(PM) Inte som det verkar

Bra!!!

Nämnde att jag skulle dö av längan förut... tja, jag har gjort det nu. Det är så asdfghjfdsdfgdg freaking spännande och så låter du bli att skriva! Gillar du inte historian mer eller..?

Kapitel 20 (Lily)
Lily ville ducka eller kasta sig åt sidan, men hon kunde inte röra sig en enda millimeter. Besvärjelsen for snabbar än en raket mot henne och träffade henne i ansiktet. Lily trodde att hon skulle explodera vilken sekund som helst. Hon skrek. Smärtan som hon kände kunde inte förklaras med ord. Lily önskade att det skulle ta slut. Att han bara skulle döda henne på en gång. Men det gjorde han inte.
"Var är Harry Potter?!" frågade han hela tiden. Men Lily hade för ont för att kunna prata, vilket kanske var bra. Hon tänkte inte avslöja något i alla fall. Efter vad som kändes en evighet slutade han äntligen.
"Vart är Harry Potter?" frågade han igen.
"Han är i London", sa Lily, lite för fort. Voldemort gav ut ett vrål av raseri.
"Ljug inte! Berätta var han är NU!"
"Snälla sluta! Jag vet inte vart han är!" sa Lily och den här gången talade hon sanning. Men Voldemort verkade inte tro henne
"Dumma flicka! Tror du att jag går på vad som helst?!" Han höjde sin trollstav, men hejdade sig sen. Hans ögon var riktade mot Lilys hals där medaljongen hängde. Innan Lily hann uppfatta vad som hände, var Voldemort framme hos henne och slet i medaljongen för att få den att lossna. Till slut gjorde den det och Voldemort granskade den noga i sin hand.
"Vad gör du med min medaljong?!" utbrast Lily. "Varför vill du ha den?" Voldemort kollade upp mot henne med sina röda ögon och log.
"Det här är ingen vanlig medaljong", sa han. Lily kände sig förvirrad. det var väl klart att den var vanlig?
"Jo, det är den! Jag fick den av min pappa och..."
Voldemort avbröt henne.
"Detta är Niomimedaljongen, det enda som kan ge mig min fullständiga kraft!"

Då hördes fotsteg som blev högre och högre. Fram genom några buskar kom två personer som Lily kände igen mycket väl. Det var Rose och Lola.
"Lily!" utbrast de, men när de såg Voldemort backade de några steg.
"Lily! Medaljongen du fick av din pappa är Niomimedaljongen och...", började Rose, men blev avbruten av Lily.
"Jag vet redan", sa hon. "Jag fick höra det alldeles nyss, att den ger Voldemort styrka!" Lola kollad på henne.
"Men du vet inte att den också kan..." Längre hann hon inte för Voldemort hade lyft sin trollstav och riktat den mot henne.
"Lamslå!" Lola åkta bakåt in i ett träd och landade orörlig på marken. Rose sprang dit för att kolla hur hon mådde.
"Ditt monster!" skrek Lily till Voldemort.
"Tack, jag gör mitt bästa", sa han. "Men hon berättade onödigt mycket." Lily hoppades att om hon höll Voldemort distraherad tillräckligt länge skulle hon kunna tänka ut en plan för att kontakta skolan.
"Varför jobbar Sam för dig?" frågade hon.
"Han påminner lite om mig själv som ung", sa Voldemort. "Stilig, charmig, listig... ja, du förstår nog poängen. Dessutom behövde jag ett sätt att komma närmre Harry utan att märkas, så jag tog över Sams kropp. Jag behövde faktiskt inte tvinga eller hota honom. Han gjorde allt jag bad honom om utan att klaga." Samtidigt som Voldemort pratade hade Rose tagit sig obemärkt till trädet där Lily var bunden.
"Incendio", hörde Lily henne viska. Hon kände hur repen blev lösare. Hon var fortfarande bunden men nu var repen så brända så hon skulle kunna slita sig loss. Rose började smyga sig tillbaka till Lola när Voldemort hade sin rygg vänd mot dem. Men när hon hade kommit halvvägs slutade Voldemort prata. Han hade nu sina ögon fästa på Rose, seom gapade av chock. Lily märkte att han precis hade hängt medaljongen runt sin bleka hals. Han mumlade något ohörbart och en blixt skjöt iväg från medaljongens sten och träffade Rose i magen. Först hände ingenting men efter ett par sekunder började ett täcke av sten sprida sig över hennes kropp. Till slut var hela hennes kropp täckt av grå, solid sten. Voldemort suckade besviket.
"Jag trodde att ni skulle vara lite smartare!" sa han. "Tror ni verkligen att ni kan vinna över mig? Ni vet ju att jag har Niomimedaljongen, så varför försöker ni fortfarande?!"
"Vi har, till skillnad från dig, något att leva för", sa Lily och slet sig loss. Voldemort vände sig mot henne och hånlog.
"Jaså, det säger du", sa han, "men vad ska du gör nu då?"
Det hade Lily inte tänkt på. Hon hade koncentrerat så mycket på att ta sig loss så hon hade inte tänkt ut någon plan utöver det. Så hon började springa mot ett träd längre bort med gigantisk stam, som hon gömde sig bakom. Där kastade hon snabbt en skyddsbesvärjelse omkring sig. Hon visste att det inte skulle hindra Voldemort från att nå henne, men hon skulle åtminstone få lite tid att tänka. Då hörde Lily ett dovt hoande och när hon kollade upp såg hon Wapol flyga ner till henne med ett brev fäst vid ena benet. Lily tog det och började läsa, samtidigt som hon hoppades att Voldemort inte skulle attackera just då.

Lily! Vår far sa åt mig att leta fakta efter en medaljong. Om detär du som har den måste du förstöra den på en gång! Den är fruktansvärt mäktig och hamnar den i fel händer... ja, du fattar nog!
James

Precis då hördes ett sprakande ljud. Trädet som Lily gömde sig bakom brann och gnistor flög hit och dit. Lily sprang bort därifrån med brevet hårt i sitt grepp. voldemort fortsatte avfyra eld mot henne men hon lyckades undkomma varje attack. Fast någon gång skulle hon inte det och då... Lily kunde inte, ville inte tänka klart tanken. Sen, för tredje gången den kvällen hördes fotsteg och ännu fler välbekanta figurer steg fram.

Förlåt (igen) för att jag inte har skrivit på en evighet! Hoppas att några av er fortfarande följer min ff, för jag ska skriva nästa kapitel så fort jag kan!

SUPERBRA KAPITEL!

Jättebra! Såklart att vi läser♥

Supah!

Nu har jag hunnit läsa kapitlet och det var jättebra! Så jag är ingen läsare som slutat följa denna, utan helt enkelt inte haft tid att läsa sen du la upp detta kapitlet xD

Superbra!

Älskar din ff! Klart jag inte slutar läsa!

Det kommer mer så fort jag har skrivit klart kapitlet, men jag kan dock inte skriva lika mycket nu när det är sommarlov och jag har väldigt mycket inplanerat. Men jag ska försöka skriva så fort jag kan!