Sticks and stones [PRS]

Om det var något Yuxuan inte tvekade på så var det att Madison hade förmågan att slänga ur sig en hel del konstiga grejer, och han var naturligtvis väl medveten om att hon var irriterande. Och klumpig och bara allmänt jobbig att ha att göra med. Men samtidigt tyckte han ju egentligen om henne, någonstans djupt därinne. Kanske till och med undermedvetet, även om det börjat krypa fram mer och mer under kvällens gång. Det skrämde honom, något enormt. Särskilt nu när han mer eller mindre stod och höll i henne, eller ja, höll i en av de nätta handlederna. Gud, hon var så liten, nästan som en miniatyr. Inte konstigt att han kunde lyfta henne utan att ens spänna musklerna. Okej, det där var att gå till överdrift, men ändå. Han hade faktiskt kunna lyfta henne utan några större problem, så det så!

”Alltså, jag kan stå och tala om för dig precis vad du ska göra, så det kommer nog att bli exemplariskt i slutändan”, svarade den äldre och släppte långsamt Madison, innan han lade armarna i kors över bröstkorgen. Kinderna hade blivit rosiga och återigen flackade de mörka ögonen omkring. Vad hade hon precis sagt? Att han gömde något under sina pösiga tröjor? Betydde det att hon aktivt funderade på vad som faktiskt gömde sig därunder? Nej, det kunde hon inte göra, hon hatade honom. Kanske inte hatade, men hon tyckte inte direkt om honom och hon var defintivt inte attraherad av honom.
”Kanske, men det är det ingen som kan verifiera utom mig”, mumlade Yuxuan och kliade sig löst i nacken, fortfarande med ögonen lite här och var - överallt förutom på den yngre kvinnan och hennes blåa ögon. ”Vill du ha mer vin? Jag vill ha mer vin”, fortsatte han därefter och skopade upp flaskan, innan han fyllde på glasen upp till bredden och svepte det som tillhörde honom. Vart hade det där med att ta det lugnt tagit vägen? För det där hade varit allt annat än att smutta lite försiktigt och bete sig som en anständig människa.

Tjugotvååringen grimaserade lätt och ställde ner det tomma glaset på soffbordet, för att därefter glida ner i den mjuka soffan och gömma ansiktet i händerna, nu med kinder som hettade något alldeles förskräckligt. Gud vad pinsamt. Genant. Plågsamt. Vad var ens klockan? Yuxuan sneglade hastigt mot mobilen efter att ha rört vid skärmen. Halv tolv. Det kanske började bli dags att röra sig hemåt? Speciellt nu när han satt och såg ut som en idiot.
”Förlåt, ignorera mig..vin gör mig skum”, muttrade han och kikade mellan fingrarna, för att därefter sänka händerna och knäppa dem i knät. Ögonen studerade de slanka fingrarna medan tänderna gnagde febrilt i underläppen. Vad skulle han säga nu? Att han borde dra? Men samtidigt kändes det så sjukt fegt? Äsch, han visste inte hur han skulle beskriva det, men det kändes liksom inte helt rätt att resa på sig igen och tuffa iväg hemåt. Nu skulle han förvisso behöva göra det inom en snar framtid i vilket fall..urk, varför var det inte möjligt att typ stänga av hjärnan?

Om det inte varit natten innan fullmånen och febern inte varit på ingång, hade Yuxuan definitivt stannat kvar över natten. Han kände sig redan lullig och hade verkligen ingen lust att trava tillbaka ut i kylan, speciellt inte nu när det snöade och såg allmänt eländigt ut. Att pulsa i snö var typ det värsta han visste, skorna bara gled omkring och det krävdes dubbelt så många steg för att faktiskt ta sig någonstans. Nej tack, han stannade betydligt hellre inomhus, där det var varmt och doftade gott. Nu kände han sig förvisso nästan löjligt obekväm, men det berodde ju på allt som rörde sig där bakom pannbenet på honom.
”Hade gärna stannat, men..du vet, livet”, mumlade den äldre och betraktade händerna som fortfarande var knäppta i knät på honom. Han hade inte den blekaste om hur han skulle bete sig, stämningen var extremt svår att tyda. Skulle han stannat kvar uppe på benen och typ..vadå? Kysst henne. Nej, gud nej. Det var fel på så många nivåer. Fast det var ju ändå precis det han suktat efter, trots att det var förbjudet. Och inte bara för att han borde låga Madison vara ifred, utan för att han inte borde vara med någon överhuvudtaget. Inga seriösa förhållanden, det var en av hans största regler. Det sista han ville var att genuint falla för någon och bli kär, och det fanns en rejäl risk att han redan var påväg att falla pladask för den yngre kvinnan. Han hade ju varit på god väg i flera månader vid det laget.

Men sedan blev det svårt, så förbaskat svårt att Yuxuan inte visste vart han skulle göra av sig själv. Madison hade först svept sitt eget glas med vin och nu hade hon av någon oförklarlig anledning fattat tag om en av den äldres händer. Rodnaden som strök sig över kinderna djupnade genast och det var inte långt ifrån att han drog bort handen, men dum som han var lät han hennes betydligt mindre fingrar få vara kvar. Och sedan kom den där lilla kyssen över en av de röda kinderna, som fick hjärtat att halvt om halvt skutta rakt ur bröstkorgen på honom. Vad höll hon på med? Hon kunde väl ändå inte gilla honom på det sättet? Nu skulle de ju å andra sidan skylla på vinet, men hon hade nog inte gjort sådär om hon inte haft några genuina känslor alls. Fan vad läskigt. För om hon gillade honom skulle hans lilla fasad braka ihop på mindre än en sekund.

De svarta ögonen studerade Madison under tystnad medan hjärtat fortsatte banka omkring. Snart skulle hon väl höra dem, även om hon var helt mänsklig och inte hade hans utmärkta hörsel. Man behövde knappast ha det när hjärtat rann iväg på det där sättet.
Försiktigt lirkade han loss handen hon greppat tag i och placerade den runt en av de mjuka kinderna. Fy, inte okej. Men nu satt han där och stirrade på henne med glansiga vin-ögon och ett otydbart leende dansandes över läpparna. Vad fan höll han på med? Hjärnan var alldeles suddig, och det berodde knappast bara på vinet. Nej, nu var det definitivt någonting annat som spelade in, för innan han ens hann gå igenom just varför han inte fick kyssa Madison, hade han pressat läpparna mot hennes respektive.
Till en början var det en såndär fin kyss, mjuk och försiktig, men det dröjde inte många sekunder innan den lilla gnuttan kontroll han besatt flög rakt ut genom fönstret. Jösses, det var bara att hoppas att satan hade sparat en plats åt honom i helvetet.

Om sanningen skulle fram hade Yuxuan inte heller trott att han skulle göra det, fört den där lilla kyssen vidare alltså. Men han hade fått i sig två ganska stora glas med vin, det var kvällen innan fullmånen och han saknade uppenbarligen förmågan att ta rationella beslut. Hade han varit smart hade han liksom lagt benen på ryggen och flytt sin kos innan de ens glidit ner i soffan, och definitivt inte dragit Madison närmare intill sig. Hjärnan var alldeles mosig, vilket helt klart var en underdrift.
”Inte jag heller..”, erkände tjugotvååringen mumlandes, innan deras lilla dans fortsatte. Han hade inte förväntat sig att de skulle passa så bra ihop, att deras läppar skulle klicka på det sättet de gjorde - att de skulle klicka på det sätt de nu gjorde. Och det kändes både bra och dåligt. För han hade ju suktat efter henne, även om det varit nästintill omedvetet, i flera månader vid det laget. Men samtidigt var det ju farligt, för han fick verkligen inte gå och bli kär, gå och bli beroende av någon annan på det där sättet.

Yuxuan kunde bokstavligen känna hur kroppstemperaturen steg och desto djupare kyssarna blev, desto mer intensiva, desto mindre kontroll hade han. Däremot var det inte förrän benen i ryggen högljutt knakade till som han blev alldeles stuv och mer eller mindre kastade sig bort från den yngre kvinnan. Okej, där gick gränsen. Ögonen var stora som tefat och tjugotvååringen var snabbt uppe på benen, medan kroppen sakta men säkert började ge upp.
Utan att yttra ens ett ord spurtade Yuxuan genom lägenheten bort mot dörren, som han krånglade med ett tag innan låset klickade till. Fan, fan, fan. Varför var han såhär? De stora, skräckfyllda ögonen började vattnas och när han väl fick upp dörren, sprintade han ut i snön utan varken skor eller jacka, eller ryggsäcken för den sakens skull. Det måste ha sett absolut knäppt ut, men tiden var på god väg att rinna ut och han tänkte inte acceptera sitt öde, samt förmodligen skrämma livet ur Madison på köpet. Aldrig.

Med tanke på att det var ganska sent in på kvällen, nästan bort mot tolvslaget, var det nog ingen som såg Yuxuan där han satt och krampade sönder i en av de smala gränderna. Snön var fläckad med blod och det tog varenda uns av viljestyrka för att han skulle hålla förvandlingen borta. Han ville inte, trots att alla celler inom honom kämpade emot - därav blodet och de krampande anfallen. Men det var inte det värsta, nej, det värsta med det hela var att han lämnat sina skor hos Madison. Helvetes jävla skit.
Tjugotvååringen dunkade huvudet mot en av husväggarna, som han tillslut vågat vila ryggen mot. Och inte heller hade han någon nyckel hem..gud vad korkad han var. Han borde ha insett att det inte skulle gå att vara nära henne på det där sättet, men ändå hade han stannat kvar som en idiot och låtit sig själv dras med. Eller fan, det var ju han som skapat den där spänningen mellan dem till att börja med, vilket betydde att allting var hans fel. Som vanligt. Åh, han var så dum och korkad.

Den natten hade Yuxuan varit på vippen att inte lyckas pallra sig hem överhuvudtaget. När han väl fått någon av de yngre bröderna att höra honom hade han stått där med halva ansiktet täckt av blod, håret vått av snö och fötterna alldeles genomfrusna. Det hade tagit honom nästan ett halvt dygn att få upp värmen igen och att säga att förvandlingen varit hemsk var en underdrift. Han var så utmattad och kände sig så värdelös att han mest låg inne på sitt rum de kommande dagarna. Det var så pass illa att han inte ens gått till jobbet, vilket kanske var bra. Ingen vettig människa hade satt fot innanför dörren om det stod en uppenbart miserabel varg bakom disken. Åh nej, han hade mycket riktigt inte orkat skifta tillbaka, något som ändå brukade ske per automatik. Men inte den här gången, nej, kände man sig så pass olycklig var det inte konstigt att man inte orkade bryta benen på sig själv.

Först fem dagar efter den där fördömda kvällen hos Madison, hade Yuxuan äntligen lyckats samla sig själv. Han kände sig fortfarande som världens sämsta människa och släpade sig mest fram genom lägenheten, men han var i alla fall tillbaka på två ben. Förvisso två ostadiga ben, men det var bättre än att svansa omkring på fyra miserabla sådana.
Egentligen borde han ha ringt till jobbet och erbjudit sig ta helgpasset, men det gick liksom inte. Och precis på samma sätt kändes det nästan omöjligt att någonsin gå tillbaka, speciellt om han hade samma pass som Madison. Hon hatade honom säkert nu, tyckte att han var ett riktigt as som dumpat henne på det där sättet. För helt ärligt, vem gjorde så? Spurtade iväg som en komplett galning och lämnade allting bakom sig? Det måste ha verkat som om han var desperat att ta sig därifrån - och det hade han ju också varit, men av helt andra anledningar än man kunde tro.

”Ska du bara sitta där och se död ut hela helgen?” Zhìyuan rynkade på ögonbrynen där han stod vid den lilla kokvrån och gjorde iordning en kanna med te. Det var ovanligt att se den äldsta Huaze brodern bete sig på det där sättet och tja, han började nästan bli orolig.
”Ja”, stönade Yuxuan gled djupare ner i soffan, med frånvarande ögon och munnen halvt på glänt. Han såg verkligen ut att vara helt borta, som om han bara existerade utan att riktigt leva.
”Kan du inte bara säga att du blev extremt illamående och inte ville spy framför henne?” Föreslog den yngre brodern och slog sig ner bredvid tjugotvååringen, med två koppar och en rykande kanna med grönt te. Tänk att han kunde vara så omtänksam, det brukade han minsann inte vara. Han brukade snarare bara göra livet svårt för båda sina bröder, men inte idag. Nej, idag hade han tydligen tagit på sig rollen som hushållets ansvarige. Ironiskt, dock klagade Yuxuan inte, då han själv inte orkade bete sig vuxet för stunden.

”Bjud henne på kaffe eller middag eller något då? Om du nu känner dig så hemsk. Du kommer uppenbarligen inte komma över henne så det kommer aldrig lösa sig om du bara sitter här och tycker synd om dig själv”, fortsatte Zhìyuan efter en lång stunds tystnad och fyllde kopparna till bredden. ”Eller berätta för henne? Jag menar, om du verkligen vill vara med henne och hon känner likadant så kommer du ändå inte kunna hålla en massa hemligheter”, resonerade han fortsättningsvis, vilket fick Yuxuan att grimasera.
”Vad? Ska jag bjuda henne på middag och berätta att jag stack för att jag är en varulv? Förstår du hur jävla dumt det låter?” Muttrade den äldre och plockade fram mobilen, med fingrarna svävandes ovanför Madisons nummer. Han hade inga planer på att berätta vad som faktiskt hänt, men en middag kunde väl inte sitta helt fel? Även om han inte kunde säga sanningen behövde han ändå förklara att allt varit hans eget fel, att det var han som hade problem och att han egentligen tyckte väldigt mycket om henne. Usch, vad jobbigt, men ändå slutade med att han tryckte på knappen, varpå ringsignalerna började tjuta.

Gud, bara att höra Madisons röst fick Yuxuans hjärta att sjunka raka vägen ner mot tårna. Hon lät allt annat än glad, vilket inte var det minsta konstigt med tanke på hur han lämnat hennes lägenhet. Ögonbrynen drogs ofrivilligt samman och han kliade sig löst i nacken, medan han desperat försökte lista ut vad han skulle säga. Kanske det var bäst att be om förlåtelse först? Eller åtminstone om ursäkt? Äsch, det var nog säkrast att be om både och.
”Alltså..jag..ehm”, började tjugotvååringen, som plötsligt börjat snubbla över orden han försökte få fram. ”Förlåt, förlåt att jag drog på det där sättet utan att säga någonting och att jag inte kommit till jobbet och ja..”, fortsatte han ynkligt och grimaserade för sig själv. Det lät så dumt, inte det minsta genuint. Men det var det ju, det var så genuint det bara kunde bli. Han mådde skit och det hördes nog på rösten, som var på god väg att brista.
”Tror jag åt något dåligt tidigare under dagen och jag ville inte explodera framför dig..så du vet, jag flydde istället”, försökte han förklara, återigen med en grimas strykandes över ansiktet. Usch, nu kände han sig pissig för att han ljög, men vad skulle han annars säga? Jag drog för att jag inte ville skrämma livet av dig för att jag är ett monster. Knappast.

Efter en lång stunds tystnad tog Yuxuan slutligen ett djupt andetag. Okej, hon var arg på honom och det var inget konstigt med det. Han förtjänade det, speciellt eftersom att han inte tog kontakt med henne förrän nu. I princip en hel vecka senare, efter att ha övergett henne på jobbet också. Kanske han var ett monster trots allt? Nu hade det varit svårt att ringa om han ändå inte haft förmågan att tala, men ändå! Han hade kunnat skicka ett sms eller något, inte försvunnit från jordens yta.
”Jag vet att du förmodligen hatar mig för..ja, vem springer iväg på det där sättet och går upp i rök i typ en vecka, men..om du inte har något för dig imorgon skulle jag gärna bjuda dig på lunch eller middag. Eller fika!” Sade han och kände hur det hettade till i kinderna. Jösses, han kunde inte ens se henne och ändå satt han där och rodnade som en idiot.

”Nej, Madison, jag ville inte bara bli av med dig”, suckade Yuxuan och masserade de lätt bultande tinningarna. Bara att höra hennes röst fick honom att gå upp i varv, jösses. ”Tror du verkligen att jag hade kysst dig till att börja med om jag inte..tyckte om dig?” Frågade han därefter och skickade iväg en mördande blick mot Zhìyuan, som uppenbarligen satt och lyssnade på vartenda ord som sades. Nu var det i och för sig hans tjat som fått den äldre brodern att ta sig i skinnet och ringa Madison, men ändå. Han behövde inte sitta där och se ut som om han kollade på en koreansk drama. För det var verkligen så han såg ut, som om de befann sig vid en scen där de två huvudpersonerna bråkade men samtidigt var på väg att kyssas av ren frustration. Gud, han hade nog också kollat på en serie för mycket. Vad gjorde han ens med sin lediga tid? Inget vettigt, det var ett som var säkert.

När den yngre kvinnan sedan berättade att hon blivit sårad, sjönk hjärtat ytterligare på tjugotvååringen. Han hade ju verkligen inte menat det, att springa iväg på det där sättet, men det hade verkligen känts som det enda alternativet där och då. Såhär på efterhand insåg han hur ruttet det varit, däremot kunde han inte åka tillbaka i tiden. Nej, det enda han kunde göra var att försäkra Madison om att hon inte gjort något fel och att allt låg på honom, att det var han som hade problem. För han tyckte ju verkligen om henne. Kanske lite för mycket. Eller ja, det var ju tydligt som fan att det gått över en gräns, med tanke på hur han tagit ut sin frustration på hennes rabatter. Snacka om stört, så grovt stört.
”Alltså..jag tänkte bara att..att du inte ville se eller höra när jag slängde upp allt jag ätit under dagens gång”, mumlade Yuxuan skamset och sneglade ner mot sina knän. Trots att de inte kunde se varandra vek han undan med blicken, som av en ren reflex. Hur fan skulle han lyckas kolla på henne när de väl sågs? För även om hon tackade nej till hans inbjudan, eller vad man nu skulle kalla det för, skulle de se varandra någon gång i framtiden. Det var oundvikligt.

Känslan i bröstet lättade en gnutta Madison sedan tackade ja till hans förslag, att de skulle ses alltså. Okej, det var en bra början.
”Det är klart att jag måste bjuda dig på någonting, du bjöd ju mig på vin”, protesterade han och kände hur hela kroppen började slappna av. Hon hatade honom åtminstone inte tillräckligt för att putta bort honom totalt, så det var skönt. Nu förtjänade han inte att bli förlåten direkt, men ändå, det kändes ändå bra. Och pirrigt, speciellt när hon frågade om de skulle ses under eftermiddagen. Så snart? Han hade tänkt att de skulle bestämma något kanske nästa eller nästnästa dag, men det kvittade. Eftermiddagen fungerade alldeles utmärkt, om hon nu ändå var okej med det.
”Det funkar jättebra nu i eftermiddag”, svarade Yuxuan och gnagde sig själv i underläppen. ”Vill du att jag ska möta upp dig någonstans eller ska vi ses där? Finns en ganska bra italiensk restaurang nära min lägenhet, men det blir ju en bit att gå för dig”, rabblade han sedan på och kände hur rodnaden steg över ansiktet. Fint, nu skulle Zhìyuan mobba honom resten av dagen.

Trots att det varit väldigt jobbigt att ens börja försöka förklara för Madison varför han stuckit på det där sättet och inte hört av sig efteråt, kände Yuxuan sig ändå ganska nöjd med telefonsamtalet. Efter att de slutligen lagt på, var han snabb med att skicka adressen till den lilla restaurangen och därefter börja göra sig iordning. Han såg liksom hemsk ut, med torr, blek hy och mörka cirklar under ögonen. Någonting behövde göras och det snabbt, för han ville inte träffa den yngre kvinnan och se ut som en enda stor röra. Nu var det inte konstigt att han gjorde det med tanke på att han vandrat omkring på fyra ben i flertalet dygn, men ändå. Det minsta han kunde göra var att återfukta huden och slänga på en ansiktsmask. Sedan skulle han naturligtvis ta sig en lång dusch och göra sig ordentligt rent, tvätta ur håret och så. Han var mer än övertygad om att han stank, stank som en hund och något annat vilt djur. Gud, han fick verkligen inte glömma bort att borsta tänderna, för andedräkten var nog värst av allt.

Ungefär tio i sex, begav Yuxuan sig ut i kylan igen. Eller igen och igen, han hade ju haft ett uppehåll på närmare en vecka, men äsch då. Nu var han i vilket fall ute igen, med Zhìyuans jacka och ett par sneakers han brukade bära under de varmare årstiderna. Kanske inte så stabilt nu när det var en massa snö utomhus, men han hade inga andra skor och Zhìyuans fötter var för snäppet för små.
Tjugotvååringen grävde ner händerna i fickorna och huttrade till, medan benen rörde honom bort mot den lilla restaurangen. Det tog inte mer än fem minuter från dörr till dörr, men han tänkte absolut inte komma sent. Madison skulle inte behöva stå och vänta på honom i ens en sekund. Inte efter allt han ställt till med. Det hade förvisso varit betydligt värre om han kletat ner halva hennes lägenhet med blod, men den mentala skadan var gjord.

Några minuter senare stannade Yuxuan utanför de stora, pyntade fönsterna. Händerna var fortfarande nergrävda i fickorna och han frös ganska så rejält, men det kvittade. Det skulle bli gott att äta någonting annat än skinka och kycklingben, plus att han väldigt gärna ville försöka komma på rätt fot igen med Madison. Han hade inte den blekaste om hur han skulle lyckas ställa allting till rätta, men han skulle definitivt försöka. Och i framtiden, om det slutade med att de faktiskt blev ett par eller så, skulle han väl helt enkelt bli tvungen att tala om hela sanningen. Hah, vilken mardröm dock. Hon skulle nog tycka att han var komplett från vettet och aldrig prata med honom igen.
Tjugotvååringen ryste till och pallrade sig lite närmare dörren, så att han kunde kolla på menyn. Det var allt annat än gratis, men han hade råd att betala för dem båda två - kanske till och med beställa in en flaska vin och något mer trevligt.

Så snart Yuxuan lade ögonen på Madison, som kom pulsandes mot honom genom den djupa snön, började kinderna genast hetta. Som tur var var det väldigt kallt ute och han kunde absolut skylla det på kylan, men han var ju väl medveten om vad det egentligen berodde på. Nu hade hon på sig en ganska tjock jacka, däremot kunde han se att hon hade på sig en klänning. Och där stod han och klagade på att det var kallt, även om hon förvisso verkade ha på sig någon form av strumpbyxor eller tights. Hur hon inte gick omkring och darrade som ett asplöv var högst oklart, han hade då inte klarat av det.

”Tack”, svarade den äldre och tog emot påsen, så att hon skulle slippa gå omkring och kånka runt på den. ”Och om jag fryser, vad gör du då? Som har på dig klänning..”, fortsatte han med ett litet skratt och skakade på huvudet. Fan, hon såg så mycket fräschare ut än han själv gjorde, och detta trots att han stått och försökt fixa till sig själv halva dagen. Fast..vad var det där? Det var inte jättetydligt eller så, men han kunde nästan svära på att hon hade en blåtira. Hade det där kräket kommit tillbaka? Åh, han borde ha fortsatt följa med henne hem efter jobbet, även om han höll sig precis runt hörnet där hon slapp lägga märke till honom. För uppenbarligen funkade det inte att göra henne ordentligt sällskap och följa med in i värmen.
Egentligen ville han fråga vad som hänt, men det kändes fel. Han förtjänade liksom inte längre att ställa såna frågor, alltså personliga, känsliga frågor. Nej, ville hon berätta så fick hon absolut göra det, men han tänkte inte gå och dra upp det efter allt som hänt.

När Madison sedan frågade om han gillade italiensk mat, rycktes Yuxuan tillbaka till verkligheten.
”Finns det någon som inte gillar italiensk mat?” Frågade han med ett blekt leende på läpparna och travade in genom dörren, som den yngre höll upp åt honom. Gud vad skönt att komma tillbaka in i värmen. Tjugotvååringen ruskade lite på sig när de stannade för att vänta på sitt bord, som han naturligtvis bokat i förväg. Ett litet bord lite längre bort från resten av gästerna, vid ett av de stora fönstren som vette ut mot bakgården. Väldigt mysigt, speciellt eftersom det fanns en sprakande brasa precis i närheten. Det var därför han gillade det här stället, eftersom de hade trevliga små brasor.
”Du då? Jag hoppas att du inte har något emot italiensk mat”, sade Yuxuan och började ta av sig jackan, innan de blev visade till det lilla bordet och fick varsin meny. Han visste redan vad han skulle ha, otroligt fantasilöst och inte direkt super italiensk, men en bit med kött satt aldrig fel. Och lite broccoli och sås och kanske någon potatis, som han dock inte uppskattade. Potatis var inte hans grej.
”Vill du ha någon förrätt? Vi kanske kan dela?”

När Yuxuan nämner att hon själv borde vara kall så blickar Madison ner mot benen som är klädda i strumpbyxor. Kanske det varit dumt av henne att ha på sig det hon har, men av någon anledning så sträckte händerna sig efter de här plaggen, och dem fick det bli. Plus så tycker hon att hon ser rätt bra ut i det, och av någon anledning så betyder det något för henne i det här fallet. Hon tvivlar starkt på att den äldre ens lägger märke till hur hon ser ut, varför skulle han göra det?
”Äsch, jag är van vid det här laget. Plus så har jag en rätt varm jacka,” svarar hon med ett leende och låter blicken glida över restaurangen. Det är en fin restaurang, med en brasa i hörnen. Den är väldigt mysig faktiskt, och även om det är omöjligt att veta om alla restauranger och kaféer i London så önska hon att hon varit här tidigare.

Tjugoåringen brukar verkligen inte gå på restauranger som denna. Eller ja, hon brukar inte gå på restauranger alls. Det är främst pubar som hon besöker, och ibland kanske de serverar mat, ibland inte. Hon har sina favoritställen, små engelska pubar där hon och ett par vänner suttit flertalet gånger. Det hela känns annorlunda, för hon har aldrig varit på en restaurang med Yuxuan. De har endast befunnit sig på kaféet eller i hennes lägenhet, som inte varade särskilt länge. Hon har inte haft någon som följer sällskapet till deras bord, även det är nytt för henne. Madison tar av sig sin jacka och hänger den på stolsryggen innan hon slår sig ner på den mjuka stolen. Blicken som varit fäst på brasan glider upp mot den två år äldre mannen ett slag. Han ser verkligen inte ut att må bra. Hon undrar vad det är han har gått igenom. Redan innan de hade sin kyss hade hon på känn att han inte mår bra, men det här bekräftar det bara mer.

”Åh nej, jag älskar italiensk mat,” svarar hon med ett leende och tvingar bort blicken från Yuxuan ner på menyn. Hon ska nog ta en pastarätt, frågan är bara med vad. Madison älskar pasta, tyvärr så är det inte alltid så attraktivt när man äter det. Äsch, det får nog bli pasta bolognese.
”Förrätt? Vi kan dela, men för mig är det absolut inte något måste.” Hon uppskattar att den andre vill betala för henne, men hon vill liksom inte ta för mycket så att det blir för dyrt. Nej, det skulle bara kännas elakt.

”Yuxuan, hur mår du?” Undrar hon efter en stunds tystnad medan blicken flackar mellan den andres ansikte och menyn, trots att hon redan bestämt sig. ”Jag har ingenting med det att göra, det fattar jag. Men du ser sliten ut, är det pågrund av att du varit sjuk?”

Kunde man verkligen vänja sig vid att gå praktiskt taget barbent under vintern? Yuxuan tvivlade starkt på det, han kunde inte ens vänja sig vid att pulsa omkring ute i snön fullt påklädd, med ullsockor i skorna och underställ under byxorna. Ironiskt med tanke på att han lyckats vänja sig vid att bryta mer eller mindre vartenda ben i kroppen. Äsch, alla var byggda olika och det var ett faktum. Gjorde man någonting tillräckligt ofta blev man väl så småningom van, oavsett vad det nu gällde. Okej, kanske inte när det kom till att tortera sig själv halvt till döds, men man kunde faktiskt vänja sig vid det mesta. Om man nu ville, det vill säga.

”Bra, annars hade jag känt mig extremt dum”, sade den äldre med ett svagt skratt och bläddrade långsamt genom menyn. Han ville nog ha en förrätt ändå, men det skulle hundra procent sluta med att Madison fick kämpa för att få ens en halv tugga innan han ätit upp allting på tallriken. Nåväl, om de nu kom fram till att de gillade varandra någon gång i framtiden skulle det ändå vara någonting hon skulle behöva lära sig. Att Yuxuan var ett matvrak alltså, en såndär person som kunde äta fem portioner och fortfarande inte vara mätt och belåten. Både han och Zhìyuan var hopplösa på den fronten och tja, helt ärligt var det lite synd om Weimin som var tvungen att vakta sin egen mat för liv och fosterland.
”Vi delar på något, okej? Kanske carpaccio? De har någon god tryffelolja här som de inte snålar med, så det smakar inte som kött överhuvudtaget”, babblade den äldre på och kände hur kinderna återigen blev röda. Väldigt röda. Han kunde tydligen inte bete sig normalt framför Madison även om hans liv hängde på det. Bara faktumet att han rann iväg på det där sättet gjorde det pinsamt uppenbart hur mycket han tyckte om henne, vilket han äntligen medgett för sig själv under den senaste veckan. Det fanns absolut ingen anledning till att låtsas som ingenting längre, inte efter att de delat den där kyssen. Och ja, det var dumt av honom och farligt och oansvarigt, men han vägrade släpa sig fram därhemma och vara akut deprimerad.

Yuxuan vände långsamt upp de svarta ögonen från menyn när Madison frågade hur han mådde. Var det så uppenbart att han mått piss de senaste dagarna? Det verkade som det, också med tanke på att hon bokstavligen frågade om det var för att han varit sjuk.
”Du har inte noterat ett mönster eller? Att jag alltid ser sliten ut åtminstone någon gång under månaden?” Frågade tjugotvååringen innan han hann hindra sig själv, varpå han slog en hand över ansiktet och grimaserade åt sig själv. ”Eller alltså, du vet, ja, jo..jag har mått ganska värdelöst den senaste veckan, så det är defintivt därför”, fortsatte han och sänkte handen, för att sedan vända tillbaka ögonen mot menyn. Sådär, bra, låtsas som ingenting.

Efter att en yngre man svängt förbi och tagit deras beställningar, vilade Yuxuan armbågarna mot bordet och lutade sig framåt. De levande ljusen framför ansiktet på honom svajade svagt i luften och han lät huvudet falla lätt på sned. Skulle han fråga? Om den där blåtiran alltså? Hon hade ju påpekat att han såg sliten ut så det kanske inte var att gå över gränsen trots allt?
”Hur mår du själv? Tänker mest på den där personen vi inte nämner vid namn..han har inte varit tillbaka, eller?”