Godsrinn striith [PRS Emma07 och Vidomina]

Tor var mer än glad över att äntligen få lite egentid ihop med henne, det som han längtat efter genom hela middagen. Även om det blev kortvarig så var det värt varenda sekund, av någon outgrundlig anledning. Men det var också skönt att få komma ut i den friska luften en stund, få känna den lätta brisen i håret och få röra på benen. Få lyssna till tystnaden. Vädret var också bättre nu, molnigt men betydligt bättre än tidigare - precis som hans humör. Fast hans humör var nog mindre molnigt än himlen just nu.
"Han verkar vara en god jarl." Han hade inte hunnit umgås tillräckligt mycket med mannen för att göra en fullgod bedömning, men än så länge verkade han rättvis och med rätt tro. Han väntade nyfiket då hon började berätta mer om sig själv, ville veta allt han kunde få reda på - både av eget intresse men det var ju också just det han var där för. Ta reda på mer och få henne till deras sida. Nästan lite irriterat såg han bort emot kullen hon såg mot då något därifrån avbröt henne, men den irritationen över att hon avbrutits försvann snabbt då han förstod att de var under attack.
Spännande. Inte hade han trott att dem skulle sättas på prov såhär pass tidigt, men han klagade inte. Det skulle bli roligt att se hur de andra slogs och få visa sina egna kunskaper mer. Kanske en märklig inställning, men något annat vore väl konstigt - han var trots allt inte som de allra flesta. Han skyndade efter henne tillbaka till jarlen, och så snart de fått order om vart de skulle ta vägen skyndade han dit. Själv blev han gladeligen satt vid porten, som en av de första krigarna som skulle möta dessa fiender i tvekamp. Nyfiket undrade han vad Gerwulf hade för fiender - det var en fråga han skulle gräva mer i så snart denna sammandrabbning var över. Det visade sig ju finnas riktigt mycket att ta reda på i denna by.
Men sådant hade han inte råd att tänka på nu, när striden nästan var över dem. Så snart portarna slogs upp höjde Tor sin yxa och ropade med dem andra då de rusade mot varandra. Det var en utmaning att behärska sig - helst av allt skulle han använda sig av betydligt mer krafter, men han fick ju behålla sin image som simpel människa lite till åtminstone. Tills det var rätt tillfälle att avslöja sig, och det var inte nu. Men han slogs ändå som en vilde, delade ut yxslag åt höger och vänster och tillät några få, svaga slag komma åt honom själv också för syns skull.

I stunden försvann alla tankar på Tor som tidigare lockat och fått henne nyfiken. Istället fick Shiva fokusera och koncentrera sig. En attack. Det hade väl varit ett rykte som gått, som en spänning i luften. Att ett gäng andra vikingar närmade sig byn. Det fick en att se över axeln en extra gång innan en helt vände ryggen till. Hålla garden uppe. Inte för att de syntes. Så mycket vana och erfarenhet, som en extra natur för krigarna. Det var strider det. Redan små hade de lärt sig att fäkta ett svärd, att sikta med båge och pil. Det var inget konstigt. Mer att det förväntades av de. För att överleva och vinna så behövde de kunna hantera vapen och att kunna slåss.
Jarl Gerwulf hade vant och snabbt hanterat situationen. Som om de väntade sig en attack.
De tömde hallen snabbt för att möta sina motståndare och parkerade sig på sina platser. Shiva hade blivit ombedd att hålla sig undan. Men när hon insåg att hon skulle vara åt motsatt håll än Tor, så sa hon emot. Med tvekan, eftersom Shiva var en av de mer värdefulla i Gerwulfs ögon, så gick han med på att Shiva fick göra sällskap i fronten. Hon visste att hon skulle behöva dra sig till minnes sin tid i Krewlod. När hon slagits med svärd och yxa.
Shiva kände hur pulsen ökade när hon plockade upp yxan. Överraskad, men bekant på ett sätt. Som från en dröm.
Shiva hann inte fundera mer då portarna slagits upp framför dem och som i en kraft rusade de mot fienderna. Hon vrålade med de andra.
Först var det genom muskelminne hon stred med de andra. Högg genom luft, träffade hals och kropp. Men det gick fort. För fort. Hon skulle inte hinna med när nästa i ett sus gjorde ett slag över hennes axel, i försök att träffa halsen. Shiva skrek till och vacklade på stället för att sedan sänka sig till marken. Blod rann nerför hennes bröst, axel och rygg. Så gott hon kunde fäktades hon mot de andra med yxan i sitt grepp. Tacksam över de som kommit till hennes hjälp och slog ner fienderna.
Hon svor. Hon kunde inte hela sig här. Hon kunde inte göra sig sedd. Fel ögon skulle se. Hon skulle bli avslöjad.
Shiva svalde och tog sig upp på benen. Oturligt nog träffades hon av svärdets spets i sidan. Ännu en gång skrek hon av smärta. Hennes tidigare erfarenheter i strid hade svikit henne. Tiden i Krewlod. Allting kändes svårt. För fort. Men någon kraft tog över så att hon hann backa undan och slå undan svärdet i hennes riktning för att se hur hennes vänner attackerade motståndarna.

Tor fick säga att han var lite lätt imponerad över krigarnas skicklighet trots att de firat rejält strax innan och fått i sig en öl eller fem. Att dem slogs såhär skickligt ändå förtjänade respekt. Tor själv skulle inte påstå att ölen påverkat honom något ännu, det skulle krävas betydligt mer eller starkare saker för att lyckas med det.
I hemlighet hade han blivit lite glad då Shiva envist skulle slåss med dem vid fronten, det skulle ge honom en chans att se henne i action. Det skulle bli riktigt roligt att se vad för sorts krigare hon egentligen var. Men också oroande förstås, hans uppdrag skulle inte vara särskilt lyckat ifall hon gick och dog under hans vakt. Men han fann det oroande även på ett personligt plan, han ville inte förlora henne.
Men även deras fiender var skickliga, vilka de nu var. Minst sagt var det en spännande by han hamnat i - redan hittat en sådan spännande dam som Shiva, gått med som krigare, firat middag med jarlen och krigat för dem. Det var som en hel månad på en dag.
Shivas skrik, som lät orsakat av smärta, väckte honom ur stridens sus och dimma och fick honom att rikta blicken ditåt. Alldeles lagom för att se henne bli träffad av en svärdet igen.
"För i helvete. Far, du vet att jag inte tänker låta dig ta henne till Valhalla än. Sluta försöka." muttrade han för sig själv, inte det minsta bekymrad över att någon skulle höra. Det var knappt så något hördes över skriken och de klingande ljuden ifrån metall mot metall. Han skyndade sig bak emot henne, drog varsamt men bestämt med henne emot den bakre delen av striden där det främst var Gerwulfs män. Lade en försiktig hand emot det ena såret och mumlade något ohörbart för att hela det. Mycket väl medveten om att det skulle avslöja att han var något, att han inte bara var den simpla krigare han utgett sig för att vara. Men han kunde inte heller låta henne dö. Han mötte hennes blick igen då han helat henne.
"Det är inte din dag att resa till Valhalla." han log lite svagt innan han vände för att återvända mot striden. Förklaringar fick vänta tills senare.

Hon svor lågt när hon tog sig för sidan och upptäckte blodet på hennes hand. Kände hur det snurrade. ”Nej, sluta.”, mumlade hon. Störde sig på att det gick för dåligt. Att hon inte verkade så stark som hon först hade trott. Eller var banditerna alldeles för skickliga för de?
Shiva skulle inte komma på något svar på den frågan då hon kände någon fatta ett grepp om henne och dra henne bort från striden. Tor. ”Vad..”, sa hon, men förmådde sig inte avsluta meningen. För mycket smärta och chock verkade tagit över. Hon lät sig vila mot marken och blickade upp mot Tor när hon såg hans ansikte. Ville säga något. ”Tack.”, suckade hon. Både för att han räddat henne från striden. Men också för att han kommit till byn. För att de träffats. Något hos henne talade om att deras öden var sammanflätade. Kanske ett tecken från gudarna.
Men så gjorde han något märkligt som fick henne att överraskat spärra upp ögonen. Det skulle egentligen inte ha förvånat henne, då Shiva själv besatt sådana liknande förmågor. Men där var han, nära henne, för att hela hennes sår. ”Tor..” Hon förstod inte.
Mitt i allt språng över fält, bland alla slag och skrik förlamades hon av händelsen och låg stillsamt kvar i flera sekunder då han lämnade henne för att återgå till striden. Chockad över det som hänt.
Tack och lov för påminnelsen om verkligheten runtom, då en pil nästan träffat henne bara för att missa och borra in i marken nära hennes axel.
Med ett ryck kom Shiva upp på fötterna och tog ett nytt tag om yxan. Samlade kraft och uttalade en formel lågt för sig själv för att hela sitt sår inneifrån och ut. Det skulle inte dra till uppmärksamhet då hennes kläder hade spår av blod stänkt över sig. Och när dessutom alla andra bara hade ögonen för fienden. Hon var en av dem. Det var onödigt att behöva oroa sig. Shiva skulle inte bli avslöjad denna kväll.
Hon stormade ut efter de andra med ny styrka och kände hur vreden inom henne växte. En bekant känsla. Hon välkomnade den. Plötsligt gick det lättare att fightas.

”Hej, Tor.”, sa Loke med en djup röst då han ögnade guden bland de dödliga. ”Jag hoppades att jag skulle se dig här. Ryktet har visst nått dig också.” Han flinade brett så att de gulnade tänderna syntes.
I varsin hand höll han svärd. De var täckta av blod från Shivas vänner och jarl Gerwulfs soldater. ”Vi får höras vid efter vi tagit över byn. Jag måste vinna den här striden först.” Han gav ifrån sig ett obehagligt elakt skratt och skyndade bort från Tor, in i slaget bland de dödliga. Han visste ju vad åskguden var kapabel till och ville inte stå i skottlinjen för sitt fall.

Tor visste att han skulle bli tvungen att förklara för henne senare, berätta vem han egentligen var då striden var slut. Men det var väl ändå någonting han räknat med att få göra förr eller senare, det verkade bara bli lite tidigare än planerat. Men han var säker på vem hon var, så med det borde hon kanske inte bli alltför överväldigad av att han var en gud. Men så skull man förstås inte heller säga för mycket om den saken heller.
Väl inne i striden igen kom han snabbt på andra tankar då Loke stod framför honom. Han svor tyst för sig själv. Han visste att också Loke skulle vara ute efter Shiva, men han hade hoppats att han skulle ha haft lite mer tid på sig innan han var såhär nära.
"Loke. Varför är jag inte förvånad att du ligger bakom det här?" ropade han. Relationen till medliken var komplicerad. Han skulle inte säga att dem var renodlade fiender, verkligen inte - men Loke verkade alltid arbeta efter sin egna gömda, flexibla agenda och Tor visste aldrig riktigt om han kunde lita på att han var vän eller fiende. Det byttes alltför ofta. Just i denna gudakonflikt som växt upp var han dock än så länge på, enligt Tor, fel sida. Det måste
"Det är synd att du ställde dig på fel sida. Du vet att jag inte tänker låta dig ta byn idag." På något vis kändes det som om det var den riktiga striden här - grollet mellan Gerwulf och vem den andra jarlen än var, var egentligen oviktigt. Det här var snarare en del i deras egna konflikt, om Shiva. Men Tor tänkte inte låta det ske. Lokes framträdande hade gjort att han fått nog nu, orkade inte med den här löjliga leken längre att dölja sig. Det var Lokes område, inte Tors. Han kastade iväg yxan efter Loke, medveten om att han med största sannolikhet inte skulle träffa men det var värt ett försök. Han öppnade handen igen för att kalla tillbaka Mjölner, men lät den nu komma tillbaka i sin rätta form som hammaren. Mycket, mycket bättre - även om det var samma vapen, kändes det inte alls lika bra när den var i yx-form. Han orkade inte spela längre, utan släppte istället loss allt det där och slogs som sig själv - brydde sig inte om att det avslöjades för Gerwulf och de andra. Det var ingen poäng att spela längre.
Vädret slog även det om fort, åskan kom med en gång. Han nöjde sig med ett lätt regn utöver åskan, ville inte ställa till det för mycket för de andra krigarna.
Han höjde hammaren för att låta blixten slå ner i denna, och sedan i ett snabbt drag snurra runt och slå en av Lokes män rejält i huvudet så det knastrade till och mannen föll ihop på marken. Han kastade iväg den ostoppbara hammaren igen efter två andra män, som också de föll döda ihop efter att ha blivit träffade i bröstet av den och kallade sedan tillbaka Mjölner till sin hand. Hammaren knastrade lätt av de blixtar som tycktes spraka i och runt den.

”Vem säger att jag är här för att ta byn?”, hann Loke ropa tillbaka till åskguden då han skyndade sig undan för att undvika hammaren. Han försvann bland de andra i slagsmålet. Som i en dans av strid. Han skicklig med svärden. Det var lätt att hålla tempot uppe. En sväng med bladet åt ett håll för att hugga halsen utav en av Gerwulfs. Och sedan ett slag mot en annan för att hugga genom mage och rygg. Loke var inte rädd. Det var ett spel för honom. En lek kanske till och med. Han lekte med vad han ville och struntade totalt i konsekvenserna. Brydde sig bara om att få gå efter det som gladde honom.
Shiva hade dock under tiden det kämpigt. Till hennes lättnad klarade hon av mycket mer än vad hon trodde. Nog hade hennes tid i Krewlod satt sina spår. Och det var hon tacksam för, men sanningen var också att det varit längesedan. Det räckte bara till viss del.
Den här gången blev hon påhoppad bakifrån och ramlade till marken, nedbrottad. Shiva fäktade febrilt i för att försöka ta sig loss. Lyckligtvis träffade hennes yxas blad benet på mannen så han ylade av jämmer. Men så rullade han över så Shiva så att hon låg tryckt mot marken under honom. Hon vred och försökte att vända sig i hans grepp.
Mannen böjde sig över henne med ett obehagligt skratt. Hans andedräkt var vidrig.
Hon förstod vad som höll på att hända då han lyfte på hennes kjol. Shiva var nära till besegrad då mannen plötsligt kollapsade i en hög ovanpå henne. Hon hostade. Han var tung.
Men så gick det fort. ”Kom här.”, sa en röst och hon kände hur någon slet henne upp från marken. Hennes räddare. ”Kalla mig Loke.”, sa han när deras blickar möttes.
Shiva visste tillräckligt att inte lita på främlingen. Och ännu mer tvivlade hon på hennes räddare om det faktiskt var Loke. ”I helvete heller!”, fnös hon och gjorde ett försök att springa därifrån. Men Loke var för stark och hindrade hennes språng genom att hålla fast hennes arm.
Han plockade upp Shiva och kastade henne över sin axel. Shiva skrek. ”Nej! Släpp mig! Släpp sa jag!”

Ljudet av Shivas rop på hjälp väckte upp Tor lite ifrån striden igen, och han snurrade något varv på jakt efter henne innan han fick se henne längre bort över Lokes axel. Fan också. Han hade hoppats att Loke skulle nöja sig med bara skrämmas nu och faktiskt inte fysiskt ta henne. Tänk vad rollerna var ombytta - Tor brukade vara den som slogs och Loke den som talade, men det var en härlig omväxling på nåt vis. Han svor tyst till igen och stegade fram emot de båda.
"Loke! Släpp henne." vrålade han ut, ändå självsäker på att han var den bättre utav gudarna i strid. Så länge Loke höll sig till ärliga knep, men det vore kanske för mycket att hoppas på. Han snurrade Mjölner några varv i handen på vägen dit, och strax innan han kastade iväg den slog blixten ner i hammaren med en hög smäll. Sekunden efter kastade han iväg den emot Lokes bröst, i hopp om att kunna slå bort honom ifrån Shiva. Han hade inte tagit sig igenom allt det här bara för att förlora henne nu, det gick helt enkelt inte för sig. Han representerade sin far här och tänkte inte göra honom besviken. Men inte heller ville han förlora henne, han hade fäst sig alldeles för mycket vid henne vid det här laget. Ville tillbringa alltmer tid med henne, något som han dock aldrig skulle erkänna för Loke - skulle guden höra att han gått och möjligtvis kärat ner sig i en halvgud skulle han få höra det i all evighet.

Loke var påväg därifrån med Shiva då Tor hade ställt sig i vägen för honom.
”Du trodde väl inte att jag skulle låta dig sköta problemen? Alla vet väl att det är jag som är problemlösaren av oss två.” Han syftade på obalansen som Shiva, bara genom hennes existens, hade skapat. De gav onödiga konsekvenser för gudarna och folket som dyrkade dem. Men som på något sätt blivit bortförklarad som något annat.
”Dessutom så..-” Längre än så hann Loke inte då han träffades över bröstet av Mjölner. Han tappade balansen så att Shiva föll ur hans grepp. Hon landade på marken och träffade huvudet så att hon föll medvetslös. Loke märkte det inte.
Han jämrade sig över smärtan på bröstet och tog sig upp på knäna. ”Vad håller du på med, Tor? Du vet ju.. Du vet ju.. varför vi båda är här.”, väste han och spottade. Det sved. ”Du behövde inte ta i så hårt.”, muttrade han och kom upp på benen. Han plockade upp ett av svärden och vägde den i sin hand.
”Nåja. Jag har sett tillräckligt.”, grymtade han över den bultande smärtan. Irriterad över att det slagit så hårt och på så sätt fått honom besegrad.
Loke gav Tor en sista blick och backade sedan därifrån för att sedan fly åt motsatt håll. ”Reträtt! Reträtt!”, vrålade han över vimlet av slagsmål. Vikingarna hörde honom, och hans jarl med. De tog hans exempel och ekade orden för att sedan fly från byn. De var besegrade.

"Åh, du vet mycket väl att du bara multiplicerar problemen." mullrade Tor tillbaka åt honom, även om det inte var helt sant. Det hade faktiskt funnits tillfällen då Loke löst problemen åt gudarna också, bara att man aldrig riktigt visste vilket av det som var hans mening. Som den där gången Tor hade lyckats röra väck Mjölner, men Loke senare gått och berättat för alla exakt hur det gått till. Normalt sett var inte Tor långsint men det där var han ändå lite lätt irriterad på ännu efter att den andre guden förödmjukat honom på det viset.
Då Loke var på benen igen kunde Tor inte låta bli att skratta lite igen.
"Vadå, jag trodde att du skulle ta över byn idag? Tänker du inte ens göra det till en utmaning?" flinade han lite lätt retsamt tillbaka, men inte utan att kasta några oroliga blickar bort emot Shiva under tiden. Hon tycktes vara medvetslös, men Tor hade svårt att se hur illa det verkade vara. Han lyfte handen för att ta emot Mjölner igen då hammaren återvände.
Då han vände därifrån med sina män skyndade Tor fram till Shiva igen, orolig för henne.
"Kom igen, vakna." bad han muttrandes då han ställde sig på knä bredvid henne. lade en hand över hennes panna i hopp om att kunna hela henne till att vakna, också väl medveten att han nog inte hade mycket tid förrän Gerwulf skulle vilja tala med honom nu när de andra försvunnit och de visste vem han var.

Shiva blinkade några gånger innan hon öppnade ögonen helt för att möta Tors blick. Tillbaka till medvetandet. ”Tor.”, sa hon en aning förvånad. För hon mindes inte hur hon hade fallit till marken. Bara Lokes obehagliga flin innan han plockat upp henne. ”Vem var..”, började hon, men slogs av en annan, mer laddad fråga. Vem var Tor?
Som fragment mindes hon hur han först helat henne för att sedan brista ut i slagsmål med åska och dunder. Med.. ”Mjölner.”, sa hon sedan och såg chockat mot honom. ”Tor. Det är du. Du är här.” Hon insåg att hon nog lät som en fåne och satte sig besvärat upp. Hon skulle hela sig själv, men något hindrade henne. Eller snarare någon.
Bara en bit ifrån de stod de. I täten jarl Gerwulf. Täckta i smuts och blod, i söndrade kläder och blöta efter ovädret. De alla var chockade.
”Jarl Gerwulf..!” Shiva kände sig osäker. Hur mycket hade han sett? Förmodligen tillräckligt med tanke på den min som speglades i hans ansikte.
Gerwulf tog några steg närmare. ”Det är du. Tor. Jag såg. Jag såg hur du svingade.. Mjölner.. Åskan.” Han verkade tappa fattningen.
Att vara såhär nära Tor gjorde honom överväldigad. Han visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Jarlen dyrkade gudarna och tyckte sig leva genom de. Han var skyldig de allt och skulle ge sitt liv för de.
Men hans ord förvånade Shiva.
Jarl Gerwulf öppnade munnen för att tala. ”Varför har du kommit?”