Hogwarts.

Jag tyckte att det var en rolig idé, då HedwigPotter frågade hur det kom sig att Zam var vän med de från Gryffindor. Jag hade en annan tanke på hur det skulle ha gått till innan, men jag bestämde mig för att den här var mycket roligare.

Det ironiska är att det hela utspelade sig hösten 2013 och utspelar sig nu i januari och februari 2014, så vi får väl gratulera och hoppas att Zam klarar sig bra de kommande åren på Hogwarts.

Jag är rädd att jag har förstört karaktärernas personlighet lite, hehe, eller också har jag bara stärkt dem. (Vi får hoppas på det senare alternativet)

Spoiler:
Tryck här för att visa!Och se inte ner på Sebastian. Han har bara goda avsikter.

Det som är speciellt med detta är att jag har skrivit det på engelska, vilket jag inte brukar göra. Men jag hörde dialogerna så tydligt i huvudet på just engelska att jag inte kunde förmå mig till att skriva på svenska.
Ni får gärna kommentera och ge konstruktiv kritik på mitt språk så att jag kan utvecklas även i engelskt skrivande och kanske skriva mer på det språket (då alla mina berättelser ursprungligen är på engelska i mitt huvud).

Nog pratat nu.
Jag hoppas att ni finner följande text underhållande (och acceptabel).
***

*

September 2013

The Great hall was filled with voices. A unified murmur of excitement circulated around the room. The stars of the night shone down on the children from the enchanted ceiling. Together with the hundreds of candles around the walls, they lit up the crowded space. When the first year students took their way through the long tables, and when a stool was put in front of the teachers’ table, all the excited students around the room fell in silence. The sorting ceremony was about to begin.
-

The year was 2013. New, magical students would be sorted in the houses of Gryffindor, Ravenclaw, Hufflepuff and Slytherin. The seventeen year olds would be watching it for the sixth time. Zam... Well, he had never even heard of it once, nevertheless had he seen it.

This eleven year old boy was amazed by everything he saw. He could not believe where he was, and he could not believe that he would be taking classes in how to use magic. Being a wizard was something new and exciting for him. He had not believed his ears when his mother had told him he was a wizard, nor did he believe his ears when she explained the letter he had received from an owl outside his bedroom window; the first time he had heard about Hogwarts. Everything his mother had said, everything his mother had told him about magic, seemed to be pressed into this hall, this Great hall.

An old wizard hat had been placed on the stool further ahead. Zam eyed it as the teacher who placed it there stood aside. Only a second later, the hat opened something that looked remarkably much like a mouth. And it started to sing. It started to sing about the school and its four houses. It sang about its students and its teachers, mentioning a bit of its rough history. Zam could not help but smile when the hat wished the students an instructive, good school year in the end of the song.

He had not known a lot about the houses of Hogwarts. Before he heard some of the first years talk about it at the train, he had not even known their names. Now, as the song was over, he had learned more about them, finding them all fascinating and exciting. He gazed over the tables, seeing the different colours representing each house on the robes of the students. He wished to wear a colour as well, and he wished to represent a house as if the students there were his family. What colour it was, what house it was, did not matter. He found them all very interesting, and he would be delighted just to be sorted in one.

And as the teacher next to the stool called out his name, this wish came true. The hat, which voice strangely sounded inside his head, had not waited long before noticing his great will to know more, to discover more, and had sorted him into Ravenclaw.
-

After the ceremony, and after the dinner with all the delicious food, Zam and the other eleven year old Ravenclaw students were shown up to their common room. It was located in one of the many towers of the school, and was beautifully decorated in blue and bronze colours. Zam, still amazed by all the new, and slightly dizzy from all the stairclimbing, was examining everything that caught his eyes when a boy much shorter than himself approached him.

"Hi! Rode, right?" The blonde boy with the sparkling, blue eyes caught his attention. He nodded silently.

"We’re sharing a dorm", the other boy continued. "I’m Julian Spread."

Zam put up a smile on his face, happy that someone already had come up to talk to him.

"Hi", he said, intended to say more if he had not been interrupted by another voice.

"Julian Spread?" he heard, not far away. "Rode?" The dark-skinned, spirited boy came up to them. "Then I’m your roommate too! I’m Patrick Cole."

Zam smiled again, now as another hello.

Rather quickly, the three boys got used to each others company and accepted the fact that they would share a dormitory the coming years. As people had ensconced themselves around the tables and couches, and as the excitement of the new school year had settled, Zam and the other two sat around a small table, still talking.

"By the way... Do any of you know anything about his place?" Julian asked, a little embarrassed by his own words. "I’ve read hundreds of books just to get to know about the sorting and the houses."

Zam could see Patrick shrug his shoulders.

"My older brother goes here, in third grade, so I’ve learned things from him."

Julian seemed relieved.

"Good", he said with a smile. "Then I’m not completely off."

Zam was also happy that someone knew a little more about the school than he did. That meant that he would not have to guess everything, which he had feared that he would have to.

Suddenly, a lonely figure among all the other students caught Zam’s eyes. A boy was sitting by himself on a couch, reading a book. Zam left the table in silence, leaving the talkative Julian and Patrick for themselves.
-

"Hi!" Zam said as he reached the couch. Without waiting for any reaction, he sat down beside the boy. He seemed to be in the same age. He had short, brown hair and as he looked up, Zam saw the light from the fire reflect in his gray eyes.

"Hello", the boy said, a little confused by the sudden salutation.

"What are you reading?" Zam asked, genuinely curious.

The boy looked at him as if he was offending him. Zam did not realize this as he leaned forward to try to catch a glimpse of the book cover. Obviously a little uncomfortable with Zam being so nosey, he flipped the book upside-down to show him the cover.

"The ancient history of magic", Zam read out loud, nodding as if he thought it was a good choice of book.

"Do you know a lot about magic?" he asked, still curious about the boy and his interest.

The boy, who still had not shown any happiness of having Zam meddling with his affairs, shrugged his shoulders.

"Well, yes, pretty much", he said, with a voice rather detached.

"Awesome!" Zam did not know where the word had come from, but it left his lips with a tone of amazement.

Now the boy frowned, but a faint smile showed up on his face.

"Don’t you?" he asked.

Zam calmly shook his head.

"I got to know I was a wizard a year ago", he told him, putting up a smirk on his lips.

"You are a muggleborn?" the boy kept asking, as if he jumped to a conclusion.

Zam did not understand what he meant.

"What’s that?" he asked, with a tint of confusion in his voice.

"When you have two muggles as parents", the boy explained, rather patiently.

"Ah, no." Zam tried to quickly wave the matter aside. "My dad is a muggle, but my mum is a witch."

"Half-blood then", the boy said.

"Half-blood", Zam echoed silently. "What about you?"

The boy let his lips form a stiff smile.

"I’m half-blood as well", he said, a little lighter than before.

Zam felt elated by the information, happy that there was someone like him in his grade.

"Do you also have a muggle parent?" he asked, his blue eyes wide open.

The boy seemed to notice Zam’s uprising excitement and understood that his explanation had not been clear enough.

"Er, no", he said, a little evasive. "Our muggle is far back in the family."

Zam looked at him with a small frown.

"That’s strange..." he said, feeling a little confused since he could not completely understand what the boy meant.

"Why are you talking to me?" the boy’s voice suddenly sounded in his ears.

Zam got surprised by this question and completely lost what he was about to say.

"Shouldn’t I be talking to you?" he asked, still with the surprised look etched upon his face.

The boy appeared to fall back into the state where he did not seem to want to talk to anyone.

"I don’t know..." he said, his voice kept more or less silent.

Zam hesitated, but did not care about whether he was supposed to talk to the boy or not.

"What’s your name?" he asked, finding it necessary to know since he would not leave the boy all alone.

"Richard", the boy said, then, reminding that the sentence was incomplete. "Richard Thompson", he added quickly.

Zam smiled at him.

"I’m Zam Rode", he said, holding out a hand. "Nice to meet you."

Richard seemed to eye his hand for a while; yet, he reached for it, grabbed it and with that, they established their friendship.

"Nice to meet you too", he said, now with a smile on his lips.
-

Not much different from Zam and the other Ravenclaw first years, the new Gryffindor members rushed into their common room after the dinner in The Great hall. Excited voices filled the air as more and more students entered the circular room. One of the students, however, did not seem very receptive to all the new. Jonas Hawkins was still very unfamiliar with being in a school of witchcraft and wizardry, and everything connected to it seemed to, more or less, frighten him.

"Are you alright?" A voice reached his ears as he had been glazing around the common room. He met the boy’s eyes, where the colours of green and brown appeared to be shifting. Dark blonde hair covered his head and small stripes of hair fell over his forehead.

Jonas did not find any words to answer with. He did not want to explain his feelings for another wizard, who might think he was strange feeling the way he did.

"Yes", he said, trying not to hold his attention at the boy. "I’m fine."

This did not seem to be enough to convince the boy.

"You don’t look very well", he said, clearly troubled. "Are you sure?"

Jonas bit his lip, tried to create a distance between him and the stubborn boy beside him. He took a deep breath.

"It’s just..." He hesitated. "All these things... They are freaking me out."

A silence fell over the two boys. Jonas was holding his breath, hoping that the other one could leave him alone.

"Are you a muggleborn?" the boy asked after a short while. His voice was soft as he talked, as if he tried to sound understanding.

Jonas nodded. In the corner of his eye he could see the boy next to him smile. Not a mean smile, which Jonas first had expected, but a kind and gentle smile.

"Don’t worry", the boy said. "I will look after you then. I’m a pureblood with only wizards and witches in my family, so I know a lot about magical things."

Jonas dared to put a smile on his lips too.

"Thanks", he said, still a little embarrassed.

"I’m Sebastian Baker", the boy said.

"Jonas Hawkins", Jonas answered.

Suddenly, a new presence approached them.

"You’re a pureblood who’s caring about a muggleborn?" a voice sounded not too far behind Sebastian.

Jonas could immediately see the pureblood’s eyes darken as he heard what the other boy had said.

"Something wrong with that?" he asked and turned to face the new boy standing behind him.

The dark haired boy with the same, brown colour in his eyes had walked up to them with his hands in his pockets.

"No", he said, not frightened by the threatening sound in Sebastian’s voice. "It’s just... odd."

There was a silence, but then the boy opened his mouth to speak again, now with a lighter voice.

"But I guess you’re different," he said, "since you were placed in Gryffindor, not Slytherin."

Sebastian, who had, barely noticeable, taken a step aside and showed the whole boy’s appearance to Jonas, stared at him for a while.

"Yes. I am", he said shortly, obviously not open for further discussion.

"Sorry for thinking out loud", the brown haired boy said, now with an apologetic smile on his face. "I’m Derek Wakefield, half-blood. I think I’ve heard about your family."
-


January 2014

Zam left the Great hall with a pile of books in his arms. He had been studying with Richard and his other two roommates, but with all the other noises around them, he had not been able to fully concentrate. Since he needed a couple of books to finish his essay in Transfiguration, he was heading to the library. Julian and Patrick were not very found of the great, silent library with the dark colours and the strict rule that forbid them to talk as they wanted, so they had chosen to stay in the Great hall. Richard... Well, he did not really care enough to come with him.

"I would only be in your way", he had said, leaving Zam no other choice than to go by himself.

Now he was walking through the corridors, hoping he would not get lost on his way to the library.

"Wow. You look good!" A loud, lively voice led Zam to a halt. "I bet you’ll get tons of admirers when you’re older."

A little confused by the sudden sound, Zam glanced towards the stairs wherefrom he had heard the voice. On one of the steps at his right side, almost a meter above his own length, sat a girl. Her hair colour was a mix between brown and gray, a big smile was formed on her lips and her eyes were sparkling as she looked down on the blonde boy underneath.

It took a while before Zam understood that she had been talking to him, and it took another few second before he managed to answer her.

"Er... Thanks", he said, not sure of what he actually was supposed to say.

"You’re welcome", the girl said with a cheerful, easy-going voice.

Zam looked at her for a while. The girl looked back at him, still with the smile on her lips.

"Who... Who are you?" he asked, hearing in his voice that he was rather baffled.

"I’m Tess Brown. From Gryffindor", the girl said without hesitation. "You are from Ravenclaw, right?"

"Yeah."

"I saw you at the sorting," the girl kept saying, "thought you’d be a Gryffindor, just like me." She shrugged her shoulders. "Guess I was wrong."

Zam tried to find some words to answer with, feeling rather perplexed in the situation. He frowned.

"Why would I be a Gryffindor?" he asked, trying to make his voice stay calm.

"Er, you know..." Brown tilted her head to the side, now looking deadly serious. "All the hot guys are in Gryffindor."

Zam was surprised by the information.

"Really?" he asked, sounding overly amazed.

The girl suddenly laughed.

"No, I’m just playing with you", she said with a new smile. She stood up and started walking down the stairs. "You look like someone who’ll get far; one way or another", she explained. "Many of the most legendary witches and wizards have been in Gryffindor. Like Harry Potter."

Zam could not help but frown again.

"Who’s that?" he asked, now curious about what the girl had to say.

Brown got a surprised look on her face.

"You don’t know who Harry Potter is?" She silently shook her head and smiled at his lack of knowledge. "He’s just the most awesome wizard of the twentieth century. He defeated Voldemort all by himself!"

Zam was quiet for a short while, trying to understand what the girl was talking about.

"Voldemort?" he echoed with at tone of confusion.

Brown raised her eyebrows at him, once again smiling because of his stupidity.

"You don’t know that either?" she asked, sounding as if she did not believe her ears. "You seriously need to catch up with time. Don’t you have any parents who can tell you about that?"

Zam bit his lips, thinking of his mother and her life as a witch.

"Maybe..." he answered, a little careful since he was not completely sure.

"Or are you a muggleborn?" Brown kept asking.

"No," Zam said quickly, not wanting the girl to get a wrong picture, "half-blood."

"Nice", she said, nodding approvingly. "I’m half-blood too. And so is Harry Potter. You should read a little bit about him. I bet you’ll find him amazing."

Zam did only have to think about it for a few seconds before he made up his mind.

"Sure", he said. "I will look it up."

Brown smiled again, waving at him before she started to walk away in the other direction.

Zam lift his hand to wave back, but she did not see him anymore. Instead, Zam kept walking along the corridor to get to the library. Now he did not only have a couple of books of Transfiguration to find; he should also ask the librarian about some publications about Harry Potter.
-


February 2014

"I feel like an animal, waiting for its prey..."

Derek gave Sebastian a short, not very happy look as the small group of boys bowed down behind a staircase.

"You are an animal," he said with a small frown, "and you are waiting for your prey."

Beside him, Jonas could not keep still where he was. He was clearly worried, maybe even afraid. Meeting new people was not something he was very found of. Neither was doing something stupid and risky. Not that it was very risky to go up to a stranger and start talking, but since they had a sort of plan to follow, it could go completely wrong.

"Is this really a good idea?" the blonde, short haired boy asked the older one that crouched beside him.

Sebastian did not even let his eyes of the entrance to the Great Hall as he answered.

"It’s not a bad one, that’s for sure", he said. He seemed a little impatient, ready to rush forward as a predator hiding in high grass. "Don’t worry so much. It’s not like the world will fall apart if we fail."

Derek snorted.

"If you fail, Sebastian", he clarified. "You."

However, Sebastian did not seem to hear his friend, since his awaited prey finally got out from the Great hall; alone.

"Ah, here he comes", he said, his voice filled with excitement as he slowly stood up and started to approach the boy ahead.
-

"Hi!"
Zam, not expecting to hear a voice talking to him as he went out of the Great hall after lunch, was certainly very surprised when an arm was laid over his shoulders. Not being allowed to stop, he was forced forward as the person beside him kept walking ahead. Very confused by the act, he turned to face the person that had talked to him.

"Hi", he said, a little unsecure of how he was supposed to react to the unexpected company.

He had answered before he had really seen the whole picture. Around him were three boys. The boy with his arm around his shoulders had dark blonde hair and determined brown green eyes. Slightly behind him went a brown haired boy, looking down at the floor with his hands in his pockets. Beside this boy was the third, blonde one, looking rather nervous with his big, childish eyes.

"Why are you going all alone for?" the first one asked. "You don’t have any friends?"

"Sebastian..." The other blonde boy did not seem to like the way the boy was talking.

Zam on the other hand did not have any time to register the tone in the voice. He felt his heart beating irritably in his chest, still a little chocked, but he managed to control his voice and actions.

"No", he answered. "I mean, yes, I have, but they’re up in the common room."

The boy beside him nodded silently, his eyebrows somewhat raised as if he was very interested of what Zam had to say.

"Oh, I see", he said. Something in his voice made Zam think he was teasing him. "But you have a lot of friends outside your house too, haven’t you?"

Zam frowned.

"Well, not really."

Once again, the boy raised his eyebrows, this time in surprise.

"No? With that look I thought you had tons of friends already."

Zam did not know how to answer to this. He did not catch up with what the boy said, nevertheless with what he wanted to get out of it.

"I’m fine with what I have, really", he said and tried to shake the boy off his shoulders.

The boy, however, was very stubborn and kept a firm grip.

"Don’t say that", he said, now with a smile on his lips. "Come to the Gryffindor tower after your lessons today. Seventh floor, east wing... The entrance is a portrait of a fat lady. We’ll wait there."

Before Zam had answered, the boys disappeared from his side. The dark blonde one waved at him, looking rather enigmatic as he smiled towards him.

"Okay..." Zam said slowly, managing to lift his hand to wave back. Then the boys continued up a staircase and disappeared from sight, leaving Zam confused, not even knowing their names.
-

"Don’t you think it’s a little cruel?" Derek asked when they had come back to the common room. "Using him because you want to be friends with Brown?"

Sebastian, maybe looking a little too content, met Derek’s eyes with full determination.

"What? No, I don’t. And you heard him; he didn’t have friends outside his own house. That’s miserable."

Derek sighed and leaned on one of the couches in the room.

"Now you’re just exaggerating", he said, not liking the path Sebastian had chosen to get closer to Tess Brown, who had seemed rather interested in Zam Rode when they once met in the corridor.

"We don’t have any friends outside Gryffindor either", Jonas remarked as they got to a halt in the middle of the room.

"Now we have", Sebastian said and raised his eyebrows towards Jonas. Suddenly he put his arms around the boys’ shoulders, slightly shaking them. "And trust me;" he said, "this is the beginning of a long, beautiful relationship."

Det här är seriöst ett av mina favorit inlägg! Det gjorde sjuk effekt att det är skrivet på engelska också och gav karaktärerna ett större djup!
Hihi älskade twisten om Sebastian och Zams vänskap för den utvecklades ju verkligen i något fint!

Tack HedwigPotter för att du tog dig tid till att skriva ner en så fin kommentar. :3
Jag tycker också att personligheterna lös igenom starkare, kanske för att det första intrycket verkligen presenterar karaktären i sin helhet (även om ni har fått ett första intryck förut).

*

Och här kommer ett händelselöst inlägg - igen! Jag behövde bara inleda kapitlet med något. Det är i alla fall på svenska, så jag hoppas att det faller er andra bättre i smaken.
***

Kapitel 7.1

Julen skred förbi. Det nya året tillträdde och skolstarten närmade sig. Zam tillbringade dagarna med Samantha och Cory, men började känna en viss motvilja när Samantha kom i närheten. Han kom ständigt att tänka på vad hon hade sagt då han utan att tänka sköljt ur sig frågan om varför hon hade undvikit honom. Hon var inte "en av dem". Han kunde inte förklara vad som gjorde henne så olik honom själv och hans vänner, men det var som om personligheterna inte riktigt stämde. Hon hade till och med tackat nej till en fest; något som Zam aldrig skulle ha gjort. Det spelade ändå ingen roll. När skolan började igen skulle allt vara som vanligt; Samantha skulle inte vara med honom. Trots allt var hon ändå bara med honom under jullovet för att ingen annan kunde hålla henne sällskap...
-

Dessa tankar var det som fick skolstarten efter jullovet att kännas väldigt ovälkommet. När Richard och Gabrielle Addison kom tillbaka till elevhemmet märktes förändringen genast. Samantha och Zam drogs ifrån varandra, och Zam tvingades att acceptera det. Han återgick till att vara med Richard och med Julian och Patrick som extra sällskap öppnades inga möjligheter till att få träffa flickan. Gång på gång fick han intala sig själv att han inte behövde bry sig. Det var inte direkt så att de aldrig skulle träffas igen. De gick trots allt i samma klass och sågs varje dag. Det borde vara tillräckligt för att stilla hans oförståeliga begär.
-

Första lektionen för terminen var Förvandlingskonst. Professor Stokes ville se hur mycket eleverna kom ihåg från förra året och bad dem än en gång att förvandla små bollväxter till fåglar. Flera i klassen var tydligen fortfarande kvar i den trans som ett lov förde med sig och verkade inte kapabla till att utföra magi överhuvudtaget. Zam själv kände att det var bra att han stannat i skolan under julen; hans sinne var klart och han var glad över att äntligen ha något vettigt att göra om dagarna igen.

Den här gången gick det lättare att förvandla bollväxten. Roboten till fågel hade dock inte dykt upp på första försöket den här gången heller. Det var inte som med Cory; Zam hade noga iakttagit hans rörelser, hans blick då han förvandlade sin växt till en färgglad, sjungande fågel, och hade försökt göra likadant. Problemet var bara det att Cory knappt ansträngde sig överhuvudtaget. Han snäppte nästan inte alls med handleden och han kastade tysta besvärjelser. Zam undrade om pojken ens hade förmågan att forma trollformeln som ord i huvudet.

Stokes stod och beundrade de tre fåglarna som kvittrande falskt på bordet där Zam, Cory och Richard satt. Egentligen var det bara Zams och Richards fåglar som inte direkt hade så vackra stämmor (det lät till och med som om Zams fågel hackade lite då och då). Corys fågel däremot flaxade med vingarna i takt till sin melodi. Det var samma vissling som förra gången; en livlig, melodisk visa som Zam nästan kunde ta som en folklåt.

"Bra gjort", sa Stokes och klappade Zam och Richard lite på axlarna. "Det är imponerande hur snabbt ni Ravenclawelever lär er."
-

"Det har gått en lektion och jag är redan trött på skolan", suckade Julian då Zam och de andra var på väg till klassrummet för Trollformellära.

Zam log lite åt kommentaren.

"Det är ju ironiskt med tanke på att du går i Ravenclaw", sa han med en blinkning.

"Ja, var är din anda Julian?" Patrick slängde sig på pojkens axlar och rufsade om i hans ljusa, lätt krulliga hår. "Du är en besvikelse för ditt elevhem."

Julian skakade av sig sin vän med en sned min formad i ansiktet. Hans ögon visade dock att han inte var så bekymrad som han försökte framställa sig.

"Må himlen visa mig nåd och ge mig mitt intresse åter", sa han i en onödig dramatisk stämma. Patrick bara skrattade åt hans agerande och de två vännerna försvann i förväg bort till nästa lektion.

Zam tittade efter dem ett tag och undrade hur det ens var möjligt att vara så sammansvetsade i sin vänskap som Julian och Patrick var. Om någon ställde frågan om vem som var Zams närmaste vän skulle han svara Richard, men inte var han engagerad i Zams liv... Förutom när han tjuvlyssnade; det var hans specialitet.

Inte riktigt säker på vart han ville komma med sina funderingar släppte Zam tanken och placerade den hand som inte bar runt på en massa böcker i fickan.
-

"Zam!"

Det första Zam uppfattade när han kom fram till det stora klassrummet med de många läktarna längs med väggarna var hans eget namn och rösten den tillhörde.

Han såg Tess komma med Sebastians arm över axlarna och med de andra femteårseleverna från Gryffindor i släptåg på andra sidan korridoren. Han stannade till för att vänta in dem och lyfte handen till hälsning då gruppen kom fram. Diskret flyttade han sig åt sidan för att låta de mer okända Gryffindoreleverna passera innan han och de andra tog sig in. Tillsammans med Cory satte han sig på mittersta raden av läktaren och böjde sig framåt för att se allas ansikten.

"Du får komma över någon gång", sa Derek till honom. "Det känns som om vi inte har setts på evigheter."

Zam log smått. De hade träffats en gång sedan de kommit tillbaka från lovet, men då hade de endast hunnit hälsa innan de skiljdes åt.

"Jag kan komma över i eftermiddag", sa han som förslag. Han kände sig plötsligt i desperat behov av lite sällskap. Att ha haft så lite sällskap under julen fick honom att inse hur mycket han gillade att inte vara ensam; att ha andra runtomkring sig. Med hjälp av gänget från Gryffindor kunde tillvaron säkert lättas upp lite.

"Vi kan ta en promenad runt slottet", föreslog Tess med ett leende. "Inte för att jag fick nog med stora korridorer och stenväggar i Sebastians herrgård, men jag har liksom saknat skolan lite."

Zam, precis som de andra, tyckte att det var en bra idé. Det var precis vad han behövde; lite oberört, lättsamt sällskap. Lite frihet.

Jättebra!

Otroligt helt fantastiskt, ÄLSKAR DET ♥