in the darkness [prs]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > in the darkness [prs]
Användare | Inlägg |
---|---|
l’Hospial
Elev |
Kanske den gamla Andrew fanns kvar någonstans djupt därinne, men han var svår att locka fram. Miles verkade däremot lyckas med det där på något underligt vis. Det hade räckt med att de talats vid i några minuter och han hade redan börjat känna igen sig själv mer än han brukade. Annars var det enda sättet att få fram artonåringens gamla jag genom att sätta honom framför ett piano.
Däremot gled tankarna snart åt något helt annat än hur mycket både han och Miles förändrats under de senaste åren. Den nu tomma flaskan ramlade ner till golvet med en liten skräll och artonåringen stirrade ner mot sina händer med stora ögon. Varför nu och här? Han brukade inte tappa kontrollen över sin kropp på det här sättet, men det verkade som om den jämnårige pojken mittemot honom påverkade honom på mer än ett sätt. Artonåringen knät genast händerna för att dölja de alltmer kloliknande naglarna, samtidigt som han grimaserade. Helvetes jävla skit. ”Dina naglar växer också, allas naglar växer för den sakens skull”, mumlade Andrew och släppte ut ett litet gnällande läte när även ryggen började jävlas. Kotorna knakade högljutt till och han började sig med ens framåt för att försöka hålla det i styr. Reste han sig upp nu skulle han tappa allting fullständigt, så det var bättre att sitta kvar och försöka hålla i bäst han kunde. ”Kan du låsa dörren?” Bad han ynkligt, med ögonen stora som två tefat. Kanske allting skulle bli bättre om han fick ur sig bokstavligt talat allt? Lite själviskt möjligtvis, men ändå. Om Miles ändå var tillbaka och redan hade en så stor effekt på honom kunde de lika gärna ta och bli tighta igen, eller hur? Jösses, snacka om att vara snabb i svängarna. Han hade tydligen tappat förståendet helt nu. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 12 feb, 2023 13:13 |
bubbles
Elev |
Okej, så uppenbarligen håller någonting konstigt på att hända. Miles kan höra hur hans kotor knakar högt och hur han gnäller av smärta. Han har aldrig sett något liknande, det verkar vara mer än en panikattack, någonting helt nytt. Han vill muttra tillbaka att ja, allas naglar växer, men de växer fan inte så snabbt eller blir så vassa. Men det är inte rätt tillfälle att påbörja ett tjafs. När Andrew ber honom låsa dörren så kommer artonåringen snabbt upp på fötter och travar tveksamt fram till dörren och låser den. Egentligen vet han inte om han vill det, det känns som att någonting dåligt kan ske och han är orolig över att vara kvar där. Men han påminner sig själv om att den andre uppenbarligen behöver hjälp, och trots att han inte direkt tycker om honom så tänker han hjälpa till. Han är inte en person som bara skulle vända ryggen mot det och fly sin kos, nej, han tänker stanna där. Andrews ögon ser ut som två stora tefat, han ser förskräckligt rädd ut.
Miles sätter sig ner på huk framför honom och lägger försiktigt handen på hans axel, som att det på något sätt skulle trösta honom. ”Kan jag göra någonting?” Undrar han. Panikattacker kan han hantera, han vet ungefär vad han kan göra för att försöka hjälpa den som går igenom det, men det här är någonting som han aldrig har sett förut. Han har ingen aning om hur han kan hjälpa, vad han ska göra. Det högljudda knackandes och vad som nu ser ut som klor, gör honom faktiskt rädd. Jösses vad Andrew ser blek ut, rädslan verkar ta över mer för varje sekund. ”Har ingen aning om vad jag kan göra för dig.” 12 feb, 2023 14:29 |
l’Hospial
Elev |
Shit, shit, shit. Medan Miles låste dörren, tryckte Andrew tillbaka axeln som nyss hoppat ur led. Okej, det här var enkelt, han hade lyckats krångla sig ur liknande situationer innan. Artonåringen tåg några djupa andetag och rätade på ryggen, vilket tvingade även ryggkotorna att knäppas tillbaka i rätt position. Inte för att det hände ofta, det hände typ aldrig, men om och när det väl gjorde det, hade han kommit överens med sig själv att förklä det hela till en panikattack. Det var liksom det enda som var någorlunda likt, även om det inte involverade brutna ben och tänder som lossnade.
När den jämnårige eleven lade handen över axeln på honom, började Andrew äntligen lugna ner sig. I den stunden påminde han sig själv om att aldrig, aldrig någonsin, äta choklad igen. Han lutade sig tillbaka mot väggen med en suck, fortfarande med händerna knutna ”D-du behöver inte göra någonting”, försäkrade Andrew efter en lång stunds tystnad och öppnade händerna. ”Kolla, mina händer är helt normala, du såg nog i syne”, fortsatte han och öppnade händerna så att naglarna syntes, tillbaka till dess vanliga längd och form. Det fanns lite blod vid nagelbanden, men det kunde han förklara bort om den andre fick för sig att börja ställa frågor. ”Förlåt, jag vet inte vad som föll i mig.” Artonåringen kliade sig lätt i nacken, samtidigt som han fortsatte ta djupa andetag. Bra, nu trodde Miles förmodligen att han var spritt språngande galen också, inte bara dryg och otrevlig. Helt plötsligt verkade Murphys åsikt spela väldigt stor roll. Kanske det fanns någon aspekt av deras gamla vänskap som låg kvar och pyrde under ytan? Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 12 feb, 2023 21:15 |
l’Hospial
Elev |
Okej, så två saker stod klart för Andrew, vars puls inte riktigt ville lugna ner sig efter allt som nyss fortgått - Miles visste att någonting skumt precis hade hänt och han visste att det inte pågått inne i skallen på honom. Förmodligen skulle artonåringen kunna försöka övertyga den jämnårige om att han inbillat sig i en halv evighet utan att det gav någonting. Murphy hade sett någonting som inte gick att förklara med vanlig logik och tja, den något längre eleven tvivlade starkt på att han skulle släppa det inom någon snar framtid. Fan.
”Fast de är ju helt normala, så vad är egentligen problemet?” Frågade Andrew och försökte desperat att inte bli röd i ansiktet. Han hade en tendens att bli det, röd i ansiktet det ville säga. Naturligtvis inte utan anledning, utan speciellt när han ljög om någonting. För det var liksom skillnad på att bli lite rosig om kinderna och att bli knallröd, stor skillnad rättare sagt. Artonåringen tog ytterligare några djupa andetag och nickade åt frågan. Jo, han mådde helt klart bättre än när benen börjat brytas i kroppen på honom. Det var åtminstone något positivt med det hela, att han inte behövt gå igenom hela skiftningen framför en främling. Nu var Miles inte direkt någon främling, men de hade inte setts på fyra år, så han kunde lika gärna ha varit det. ”Helt ärligt skulle jag inte ha något emot en lugnande tablett, mitt hjärta kommer snart att hoppa ur bröstet på mig”, erkände han med ett litet skratt och grimaserade. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 13 feb, 2023 12:17 |
l’Hospial
Elev |
Det kändes lite elakt att få Miles att tro att han var påväg att tappa förståendet på det där sättet, men vad hade han egentligen för val? Andrew sneglade mot den jämnårige, fortfarande med kinder röda som tomater. Jaså, han mindes alltså hur det brukade vara förr, hur kompisens ansikte fick en grov rodnad över sig varenda gång han aktivt försökte ljuga om någonting. Fan, det hade varit bättre om han inte kommit ihåg just den lilla detaljen, men nu verkade det ju å andra sidan som om han faktiskt började tvivla på det han sett. Och det var inte ens konstigt i sig, det tog veckor - månader - för naglarna att växa ut efter att man klippt dem, de växte inte två centimeter bara sådär. Andrew undrade nästan vad Miles skulle ha gjort om han skiftat fullständigt. Troligen ångrat att han låst dörren, något som nästan var lät lite komiskt i artonåringens tjocka skalle. Det hade ju varit lite festligt, att låsa in sig själv på en relativt liten yta med en smått rasande varulv.
Medan Miles stod och rotade i sin väska betraktade Andrew honom under tystnad. Hade han alltid sett sådär bra ut eller var det någonting som bara hänt sådär? När tabletten sedan täcktes fram till artonåringen tog han tacksamt emot den och svalde, utan att bry sig om att svälja den med vätska. Den gled ner ändå, så det kvittade. ”Tack”, började han trevande och lutade sig tillbaka mot väggen igen, den här gången med ögonlocken slutna. ”Och vi kan väl säga såhär, du får gratis kaffe varje gång du kommer till caféet när jag har skift fram tills dess att jag har råd att ersätta den, funkar det?” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 13 feb, 2023 14:43 |
l’Hospial
Elev |
Kanske det varit dumt att ens hinta mot en möjlig vänskap mellan de två föredetta vännerna? Bråket hade tagit väldigt hårt på Andrew när det väl skett, men han kunde inte skaka känslan att det tagit ännu hårdare på Miles. De hade varit så otroligt tighta för att några dagar senare bete sig som främlingar, och värre. Artonåringen hade varit hemsk mot den jämnårige redan då, men efter att alla dessa år passerat började han inse hur dumt det varit, och ännu dummare att försöka upprätthålla hatet. Trots att de var ovänner hade Murphy stannat upp med det han höll på med och sprintat efter för att kolla läget - och sedan stannat även efter att han insett vem det var som susat förbi i korridoren. Det var beundransvärt, ärligt talat.
Även om det kändes skumt att sitta med ögonlocken slutna på det där viset, var det samtidigt väldigt praktiskt. Ögonkontakt var farliga grejer och hade man då inte ögonen öppna, riskerade man inte heller att få det. Plus att det gjorde det lättare att sakta men säkert få ner den galloperande pulsen. ”Hade inte heller tackar nej till gratis kaffe..ska jag vara helt ärlig stjäl jag så att det sprutar ur öronen på mig. Det är nog det enda positiva med att jobba som barista faktiskt, att man kan dricka precis hur mycket kaffe och sånt som man själv behagar”, mumlade Andrew, som blivit alldeles slö i kroppen efter den där tabletten. Han kände sig liksom tung, som om han vore en stor, otymplig klump utan form. Väldigt behagligt faktiskt. ”Hm? Nej, det är lugnt, jag måste ändå dra till jobbet ett tag..” Gud vilken tur han haft ändå, hade han missat stängningspasset hade han nog fått sparken. ”Men du får gärna hjälpa mig upp innan du kilar tillbaka till musikrummet eller vart du nu tänker dra.” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 13 feb, 2023 22:35 |
l’Hospial
Elev |
Av alla frågor som Miles ställt, var det frågan som var enklast att besvara - varför var det enda positiva med att jobba som barista chansen att sno kaffe? Tja, arbetstiderna var absurda, kunderna otåliga och så fick man stå där själv nittiofem procent av tiden.
”Man står själv typ hela tiden och det är sjukt jobbigt när det kommer mycket folk på en gång..man måste tänka på allt själv, typ disken, att göra kaffet, plocka fram bakverk och sallader och skit..och så är lönen väldigt dålig i jämförelse med mängden arbete”, förklarade Andrew och ryckte på axlarna. ”Men det är ett jobb och jag får i alla fall betalt, så det är väl det andra positiva utöver gratis kaffe”, fortsatte han och gjorde en grimas när han drogs upp på benen. Fan va darrig han kände sig, som om benen förvandlats till gelé. Hade han inte haft ytterligare ett pass på caféet den dagen hade han nog stannat där på golvet ett tag. ”Tack”, sade artonåringen när han tillslut var väl uppe på benen och inte svajade längre. Det hade, av någon jäkla anledning, varit lite pirrigt att ha den andres arm sådär runt midjan. Kanske han bara hunnit bli ovan vid mänsklig kontakt eller något? Hans kropp var verkligen ett mysterium dagen till ära, minst sagt. Att chokladen var hans eget fel hade han redan glömt bort totalt. ”Vill du ha en kopp kaffe nu eller något? Om du är beredd att vänta typ fem minuter på att jag hunnit byta om och så kan jag fixa något till dig..cappuccino, macchiato, americano, jag kan göra det mesta”, mumlade han och kliade sig löst i nacken. ”Annars kan du få något imorgon innan skolan.” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 14 feb, 2023 19:29 |
l’Hospial
Elev |
Hade det varit dumt att fråga om Miles ville ha kaffe? Förmodligen. Ångrade Andrew sig? Inte ett smack. Han hade på något vis lyckats hjälpa honom genom vad som kunde jämföras med en panikattack, så han var allt värd en kopp kaffe eller två. Och en vattenflaska, men den fick bli senare. Artonåringens konto var inte direkt på topp, med endast ett hundratal dollar som skulle räcka både till mat och hyra för resten av månaden. Nu stal han en del mackor och sånt som skulle slängas från caféet vid stängning, men han behövde ändå komplettera med vissa grejer. Till exempel kunde han inte leva utan jordgubbste så det var han tvungen att köpa. Samma sak gällde när det kom till frusen mango och popcorn - det gick liksom inte att överleva utan. Och för att inte tala om kött, någonting han bokstavligen var tvungen att få i sig för att inte sluta fungera fullständigt. Magen var inte densamma som den varit förr, det var en sak som var säker.
”Jag kan inte lova någonting, men jag ska försöka”, försäkrade Andrew allvarligt och nickade lätt. ”Det är nämligen väldigt lätt att råka förgifta folk när man jobbar på ett café”, fortsatte han och låste darrigt upp dörren till toaletterna. ”Vad jobbar du med, förresten?” Undrade han därefter, samtidigt som han långsamt pallrade sig mot sitt skåp för att hämta ryggsäcken och göra sig av med blocket och pennan. Historia var ett av hans sämsta ämnen så det var ingen idé att ens försöka få mer än godkänt. Anteckningarna stannade alltid i skolan, de följde aldrig med hem. Matten lade han ner lite tid på, men mest när det blev lugnt på jobbet. Så hade det i alla fall varit förr. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 14 feb, 2023 22:42 |
l’Hospial
Elev |
Med den lätta ryggsäcken slängd över axeln, vände Andrew sig mot Miles och bommade lätt med ögonen. Nej, han hade inga planer på att hosta i den andres kaffe, han tänkte inte ens den tanken när en kund var särskilt irriterande. Det var för passivt för honom, så istället brukade han stå och drömma om att kasta sig över disken som skiljde dem åt och plantera knytnäven i ansiktet på dem. Bara lite våldsamt.
”Nej, jag brukar drömma om mindre passivt aggressiva alternativ”, svarade artonåringen och frustade till. Det var lika bra att vara ärlig om de nu ändå skulle vara mer civila med varandra, någonting som mycket möjligt kunde leda till en återupptänd vänskap dem sinsemellan. Helt omöjligt var det inte. När Miles berättade vad han själv jobbade med, nickade Andrew långsamt. En klädbutik? Det lät faktiskt ganska kul, inte lika hetsigt som att stå vid kaffemaskinen och pumpa ut cappuccinos som en galning. Inte för att det var ett enklare jobb, det var bara jobbigt på ett helt annat sätt. Hade han själv haft någon talang för kläder hade han utan tvekan sökt något liknande jobb, kunderna kunde i alla fall inte stå och klaga över att deras kaffe var för varmt. De kunde kanske å andra sidan klaga på klädernas passform eller material, men det var ju ingenting Miles kunde påverka direkt. ”Det låter ganska najs faktiskt”, erkände den längre eleven och drog smått på munnen. ”Däremot har jag nog inte råd med någonting därifrån även om jag får trettio procents rabatt..skojar inte när jag säger att jag lever på gränsen, konstant”, fortsatte han och började röra sig mot de stora glasdörrarna som ledde ut från skolan. ”Om du ger mig hundra procents rabatt däremot, då kan jag nog komma och shoppa loss.” Faktumet låg i att Andrew inte hade införskaffat nya kläder på närmare ett år vid det laget, vilket betydde att mycket av det han ägde var alldeles för litet vid det laget. Även dagen till ära kunde man se hur byxorna var snäppet för korta, men han orkade inte bry sig. Han hade ändå inte råd att göra något åt saken, så vad skulle han göra? Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 15 feb, 2023 20:39 |
l’Hospial
Elev |
”Helt ärligt hade det varit konstigt om man aldrig gjorde det, en del kunder kan vara så jävla krävande och dryga”, konstaterade Andrew med en suck och skakade på huvudet. Lyckligtvis var inga av hans stammisar vidare otrevliga, men en del av dem var extremt irriterande. Kunde det ens vara gott med en karamell macchiato med tre sprut grädde och kanel på toppen? Det lät som världens mest sötsliskiga bomb. Själv gillade han svart kaffe utan mjölk. Sedan om det var varmt eller kallt spelade ingen roll, så länge det bara var vanligt, svart kaffe. Han gillade nämligen inte smaken av mjölk, plus att det spädde ut kaffet alldeles för mycket och satte sin egen smak.
Ville Andrew att Miles skulle få sparken? I början på dagen hade han nog inte haft något emot det, men nu ville han definitivt inte det. Och det där med hundra procents rabatt hade mest varit ett skämt, han förstod mycket väl att man inte kunde få sig en så bra deal. Kaffe var en sak, men kläder var något helt annat. Prisskillnaden var liksom ganska substantiell. ”Jag drev mest med dig”, påpekade artonåringen och himlade med de mörka ögonen. Solen sken utomhus och vägen bort från skolan var tom på folk. Skönt. Det hade förmodligen blivit ett jävla liv om någon fått syn på de två föredetta vännerna tillsammans igen, utan att försöka mörda varandra. ”Du behöver verkligen inte göra något sånt för mig, jag har ju faktiskt kläder att ha på mig. Visserligen är de lite små vid det här laget, men det funkar alldeles utmärkt”, sade han och drog på munnen. Han hade väldigt svårt att föreställa sig något sammanhang där han någonsin skulle kunna liknas vid en ängel. ”Hm? Åh, det ligger bara några hundra meter bort längsmed den här vägen”, svarade Andrew, efter att ha varit tyst ett tag. ”Vi är i princip redan där”, fortsatte han och pekade mot en byggnad i tegel ett hundratal meter bort. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 16 feb, 2023 10:12 |
Du får inte svara på den här tråden.