PRS Lupple & Medi

Lathan såg på henne med ett ömt leende. "Ihop? Det tror jag väl ändå inte. " Sa han stilla. Hade han missat något? Han skiftade språk till ett gammalt han visste att hon skulle förstå. "Bhal är krigets ängel. Han är den bästa stridskämpen er familj har och Dorian är vår. Du kommer bli rejält tränad. Jag tror också jag ska be Gustaf om hjälp." Sa han leendes. "Kanske någon häxa med." Sa han tankfullt.

"Jag tror det är något skämt de har. Jag vet inte de är skumma båda två." Hon ryckte till och såg på honom och blev blek i ansiktet.
"Nej säg inte att det är så illa. Pappa jag orkar inte mer. är det så kanske det är bara... bäst att jag åker?"

Lathan funderade lite på hennes ord. Det bådade ju inte direkt gott för deras träningar. "Ett skämt." Sa han lugnande och tog hennes hand ömt. "Du får alltid åka härifrån om du behöver Halo." Viskade han lugnande. "Det är inget hot just nu. Dorian har markerat rätt rejält. Att inte röra dig. Men Halo, vi måste vara beredda. Det är bättre att vara tränad för allt än inte tränad alls." Viskade han ärligt.

Hon reste sig och gick fram, kramade om honom och grät nu.
"Jag önskar att jag inte var denjag är. Det är så jobbigt-" Viskade hon.

Lathan kramade henne mjukt tillbaka och tröstade henne. "Jag förstår det." Viskade han tillbaka. "Vet du varför Dorian alltid åker på alla akuta saker?" Frågade han mjukt.

Hon skakade på huvudet och såg upp på honom och snyftade.
Maria såg på sin man och lade huvudet på sned.
"Älskade Halo.."