Tystnaden mellan stjärnor

Kapitel 7. Rörelser i speglarna

Det började med att Felicity tappade sin kristallkula i biblioteket.

Eller, rättare sagt, den försvann. En sekund låg den där bredvid henne på bordet, glänsande i det skumma ljuset mellan två bokstaplar. Nästa ögonblick var den borta.

"Den var här förut, men jag såg inte att den rullade iväg," sa hon med stirrande ögon. "Jag kände något… som en kall suck."

"Det var antagligen vinden," sa Amelie torrt. Hon hade näsan begravd i en bok, som vanligt. Hon såg upp, slog ihop boken och reste sig för att titta under bordet.

"Vi är inomhus. Inga öppna fönster. Jag vet vad jag kände." Felicity lät ovanligt allvarlig, vilket genast gjorde både Alvie och Amelie alerta.

Alvie kisade mot bokhyllorna. "Biblioteket är fullt av gamla magiska skydd. Det är inte omöjligt att något vaknat, eller letar."

"Vi borde rapportera det," sa Amelie utan att tveka, som om orden var på väg innan hon hunnit tänka på dem. "Inte springa runt och leka aurorer."

Alvie lade försiktigt en hand på hennes arm. "Vad tycker ni om att vi bara kollar en stund? Bara för att vara säkra."

Hon drog sig undan, lite för snabbt. Det fanns en ovanligt vass, nästan avvärjande, kant i hennes röst "Du vill alltid vara modig för andras skull. Men ibland känns det som om du inte hör vad jag säger, utan bara det du tror att du ser."

Alvie tystnade och hans blick blev något mjukare, som om han såg förbi den skyddande ytan hon hade byggt upp. Han såg på henne som om han försökte förstå vad som verkligen låg bakom hennes ord. Sedan sa han mjukt med viss övertygelse, "Jag förstår vad du säger, men jag tror att du underskattar vad du är kapabel till. Du har mer att ge än vad du tror...” Han tvekade och lät orden hänga i luften. ”Vi alla kämpar med våra rädslor och tvivel, men jag ser något i dig som du kanske inte ser ännu. Jag önskar bara att du kunde känna samma och förtroende för dig själv som jag gör."

Deras ögon möttes. Det var ingen ilska där bara sårbarhet som inte visste hur den skulle uttryckas. En spänd tystnad föll över dem, som en tyst kamp mellan hennes behov att dölja och hans envisa önskan att förstå.

Felicity harklade sig från skuggorna. "Jag gillar er båda jättemycket, men just nu ser jag något spegla sig i bokvagnen där borta. Och… det är inte jag."

Amelie vände blicken och, trots den kvarvarande spänningen, följde efter Felicity.

Det de hittade var ingen vanlig spegel. Den var gammal, sned och täckt av damm, undanskuffad bakom en hylla med böcker om magins historia. Men dess yta fladdrade lätt, som vatten. Och mitt i den såg de något.

Felicity’s kristallkula, svävande, inuti en annan version av rummet.

"Det där är en ekoportal," sa Alvie med låg röst. "En spegel som visar en parallell spegling av ett ögonblick. De är mycket sällsynta. Oftast trasiga. Men den här fungerar."

"Vi borde säga till någon," sa Amelie, men hennes röst var mjukare nu, mer tveksam. Hon stod inte längre fast vid den mest uppenbara eller regelstyrda åtgärden. Istället började hon fundera på om det verkligen var värt att rapportera till någon. I det fallet så skulle hon kanske aldrig få reda på vad spegeln var för något eller hur den fungerade. Det var som om hon prövade orden medan hon funderade på sina alternativ.

"Om den visar vårt rum… betyder det att vi kan ta tillbaka kulan?" frågade Felicity, hennes röst var tunn av nästan förtvivlad oro, vid tanken på att kristallkulan skulle vara borta för alltid. Kristallkulan var inte som vilken som helst för henne, det var en mycket uppskattad gåva som hon hade fått från sin mamma, som tidigt hade upptäckt hennes fascination för spådomskonst.

Alvie nickade långsamt. "Men någon måste gå in."

Amelie suckade djupt. Vem var bäst lämpad? Den mest analytiska, den som var minst benägen, dras med av de irrationella. Allting pekade mot en person.

"Jag går", sa hon med en ton som inte lämnade utrymme för diskussion.

"Du?!" utbrast Felicity och Alvie samtidigt, Felicitys röst var full av förvåning och Alvies stämma var orolig.

"Jag är den mest stabila av oss tre. Inget inne i en spegelvärld kommer att påverka mig särskilt mycket."

Alvie tog ett steg närmare och såg allvarligt på henne. "Du behöver inte bevisa något."

"Det gör jag inte heller," svarade hon, "Jag vet att jag klarar det. Frågan är om du tror det." Det fanns ett sår i hennes ord. Ett litet, djupt skärsår som envist väntat på att få läka, men som Amelie omedvetet förhindrat.

Alvie tvekade. Sedan nickade han. "Okej. Men jag väntar här. Och jag kommer dra ut dig om något går fel."

Amelie log, snett. "Som vanligt."

Sedan, med ett sista djupt andetag, lät hon sig själv dras in.

Det var iskallt i spegelvärlden, inte bara en kyla som bet i huden, utan en som trängde in i benmärgen. Ljuden var dämpande, som om de svaldes av tomheten och tiden verkade ha stannat. Hon såg sitt eget spår av andetag framför sig, vilket kändes som det enda levande där hon var. Biblioteket var sig likt, men med färre färger. Bara skuggor och ljus och en illavarslande känsla av att vara betraktad av reflekterande ytor.

Kristallkulan låg på ett runt mörkt träbord. Hon gick fram och tog den.

Och då såg hon något. Rök kom från bordet och innan hon hann reagera började något bli inristat i bordets yta, nästan som om det var bränt i träet. Orden var snirkliga och skarpa, som om de var gjorda med blod istället för bläck.

”Viskande röster från förträngda sår, minnen du trycker bort men aldrig glömmer”.

Raderna var som ett slag mot hennes inre, och för ett ögonblick kände hon en isande känsla av att ha blivit avslöjad, som om varje bortträngd känsla nu var synlig för hela världen.

Då hörde hon något, inte ett ljud, utan en tanke. En tanke så skarp och isande, som en storm där hagel och istappar faller med rasande hastighet. Den kändes nästan som ett fysiskt angrepp, som om den inte bara existerade i hennes huvud, utan faktiskt kom ifrån något inom henne. "Du vet att du inte hör hemma bland dem." Tanken var inte bara ord, utan mer som en skugga som glidit igenom hennes medvetande.

Hon vände sig snabbt om, men ingen var där. Bara reflektionerna av bokryggarna som sträckte sig i långa tysta rader.

Men tanken fortsatte, som en ännu mer klar och påträngande sanning. ”Du är ensam. Du är bäst själv. De är en distraktion, en svaghet. Du är den som väljer den bästa vägen framåt"

Men hon höll kvar kulan. Fingrarna var hårt runt glaset. Rösten, som nu kändes som en attack mot hennes innersta, mötte hon med ett tomt uttryck, trotts den kyla som spred sig inombords.

"Jag är inte ensam," sa hon, men hennes röst var nästan skakig, som om hon var tvungen att övertyga sig själv, trots kylan som kröp in i varje led. Kristallkulan kändes lite varmare nu, som en förlorad tröst, men det kanske var just det hon behövde för att hålla sig samman, hennes enda trygghet för stunden.

Och då, bland alla de tomma reflektionerna, såg hon Alvies spegelbild, svag som i en dröm. Han stod där på andra sidan ytan och sträckte ut handen mot henne, som att han ville visa att han fanns där. Han var där, inte bara i spegeln, utan också i verkligheten. Den kalla världen omkring henne kändes plötsligt inte lika ensam längre. Med ett djupt andetag gick hon tillbaka, ett steg, två och sedan lät sig dras ut.

När hon kom tillbaka från spegeln föll hon tyst framåt mot Alvie. Han fångade henne genast. Hans armar slöts reflexmässigt runt henne och för ett ögonblick så stod de så. De sa inget, bara såg på varandra, men i tystnaden mellan dem låg mer än bara ord.

När hon drog sig undan, mötte hennes blick hans och i hennes ögon fanns något nytt, något hon sällan visade för någon. Inte försvar. Inte rädsla. Bara ren och skär tillit som hon inte längre behövde hålla tillbaka.

Och i hennes hand hade hon Felicitys kristallkula som glittrande varmt, som om den också andades ut.

Oj! Det var ett spännande och lite kusligt kapitel! Tänker på att Amelie hör viskande röster. Jag undrar vad det är för speciellt med kristallkulan. Blir roligt att läsa vidare.

Lite tips:

"Jag går." sa hon med en ton som inte lämnade utrymme för diskussion.

Ta bort punkten och sätt dit ett komma-tecken istället.

"Jag går", sa hon med en ton som inte lämnade utrymme för diskussion.

Spännande kapitel! Vi får komma djupare in i karaktären Amelie. Den där rösten hon hörde känns inte bra, eftersom den uppmanar henne till ensamhet. Det känns som om den vill splittra trion, och ensam är aldrig stark!

Fina beskrivningar av biblioteksmiljön, både innanför och utanför ekoportalen.

Kapitel 8. Det som inte reflekteras

När de återvände till biblioteket morgonen därpå var spegeln borta. Inte flyttad. Inte dold. Borta.

Felicity lade handen mot den dammiga väggen där den stått, som om hon försökte känna en puls i stenen. "Den var här. Jag är helt säker, jag kan nästan känna spåren av den i stenen." Väggen var sval mot hennes hand, och luften låg som ett täcke över alla böcker i biblioteket.

Alvie stirrade, käken spänd. "Någon måste ha tagit den. Någon som vet vad det var." Han gick runt och såg bakom bokhyllorna ifall någon hade flyttat spegeln till någon annan del av biblioteket.

“Spegeln kanske blev ledsen och teleporteras för att den inte gillade att vi tog tillbaka kristallkulan?” föreslog Felicity, men hennes röst lät mer osäker än vad hon ville.

Amelie sa inget, hon såg bara avlägsen ut, som om hennes fokus hade flyttats till något inom henne. Hon bara vände sig om och började gå. Snabbt. Tyst. Det var inte bara en rörelse bort från platsen, men även en viss stängning.

På förmiddagens lektion i förvandlingskonst satt de tre på rad, som alltid. Stora fönster vette ut mot den molntäckta himlen och det grå dämpade ljuset silade in genom rutorna och lade en melankolisk slöja över det slitna stengolvet. Luften var mättad av en svag doft av pergament och damm. En djup tystnad rådde bland eleverna, avbruten endast av det låga prasslet av fjäderpennor mot pergament, allt under professor McGonagalls skarpa, men kontrollerande röst från katedern längst fram. Men något var förändrat.

Alvie sneglade på Amelie. Hon antecknade som vanligt. Blicken var fokuserad, men det verkade mer som om hon försökte distrahera sig. Hon var stilla, men något i henne... drog sig undan. Som om hon fanns bakom ett fönster, där yttre händelser inte riktigt nådde henne. Hennes vanliga målmedvetenhet och säkerhet hade på något vis övergått till någon sorts tillbakadragenhet.

När professor McGonagall förklarade en ny förvandling, en komplex formel för att temporärt förvandla känslor till synliga färger, frågade hon sakligt:
"Nå? Vilken färg har ensamhet?" frågade hon med en torr skärpa som antydde att det inte fanns något självklart svar.

"Transparent", svarade Amelie utan att blinka, men hennes röst verkade ovanligt livlös.

Professor McGonagall höjde ögonbrynen marginellt, inte kritiskt, men snarare eftertänksamt. "Transparent", upprepade hon som om ordet bar på en hemlighet hon just börjat förstå. Amelie mötte kort hennes blick, det var något otydbart i hennes ögon, innan hon återgick till hennes anteckningar. "En färg som inte fångas av ögat… men som lämnar ett avtryck i rummet. Den glider genom luften utan form, men ändrar ändå något i atmosfären, som en känsla man inte vet hur man ska sätta ord på."

Hon lät orden sjunka in, som om hon ville visa respekt för tyngden i tystnaden, innan hon tillade: "En fascinerande tanke, Miss Umbra. Det vi inte ser är ofta det som bär störst tyngd. 5 poäng till Ravenclaw, för filosofisk precision."

Alvie vände sig mot henne. Det var inte svaret som gjorde ont. Det var rösten. Helt tom på värme.
Han lutade sig närmare. "Hur mår du?" frågade han försiktigt.

"Jag är trött. Det är allt", svarade hon tvärt, utan att se på honom. Hennes blick var fäst vid anteckningarna, som om de var det enda som betydde något.

"Det är inte allt", insisterade Alvie mjukt

"Vi behöver inte prata om mig hela tiden." Amelies ton var skarpare nu, men fortfarande utan direkt ilska, mer som ett kyligt konstaterande.

"Jag oroar mig, det är…" började han, rösten tunt maskerad för att dölja den frustration som nu började gro djupt inom honom.

"Jag bad inte om det", sa hon kallt, orden var som en ogenomtränglig vägg.

Han ryggade tillbaka, som om orden slagit mot honom och något inom honom drog sig samman. Amelie mötte inte hans blick. Hennes fokus var obrytbart. Hon skrev vidare. Som om ingenting hade hänt. Han kände en molande irritation över Amelies kyla, över hur hon stängde sig. Han ville att hon skulle reagera på något sätt och komma tillbaka från det hon var nu, men istället var hon bara helt avstängd, som en port som slagits igen med flera lås och ett gnisslande ljud han inte kunde ignorera.

Efter lektionen gick Felicity åt andra hållet i korridoren. Hon sa inte ens hej då. Det var inte en dramatisk flykt. Inte tårar, inte rop. Bara en stilla vändning bort från tystnaden som lagt sig mellan de andra. En tystnad som nu kändes för krävande för henne. Han kände hur kylan hade spridit sig i klassrummet, inte bara från Amelie, utan som om den hade kommit in från ett fönster i själva rummet. Hennes egen energi som hon alltid sett som obegränsad, kändes plötsligt utmattad.

Hon gick till växthuset. Satte sig mellan kvistar och växter med namn hon inte kunde stava till. Lade kristallkulan i knät. "Du har också börjat kännas kall," viskade hon till den. "Varför då?" Hade Amelie smittat den med sin kyla, eller var det något annat, något större?

Hon visste att hon inte kunde kräva att alla skulle vara glada hela tiden. Men det var som om luften blivit tjockare. Som om något dolde sig mellan deras ord nu, en osynlig mur.

Hon hade alltid trott att hon skulle kunna hålla ihop dem. Som om hennes leenden var tråd nog att sy deras trasor. Men hur skulle det bli nu? Amelie var en stängd bok och Alvie… han såg bara Amelie. Vem skulle sy ihop henne när hon började falla isär. Just nu kändes det som om hon var en ballong i ett rum utan tak, på väg att försvinna uppåt. Hon kände sig kall, nästan som kristallkulan i hennes knä, inte bara ensam.

Samma kväll satt Alvie ensam i tornet. Han stirrade in i lågorna. Tänkte på Amelies blick när hon kommit tillbaka från spegelvärlden. Den där korta, nya tilliten som blommat… och hur snabbt den försvunnit.

Han visste att hon stängdes av för att skydda sig själv, för att hantera det osmältbara som spegeln visat henne. Men det kändes som att hon stängde ute allt och alla för att fokusera på något inre han inte kunde förstå.

Men han kunde inte låta bli att undra:
Vad var det spegeln hade visat henne, som han inte fick se?