Spellbound [bubbles & jackies]

”Det måste betyda att vi är på rätt spår”, säger Theodore när kvinnan berättar att även hon hört rykten om att det finns häxor i närheten. Men egentligen är han inte förvånad. Farbroderns instinkter har sällan fel när det kommer till häxeri och trolldom, och kanske osar staden av magi likt han sagt ombord på skeppet tidigare.
”En del ifrågasätter min farbror metoder. Men ja, han är skicklig. Likaså hans följe”, förklarar han vidare. Vilket är en underdrift. Till sin inre krets välkomnar mannen bara de främsta jägarna– de skickligaste, djärvaste och de som är villiga att viga sina liv till att förfölja häxor. Theodore kommer bra överens med de flesta av dem, men det finns en liten skara människor i gruppen som ger honom kalla kårar. Folk har jämfört dessa jägare med en flock vilda hundar som outtröttlig söker efter nya byten. De är som besatta av jakten, och verkar få en kick av våldet och lidandet som de orsakar. Theodore förvånas ibland över att de inte sitter bakom lås och bom, men hans farbror verkar uppskatta deras entusiasm. Samtidigt är de mycket lojala mot honom… och tur är väl det.
”Jag är däremot rätt ny, och har fortfarande mycket kvar att lära mig”, fortsätter han och för handen över nacken. Något han gör när han blir generad. ”Fascinerande vet jag väl inte om det är. Jag har sett mycket elände under dessa månader. Men jag gör det som krävs av mig…”.

”Hemskt gärna”, svarar han när Hazel erbjuder något varmt att dricka, och ser sedan ut genom ett av fönstren i rummet. Utanför verkar inte stormen vara på väg att lugna sig. Hur ska hans hitta tillbaka till staden i det här ovädret? De befinner sig djupt inne i skogen och Theodore hade varit alltför upptagen med att försöka gå på sitt skadade ben för att tänka på vilket håll de hade gått för att nå fram till stugan. Nej, om han beger sig ut nu kommer han definitivt gå vilse.
”Det verkar som att jag är fast här.”, säger han ursäktande och ser ner på sig själv. Synen får en mungipa att åka uppåt.
”Jag måste se förfärlig ut”, Han ger ifrån sig ett lätt skratt. Kläderna är leriga och genomblöta. Byxorna är sönderrivna och blodiga. Håret står förmodligen åt alla håll och när han för handen till kinden kan han känna ett sår som han fick när han sprang genom de täta grenarna med ett ilsket vildsvin efter sig. ”Om det inte är till för stort besvär så skulle jag nog vilja tvätta av mig lite”.

Kanske det inte varit så smart av Hazel att påpeka att hon också hört dessa rykten. Kanske det hade varit bättre om hon hållit tyst så att de skulle åka så snart som möjligt… det är lätt att vara efterklok, uppenbarligen. Hon ställer sig upp och drar en hand genom det långa håret.
”Jag vet inte.. även om det gått rykten så har jag inte sett några tecken på att det vore sant,” svarar hon, i ett försök att få honom att förlora åtminstone lite hopp angående det hela. Hennes oro börjar öka när Theodore sedan berättar att en del ifrågasätter hans farbrors metoder. Vad betyder det? Betyder det att han är våldsam? Troligen. ”Vad har han för metoder då? Om du inte har något emot att jag frågar,” hon är nyfiken, kanske kan hon förvarna andra häxor som hon lärt känna med tiden. Kanske de kan lägga ihop pengar tillsammans till en båt för att försöka fly därifrån. Nej, hon instämmer. Det är inte det minsta fascinerande faktiskt, men hon försöker att verka så intresserad i ämnet som möjligt… som att hon är på deras sida i det hela. Hazel rör sig mot köket för att börja göra i ordning varmt vatten för att de två ska få varsin kopp te. Med tanke på hur blöta de blivit under stormen så är det nog väldigt bra om de får något varmt i sig. Den unga kvinnan höjer på blicken när han sedan säger att han gör det som krävs av honom.
”Jaså? Vad är det som krävs av dig då?” Undrar hon och känner hur rädslan börjar byggas upp inom henne. Tänk om han tänker ta med henne till sin farbror om han får reda på det.. nu tvivlar hon på att Theodore kan röra sig tillräckligt bra för att tvinga henne med sig, men med tiden kan han mycket väl berätta för sin farbror. Hon är envis med att inte se rädd ut, lyckligtvis är hon en rätt bra lögnare.

”Det är ingen fara, jag tänker inte direkt rekommendera att du går ut i det här vädret i ditt skick.” Försäkrar Hazel med ett svagt leende. Hon hade inte lagt märke till att Theodore har ett sår på kinden också, kanske hon borde försöka hjälpa honom med det också. Hazel skrattar till när han påpekar att han måste se förfärlig ut, hon är inte riktigt road över det hela med tanke på vad han jobbar med, men hon försöker. ”Hm, du ser rätt sliten ut faktiskt. Men det är inte direkt konstigt alls.” Hazel har lite av en stor mun, hon säger saker ibland utan att riktigt tänka sig för. Till exempel att han ser sliten ut, men äsch då.
”Åh såklart du kan tvätta av dig! Du kan få några rena kläder av min bror också, ni är nog ungefär samma storlek,” svarar hon och försöker hjälpa Theodore upp på fötter för att han ska kunna göra sig i ordning lite. ”Vill du ha min hjälp?”

Theodore undrar om han sagt för mycket till den här kvinnan. Hon är trots allt en främling, och det enda han egentligen vet om henne är att hon bor i en stuga mitt ute i skogen tillsammans med sin bror och en hund. Men hon hade räddat honom, och verkar vänlig. Hans farbror har flera gånger att han är för godhjärtad för den här världen – att han litar på andra för enkelt. Men Theo kan inte hjälpa att han alltid försöker se det bästa hos folk. Kan inte rå för att han försöker se något gott i en värld fylld av så mycket ondska, lidande och död. Han tror att de flesta människor, med ett fåtal undantag, är anständiga i grunden och att det är saker och ting bortom deras kontroll, oavsett om det rör sig som en svår barndom eller någonting som inträffar senare i livet, som för dem på fel spår.
”Jag är ledsen, jag har redan sagt för mycket. Vi har fått tydliga instruktioner om att inte tala om min farbrors arbete innan mötet imorgon när alla är samlade. Det är bland annat för att förhindra att det sprids rykten innan hans ens hunnit presentera sig” svarar han och rycker ursäktande på axlarna. ”Allt jag kan säga är att han gjort ett starkt intryck i de städer vi besökt innan vi kom hit…”.
Han följer henne med blicken när hon börjar röra sig mot köket för att förbereda den varma drycken, och passar sedan på att se sig omkring i rummet. Sträcker ner handen mot hunden som tassar fram för att nyfiket nosa på hans fingrar som om den hoppas på att han ska ge den någonting gott att äta.
”Åh, du vet…”, börjar han när hon frågar vad han menar med att han gör det som krävs av honom. Ser ut att försöka finna rätt ord samtidigt som han varsamt stryker den bedårande hunden över huvudet. ”Vi har alla svurit om att göra vad som krävs för att skydda människor från onda krafter och hålla världen säker från häxor”.

Han skrattar bara till åt Hazels kommentar om att han ser sliten ut och tar tacksamt emot hennes hjälp när hon försöker hjälpa honom upp. Han vinglar till, men står snart på fötter igen. Trots den varma brasan gör de blöta kläderna honom frusen, och han ser fram emot att byta om till rena och torra plagg.
”Tack. Det vore skönt att få av sig de här kläderna nu direkt”. I samma sekund som han säger orden hör han hur opassande det låter, så han skyndar sig att fortsätta. ”Jag tror att jag kan klara av det själv. Finns det någon avskild plats som jag kan använda?”.

Tusan, det hade åtminstone varit värt ett försök i Hazels ögon. Hon hade varit lite hoppfull om att Theodore skulle berätta vad det är för metoder som hans farbror använder sig av, men hon själv inser att de nog inte vill avslöja för mycket. Man kan trots allt inte lita på alla, framförallt inte främlingar som man stött på. Det spelar ingen roll om främlingen hjälpt en, man har egentligen ingen aning om vem personen är. Hon själv skulle inte direkt berätta att hon är en häxa för vem som helst, nej.. vid det här laget är det livsfarligt, Hazel hade hoppats på att den främmande mannen skulle vara snäll, inte att han skulle vara en utav dem som fångar häxor och förmodligen torterar dem.
”Nej, jag förstår att ni vill hålla det hemligt. Finns däremot inte så mycket möjlighet att sprida rykten just nu,” svarar hon och nickar ut mot stormen. Nej, hon har inte direkt någon att berätta det för, bortsett från hennes bror. Men de två syskonen har inte någon möjlighet att träffa andra och sprida informationen vidare, ingen ut av dem vill gå ut i det här ovädret. Sen så är det ju ändå en liten bit att gå till byn från deras lilla stuga, så det skulle ta ett litet tag innan de ens skulle kunna diskutera det hela med någon. Hazel rör sig i lugna ro medan hon gör i ordning det varma teet. Även hon själv är väldigt sugen på någonting varmt att dricka, och kanske även någonting att äta. ”Så din farbror är bra på sitt jobb helt enkelt? Det är betryggande att höra,” säger hon och skickar ett leende mot Theodore. Det känns inte det minsta betryggande faktiskt, nej.. det är faktiskt väldigt oroväckande. Hazel känner hur nervös hon är, hur hon bra gärna skulle knuffa ut mannen ur stugan, men det skulle vara alldeles för misstänksamt. Onda krafter.. hålla världen säker från häxor. Det är nog väldigt få häxor som använder sina krafter för ont, de flesta är godhjärtade och vill inget mer än att hjälpa till, hon inkluderat. Däremot blir Hazel allt mindre tålmodig för människor som gjort ont mot hennes sort. Det sårar henne varje gång hon tänker på det. I hennes ögon så är människor mer våldsamma, men hon vet att hon aldrig får säga det högt. ”Jag förstår, är du något duktig på det då?”

Hazel flinar tyst åt det Theodore säger, jo, det lät lite opassande kanske, men det är ingenting hon tänker kommentera på. Hon rör sig mot ett lite mer avskilt rum och börjar rota bland de olika kläderna. Det är inte direkt några fina kläder, men de duger och är nog oavsett bättre än vad det är mannen redan har på sig.
”Här.. jag lägger rena kläder på sängen. Du får ropa om du behöver hjälp med någonting.” Hon drar en hand genom de långa lockarna innan hon stiger in i sitt egna lilla rum, hon själv behöver också byta om nämligen. Hennes kläder är dyngsura och hon vill gärna lägga dem på tork så snabbt som möjligt. Hazel byter därför om till en lång klänning, underbyxor och en värmande ulltröja innan hon rör sig tillbaka till köket.

Theodore nickar instämmande. Nog är hans farbror skicklig på det han gör. Människor som föraktar häxor har gett honom en hjältestatus efter att han befriat städer och byar från trolldom, och trots att Theodore själv kan ifrågasätta mannens metoder ibland förstår han ändå andras fascination och beundran över honom. Aldrig tidigare har han mött en person med sådan mjuk karisma. Hans farbror kan nästan tala sig ur vad som helst, och få vem som helst att lyssna på hans ord. Dessutom är han en driven och erfaren jägare som avslöjat flera häxor genom åren. Men han själv då? Är han en bra jägare?
”Det beror nog på vad du menar med duktig”, svarar han på hennes fråga. ”Om du menar på att döda, så nej. Jag har aldrig tagit ett liv. Inte heller är jag bra på att se om någon är häxa eller inte. Men jag har alltid varit en skicklig spårare och skytt… Dessutom är jag en exceptionell löpare, vilket jag tror jag bevisade tidigare idag”. Det sista säger han med lätt ironi, och skrattar sedan till lätt innan han fortsätter.
”Sanningen är att jag aldrig kommit riktigt nära en häxa. Min farbror påstår att det beror på att jag är ny inom jobbet, och det ligger kanske något i det, men jag börjar tro att han bara är överbeskyddande eftersom han vet att min far kommer ha ihjäl honom om något händer mig”. Theodore ger henne ett kort leende innan han sakta haltar in i rummet och ser de fint vikta plaggen på sängen. De ser ut att vara mer slitna än de kläder han är van vid att bära, men Theodore är bara tacksam över att få ta på sig någonting varmt och torrt. Allt han vill är att komma ur de blöta kläderna som klistrar sig mot hans kropp. Han tackar den unga kvinnan ännu en gång, och väl ensam i rummet tar han av sig jackan och skjortan, och lägger de åt sidan. När det kommer till byxorna använder han ena handen för att böja knät på det skadade benet och biter ihop käkarna för att tvinga tillbaka de smärtsamma ljuden som försöker slippa ur honom när han drar dem över såret.
”Men nog om mig. Nu vill jag veta mer om min räddare”, säger han tillräckligt högt för att Hazel ska höra honom från det angränsande rummet. Rösten låter road, men fortfarande avspänd och vänlig. ”Hur kommer det sig att du bor i en stuga mitt i skogen istället för i staden som de flesta andra?”. Hon hade rätt, broderns kläder passar honom faktiskt. Kanske är de aningen för stora, men det är inget som stör honom. Med en ren trasa torkar han bort den intorkade leran från ansiktet och använder sedan reflektionen i fönsterglaset för att rätta till håret så gott det går. Det får bli som.

Oron i Hazel börjar att stiga. Att hon har en häxjägare i sin brors stuga, hennes familjehem, är långt ifrån betryggande. Hon vet inte riktigt vad hon ska säga, för hon vill egentligen inte prata med en sådan person, det hon skulle vilja är att skälla ut mannen och slänga ut honom ur stugan, ut i ovädret. Men det kan hon inte göra.. hon kan inte agera misstänksamt, det skulle förstöra allt och hon skulle säkert bli mördad på ett fruktansvärt sätt. Om hon ska vara helt ärligt så börjar hon få förskräckligt ont i huvudet över det hela, det är hemskt stressigt. Så Theodore har inte tagit ett liv.. det är åtminstone positivt. Men det betyder inte att han inte skulle dra med henne till sin farbror och låta honom ta itu med henne. Något mer positivt är att han är dålig på att se om någon är häxa eller inte, för uppenbarligen är det inte något som han har märkt med henne.
”Åh, du är en duktig skytt? Då har vi någonting gemensamt,” svarar hon med ett leende på läpparna. Ja, hon är en duktig skytt, och hon är också rätt duktig på att försvara sig själv. Hennes bror har försökt lära henne allt han kan, och nu känner hon sig hyfsat säker när hon går ensam på gatorna i byn. Hazel skrattar till och himlar lite med ögonen, trots att hon är långt ifrån road vid det här laget. ”Jamen verkligen, du visade verkligen hur duktig du är på att springa.” Instämmer hon ironiskt.
”Jaså? Det är väl ändå rätt ovanligt för en häxjägare? Är du ny till yrket?” Undrar hon och gnager sig hårt i underläppen. Åh, han skulle bara veta, han är just nu väldigt nära en häxa nämligen. När den unga kvinnan är klar med att byta om så rör hon sig mot det varma teet och häller upp det i två små koppar. Hazel tar fram teet och kopparna till den sprakande brasan och slår sig ner på en utav de relativt slitna sofforna. Hon finner det lite roande hur Theodore kallar henne för räddare, det är liksom någonting hon verkligen inte vill vara vid det här laget. Hon masserar sina tinningar en stund, försöker ta djupa andetag innan hon tar en klunk av teet, kanske det kommer att lugna ner henne lite. ”Jag har tyvärr inte råd med någon stans att bo i stan just nu, min bror fick stugan av vår far så stannar här ett tag. Jag samlar till att flytta här ifrån, men priserna har gått upp. Sen så tycker jag väldigt mycket om skogen.. känner mig hemma här på något sätt.” Förklarar hon och ser ner på sina fingrar som börjar pilla med klänningen. Varken hon själv eller hennes bror hade en särskilt bra relation till deras far, men han hade ändå lämnat stugan till hennes bror.. hon vet inte riktigt varför.

Så småningom kommer Theodore ut från det andra rummet, iklädd torra kläder. Han haltar sakta fram till soffgruppen och tar en av tekopparna som står framdukade på bordet innan han slår sig ner mitt emot den unga kvinnan. Den varma drycken värmer hans händer och får hans kropp att slappna av.
”Verkligen? Jag och en vän funderar på att träna skytte imorgon. Du är välkommen att göra oss sällskap”, svarar han och tittar upp från sin kopp. Ser hon inte lite nervös ut? Men kan han klandra henne? Han är en främling som precis berättat att han ägnar dagarna till att jaga häxor. Och han känner till vilket rykte jägare kan ha i en del städer – ännu en anledning till varför de sällan pratar om deras yrke innan det stora mötet.
”Ja, jag är ny och det är nog rätt ovanligt. Men jag har inget emot det..”, erkänner han. ”Dessutom finns det andra i gruppen som är bättre på själva… jakten”. Han tänker på de andra jägarna som förmodligen sitter samlade kring ett bord inne på värdshuset just nu. Han kan se dem skratta med varsin öl i handen. Kanske drar någon ett fräckt skämt. Och kanske spelas det musik i bakgrunden. De brukar alltid unna sig ett ordentligt mål mat och god dryck efter så många dagar till sjöss, och välkomnas alltid varmt av stadens krögare eftersom de sällan är snåla med att spendera pengar den första kvällen. Theodore hade alltid tyck om dessa stunder. Stämningen är ofta glad och lättsam. Ingen i staden vet ännu varför de är där, och för ett par timmar behöver de varken tänka på trolldom eller häxor. Men han har samtidigt inget emot att sitta här tillsammans med Hazel intill den varma brasan, och lyssna när hon berättar om sitt liv i den lilla stugan.
”Jag förstår”, säger han och ser sig omkring. ”Är din bror hemma?”. Det fanns flera tecken på att det bodde fler i huset, men Theo hade varken hört eller sett någon mer än kvinnan och hunden där inne.

Om det inte varit så att Theodores yrke varit häxjägare så skulle Hazel nog ha nappat på hans förslag, att träna skytte tillsammans med honom och hans vän skulle säkert vara väldigt roligt. Men det är inte så lätt för henne att gå med på det här förslaget, men hon vet inte riktigt hur hon ska göra. Kanske det är bäst att hålla sig borta från mannen mittemot henne så mycket som möjligt, eller så kanske det är bäst att komma honom närmre och lista ut vad det är hans farbror planerar? Med tiden kanske Theodore förtror sig till henne och berättar om hans släktings plan.. kanske hon skulle kunna rädda både sig själv och flera andra häxor i byn? Den unga kvinnan för tekoppen mot läpparna med ett svagt leende.
”Gärna, om jag inte förstör för er?” Undrar hon med ett lätt skratt. Det verkar som att mannen inte listat ut att hon är en häxa, och det är hon väldigt tacksam över. Tänk om han gör det.. tänk om hon stöter på hans farbror och mannen ser rakt igenom henne? Hazel drar åt sig sina ben och virar armarna runt dem, som att hon ska få upp värmen lite mer.
”Jag förstår.. jakten låter inte vidare trevligt om jag ska vara ärlig. Är det jobbigt tycker du?” Undrar hon och drar en hand genom de långa lockarna som vilar ner över hennes rygg. Milo kommer gåendes mot henne och hoppar upp på soffan han också, bara för att vilja sitt huvud mot hennes axel. Han är en väldigt söt hund, och det har funnits många tillfällen som hon sett denna hund som sitt enda sällskap, den enda som förstår henne. Hazel har nämligen förmågan att kommunicera en del med djur. Öronen kan översätta vad deras ljud vill ha sagt, och hennes ögon kan läsa av deras ansikte-och kroppsspråk. Det är en förmåga som hon är väldigt tacksam över, för i hennes ögon är det ofta trevligare att umgås med djuren. De dömer henne inte på samma sätt, och de är inte alls lika farliga. Hennes mörka ögon stryker sig över stugans rum när Theodore nämner hennes bror. Nu när han säger det så har hennes bror inte visat sig sedan de fick besök.
”Hmm…” börjar hon och tar en klunk av det varma teet. ”Charlie!” Ropar hon och väntar på ett svar från sin bror. Den äldre brodern kommer efter ett tag ut i långsamma steg. Han använder två käppar som kryckor för att röra sig framåt. Som sagt, hans ben är brutet, men på förbättringsvägen.
”Ja?” Svarar han smått irriterat innan han vänder blicken mot mannen som sitter i vardagsrummet med hans syster. Ögonbrynen rynkar ihop sig och han stirrar på Theodore en stund med förvirring i ögonen. ”Vem är detta då?”
”Åh, det här är Theodore, jag stötte på honom i skogen. Ett vildsvin attackerade honom,” berättar Hazel medan ena handen stryker sig över pälsen på Milo som har ögonen slutna och sakta men säkert glider ner i sömn.
”Jaså? Så trevligt!” Säger Charlie med ett svagt leende på läpparna innan han sträcker fram sin hand mot Theodore för att hälsa på honom. ”Jag ser att du har gjort illa benet också.. jag heter Charlie.”

”Du förstör ingenting. Men jag hoppas att du är morgonpigg, för vi brukar träna så fort solen börjar gå upp. Jag tror vi kommer vara i skogsbrynet intill staden, möt oss där”. Theodore ler. Han inser att han tycker om kvinnans sällskap. Hon är vänlig, verkar nyfiken på världen, och delar dessutom hans kärlek till naturen. Leendet försvinner dock långsamt när hon frågar vad han tycker om jakten.
”Ärligt talat… ”, säger han och tystnar. Tänker efter. Vet att han inte bör säga det som han har på hjärtat, men han har aldrig varit bra på att ljuga, och någonting hos Hazel får honom att fortsätta. ”Jag vet hur viktigt vårt jobb är, och att vi gör det rätta. Men det är fruktansvärt att bevittna. Efter min första jakt hade jag mardrömmar i veckor. Jag kommer nog aldrig förstå hur vissa kan få en kick utav jakten, och hur folk kan jubla när någon döms till döden framför deras ögon”. Han tar ett hårdare grepp om sin kopp. Kan fortfarande höra skriken och känna den fruktansvärda röklukten, fortfarande förnimma den tunga, hemska tystnad som sänker sig över samhället efteråt. Det får honom ofta att ligga sömnlös halva nätterna, tills han till slut däckar av utmattning.
”Det är sorgligt. Jag menar, vad är det som får dessa människor att välja ondskan? Att vilja sälja sina själar i utbyte mot svartkonst?” Theo ger ifrån sig ett glädjelöst skratt och drar en hand genom det mörka håret som fortfarande är fuktigt efter regnet. ”Tycker du att det gör mig naiv?”.
Han ser på medan hunden hoppar upp i Hazels knä och lägger sig till rätta vid hennes sida. Tycker sig nästan se hur de kommunicerade med varandra under tystnad. Det närmaste han själv kommit till att ha ett husdjur var en herrelös, svart katt som dök upp utanför hans hem när han var tio år gammal, och som han i hemlighet matade på morgnarna. Till en dag, då hans mor kom på honom, och blev stel av skräck. Hon förklarade att det mycket väl kunde vara en häxa som förvandlat sig till en katt för att obehindrat kunna utöva sin magi, och Theo fick lova att aldrig gå i närheten av djuret igen. Varje morgon tittade han förtvivlat ut genom fönstret och såg katten sitta och jama i väntan på mat. Det fortsatte så, i över två veckor. tills den till slut gav upp och försvann iväg.
Kvinnan ropar på sin bror, och snart dyker det upp en ung man i dörröppningen vars ben ser ännu mer tilltygat ut än hans eget. Theo gissar att mannen är några år äldre än han själv, och trots skadan kämpar han sig upp på fötter för att skaka den framsträckta handen.
”Trevlig att träffas. Du kan kalla mig Theo”, säger han artigt. ”Ledsen att jag tränger mig på, men din syster har just räddat mig från att behöva spendera resten av dagen i ett träd, och hon var vänlig nog att låta mig stanna tills stormen lugnat sig”.

Nu tycker Hazel om att sova ut på mornarna, men det är en lyx. Det är inte ofta som hon har möjligheten att sova ut, hon har ett jobb som sömmerska och det kommer med en oerhört sträng chef. Nu är hon verkligen tacksam över att ha fått det här jobbet, men hon tycker att man ska kunna få klaga iallafall.
”Seriöst? Gärna! Brukar inte ha sällskap när jag tränar, men ska se till att inte skjuta er.” Svarar hon med ett lätt leende. Såklart är det ett skämt, hon är en duktig skytt och kommer inte göra några sådana tabbar. Det där leendet sjunker lite när Theodore berättar hur viktigt deras jobb är, Hazel får nämligen bra lust att fräsa till åt honom.. för hon vet ju att nej, deras jobb är inte så viktigt. Allt de gör är att mörda oskyldiga människor. Vissa kanske använder sina krafter på ett negativt sätt, men hon själv känner inte någon häxa som gjort det. Någonsin. Hon nickar långsamt medan hon tar en klunk av det heta teet. ”Nej, det kan inte riktigt jag förstå heller.. att folk jublar när en människa blir bränd på bål.. men som sagt, det ni gör är det rätta.” Det stretar emot när hon säger det sista, men hon måste väl ljuga? Annars skulle mannen kanske kunna läsa av henne och inse vad det är hon är för något. Det finns åtminstone en liten tröst i det hela, Theodore är inte helt tom på empati. Han får iallafall mardrömmar, vilket är mer än vad många ut av de andra jägarna får. Problemet ligger nog i att han fått fel uppfattning om vilka häxor är, hur de beter sig och behandlar andra. Hon själv får också mardrömmar över det hela, hon är konstant rädd över att vem som helst ska vända henne ryggen, hon känner inte att hon kan lita på någon, och hon vet hur jägarna behandlar folk som henne. De hängs upp på bål och bränner dem levandes, ett fruktansvärt sätt att dö på.
Hazel rynkar på ögonbrynen när mannen undrar varför dessa människor väljer ondskan.. det är svårt för henne att hålla masken, men hon är fast besluten i att inte avslöja sig själv. Hon vill då inte ha ett gäng jägare framför hennes dörr nästa morgon.
”Är det verkligen så att de väljer ondskan? Jag vet inte hur det fungerar direkt..” Hon vill höra mer om vad Theodore tänker, och kanske det är så att spela helt ovetandes är det bästa sättet att gå tillväga på. Egentligen tycker Hazel att Theodore är lite naiv, som går på de lögner som sprids om häxorna.. men hon vet inte vad hon kan göra åt det. ”Nej, jag tycker inte att du är naiv. Det är bra att du ställer såna frågor, vissa jägare vill inte veta anledningen eller höra hur de tänker.” Svarar Hazel med ett svagt leende och tar ytterligare en klunk te innan hon lutar sitt ansikte mot Milos.

”Äsch det är ingen fara, bara kul med nytt folk,” säger Charlie och viftar lite med handen för att visa att det inte är någonting att bry sig om. ”Jaså? Hon har lite av en talang för det. Varför skulle du behöva spendera resten av dagen i ett träd?” Theodores kommentar har väckt Charlies nyfikenhet, ja, varför skulle någon behöva spendera en dag i ett träd?