Huset Bloodthorn

Kapitel 8:


Det gick ett mumlande bland de andra klanmedlemmarna innan Vincent såg upp från Rhiannons ansikte.
”Är... är du säker på det här far? Är det verkligen hon?” Vincent höll Rhiannon tätt intill kroppen ifall någon skulle få för sig att ta henne ifrån honom.
”Ja jag är så säker jag kan bli Vincent. Hon är den vi söker efter.” Han placerade en hand på stenbordet och hans fingrar rörde vid de uråldriga markeringarna.
”Vi letar fortfarande efter tiaran samt halsbandet. Jag saknar även någraa örter till teet hon måste dricka.” Han blickade mot Rhiannon som verkade ha somnat i Vincents famn, omedveten om vad som hände just nu i detta rum.
”Resten av föremålen är i säkert förvar här i slottet.” Det både nickades och hummandes innan Vincent såg ner på Rhiannon.
”Så du vill att jag lämnar henne här? Så att hon är i säkert förvar?” Frågade han och strök nästan kärleksfullt bort en hårslinga från hennes ansikte. Hennes läppar hade glidit smått isär och Vincent var tvungen att slita blicken från hennes ansikte.
”Jag tror hon skulle hata att tillbringa en längre tid här.” Han bredde ut armarna för att visa rummet.
Inombords suckade Vincent ut lättat och lättade lite på greppet om Rhiannon och tittade till såret som hade slutat att blöda.
”Vet ni på ett ungefär vart föremålen befinner sig?” Wilhelm såg på de andra innan han fortsatte.
”För blodmånen är väl om ett halvår? Det är då vi behöver alla föremål om jag inte misstar mig.”
Fadern nickade och knäppte sina händer.
”Sedan har vi en annan sak att ta upp.” Han lutade sig över bordet en aning innan han fortsatte.
”Många av farmarna och slavhusen är i så dåligt skick att människorna dör alldeles för fort. Blodet och köttet från farmarna är inte som det var en gång i tiden. Slavhusen har nu mer sjuka än friska människor. Det måste bli ett stopp på det.”
Ett kvidande kom från Rhiannon och fick alla att vända blicken mot henne och Vincent såg upp.
”Jag kanske ska ta henne till sovrummet.” Sa han medan han höll henne fortfarande i famnen. Han sneglade frågande på sin far som skakade på huvudet.
”Det här mötet är viktigare. Trots att hon är den sovande gudinnan Vincent. ” Han gav honom en kall blick innan han slöt ögonen för att samla sig.
”Det vi borde göra är att lägga mer pengar på farmarna och slavhusen. Med hjälp av den sovande gudinnan kommer det att vända sig.” Han såg på klanen.
”Ni kommer att ha full kontroll i fyra städer i omkrets. Se till att anställa rediga varelser. Då kan vi redan se resultat inom någon månad. Skicka dit någon häxa för att bota de sjuka.”
Rhiannon kved igen och denna gång öppnades hennes ögon en aning och hon försökte sätta sig upp men Vincent skakade på huvudet.
”Har du ont?” frågade han tyst och såg upp på Charlotte som satt mitt emot honom innan han såg ner igen.
”Lite.” viskade hon och drog handen mot nacken.
”Det ömmar.” Hon slöt ögonen och suckade tyst innan hon återigen föll i sömn. Sakta strök Vincent hennes kind medan han såg på sina klanmedlemmar och sedan mot mannen de kallade far.

Mötet hade slutat och Vincent satte ner Rhiannon i sittande ställning medan en kvinnlig tjänare hjälpte att snöra upp klänningen. När den väl var av stoppade han ner Rhiannon och baddade hennes panna som hade blivit varm och såg mot kvinnan.
”Kan du göra te åt henne? Det där teet som ni dricker när vampyrer har bitit er.” Han slog sig ner på sängkanten.
”Självklart Lord Bloodthorn. Jag kan även hämta något ätbart om det skulle uppskattas av henne.” Vincent kunde inte låta bli att dra på munnen innan han nickade.
”Jag tror det är lite sent att äta men teet är nog viktigt att få i henne.” Kvinnan neg innan hon försvann ut från rummet och lämnade Vincent med Rhiannon.
Han kunde se hennes bröstkorg höjas och sänkas där han satt i det svaga dunklet innan han tog sig upp. Han gick fram till eldstaden för att kasta in några vedbitar innan han återvände till sängen.
Hur skulle hon ta nyheten? Skulle hon bli arg eller bli tystare än någonsin? Vincent fick ett smärtsamt ansiktsuttryck när han smekte hennes kind försiktigt.
Det knackade på dörren och Vincent rycktes från tankarna. Förtrollningen Rhiannon hade över honom hade brutits.
Snabbt var han vid dörren för att öppna den och där stod samma kvinna som hjälpt Rhiannon av med klänningen med en bricka i händerna. Det doftade kryddigt och han flyttade sig från dörren för att släppa in kvinnan.
Utan att säga något gick hon mot sängen och placerade brickan på bordet intill sängen och vände sig om.
”Tack det var vänligt av er.” Vincent nickade mot brickan innan han såg mot Rhiannon.
”Om hon blir hungrig mitt i natten. Kan ni ordna med något ätbart då?” Frågade han och kvinnan gav honom ett försiktigt leende och nickade.
”Ja det är bara att kalla på oss. Det ska inte vara några problem. Om hon fryser så kan vi hämta filtar och mera ved.” Hon neg för honom och satte händerna framför sig.
”Var det något mer ni önskade lord Bloodthorn?” Frågade hon med en len röst och Vincent skakade på huvudet.
”Nej det är bra. Ni kan gå.”
När kvinnan hade lämnat dem, Vincent hade både stängt och låst dörren hade han slagit sig ner vid Rhiannons sida. Försiktigt rörda han vid hennes axel och böjde sig framåt.
”Rhiannon?” Viskade han och återigen lät han sina fingrar snudda vid hennes varma kind. Hon kved till innan hon sakta öppnade ögonen och drog täcket närmare sig.
”Ja min lord?” Hon viskade trött och blinkade till innan hon gäspade stort. Vincent hjälpte varsamt henne upp i en sittande ställning och gav henne tekoppen.
”Du behöver dricka det här.” Han kände sig skyldig på något vis för att han hade tagit med henne hit.
Försiktigt tog Rhiannon emot koppen och satte den mot läpparna.
”Det luktar underbart.” Viskade hon tyst innan hon drack sakta. Det knäppte till från brasan och Rhiannon sänkte koppen när den var tom. Blicken hade en glasartad trötthet och Vincent tog försiktigt kommen från henne.
”Så nu kan du lägga dig igen.” Han log och nickade uppmuntrande till henne.
”Gick mötet bra?” Rhiannon gäspade stort innan hon lade sig ner och såg på honom. Tyst studerade Vincent henne och gav henne ett leende. Han kunde inte berätta om vem hon var nu. Trots att hon var hans tjänare hade hon blivit mer än så på bara några dagar.
”Mötet gick bra. Det var mest tråkiga saker. Du skulle inte ha gillat det.” Han reste sig och pekade på soffan.
”Jag är där om du behöver mig. Men försök nu att sova. Teet fungerar som medicin som du vet så du kommer må bättre mycket fortare nu. Sov så gott Rhiannon.” Det sista viskade han innan han vände henne ryggen för att gå till soffan för att sjunka ner i den. Den boken han hade läst för henne låg på bordet så han sträckte sig fram och plockade upp den för att sedan läsa den.

Natten hade övergått till morgon och Vincent lade ifrån sig boken för att väcka Rhiannon. Han tog sig fram till sängen, som natten innan slog han sig ner och smekte hennes kind ömt.
”Rhiannon det är dags att vakna. Det kommer att vara frukost.” Viskade han och såg hur Rhiannon slog upp sina ögon.
”Godmorgon Rhiannon.” Han drog sig tillbaka så att hon kunde sätta sig upp. Hon log och sträckte på sig och ett knäppande hördes från hennes rygg.
”God morgon lord Bloodthorn.” Hon hajade till och såg mot sängen och såg sedan på honom med handen för munnen.
”Jag sov väl inte i den här sängen?” Frågade hon och hennes blick var skrämd.
”Shhh lugna dig.” Vincent höll upp sina händer för att visa att hon skulle ta det lugnt.
”Rhiannon du sov i sängen och du verkade sova riktigt gott.” Han skrattade till när han reste sig upp.
”Det är ingen fara eftersom jag inte kan sova som en människa så sängen kom till användning denna gång.” Han log svagt innan han vände sig mot ett snöre som hängde på väggen och drog tre gånger.
”Jag hoppas att du är hungrig.” Sa han med ett leende, gick mot soffan igen och slog sig ner.
Nog var hon hungrig, snarare utsvulten. Rhiannon blev alltid hungrig när Vincent hade druckit från henne. Tanken på att hans läppar hade varit mot hennes hals fick henne att rodna kraftigt och satte händerna snabbt för ansiktet.
”Mår du inte bra Rhiannon? Du kanske ska vara i sängen idag?” Vincent hade vänt sig mot henne och rest sig upp. Orolig för hennes hälsa gick han fram och tog ett löst tag om hennes handleder innan han försiktigt drog bort dem från hennes ansikte.
Deras blickar möttes och Rhiannon var snabb att se bort fortfarande med blossande kinder men nu med hjärtat som bultade hårdare.
”Jag mår bra min kord. Oroa er inte för mig.” Han hann inte säga något innan det knackade på dörren och en röst hördes utanför.
”Lord Bloodthorn. Ni hade kallat?” Vincent harklade sig och släppte taget om Rhiannons händer för att räta på sig.
”Det stämmer kom in.” Dörren öppnades och samma kvinna som kvällen innan steg in i rummet.
”Godmorgon miss.” Hon neg inför Vincent och knäppte händerna framför sig.
”Vad kan jag göra för er denna gång?” Hon log ytterst försiktigt och inväntade vad han hade att säga.
”Kan du hjälpa henne att komma i klänningen? Jag.....” Vincent såg bort för att sedan harkla till.
”Det är inte min uppgift och ni gör det så bra trots allt.”
Kvinnan kunde inte låta bli att le och tog ett steg mot sängen.
”Det ska bli ett rent nöje. Kom här miss så ska jag hjälpa dig. Mår du bättre?”
Rhiannon klev ur sängen, fattade tag om kvinnans hand och nickade svagt.
”Ja trots febern från bettet så mår jag bättre.” Hon vände på huvudet och såg Vincent stå vid det stora fönstret. Han hade ryggen vänd mot henne och han kunde inte se hennes oro. Varför kände hon denna oro för? Var det för att hon var här i slottet? Eller var det för Vincents relation med hans far? Hon suckade tungt innan hon klev upp på pallen för att få på sig klänningen.

”Då var jag klar här.” Kvinnan neg för Rhiannon och hjälpte henne ner för pallen.
Vincent hade stått vid fönstret under hela tiden men nu vände han sig om och log mot Rhiannon. Hon var lika vacker som natten innan om inte vackrare nu när solen gav hennes hår en glödande nyans. Han tog sig fram till henne, fattade tag om hennes ena hand för att lyfta den till sina läppar och försiktigt kysste han den.
”Låt oss gå då. Vi kan inte låta dig vara hungrig.” Utan att släppa taget om hennes hand började han gå med hennes hand i sin.
”Ikväll blir det en festmåltid så som igår men efter maten kommer det att vara dans...” Han såg ner på Rhiannon när de gick längst korridoren. Hon sa inget på ett tag men när de hade nått trappan svalde hon och blickade upp mot honom.
”Om du är där vid min sida. Jag känner mig....” Hon letade efter ordet och bet sig lite i underläppen innan hon såg på honom.
”Trygg. Du gör mig trygg min lord...” Rhiannon vände bort ansiktet och blev smått röd om kinderna igen och denna gång såg Vincent. Han kunde inte låta bli att le och vände sig mot trappan igen.
”Låt oss gå ner för att äta. De andra väntar säkert redan på oss.”

Han hade haft rätt, han och Rhiannon var de sista att komma till matsalen. Han gick fram till bordet, drog ut en stol till Rhiannon och sköt in den när hon hade slagit sig ner.
”Har ni sovit det gått?” Det var Louis som hade ställt frågan och han log mot Rhiannon.
”Du såg så fridfull när du sov i Vincents armar igår kväll.” Fortsatte han och skrattade till men när han såg Vincent skakade han saktade på huvudet.
Rhiannon såg förskräckt upp och hennes ansikte fick en kraftig rodnad.
”J-j-j-jag g-gjorde vad?” Hon flackade med blicken från Vincent till Louis innan hon kände Vincent ta tag i hennes hand.
”Jag höll i dig under mötet Rhiannon. Jag kunde inte låta dig ligga på varken golvet eller stenbordet.” sa han lugnt och drog med tummen över hennes hand i ett försök att lugna ner henne.
Louis höjde händerna i ett försvar att lugna ner henne och såg mot Charlotte som satt vid hans sida. Hon log och nickade mot Rhiannon som verkade ha lugnat ner sig lite.
”Du måste ha blivit så trött av fars bett att du somnade. Det såg så fridfullt ut.” Vincent släppte försiktigt taget om hennes han och tog istället tag om ett glas som var fyllt med blod.
Rhiannon log mot henne innan hon sträckte sig efter en tallrik med äggröra och någon som liknade skinka och såg storögt på maten.
”Det här ser så gott ut.” Viskade hon tyst innan hon stoppade skeden i munnen och slöt njutningsfullt ögonen.

Frukosten hade fungerat och Rhiannon såg nu piggare samt friskare ut så Vincent kunde pusta ut en aning. På bara några dagar hade hans odödliga liv ställts upp och ner av Rhiannons närhet trots att han hade haft henne i sin ägo i flera år.
Alla klanmedlemmar hade samlats i det stora biblioteket och Vincent satt i en soffa med Rhiannon vid sig.
De hade gått över till att tala latin så att hon inte skulle förstå.
”Har du sagt något? Om vad hon är?” Wilhelm såg menande på Vincent som skakade på huvudet.
”Nej det har jag inte. Jag vet inte hur jag ska göra.” Han fick något plågsamt i ögonen och en kvinna skakade på huvudet.
”Vincent har du blivit blödig för en människa?” Kvinnan vars namn var Lily fnyste till och skakade så hennes röda lockiga hår flög omkring henne.
”Det är klart att han har. Ser du inte hur försiktig han är med henne? Det ä rätt vackert om du tänker på det.” Det var Charlotte som hade sänkt boken och såg på Louis som nickade instämmande.
”Jag vet inte hur ceremonin ens ska gå till så hur ska jag förklara det för henne?” Han såg på Rhiannon som hade en stickning i händerna och läpparna pryddes av ett leende.
”Hon är den sovande gudinnan. Far kommer kanske tala med henne?” William hade hakan i handen och såg rätt uttråkad ut medan han kvävde en gäspning med sin fria.
”Lord Bloodthorn...” Alla med lord som titel såg mot Rhiannon som hade slutat att sticka men hon hade vänt sin blick mot Vincent.
”Det ser så vackert ut i trädgården. Kan jag få gå dit?” Frågade hon försiktigt medan hennes blick var fäst på honom. Även hennes sätt att tala med honom hade förändrats och Vincent kunde inte sluta se in i hennes ögon.
”Jag ska se om jag hittar någon som kan gå med dig. Jag måste sitta här och prata.” Förklarade han tyst för att sedan placera en kall hand mot hennes kind.
”Men om du börjar frysa eller må dåligt så kommer du in igen. Lovar du mig det?” Han lät nu en aning hård men det var bara för att få henne att förstå att hon inte skulle sätta sin hälsa i fara.
Först så tvekade Rhiannon innan hon nickade som svar och reste sig försiktigt.
”Jag lovar att ifall jag börjar frysa eller må dåligt så kommer jag in igen. Du har mitt ord Lord Bloodthorn.” Hon gick mot dörrarna som skulle leda ut till hallen.
När hon hade kommit halvvägs så slogs de båda dörrarna upp och där stod han, far och iakttog dem alla. När han såg Rhiannon så log han och nickade.
”Ska ni gå miss?” sa han med nu en lugn och en vänligare ton som Vincent inte alls gillade.
”Jag ska få se den vackra trädgården. Så jag ska gå ut. Jag ska bara hitta någon som kan gå med mig.” Hon bet sig i läppen när han sträckte ut sin hand mot henne.
”Då kan jag vara ditt sällskap. Allt för att min hedersgäst ska må bra.” Ett leende spred sig på hans läppar och Vincents leende försvann. Detta kunde bara sluta illa.

Åh, nej. Hon som ville se den vackra trädgården och nu ska far gå med henne … kanske Vincent kan följa efter dem? De andra har redan förstått att han har känslor för Rhiannon. Nu är det solklart! Redan vid meningen:

Hennes läppar hade glidit smått isär och Vincent var tvungen att slita blicken från hennes ansikte.

Där tänkte jag att nu är det uppenbart. Precis som att hon har känslor för honom:

Tanken på att hans läppar hade varit mot hennes hals fick henne att rodna kraftigt och satte händerna snabbt för ansiktet.

Nu får vi se vad det innebär att hon är den sovande gudinnan. Kanske kan det förbättra hennes status? Underlätta för henne att leva med vampyrerna?

Lika trollbindande skrivet som alltid!

Kapitel 9:


Det blev tyst i hela biblioteket när blickarna riktades mot Rhiannon och deras far. Försiktigt tog Rhiannon ett steg tillbaka och såg över axeln till Vincent med en oro i blicken. Han besvarade blicken. Även han verkade oroad.
”Åh ja ska inte göra dig illa Rhiannon.” Hon kände en hand på sin axel och hon ryckte till och vred huvudet så hon såg på mannen som stod framför henne. Om hon skulle ångra sig och säga att hon inte ville gå ut. Skulle han bli arg? Skulle han döda henne? Hon såg sig själv ligga på golvet nästan urdrucken med mannen stående över sig.
Hennes underläpp hade börjat darra som om hon var nära till gråten och han log nu igen.
”Jag lovar att jag inte ska skada dig. Jag ska bara visa dig trädgården. Inget mer Rhiannon.” Han hade släppt taget om hennes axel och synade henne där hon stod.
”Vill du fortfarande gå ut?” Rhiannon vände sig mot Vincent igen och hon försökte tyda hans ansikte. Hon kunde inte tyda honom så hon nickade innan hon återigen vände sig om.
”Ja jag vill fortfarande gå ut.” Leendet kom tillbaka till hans ansikte och han sträckte fram sin arm så att hon kunde ta tag i den.
”Låt oss gå då.” Sa han och försiktigt tog Rhiannon tag om hans arm innan de lämnade biblioteket.
Så fort dörren hade stängts så reste sig Vincent sig upp ur soffan och gick mot ett av de stora fönstren som hade översyn av den stora trädgården.
Charlotte hade kommit upp vid hans sida och såg oroad ut.
”Han har gett henne ett löfte. Han kommer inte att skada henne.” Hon såg lika oroad ut och lade sin hand över hans.
”Jag vet att han sa det...” Vincent knep ihop ögonen innan han vred huvudet mot hennes håll. Tankarna på vad han skulle säga skrämde Vincent och han ville helst springa efter dem. Till Rhiannon för att skydda henne.


”Är du redo?” Mannen såg på Rhiannon som såg upp mot honom och nickade sakta. När dörren öppnades så kände hon en kall vind som drog in i hallen och hon tog ett steg tillbaka.
”Oj vad kallt det var. Det så varmare ut från fönstret.” Snabbt stängde han dörren och slöt ögonen. Snart hade en kvinna kommit med en mantel i armarna och räckte den mot Rhiannon.
”Varsågod lady Rhiannon.” Hon stirrade på kvinnan som höll i manteln. Hade hon sagt lady? Rhiannon sträckte försiktigt fram händerna och tog emot manteln från kvinnan. Den var mjuk mot hennes händer, mjukare än de hon själv ägde.
”Tack så mycket.” Rhiannon trädde manteln över axlarna och märkte först nu av pälsen som prydde huvan. Tveksamt såg hon mot kvinnan och sedan mannen.
”Se inte så orolig ut.” Han gick fram mot henne och log ett leende mot henne.
”Det är en gåva från mig.” Rhiannon bet sig i sin underläpp och tvekade med kedjan i sin ena hand.
”Låt mig hjälpa sig.” Rhiannon släppte kedjan och snart rätade han på sig.
”Nu ska du inte frysa tror jag.” Han öppnade dörren igen och för att hålla ut sin arm mot henne. Försiktigt lade hon sin hand mot hans arm och de gick ut tillsammans.
Under färden till trädgården var hon tyst men hennes hjärta slog hårt så att hon kände sig yr.

”Den är så vacker. Synd att alla blommor är döda.” Rhiannon släppte taget om mannens arm och gick fram till en rosenbuske som hade dött. Försiktigt sträckte hon fram en hand och vidrörde en av de torkade blommorna.
”Det är verkligen synd.” Mannen gick efter och lade en hand mot hennes axel. Så lätt det skulle vara att få henne att lita på honom.
”Kanske nästa år?” Han gav henne ett leende när hon vände sig mot honom. Hon tvekade innan hon nickade sakta.
”Om jag får för lord Bloodthorn.” sa hon och vred blicken mot slottet och såg sedan mot mannen igen. Hur skulle hon bete sig? Hon var trots allt en tjänare och ingen lady. Hon hade ingen aning om hur hon skulle bete sig eller tala för den delen.
Ett bullrande skratt fick henne att backa.
”Åh jag tror du kan. ” Han tog hennes hand i ett försiktigt grepp och började leda henne längre in i trädgården.
De gick längre in i trädgården och Rhiannon sneglade mot mannen och försiktigt fuktade hon läpparna.
”Ursäkta om jag frågar.” Började hon men ångrade sig genast. Hur skulle hon formulera sig? Var detta ens något hon fick fråga?
”Jag vet inte hur jag ska säga det här....” Började hon och hennes röst var nästan till en viskning men han hade hört det.
”Låt mig höra. Du kan inte ställa någon dum fråga.” Att spela snäll gjorde honom kräkfärdig men han log istället mot henne. Allt för att få henne trygg i hans närhet.
”Jag vet bara att lord Bloodthorn kallar er far. Ska jag göra det med?” Hon drog sig snabbt undan och sänkte huvudet i skam men hörde snart ett bullrande skratt.
”Åh min flicka! Inte ska du behöva skämmas för en sådan fråga. ” Han skakade sakta på huvudet innan han log vänligt mot henne.
”Det är rätt att de kallar mig för för jag är det för dem. Jag skapade dem. Mina tjänare tilltalar mig ers höghet.” Han såg på henne innan han tog hennes hand.
”Men ni är varken min skapelse eller min tjänare så inget av detta gäller dig. Mitt namn är Anwir.” ”Anwir....” Hon smakade på namnet och såg upp mot slottet.
”Kan jag få säga sir Anwir?” Frågade hon och återigen hörde hon hans skratt.
”Om Det gör dig lättare till sinnet så kan du säga så.” sa han och nickade mot trädgården.
”Vill du fortsätta att se eller ska vi gå in igen?” Han stod lugnt och inväntade svaret med en lugn blick vilandes på henne.
”Vi kan vara ute en stund till.” Hon såg på Anwir och gav honom ett svagt leende trots att hon egentligen var livrädd. Försiktigt började hon att gå längre in i trädgården och bakom en stor buske fann hon en gazebo med glasfönster.
”Åh!” Utbrast hon och tog några steg närmare men stannade upp för att se på Anwir.
”Kan jag?” Hon höjde sin hand och pekade mot byggnaden. Anwir nickade och gick fram till henne och lade en hand om hennes rygg.
”Vi kan sätta oss där och vila. Du kan få något drickbart hit om du så nu önskar Rhiannon.”
Han sänkte handen, gick förbi henne för att ta ner nyckeln som hängde precis intill dörren.
Rhiannon var framme när Anwir låste upp dörren och öppnade den.
”Efter er.” sa han och höll upp dörren åt henne. Rhiannon tog ett tvekande steg innan hon stannade upp på tröskeln för att sedan vrida huvudet mot honom.
”Kommer du...?” Hon pekade mot sin nacke och såg genast oroad ut men Anwir skakade nekande på huvudet.
”Jag lovade både dig och Vincent att jag inte skulle skada dig. Jag kommer inte att bita dig.” Lovade han och nickade mot en av de två sofforna.
Försiktigt gick hon fram och slog sig ner och såg sig nyfiket om i rummet. Det var ljust ed alla fönster. Men ljuset gjorde så att huvudet värkte och hon knep ihop ögonen hårt.
”Mår ni inte bra Rhiannon?” Frågade han och stängde dörren för att hålla kylan ute innan han gick fram till soffan.
”Det är rätt ljust. Jag är inte så van vid det här ljuset så det sticker bara lite i ögonen.” Förklarade hon och öppnade sakta ögonen för att sänka blicken mot sina knän.
Utan att säga något gick han mot de fönsterna som släppte in mest ljus och drog för med tjocka gardiner och lämnade hälften fria.
”Är det här bättre?” Frågade han och vände sig om mot Rhiannon som hade höjt huvudet.
”Det känns redan bättre. Tack så mycket sir Anwir.” Rhiannon log svagt och lutade sig tillbaka i soffan.
Anwir slog sig ner i soffan mittemot och knäppte sia händer.
”Är ni hungrig?” Rhiannon öppnade ögonen och såg på honom där han satt. Nog var hon hungrig och törstig med.
”Jag är hungrig men jag skulle kunna vänta med maten. Men jag är väldigt törstig så något att dricka skulle sitta gott. Om jag kan få te skulle jag bli glad.” Anwir nickade bara åt det hon hade sagt och lutade sig sedan tillbaka.
”De kommer med te åt dig.” Hon såg på honom och såg sedan över axeln. Undrade vad Vincent gjorde i detta nu. Var han orolig för henne?

Hon hade lyssnat på när Anwir hade berättat om den gamla tiden, då man trodde på mer än en gud oc Rhiannon lyssnade fascinerat på. Teet hade kommit och hon kupade händerna om den rykande koppen.
”Kan du inte berätta mera?” Frågade hon och förde koppen mot läpparna.
Anwir log när han såg på henne. Hon verkade lita på honom mer och mer vilket var bra. Att ha henne rädd skulle bara försvåra för alla inför ceremonin.
”Din önskan är min lag Rhiannon.” Han gav henne ett nytt leende och lutade sig frammåt.
”Något romantiskt kanske skulle göra damen glad?” En rodnad bredde sig ut i hennes ansikte och hon satte snabbt ner koppen på bordet. Anwir kunde inte låta bli att skratta när han drog fram sin näsduk ur innerfickan och sträckte den mot Rhiannon.
”Jag ber om ursäkt Rhiannon. Det var inte min mening att få dig att rodna.”
Rhiannon tog näsduken från honom, torkade sig om munnen och inspekterade ifall hon spillt på klänningen vilket hon lyckligt vis inte hade gjort.
”Åh du kunde ju inte veta att detta skulle hända.” Sa hon och hostade till för att sedan skaka på huvudet.
Anwir såg på henne där hon satt och han log ondskefullt inom sig. Människor var så godtrogna.
”Låt mig då tänka. Det finns så mycket historier om den gamla tiden.” Sa han och lutade sig tankfullt tillbaka i soffan. Han slöt ögonen som för att minnas allt han hade sett och hört.


De hade suttit i gazebon i någon timme innan Anwir reste sig upp.
”Nä om vi ska gå tillbaka in? De andra letar säkert efter mig.” Han hjälpte henne upp och lade en hand beskyddande om hennes axel.
”Det blir ju en fest i kväll och du kanske vill sova lite innan middagen kanske?” Frågade han och öppnade dörren för henne.
Rhiannon klev ut och vände sig om.
”Det skulle vara skönt att vila sig lite.” Anwir låste dörren och hängde tillbaka nyckeln för att sedan komma ner till henne. Han höll ut sin arm, Rhiannon tog den och de började sedan att gå tillbaka mot ingången till slottet.
De ända Rhiannon kunde höra var deras steg, vinden som ven och fåglarnas kvittrande. Som så många gånger lät hon sina tankar ta över medan hon gick. Från tjänaren hemma till det här, något av ett sällskap fick henne att undra vad var hennes lords mening. Skulle han befria henne och de andra eller bara henne? Skulle hon återgå till att vara den hon var innan när hon kom hem och allt skulle återgå till det normala. Hon rycktes ur tankarna när hon snavade på något och kände Anwirs arm om sig för att hindra hennes fall.
”Mår ni bra?” Frågade han och lättade på greppet. Rhiannons hjärta slog hårt men hon lugnade sig och nickade.
”Ja, det gör jag. Mina tankar var någon annanstans. Kanske inte så bra när man går.” Hon skrattade till men hon tyckte det lät falskt och hon önskade nu mer än någonsin att återvända till sitt gamla liv. Trots att hon städade om nätterna och sov bort dagen så var detta inget liv för henne. Uppmärksamhet var inget hon strävade efter, det gjorde henne snarare obekväm.
”Men då kan vi gå in så det inte händer igen.” Han höll nu ett stadigt grepp om hennes arm och ledde henne upp för stentrappan.

När de kommit innanför dörrarna så kom Vincent ut från en korridor och fram till dem. Han placerade sina händer om hennes axlar och synade henne och drog henne sedan till sig, bort från sin far.
”Jag har inte skadat henne. Vi har bara sett trädgården, druckit te och jag har berättat från en tid som är glömd.” Han såg på honom och började sedan gå ifrån dem.
Rhiannons ben skakade när hon höll i Vincents ben. Hans parfym som var så bekant för henne stack henne i näsan när hon var så nära honom.
”Kan....” Sakta höjde hon huvudet och såg upp i hans ansikte. Mer hade ho inte hunnit säga innan han hade fattat ett försiktigt grepp om hennes arm och började gå mot trapporna. Hade han läst hennes tankar att hon ville vila? Visste han om hur hon innerst inne kände?
De gick båda tysta tills de kom fram till rummet de delade och Vincent låste upp dörren och öppnade den för henne.
”Du kan gå in Rhiannon.” Han lät lugn, inte kall men Rhiannons axlar drogs upp när hon smet in och gick mot soffan.

Hon hörde dörren stängas bakom henne och hon hörde hur han suckade tungt.
”Mår du bra?” Hans röst var nu lugnare när han hade stängt dörren och Rhiannon sjönk ner i soffan.
”Jag...” Hon tvekade och bet försiktigt i sin underläpp.
”Lord Bloodthorn skulle jag få tala med er om en sak?” Hon såg hur han gick fram och slog sig ner i soffan mittemot och han gav henne ett leende som kändes varmt men hade ändå ett sorgset drag över sig.
”Det är självklart Rhiannon. Lätta ditt hjärta.” Sa han lugnt, knäppte händerna och korsade ena benet över det andra. Hans blick var fäst på henne och han log lugnande mot henne.
Hur skulle hon börja? Rhiannon såg ner på sina händer som tvinnade sig om varandra. Hon kände sig varm och kall på samma gång. Hjärtat slog fortare nu än förut. Sakta slöt hon ögonen och tog ett djupt andetag.
”Lord Bloodthorn dagarna som varit har gjort mig...” Hon funderade en stund, letade efter det rätta ordet och såg sedan på honom.
”Oroad tror jag.” Hon höll upp sina händer och skakade sedan på huvudet.
”Inte för att jag är tacksam. Det är bara att jag är ovan. Vackra klänningar. Äta mat vid ett vackert dukat bord, sova i en mycket mjukare säng.” Det sista tvekade hon och slog bort blicken när en rodnad kom smygandes på hennes kinder.
”Att spendera min vakna tid mer er.” Hon väntade på en utskällning, sparkar och slag eller det värsta. Att bli skickad till slakthuset. Rhiannon väntade men när inget hände vred hon på huvudet. Han satt där lugnt och iakttog henne och lade huvudet försiktigt på sned.
”Jag kan förstå att du känner dig så. Men du behöver inte känna dig oroad. Vi far tillbaka till huset i morgon.” Rhiannon såg på honom och svalde hårt.
”Och kan jag återgå till mina arbetsuppgifter?” Frågade hon och fick en nickning som svar. En sten lättade från hennes bröstkorg då samtalet hade verkat gå bra och hennes hand gick mot halsen där hans läppar hade varit för någon dag sedan.
”Gör det ont? Ska jag hämta något?” Han gjorde så att benen inte var längre korslagda och var nära på att resa sig. Blicken var fäst på Rhiannon när han kom på sig själv om hur hon uttryckt sig och satt kvar.
”Nej det är bra...” Hon sänkte inte handen utan satte den för sin mun innan hon gäspade stort.
”Jag är bara lite trött.” Utan att säga något reste han sig och tog fram en filt för att räcka den mot henne.
”Sov en stund så blir det bättre.” Rhiannon tog tacksamt emot filten, fick av sig skorna och drog upp fötterna i soffan.
Han log när han såg henne lägga sig och slog sig ner i soffan han suttit i tidigare, begrundade henne lite innan han tog fram boken.
”Sov sött Rhiannon.” Viskade han när hon föll in i sömnens rike.

Det blev ju bra med namnet på "far." Mycket passande namn, som klingar av makt men också en viss slughet.

Så lätt det skulle vara att få henne att lita på honom.

Anwir känns absolut inte som om han har rent mjöl i påsen! Det finns en tydlig skillnad mellan honom och Vincent. Vincent känns som om han bryr sig på riktigt, medan Anwir vill använda Rhiannon till något.

Och vilken anspänning Rhiannon lever under hela tiden, livrädd att säga det hon tycker och tänker ... undrar om detta kommer att ändra sig. Det är som vanligt magiskt skrivet med alla beskrivningar och gestaltningar.

Kapitel 10:



”Rhiannon...” Hon öppnade sakta ögonen och stirrade upp i himlen. Vart var hon? Sakta satte hon sig upp och såg sig om, En tjock dimma omgav henne så hon inte kunde se vart hon befann sig.
Försiktigt tog hon sig upp på benen innan hon såg sig om igen ifall hon skulle se något nu. Trots detta kunde Rhiannon inte se genom den tjocka dimman men hon anade att något fanns någonstans i närheten, iakttog varenda rörelse hon gjorde. Vart var hon någonstans? En skog för att hon kunde höra fåglarnas kraxande över sitt huvud och vinden som ven genom grenarna. Hon sjönk ner på huk och såg att stigen hon var på var väldigt gammal. Den hade säkert varit praktfull en gång i tiden med sina stenplattor men nu. Naturen hade tagit tillbaka den men hon kunde urskilja stenen fortfarande.
Mödosamt tog hon sig upp på benen och drog ett djupt andetag innan hon började gå framåt och hörde löven krasas under fötterna. Hon gick framåt som om någon eller något kallade på henne.
Det kändes som hon hade gått i en evighet tills hon började skymta något i dimman. Ju närmare hon kom desto mer såg hon. Stenar som bildade en mur med valbåge och en kyrka eller tempel hade nu tonat upp sig framför henne.
”Rhiannon............” Hon ryckte till och tog ett steg tillbaka. Hon kunde inte säga med hundra procent att rösten hade kommit från byggnaden framför henne men känslan var där, att hon skulle gå in.
”Rhiannon.....” Där var rösten igen och hon tog ett tvekande steg framåt mot de öppna dörrarna. Doften av instängd blandad med något annat stack i hennes näsa och hon nyste till.
Hon hade kommit in och dimman var som bortblåst och hon såg sig om. Rader av bänkar i sten stor på rad och hon började gå försiktigt längre in. Hon lät handen snuddas vid den iskalla stenen och skakade sedan på huvudet. Vart hade hon hamnat egentligen? Hon blickade upp och fick syn på ett fönster med alla möjliga vackra färger som visade en kvinna som bar vackra smycken med knäppta händer.
”Rhiannon...” En vindpust drog förbi, hon drog armarna om sig för att behålla värmen och hon vände sig om mot altaret och stelnade till. På altaret stod det ett gammalt bord och Rhiannon fick en kuslig känsla över sig. Som om något drog henne till sig gick hon närmare altaret. Hon tog de få stegen upp och fram till bordet. Vad hon kunde se hade bordet märkliga inristningar och Rhiannon sträckte ut handen för att röra den.
”Rhiannon!”

Hon vaknade med ett ryck och kippade efter andan. Vincent stod lutad över henne bara några centimeter och han hade hennes hand i sin.
”Du skrämde mig. Jag försökte väcka dig men du sov tydligen så djupt.” Han drog sig tillbaka och gick mot eldstaden och lade in mer ved.
Så det hade varit en dröm? Skogen, kyrkan och det där bordet. Rösten kanske hade tillhört Vincent? Huvudet värkte när hon satte sig upp och tog sig för pannan. Det snurrade och hon vände sig mot Vincent.
”Jag drömde.” Hon sa det tyst och blinkade bort sömnen.
Vincent skrattade till när han vände sig mot henne.
”Då måste det varit en bra dröm.” Han gick mot garderoben och öppnade den.
”Det kommer bli en större middag ikväll. Det är inte bara vi i klanen Bloodthorn utan andra vampyrer. Även varulvar och andra magiska varelser kommer att vara på festen.” Vincent plockade fram en vacker klänning i lila tyg och såg på henne. Hon sa inget utan bara nickade kort. Väl hemma skulle detta vara ett minne blott för henne.
De knackade på dörren och Vincent var snabbt framme för att låsa upp och släppa in kvinnan som hjälpt Rhiannon tidigare med klänningarna.
”Jag är utanför om det är något” sa han räckte över klänningen till den unga kvinnan innan han klev ut från dörren och stängde efter sig.
”Kommer ni?” kvinnan gav Rhiannon ett varmt leende och nickade mot pallen.
”Självklart... Jag..” Hon reste sig och stod stilla ett kort tag för att se om kroppen var vaken innan hon gick mot pallen.
”Jag ska även borsta ut ert hår. Ni har sovit antar jag?” Hon lade klänningen på sängen och nickade vänligt.
”Men först tar vi av den här klänningen.”
Rhiannon klev upp på pallen och hon kände hur klänningen blev allt lösare.

Nu när hon hade fått på sig den nya slog hon sig ner vid bordet och kvinnan började försiktigt borsta ut hennes hår.
”Ni har något av det vackraste håret jag har sett. Det är så tjockt.” Hon borstade ut håret innan hon lade ner borsten, tog upp ett hårsmycke och tog upp ett hårsmycke som hon fäste i hennes hår.
Försiktigt tog hon upp halsbandet Rhiannon burit kvällen innan och satte det om hennes hals.
Rhiannon reste sig upp och hon såg på sig själv i spegeln. Hon kände knappt igen sig och hon vände sig mot kvinnan.
”Du har gjort det igen. Tack så mycket.” Hon såg på henne och såg sedan mot dörren.
”Du kan komma in lord Bloodthorn.” Rhiannon tog ett djupt andetag när dörren öppnades och Vincent klev återigen in i rummet. När hans blick föll på henne så log han ett varmt leende och nickade.
”Du är lika vacker som alltid Rhiannon.” Kvinnan smet förbi och lämnade de ensamma.
Vincent gick fram till henne och tog hennes hand och såg ner på henne.
”Jag lovar dig Rhiannon Imorgon kväll är vi hemma igen. Du behöver inte bära sådana här klänningar mer. Du kommer få återgå till det vanliga om det är det du önskar.”
Han såg lite sårad ut och släppte hennes hand innan han vände sig om.
Hon var vacker det var ingen lögn och han kände något för henne. Om det var kärlek och beskyddande eller om det var för att han ägde henne visste han inte. Det hela var så nytt för honom. Han gick fram till en galge och tog ner rocken som satt upphängd, trädde den på sig innan han vände sig mot Rhiannon igen.
”Då kan vi gå ner. Middagen är först sen blir det dans med musik. Jag tror du skulle gilla det.” Han gick mot dörren och såg i ögonvrån hur Rhiannon tog några försiktiga steg. Hon var framme vid hans sida, tillsammans lämnade de rummet och Vincent låste dörren innan han erbjöd sin arm för Rhiannon som tog den.
”Vad ska jag säga om någon pratar med mig?” Rhiannon vände på huvudet och mötte hans blick innan hon vände blicken framåt igen.
”Om frågan gör dig obekväm kan du alltid säga att du inte vill svara. Jag kommer även att stå vid din sida.” Han ångrade sig direkt och stannade upp.
”Det är om du vill Rhiannon. Att jag är vid din sida.” Rhiannon blickade mot hallen innan hon fäste den på honom.
”Jag skulle inte ha någon annan vid min sida ikväll lord Bloodthorn.”

Tillsammans kom de in i matsalen och Rhiannon stannade upp. Det var mer stolar nu än natten innan och alla utan två stolar var upptagna.
”Oroa dig inte Rhiannon.” Han släppte hennes arm och lade istället den om hennes rygg. Rhiannons hjärta slog allt hårdare ju närmare bordet hon kom. Det blev tyst när de närmade sig och Vincent drog ut stolen åt henne så att hon kunde sätta sig.
Vincent slog sig ner på hennes vänstra sida vilket fick Rhiannon sitta på kanten av bordet.
”Nämen Vincent har du tagit med dig en människa hit?” En man såg nu på Rhiannon och han skrattade till.
Rhiannon sneglade åt mannens håll för att syna honom. Han hade sandfärgad hy med mörkbrunt axellångt hår. Vincent såg så liten ut i jämförelse med mannen. Om Rhiannon fick gissa så var den här mannen en varulv, en stark dessutom. Snabbt vände hon bort sin blick och slog ner den i knät. Försökte göra sig osynlig där hon satt men de verkade inte fungera.
”Vad är hon? Tjänare, docka eller föda?” Rhiannon sneglade mot sin lords håll och drog upp axlarna. Han såg arg ut och hon visste att det inte var riktat mot henne men det gjorde henne ändå ängslig.
”Din smutsiga varg håll din tunga annars sliter jag den ur din mun!” Vincent blängde på mannen och tog Rhiannons hand.
Mannen såg på Vincent innan han fnyste, tog sin bägare och lyfte den mot munnen.
”Jag ber om ursäkt. Jag visste inte att du kunde vara så... beskyddande mot en människa.” Han tog en klunk och ställde ner bägaren.
Vincent släppte taget om Rhiannons hand och skakade sedan på huvudet.
”Om du måste veta Luca så är hon en tjänare.” Det blev genast tyst när dörren längst bort öppnades och Anwir klev in i rummet. Han gick sakta fram till sin stol och stannade upp.
”Mina ärade vänner. Välkommen till denna kvälls fest. Jag hoppas maten ska smaka!” Alla började applådera när han slog sig ner. En dörr öppnades och tjänare kom ut med tallrikar i händerna. Samtalen togs upp vid där slutade och nu var det livat igen. Rhiannon fick snart en tallrik och hon tog snabbt besticken och började genast att äta av maten.
Försiktigt såg Rhiannon upp och mot personen som satt mitt emot henne och möttes av en kvinnas mjuka blick. Med samma sandfärgade hy gissade Rhiannon även den här kvinnan var varulv.
Hon var väldigt vacker och Rhiannon hade svårt att slita blicken från henne.
”Vincent....” Kvinnans lena stämma fick Rhiannon att rycka till och såg snabbt ner.
”Åh Lulu.” Vincent torkade sig lungt om läpparna med en näsduk och gav henne ett leende.
”Något som står på tok?” Kvinnan som Vincent tilltalade vid namn skakade på huvudet och gav honom ett mjukt leende.
”Jag tror någon är lite nyfiken.” Hon pekade mot Rhiannon och hon skrattade till. Hon hade ett klingande skratt och även det var vackert.
”Det är ingen fara. Hon är väldigt söt.” Kvinnan såg nu på Rhiannon med ett intresse. Vincent kunde inte låta bli att le och han nickade kort.
”Hon har fått höra det mycket på den senaste tiden.” Sa han kort och sneglade mot Rhiannon som åt försiktigt.
”Rhiannon?” Sa han och hon stelnade och vred på huvudet för att möta hans blick. Den var varm och han hade fortfarande sitt leende kvar på sina läppar.
”Det här är Lulu, en varulv från norr.” Förklarade han och kvinnan nickade instämmande med ett leende på sina läppar.
”Åh... Det är en ära att träffas.” Vincent log och såg på Lulu.
”Så hur mår barnen?” Frågade han och Lulu skrattade och viftade med ena handen.
”Åh de mår bra. Tackar som frågar.” Mannen som satt bredvid Vincent harklade sig innan han ställde ner sin bägare.
”Lulu är en fantastisk mamma och framförallt en underbar fru.” Skrockade han och Lulu himlade med ögonen.
”Ursäkta min man. Han blir alltid så här av alkohol.” Lulu gjorde en ges mot mannen och Rhiannon lutade sig fram för att se på mannen.
”Är ni gifta?” Hon såg förvånad ut och nu kunde inte Vincent skrattade till och såg mot Lulu.
”Ja vi har varit gifta i tio år nu. Han gör mig så lycklig men ibland är han...” Lulu gjorde en gest med handen.
”Som ett barn. Helt oduglig att göra med.” Sa hon men log samtidigt retsamt. Rhiannon visste inte hur hon skulle reagera så hon nickade istället och åt sedan tyst vidare.
Rhiannon hade ätit upp maten på tallriken men var fortfarande hungrig. Försiktigt sneglade hon på sin lords tallrik och han hade knappt rört den. Trots allt så åt inte vampyrerna mat för att överleva utan att det såg artigt ut.
Hennes mage kved till och Vincent sneglade på henne och log.
”Är du fortfarande hungrig Rhiannon?” Viskade och hon nickade som svar. Han bytte deras tallrikar och hon såg på honom med stora ögon.
”Jag...” började hon men han höjde sin hand för att tysta henne.
”Ät du Rhiannon. Du behöver maten för att överleva och dessutom verkar du mer hungrig än vanligt.” Han såg på henne med en lugn blick innan han tog sin bägare för att föra den mot sin mun.
”Om jag får fråga en sak Vincent. Hur har du det?” Lulu hade ätit färdigt och lade besticken på tallriken. Hennes ögon gnistrade av nyfikenhet och hon log vänligt mot honom. Rhiannon slutade att äta och såg upp på Lulu för att sedan se på Vincent. Något oroande låg i hans blick för han såg sorgsen ut.
”Jag mår bra.” Han vände sin blick mot Rhiannon med ett leende och lade en hand mot hennes.
”Är du mätt?” Frågade han och Rhiannon svalde innan hon nickade sakta. Hon var mätt och lade ifrån sig besticken.
”Vad bra att du blev mätt.” Han vred på huvudet mot den andra ändan av bordet, mot Anwir som satt i ett djupt samtal med några andra.

Alla hade ätit färdigt och nu gick alla mot det som var balsalen. Sist av alla gick Vincent med Rhiannon. Han sa inget och det gjorde hon inte häller.
När de väl kommit in i det som skulle vara balsalen såg Rhiannon hur vackert det var. Klot av ljus svävade i taket och i ena hörnet stod det män med stränginstrument intill någon som satt vid ett piano.
”Oh!” Flämtade hon och kunde inte låta bli att se sig om.
”Är det här du gömmer dig Vincent?” Louis log medan han tog sig fram med Lily.
”Jo jag är här.” Han lade sin hand beskyddande på Rhiannons axel och såg mot Lily.
”Om någon behöver tala med mig enskilt. Kan du hålla Rhiannon sällskap?” Lily såg på Vincent men sedan sken hon upp.
”Jag håller henne gärna sällskap. Oroa dig inte Vincent.” Det kändes skönt och han lättade på greppet om hennes axel för att sedan låta den falla till sidan.
Rhiannon såg på de andra i klanen Bloodthorn de stod och diskuterade med varandra.
”Vill du följa med mig?” Vincent såg på Rhiannon men hon tvekade en stund.
”Kan jag stanna här en stund? Nära dörren?” Hon pekade mot dörren och såg sedan på Vincent som nickade.
”Det är självklart. Jag kommer snart Rhiannon.” Han såg mot Lily som ställde sig vid Rhiannons sida.
Vincent såg på Rhiannon en sista gång innan han lämnade dem och gick mot en grupp män och kvinnor. Louis ställde sig på Rhiannons andra sida och iakttog gästerna som glatt samtalade med varandra. Rhiannon hade tappat bort Vincent bland alla människor och hennes blick sänktes till golvet. Hon såg tyget på sin klänning och snart dök ett par skor upp framför henne. Snabbt såg hon upp och såg att det var Alexander Bloodthorn. Om hon mindes rätt så var Alexander väldigt fascinerad av medicin och läkekonst för människor.
Han han såg på henne med ett svagt leende innan han såg upp på Lily. Hon kände sig knäsvag och tog ett steg tillbaka men fångades upp av Louis.
”Rhiannon mår du inte bra?” Alexander tog ett steg närmare och placerade sin hand försiktigt mot hennes panna med en orolig blick. Nog var flickstackaren varmare än vanlig och han såg mot Louis som hade armen om hennes midja.
”Sätt henne i soffan där borta. Jag tror hon inte mår bra.” Sa han och pekade mot ett av hörnen innan han såg mot Lily.
”Stanna vid hennes sida. Jag ska hämta Vincent.” Alexander försvann i folkmassan i jakt på Vincent.
Hon kändes hur hon leddes iväg, slöt sakta ögonen och lutade huvudet mot Louis arm.
Louis placerade henne i soffan och såg mot Lily.
”Hur kunde hon bli så sjuk så fort?” Frågade han men hon skakade på huvudet.
”Fråga inte mig utan du ska fråga Alexander om den saken.” Hon plockade fram en solfjäder och började fläkta åt Rhiannons håll.

”Rhiannon?” Ögonen kändes tunga men hon öppnade dem och möttes av att Vincent kom fram till henne med Alexander i släptåg. En oro spred sig i hans ansikte och han sjönk ner i soffa intill henne medan Alexander såg forskande på henne.
Musiken lät mer avlägset och blicken blev suddig. Det sista hon hörde innan hon föll in i medvetandet var Vincents oroliga stämma han inte nå henne.
”Rhiannon!”

Ännu ett bra kapitel, och såklart undrar jag vad som har hänt med Rhiannon!

Vampyrer i allmänhet verkar se ner på människor, som lägre stående varelser, och du skildrar detta väldigt bra. Men Vincent bryr sig om Rhiannon; det blir bara mer och mer tydligt. Både att han vill låta henne återgå till sitt vanliga liv, för att det är det hon önskar, och att han samtidigt är besviken för att hon inte känner sig bekväm lite högre upp på status-stegen, visar detta.

Mina tummar är slut för dagen, men jag hoppas minnas när jag återkommer!

Jo jag försöker skildra men det blir lite svårt. Han vill inte visa att han är förälskad men det är så svårt att få honom att se ner på sina tjänare,



Kapitel 11


En kall vinpust fick henne att öppna ögonen och upptäckte att hon var tillbaka i den dimmiga skogen. Huvudet värkte och det kändes som hon skulle spy. Så försiktigt hon kunde satte sig Rhiannon upp i sittande ställning men ångrade sig genast. Allt snurrade och det kändes som marken under henne gav vika men kom tillbaka.
Hon satt en stund tills illamåendet lättade en aning och reste sig. Hon kände den kalla marken under sina fötter och såg ner. Hennes fötter var bara och runt hennes anklar satt det länkar som lät när hon rörde sig. Klänningen hon bar var i något mjukt tyg med guld bortopererat längst kanterna. Hon synade sina händer och såg både armband och ringar som prydde dem.
Vad var detta som hände? Var detta fortfarande en dröm?
Rhiannon kände en klump växa i magen när hon märkte att det blev mörkare och snabbt lade hon armarna om sig för att hålla värmen. Det hade mörknat fort men dimman låg kvar. Långt borta kunde hon höra något, men vad som sades visste hon inte. Ljuden kom närmare och snart kunde hon se bollar av ljus som kom allt närmre.


”Rhiannon?” Hon öppnade ögonen och hon såg upp i Vincents oroliga ansikte. Snabbt flyttade han undan sig och gjorde plats åt Alexander som undersökte henne snabbt. Rhiannon kunde höra oroliga röster och hon vred på huvudet. De befann sig fortfarande i balsalen. Hur länge hade hon varit borta? För henne själv hade det känts som timmar.
”Hon verkar må bra nu.” Alexander drog sig undan och tog emot en bägare för att ge den till Rhiannon. Hon öppnade munnen men stängde den lika fort innan hon slöt ögonen.
”Hur... Hur länge var jag borta?” Viskade hon och Alexander såg på sitt fickur innan han såg på henne med en blick som var lugn. Mer för att lugna henne mer än annat.
”Det kanske var fem minuter eller så drick det här. Det gör dig bra.” Sa han i en lugnande ton och log försiktigt. Sakta sträckte Rhiannon fram sina händer men tvekade eftersom de skakade och hon sänkte händerna.
”Jag är så trött i kroppen....” Viskade hon och Lily som var kvar skog sig ner intill henne för att ta koppen från Alexander.
”Jag kan hålla den åt dig.” Sa hon och lade en hand om hennes nacke.
”Drick försiktigt bara.” Sa Vincent och vände sig mot Alexander.
”Så har hon feber? Borde hon lägga sig?”Han kastade en orolig blick mot Rhiannon som drack med hjälp av Lily..
”Jag trodde att hon hade feber men hon är som förut.” Alexander höjde ett varnande finger och såg på Vincent.
”Men detta betyder inte att hon ska äventyra hälsan för mycket. Några danser och ha en stol i närheten.” Det lät ju självklart tyckte Vincent och nickade.
”Jag hade nästan samma dröm.” Lily hade tagit bort bägaren och höll den i sina händer.
”Har du haft mardrömmar?” Det var Alexander som talade och vände sig mot henne men Rhiannon skakade på huvudet.
”Mardröm skulle jag knappast kalla dem.” Hon lade armarna om sig och höjde sakta huvudet för att möta hans blick.

”De börjar på samma sett. Jag vaknar och allt jag kan se är dimma men jag vet att jag är i en skog.” Hon tystnade och slöt ögonen för att dra fram detaljerna i drömmarna men hon svalde hårt rädd för att fortsätta. Hon hade ju även hört en röst i den första, en röst som verkade locka henne till sig. Hur skulle hon förklara det på bästa sätet?
Lily lade en hand försiktigt på hennes axel i hop om att det skulle ge mot till henne.
”I första drömmen gick jag så mycket att det kändes som jag gått i timmar.” Hon såg på dem och de såg nyfiket på det hon berättade om och snabbt såg hon bort.
”Ja tror ni inte vill höra. Det är så dumt av mig att tala som jag vore adlig. Jag ber om ursäkt.” Vincent såg plågad ut och gick fram till henne och sjönk ner så hon kunde se på honom utan att anstränga sig.
”Rhiannon om det här är drömmar som gör dig oroad så tala om dem för oss. Om inte så för bara för mig och Alexander.” Han fattade hennes händer och höll dem försiktigt. Rhiannon vände ansiktet mot honom och blicken vara till gråten. Försiktigt nickade hon och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte. Men Vincent höll kvar hennes händer och drog försiktigt med tummen över hennes handrygg.
”Jag kom fram till en gammal byggnad i sten. Om jag skulle gissa så var det en kyrka eller kanske ett tempel. Som jag misstänkte så var den övergiven sedan länge. Jag kände doften av instängdhet och något annat.” Hon var tvungen att ta en paus och drog efter andan några gånger. Hjärtat började slå hårt bara av att prata om drömmen.

”Skulle jag få något drickbart snälla?” Bad hon och Vincent släppte hennes händer.
”Det är självklart Rhiannon.” Sa han och tog emot bägaren från Lily.
”Jag kommer snart.” Hon höjde blicken och iakttog de andra gästerna. Ingen dansade än och Rhiannon slöt sakta ögonen.
När Vincent kom tillbaka räckte han över ett glas och ställde sig intill soffan.
”Tror du kan hålla glaset själv nu?” Frågade han och höll glaset i ena handen. Rhiannon kände efter, jo hon mådde bättre och händerna skakade inte när hon sträckte sig efter glaset.
Drycken var kyld mot hennes hals och hon drack upp kallt innan hon räckte över glaset igen.
Hon slöt ögonen för att samla tankarna för att berätta vidare innan hon öppnade dem.
”Jag borde ha sagt att i första drömmen har jag även hört en röst som kallat på mig. Det är så jag vetat vart jag ska.” Hon sneglade mot Alexander innan hon slöt händerna om varandra.
”Jag är som sagt i den här kyrkan och det jag ser framför mig är ett glasfönster i underbara färger föreställandes en kvinna tror jag. Utsmyckad från fötterna till huvudet. Jag tar mig upp till altaret och där står det ett bord i sten, likt det...” Hon svalde och såg sig efter Anwrin men fann honom inte med blicken.
”Som vi satt runt om igår kväll. Jag vaknar ett kort därefter.” De såg oroliga ut men det tog ett tag innan Vincent öppnade munnen.
”Och den andra?” Hans röst var som en viskning och han visste inte hur de andra kände för att ta hand om Rhiannon som människa.
”Jag vaknar upp i den dimmiga skogen igen men den här gången leder ingen röst mig. Istället blir det mörkt på bara några minuter och kylan är tätt inpå. Det jag kunde höra efter ett tag var sång eller något av den delen närma sig. Jag såg sedan ljus som nämnde sig men det var då jag vaknade.” De var tysta när de såg på Rhiannon.
Hade drömmarna något med hennes öde som den sovande gudinnan? Vad var det för roll ens?
”Det låter obehagligt.” Sa Lily, tog Rhiannons hand och kramade den lätt.
”Det håller jag med om.” Alexander såg över axeln och såg Anwir komma mot dem med ett leende på läpparna.
Rhiannon hade sett honom på middagen men nu kunde hon se hans kläder. En skjorta med krås runt handlederna samt runt hans hals. En vacker bäst i svart tyg och hans överrock hade en krage som stack upp.
”Där är du ju Rhiannon. Jag har letat efter dig.” Sa han när han kommit fram men hejdade sig.
”Du ser... blek ut. Mår ni inte bra? Har Alexander undersökt dig?” Det kröp i Vincents kropp när fadern talade med Rhiannon på det viset. Var det för att ställa sig in?
”Jag mår bättre nu.” Rhiannon tog sig upp på benen men vacklade till så hon ramlade ner i soffan igen.
”Det lät inte bra.” Han lät oroad och hade ett oroat ansiktsuttryck men ändrade sig snabbt med ett allt större leende så att hans tänder gnistrande från ljusen.
”Den första dansen ska snart inleda och jag vill gärna inleda den med er.” Han såg på Vincent medan han sträckte fram handen mot Rhiannon som tvekade.
”Det är jag som inleder dansen Rhiannon.” Anwir lät otålig och han hade handen fortfarande framåtsträckt mot henne. Med en blick mot Vincent sträckte hon fram handen och lät Anwir ta henne upp fötterna.
Alexander öppnade munnen och lade en hand på Rhiannons axel.
”Det är inte min mening att säga åt dig vad du ska göra far. Men ta det försiktigt med Rhiannon nu. Hon mådde lite dålig förut.” Han såg på Rhiannon med en lugn blick men Anwir skakade på huvudet.
”Jag lovar att inte göra henne sämre Alexander.” Han vände sig om och spände ögonen i honom. Greppet om Rhiannons axel släppte och Anwir ledde Rhiannon till mitten av rummet.
Alla tystnade och det blev knäptyst när Anwir placerade sin hand på hennes midja och tog hennes högerhand i sin.
”Lägg nu din lediga hand på min axel om du kan. Annars kan du ha den om min överarm.” Viskade han och såg den unga flickan framför sig. Alexander hade haft rätt, hon var en aning blekare men han log bara innan en ljuv musik hördes och han började föra henne i en mjuk vals.
Eftersom Rhiannon inte kunde dansa över huvud taget såg hon ner på sina fötter hela tiden och försökte hänga med men det gick inte så bra. Oroat började hennes hjärta att slå allt hårdare i hennes bröstkorg när hon råkade trampa Anwir på foten.
Förskräckt såg hon upp men han såg bara lugnt på henne.
”Lita på mig Rhiannon och slappna av.” Viskade han och tillsammans snurrade de. Hon fick se ansikten som hastigast när de snurrade runt och där stod han nästan till väggen. De stannade upp när musiken slutade, Anwir lösgjorde sig för att ta ett steg tillbaka och han såg på henne.
”Tack för den underbara dansen Rhiannon. Om du bara övar lite så kommer du stråla tills nästa bal.” Anwir log och dansgolvet började att fyllas med gäster för att dansa nästa gång. En hand på hennes axel fick Rhiannon att vända sig om, där stod Vincent och såg på henne.
Hon hade inte märkt hur svag hon egentligen var Benen ville vika sig och han fånade snabbt upp henne när han så henne tappa balansen.
”Jag har dig.” Viskade han tyst innan han hjälpte henne mot soffan och hjälpte henne att lägga sig ner. Hon hörde musiken och vred på huvudet för att se på alla de dansande paren.
Vincent slog sig ner på en stol intill henne.
”Var det roligt att dansa?” Frågade han och vände sig mot henne med ett leende. Rhiannon såg från Vincent till de dansande och tillbaka till Vincent med en trött blick. Funderade på hur hon skulle svara men hon visste nog redan svaret. Det trots att det hade roligt.
”Ja jag tyckte det var roligt.” Sa hon medan hon tog djupa andetag och slöt ögonen.
”Men jag gillade inte att få den uppmärksamheten.” En kall hand lades mot hennes panna och strök bort lite hår från hennes ansikte.
”Jag saknar Callahan och de andra.” En sorg växte i hennes bröstkorg och tårar började bilda sig i ögonen för att sedan rinna ner längst hennes kinder. Hon var inte van vid det här. Hon var van att städa och håla saker i ordning. Hon kände sig så bortkommen.
Hon såg upp i hans ansikte medan hennes tårar rann.
”Shhhhh” Hyschade Vincent henne medan han fortsatte att stryka henne över pannan. Tårarna ville inte sluta rinna men hans röst fick henne att lugna sig.
Hon betedde sig som ett småbarn men känslan gav sig inte. Utan tårarna bara rann och rann längst hennes kinder.
”Vi kommer se dem imorgon. Men jag tror du fått för mycket intryck idag. Vi kan gå till rummet om du känner dig så.” Vincent tog bort sin hand men Rhiannon skakade nekande på huvudet.
”Nej det är bra lord Bloodthorn. Vi kan vara kvar.” Sa hon och hennes blick vreds till de dansande återigen. Hon kunde se lady Lily dansa med en man och Lulu dansade med sin make.
”Skulle du vilja dansa med mig Rhiannon?” Vincent hade följt hennes blick reste sig och betraktade henne på soffan.
Dansa med honom? Rhiannon trodde inte att hon hade hört rätt. Försiktigt tog hon sig upp i sittande ställning och såg på sina händer.
”Vågar du dansa med mig lord Bloodthorn?” Hon kikade upp på honom och kunde se hur han försökte att hålla in ett skratt. Vad var det som var så roligt? Rhiannon tog sig upp på benen och han tog hennes hand. Han drog henne tätt till sig och viskade i hennes öra.
”Jag dansar mer än gärna med dig.” Han lättade på greppet han hade om henne och tillsammans gick de mot de andra dansande paren.

Hon hade bara orkat en halvtimme och nu låg hon nerbäddad i sängen. Täcket var uppdraget till han och Vincent stod i dörröppningen med nyckeln i handen.
”Jag kommer att låsa dörren efter mig. Jag vill inte att någon kommer in.” Han såg lugnt på henne och skakade sedan på huvudet.
”Åh Rhiannon försök nu att sova. Jag kommer inte att vara borta länge och om du vaknar så sök efter mig.” Han gick ut från rummet, stängde sedan dörren för att sedan låsa den och kvar i rummet låg Rhiannon. Lyssnade på veden som knastrade från elden och hon kände ögonen blev allt tyngre. Snart hade hon somnat och andades med tunga andetag.


Vincent hade kommit ner till den stora balsalen och ställde sig vid Alexanders sida och tog emot en bägare med blod. Tog några djupa klunkar innan han vände sig och såg på Alexander. Han synade sin så kallade broder och skakade sedan på huvudet.
”Hon blev så trött. Jag skulle inte klandra henne.” Han tog en klunk till och Alexander såg på honom.
”Tror du drömmarna är om det som komma skall?” Frågade han och synade honom. Så han hade haft samma tanke. Vincent visste inte vad han skulle tro och han såg ner i sin bägare.
”Hon sov nästan när jag lämnade rummet så jag tror hon sover.” Han skämdes nästan över att ha dansat med henne. Inte för att han dansat utan mer att han hade sett henne så dålig bara några minuter tidigare. Han drack upp blodet och ställde ifrån sig bägaren innan han såg mot alla gästerna.
”Hon såg bättre ut Vincent men jag tror allt är så nytt så hon blev säkert tröttare fortare.” Det lät högst troligt det Alexander sa och Vincent såg på honom.

”Vet du vad den sovande gudinnans syfte är? Jag tror jag har läst om det men jag är osäker.” Alexander var tyst i några minuter innan han skakade på huvudet och ställde ifrån bägaren.
”Ja är precis som du. Jag tror jag har läst om det men jag är lika osäker.” Han såg mot Anwir som stod och pratade med Wilhelm. Han kände en klump i bröstkorgen växa och han lade handen mot bröstfickan där nyckeln befann sig. Så länge han hade den så var Rhiannon säker. Den här resan hade inte gått som han planerat. Han skulle agera som vanligt men hans känslor för henne hade vuxit allt för fort.
”Jag tror jag drar mig för natten. Jag vill inte vara borta för länge från Rhiannons sida. Inte i det här slottet.” Det sista viskade han fram och Alexander nickade bara.
”Om hon blir sämre så tillkallar du mig.” Vincent placerade en hand på hans axeln.
”De ska jag. Godnatt Alexander.” Sa han innan han vände på klacken och försvann från salen.



Låset vreds om och Rhiannon vaknade ur den lätta sömnen för att se Vincent i dörröppningen. Försiktigt tog hon sig upp i en sittande ställning och såg på Vincent i det svaga dunklet.
”Sover du inte?” Vincent klev in och stängde dörren bakom sig med foten innan han låste den med nyckeln.
Rhiannon skakade på huvudet medan hon drog av sig täcket.
”Jag sov så lätt så vaknade av att nyckeln vreds om. Jag är rädd att drömma den där drömmen igen.” Vincent teg och såg mot henne när hon kom fram till honom. Hon var inte lika blek nu men hon var rosig om kinderna.
”Jag tycker du fortfarande ska försöka sova.” Han lade en hand mot hennes kind och drog tummen lätt över den.
Han slutade tvärt och såg på henne med en bestämd blick.
”Rhiannon gå och lägg dig. Du behöver vila. Jag kan sitta vis sängkanten och läsa tills du somnat.” Han gick fram till brasan och kastade in lite ved innan han tog upp boken från bordet.
Under den tiden hade Rhiannon tagit sig till sängen och dragit täcket över kroppen.
Med ett svagt leende på sina läppar gick han fram till sängen och slog sig ner. Han lade handen mot hennes panna och såg in i hennes vackra ögon. Han kände ett stygn av sorg när han drog bort handen för att slå upp boken.
”Slappna av och streta inte emot sömnen. Jag kommer inte att gå någonstans och om du vaknar så finns jag vid din sida.” Försäkrade han innan han började läsa. Rhiannon vände sig så hon låg och tittade på sin lord i profil innan hon sakta slöt ögonen för att sedan falla in i den djupa nattsömnen.
Vincent slutade inte att läsa högt men då och då såg han mot hennes håll för att försäkra sig om att hon sov.
Det gladde honom att han hade henne. Att hon var hans och han skulle se till att inte låta henne komma till skada.
Inte ens hans far skulle få skada henne.

Hon kände den kalla marken under sina fötter och såg ner. Hennes fötter var bara och runt hennes anklar satt det länkar som lät när hon rörde sig.

Det här ger mig rysningar, så bra beskrivning!

Och jag har en teori om att hennes drömmar har att göra med den här speciella rollen hon verkar ha, den som också Anwir verkar veta något om. Den sovande gudinnan. Och det verkar som om de andra runtom Rhiannon har samma teori.

Det är så magiskt beskrivet hur Vincent tar hand om Rhiannon. Det gladde honom att han hade henne. Att hon var hans och han skulle se till att inte låta henne komma till skada. Men jag vill ha mer! Du bygger verkligen upp en längtan att det ska hända något mellan dem, att hon ska bli starkare ... ♥

Kapitel 12


”Rhiannon...” Vincent placerade sin hand mot hennes kind. Det var morgon och frukost för henne skulle serveras i matsalen. Ett svagt leende spred sig på hans läppar när han synade henne där hon låg.
”Rhiannon...” Försökte han igen och denna gång lyckades han. Ett kvidande kom från henne innan hon sakta öppnade ögonen.
”God morgon.” Sa han med en mjuk stämma och drog bort sin hand från hennes kind. Idag skulle de fara hem och hennes liv skulle återgå till det hon kallade normala. Han såg hur hon satte sig upp i sängen och han kunde inte låta bli att sträcka fram handen och vidrörde hennes hår försiktigt.
”Sov du gått?” Frågade han och synade hennes ansikte noga om hon blev sjuk så var det inte bra. Hoppades även att drömmarna hade inte stört hennes nattsömn denna gång.
Rhiannon tog sig upp en sittande ställning och sträckte på sig med en gäspning.
”Jag har sovit väldigt bra.” Det var bra att höra. Vincent vände sig mot henne och gav henne ett lugnande leende.
”Det är ju bra att höra. Jag har ordnat med en lättare klänning för idag. Den hänger på stolen.” Han gjorde en handrörelse mot stolen innan han såg åter på Rhiannon.
”Jag är bara utanför och sen kan vi gå ner tillsammans.” Han öppnade dörren för att kliva ut och stängde därefter dörren.


Hon lade ner hårborsten innan hon reste sig upp, synade sig själv i spegeln och gick mot dörren.
Det tog ungefär fem minuter innan Rhiannon öppnade dörren för att se Vincent stå mittemot sovrummet.
”Ska vi gå ner då?” Frågade han och sträckte ut sin hand mot henne. Magen kurrande klagande och Rhiannon tog hans hand medan hennes kinder blev röda. Han skrattade till innan de började att gå längst korridoren.
”Du behöver inte skämmas över att du är hungrig. Det är så du får ork och näring. Det är din kropp som säger att du är hungrig.” Vincent såg ner och log mjukt mot henne. I dag skulle de resa tillbaka till herrgården, tillbaka till vardagen. Under de här dagarna hade hans känslor för Rhiannon blivit starkare. Han studerade henne medan de gick.
Ett leende spred sig på hans läppar. Detta skulle de alla älska. Det var något han visste om.
De fortsatte att gå tyst genom korridoren innan de båda stannade upp. Dörren framför dem öppnades och Liam samt Lulu kom ut. Självklart hade de flesta gästerna stannat över natten.
”Åh godmorgon!” Lulu hade vänt sig om och såg på Vincent med ett stort leende. Han kände hur han slappnade av och lossade på greppet om Rhiannons hand för att lägga den om hennes axel.
”God morgon själv Lulu.” Vincent såg på henne med ett leende. De skulle säkert till matsalen med och han nickade mot Liam.
”Godmorgon Liam jag hoppas er natt har varit lugn.” Han begrundade mannen som stod framför honom.
”Godmorgon själv Vincent.” Han nickade för att sedan se mot Rhiannon och sedan tillbaka upp på Vincent.
”Hur mår du idag Rhiannon?” Lulu kom fram och gav henne ett varmt leende. Rhiannon såg upp på Vincent med en frågande blick och han gav henne ett leende.
”Jag mår väldigt bra. Jag sov så tungt i natt så jag är helt utvilad.” Ett stort leende, det största Vincent hade sett på Rhiannons ansikte spred sig. Lulu skrattade till och nickade.
”Det låter ju bra. Vi ska gå och äta. Jag antar ni skulle ner med?” Frågade hon och såg på sin man som kom upp vid hennes sida.
”Det ska vi. Rhiannon behöver äta innan vi tar oss hem.” Vincent såg på dem båda med en begrundande blick.
”Dåså ska vi fortsätta?” Vincent nickade mot trappans avsatts, både Lulu och Liam nickade.
Liam lade en arm om sin frus axlar innan de började gå.


Han sköt in hennes stol för att sedan sätta sig vid hennes sida vid det långa bordet. Alexander satt på hennes högra sida och han vände sig om för att se på henne.
”God morgon Rhiannon. Hur mår du idag? Bättre kanske?” Han begrundade henne och sträckte sig efter kannan med te för hälla upp i hennes kopp.
”Jag mår mycket bättre idag.” Hon såg på teet som hälldes upp och såg den varma ångan från koppen slingra sig upp.
”Det är underbart att höra.” Han ställde undan kannan och iakttog henne under tystnad. Hon såg friskare ut men det oroade honom fortfarande. Kanske han skulle följa med dem hem och hålla ett vakande öga på Rhiannon? Om hon var så speciell som far insinuerade så fick hon inte komma till större skada eller sjukdom.
”Jag är fortfarande orolig för Rhiannons hälsa. Har du något emot att jag följer med er hem? Mina tjänare klarar sig några dagar utan att jag är där och härjar.” Han skrattade till och sträckte sig efter en bägare som stod framför honom.
Så även han var rädd om Rhiannons hälsa? Var det för att far ville ha henne frisk eller var han orolig för hans del? Vincent iakttog honom över Rhiannons huvud.
”Det är klart att du får komma med. Om Rhiannon blir sjuk så är det jobbigt om världens bästa läkare inte är i närheten.” Vincent log svagt och såg på Rhiannons skål med gröt. Hade hon hört vad de hade talat om? På andra sidan av bordet satt Lulu med Liam och de pratade om något han inte ville lägga sig i. Han vred lite på huvudet för att se mot stolen där Anwir satt och han kunde se Louis.
”Lord Bloodthorn?” Han rycktes till när hon hörde Rhiannons röst och han vände sig om för att se på Rhiannon. Oroligt såg han på henne. Inbillade han sig att hon såg sjuk ut?
”Är det något som står på tok Rhiannon?” Frågade han och lade huvudet på sned så hans långa hår snuddades av bordet. Sakta lade hon armarna om magen och något inom honom föll.
”Om du är mätt kan vi gå till rummet.” Sakta skakade hon på huvudet så hennes hår föll ner över hennes axlar.
”Jag är inte mätt. Men min mage gör ont.” Vincent tittade hastigt upp på Alexander som lyssnade och han nickade.
”Ta henne upp.” Sa han lågt och reste sig.
När hon reste sig kände han det, blodlukten och han förstod genast vad som hade hänt. Åh stakars flicka som var som ett lovligt byte just nu.
Om han hade tur så hade far förbjudit alla att livnära sig på henne under helgen men bara lukten skulle göra dem galna.
”Vincent ska ni redan gå?” Anwir hade höjt handen mot honom och Vincent lade en beskyddande arm om Rhiannon.
”Ja far. Rhiannon mår dåligt så vi ska upp och där får hon vila.” Alexander hade rest sig och ställde sig vid deras sida.
”Hon är i goda händer far. Oroa er inte.” sa han och bugade sig innan han rätade på sig för att se över bordet. På alla gäster som hade sina blickar fastnålade på dem. Även lady Lily och lady Charlotte.
”Om hon inte mår bra är ni ursäktade.” Anwir viftade med handen för att visa att de kunde lämna rummet. Alexander, Vincent och Rhiannon vände sig om för att lämna rummet.
När de kommit utanför salen stannade de upp och Alexander drog ett djupt andetag.
”Orkar du gå med smärtan?” Frågade han och såg på Rhiannon som nickade försiktigt.
”Jag har jobbat med denna smärta. Men nu känns det annat, det är mer påträngande.” Hon försökte förklara så gott hon kunde och hoppades att de båda skulle förstå.
”Du måste vila dig när du har ont. Det är inte bra och du kan må sämre i framtiden.” Alexander såg på henne för att sedan se på Vincent.
”Ska vi gå då?” Frågade han och nickade mot trappan. Försiktigt tog Vincent tag om Rhiannons arm och började gå försiktigt, ifall hon skulle ha för ont.
Hennes doft gjorde sig påmind och det var något annat som doftade. Doften av blod fick honom att stanna och se på Rhiannon. Det börjades vattna i munnen och han undrade hur han hade missa det. ”Vincent!” Alexanders skarpa röst fick honom att vakna till och han såg upp från Rhiannons ansikte. Snabbt släppte han hennes arm och tog ett steg åt sidan. Tankarna på att skada henne gjorde honom illa till mods.
”Kom Rhiannon vi går upp så du får vila. Jag ordnar med te.” Alexander placerade sin hand om hennes axlar. De började at gå igen och Rhiannon kved till av smärta när de hade kommit upp för trappan men tackade nej när Alexander frågade om han skulle bära henne.

”Lägg dig i sängen och vila så kommer du bli bättre tills vi åker hem.” Vincent såg på den stora sängen och gick fram till soffan för att inte vara så nära henne. Doften gjorde honom galen och an fick bilder i huvudet där han drack henne tom.
Rhiannon gjorde som hon blev tillsagt och gick fram till sängen. Hon slog sig ner och tog av sig skorna innan hon gav Alexander en frågande blick.
”Du behöver inte byta om. Lägg dig tillrätta så kommer det bli bra snart ska du se.” Han gav henne ett betryggande leende.
Utan att säga emot honom så lade hon sig ner och smärtan i magen fördubblades. Ansiktet förvreds i smärtor och hon rullade över på sidan i smärtor.
”Rhiannon?” Vincent for upp ur soffan för att gå fram till henne menn stoppades av Alexander. Hans blick var lugn innan han släppte taget. Han skulle ta det försiktigt med henne.
”Jag ska se till att hon inte har så mycket smärtor.” Alexander öppnade dörren och en tjänare skyndade sig förbi mot trapporna som ledde ner.
”Ursäkta.” Sa han högt nog för att hon skulle höra.
Kvinnan stannade tvärt upp och vände sig om. Neg djupt och stod kvar där hon stod bara några meter från honom.
”Skulle jag kunna få lite te som dämpar smärtor?” Alexander synade kvinnan som genast nickade.
”Självklart baron Bloodthorn kan ni få det. Jag kommer så fot jag kan.” Med de orden vände hon sig åter och började gå raskt mot trapporna.
Försiktigt stängde han dörre och vände sig mot Rhiannon.
”Det här kommer låta som en dum fråga.” Började han, tog sig fram till sängen och satte sig på kanten.
”Kan du beskriva smärtan som du har just nu? Har du alltid haft så ont som du har nu?” Han såg på hennes plågande ansikte och det smärtade honom något oerhört.
Hon tog några djupa andetag innan hon svarade.
”Just nu känns det som jag blivit sparkat och ett band har dragits åt så jag har svårt att stå. Det är en annan känsla med men den är svår att beskriva.” Hon funderade en kort stund innan hon suckade.
”Jag tror inte jag har haft så här ont förut. Men jag är inte säker.” Hon rullade över så hon kunde se på honom och hans ansikte gjorde henne lugn. Om några timmar skulle de vara tillbaka i herrgården och hennes liv skulle gå till det normala. Men något inom henne sa att det inte var så.
En knackning hördes på dörren och Vincent var snabbt uppe och öppnade dörren.
Utanför stod kvinnan med en bricka i händerna. En fundersam rynka spred sig i hennes ansikte. Men snabbt slätade hon ut den och visade brickan.
”Ert te lord Bloodthorn.” sa hon och Vincent tog brickan från kvinnan. Inte en chans att hon skulle få komma in i rummet nu. Vincent pressade fram ett stelt leende.
”Tack det är bra så. Om du möter far säg att varken jag eller baron Alexander vill bli störda.”
Hon nickade och stängde efter sig. Han kunde höra hennes steg avlägsnas innan han vände sig mot sängen. Han gick fram och ställde ner brickan på bordet intill sängen innan han tog ett steg tillbaka.
Hon såg så bräcklig ut där hon låg.
”Orkar du sätta dig upp?” Alexander flyttade sig närmare ifall hon skulle behöva hjälp.
”Jag klarar mig...” Rösten var svag men hon lyckades sätta sig upp i sängen.
Lugnt tog Alexander koppen och iakttog Rhiannon noggrant där hon satt. Hennes ögon var glasartade och hon var en aning blek precis som igår. Det här med hennes kvinnliga månadscykel kunde inte vara roligt ihop.
”Drick försiktigt för det kan vara varmt.” Sa han och höll fram koppen till henne och såg hur hon tog den med båda händerna.
Hon förde koppen mot sina läppar och drack i små klunkar innan hon ställde ifrån sig koppen. Hennes blick gick från Alexander till Vincent och hon öppnade sedan munnen.
”När far vi lord?” Frågade hon och mötte hans blick när han höjde huvudet.
”Vi åker om en timme. Försök att vila så du hinner vila.” Vincent såg hur hon lade sig ner och bara några minuter efter hon hade lagt sig så sov hon.
Alexander reste sig, gick bort till soffan där Vincent satt och satte sig ner mittemot honom.
De såg på varandra under tystnad innan Vincent suckade tungt. Han satte handen mot ansiktet och skakade lätt på huvudet.
”Vad ska jag göra? Rhiannon har blommat upp till något vackert. Allt jag tänker på att skydda henne. Jag kan inte återgå till hur jag var för bara några dagar sedan. Eller kan jag det?” Sa han och sänkte handen som föll i hans knä.
”Sen är det här med den sovande gudinnan. Kommer hon att dö?” Vincent såg på honom och sedan mot den sovande Rhiannon. Hans lust att bita henne hade avdomnat och han kände sig inte frestad att dricka av henne nu när hon låg så dålig.
”Jag har tyvärr ingen aning.” Alexander skakade på huvudet sedan han synade Vincent.
”Ska jag vara säker så tror jag inte att det är så. Hon kommer inte att dödas.” Han sa det med en lugnande ton och reste sig.
”Jag måste gå och packa om vi åker snart. Vi ses senare Vincent.”
När han var ensam så reste han sig och började samla ihop sina saker för att packa ner dem i resväskan. Då och då sneglade han mot Rhiannon för att se om hon fortfarande sov vilket hon gjorde.
En knackning avbröts hans funderingar, han tog sig till dörren och öppnade den. Han möttes av Anwirs kalla blick som senare gick mot sängen.
”Hon mår inte så bra far. Jag vill att hon får vila innan vi åker.” Sa han och höll ett hårt tag i dörrhandtaget.
”Jag vill att du skriver varje vecka om hur hon mår. Hennes hälsa får inte bli sämre.” Han slöt ögonen och drog in luft genom näsan innan han spärrade upp ögonen. Så han märkte bloddoften med. Om hans far ville dricka så kunde han inte neka det.
”Jag säger farväl innan ni åker. Jag ska inte störa dig.” Anwirr såg på Vincent innan han vände sig om och började gå längst korridoren.


”Rhiannon...?” Vincent hade packat klart och slog sig nu ner vid sängen. Han höjde handen mot hennes ansikte och smekte hennes kind för att väcka henne så försiktigt han kunde. Det hjälpte och Rhiannon öppnade sakta ögonen för att sedan vända på huvudet. Hennes blick mötte hans innan hon gäspade stort. Det hade hjälpt att vila och hon kände sig bättre.
”Ska vi hem nu?” Frågade hon och satte sig upp i sängen. Han log och nickade sakta.
”Det är tanken Rhiannon.” Sa han och drog sig undan henne för att låta henne ta sig ur sängen.
Hon tog av sig täcket och satte ner fötterna på golvet. Medan hon satte på sig skorna såg Vincent på henne.
”Några drömmar nu?” Frågade han medan han iakttog henne. Hennes röda hår hängde över hennes axlar när hon såg upp. Skakade sakta på huvudet.
”Nej inte vad jag kan minnas.” Sa hon innan hon reste sig upp för att gå mot väskorna.
”Ska jag ta en lord Bloodthorn?” Frågade hon och sträckte ut en hand för att ta en av väskorna.
”Nej.” Hans röst var lite hårdare än vad han hade väntat sig och hon drog snabbt bort sin hand.
Blicken hon utgav var skamsen och han ångrade redan den hårdheten han hade talat till henne.
”Rhiannon du ska vila så mycket du kan. Bära en tung väska är inte så smart.” Sa han och skrattade till för att lätta upp stämningen.
Det hördes en lätt knackning och Vincent öppnade dörren åt de två unga männen. Utan ett ord kom de in och tog väskorna för att sedan lämna rummet.
”Då går vi ner. Vagnen är redan framme.” Han gick ut från rummet innan han vände sig om för att se på henne där hon stod. Hon kom efter och tog sedan hans arm som han höll fram.
Tillsammans gick de ner för den stora trappan och hon kunde se Alexander stå och tala med Anwir.

”Då säger vi väl farväl då Rhiannon...” Anwir tog hennes hand och förde den mot sina läppar. Hans kalla läppar fick det att ila i hennes kropp. Trots detta så drog hon sig inte undan. Hur skulle hon svara? Försiktigt sneglade hon på Vincent innan hon vände sin blick mot Anwir igen. Han släppte taget om hennes hand och knäppte med fingrar. En man upp vid Anwirs sida med en vacker ask i sina händer.
”Nu Rhiannon ska jag ge dig något som jag tror du skulle passa perfekt i.” Han tog emot den lilla asken från mannen. Han öppnade asken och tog fram en silver ring med en lila sten på. Anwir gav tillbaka asken till mannen och såg på Rhiannon med en hypnotiserande blick.
”Får jag?” Frågade han och tog hennes hand i sin. Försiktigt trädde han ringen på hennes högra ringfinger och log sedan.
”Sedär passar perfekt.” Viskade han och såg på henne med en mjuk blick. Återigen för att låtsas vara snäll för henne. Vinna hennes förtroende. Rhiannon kunde inte få fram ett ord utan hon såg bara på ringen. Hon var tvungen att protestera. Hon kunde inte ta emot den här ringen.
”Jag...” började hon men Anwir höjde handen innan hon säga något mer.
”Det är min gåva till dig Rhiannon. Tacka inte nej...” Han spände ögonen i henne och tog asken igen och räckte den till henne.
”För att hålla den säker när du inte kan ha den.” Rhiannon höll i asken med båda händerna. Den var utsmyckad med vackra stenar och guld.
”Tack ers höghet...” Hon svalde innan hon böjde huvudet i visad tacksamhet. När hon lyfte huvudet såg hon hans ansikte men hon stod kvar. Rädd att göra fel och gå till Vincent för tidigt.
Anwir bröt blicken från Rhiannon och såg på Vincent.
”Res försiktigt och kom ihåg vårat avtal Vincent.” Han vände sig om och gick sedan iväg.
”Rhiannon kom.” Vincent höll ut sin hand mot henne. Alexander stod redan vid ytterdörren och Rhiannon gick mot Vincent. Hon tog hans arm med sin fria hand medan hon höll asken med den andra handen.
Tillsammans gick de ut, ner för trapporna och till den väntande vagnen. Allt under tystnad. Alexander stod redan och väntade på dem och höll ut handen till henne.
Rhiannon tog sig in i vagnen och slog sig ner på de mjuka kuddarna och lutade sig tillbaka. Smärtan i kroppen var borta men tröttheten var fortfarande kvar. Dörren stängdes efter Alexander och snart började vagnen att röra sig. Nu var de äntligen på väg hem igen.

När de åkte genom portarna så kände hon samma sug genom magen. Vagnen stannade och Alexander öppnade dörren. Hon såg hur dörren öppnades och Darcel stod i dörröppningen.
”Välkommen hem lord Bloodthorn.” Sa han och tog sig ner för att ta emot väskorna.


---------------------

Om ni har förslag så skriv gärna. Vem vet om det kommer med? ;P

Det måste ju bara bli något mer mellan dem; du bygger upp den förväntan så mycket! ♥

Rätt fascinerande allt detta med hur de påverkades av blodet. Verkar som om de kan behärska sig för det mesta men att känslan alltid ligger där och lurar.

Som alltid målande och detaljrikt skrivet!