Run for safety, Amelia

Alltså, vilket jättebra kapitel! Du är så bra på att skriva. Jag gillar att kapitlet har en känsla av vardag, fast allt samtidigt är nytt och spännande.

Hallonsorbet och vanilj, mums! Hon har bra smak, med andra ord Och hon läser i trollformelboken medan hon äter, det skulle jag också gjort.

Klart att hon vill att tiden ska gå fortare, hon ska ju för tusan till Hogwarts! HOGWARTS! Vem skulle inte vilja att tiden ska gå så snabbt som möjligt i den situationen??

Förvirringen om hur man tar sig till perrongen känns också väldigt realistisk. Vilken tur att Harry är där och kan hjälpa henne.

Både Avis Fortunae och Mintygirl89 har redan påpekat detta, men det sista stycket är superfint. Känslan av att ha funnit platsen där man hör hemma ♥

Längtar till nästa Tisdagar är en perfekt dag att uppdatera på!

Du skriver med en sån självklarhet, det är nästan som att man fylls av ett lättat "Självklart!" efter varje mening. Det är så okomplicerat, lättläst, men samtidigt får du in en viss tyngd i texten, PÅ KAPITEL TVÅ!!! Du skriver en hel bakgrund, öppning, om en glad 11 åring. Det är svårt att ha tyngd i det, och samtidigt göra det verkligt. Men som ni andra påpekade, den sista meningen och de mystiska människor som rör sig i skuggorna. De som rör sig i skuggorna skapar dessutom en förväntning, man börjar förstå att något kommer hända.
Och att hon träffade Harry, det är svårt att lyckas skriva om en sådan välskriven karaktär, svårt att fånga hans personlighet. Att du inte misslyckades med det betyder att du är väldigt skicklig.

Superbra!

Jag blir så himla glad när jag ser det röda ögat, klickar på det och texten “Run for safety, Amelia” är skrivet i fet stil. Jag fick tårar i ögonen när jag läste era kommentarer och att ni gillade mitt kapitel. Det är den bästa känslan i hela världen när man vet att någon, även om det bara är en enda person, tycker om det man skapar och längtar efter mer. Återigen vill jag bara säga till er alla, tack, för att ni är villiga att ge mig och min berättelse en chans. Det betyder så oerhört mycket!♥

♥Leoney♥


♥Avis Fortunae♥


♥Mintygirl89♥


♥catradora♥


♥Tonks/Luna♥


♥Clara UW♥


♥Hanna Lovegood06, Annabeth the Chaser och boknörd_♥


_________________________________________

Kapitel 3:
Perrong nio och tre kvart

Perrong 9 och ¾ var en upplevelse bara i sig självt. Synen var så överväldigande att jag blev yr. Som ur en tunnel såg jag Harry komma in i mitt synfält.
- Hur är det med dig egentligen?
- Jag mår bra, är bara lite yr tror jag, svarade jag långsamt. Jag har aldrig riktigt varit med om något lika… magiskt.
- Jag var också i chock första gången, sa Harry.
- Jag kanske måste sitta en liten stund, sa jag och gick mot väggen bakom mig, lade ner min väska på marken och satte mig på den.
- Är du här helt själv? frågade Harry och jag nickade till svar. Var är dina föräldrar?
- Hemma. De kan inte komma in här, svarade jag.
- Aha, de är mugglare, svarade Harry förstående men när jag såg förvirrad ut förklarade han att mugglare var ordet som användes av magiker för att beskriva vanliga människor.
- Tack för all hjälp men gå till dina vänner nu, jag klarar mig och de letar säkert efter dig, sa jag trött till honom.
- Okej men lova att inte missa tåget! sa han och vände ryggen till. Jag såg honom omfamna sin fru längre bort på perrongen. Hon såg skrämd ut men lugnade sig snabbt. Harry pekade mot mig och det såg ut som om han förklarade varför han försvunnit.
Plötsligt stod Harrys fru framför mig.
- Jag heter Ginny, du måste vara den lilla flickan som Harry hjälpte genom spärren.
- Jag heter Amelia, svarade jag.
- Behöver du hjälp?
- Jag… jag ville inte erkänna att jag kände mig fullkomligt vilsen och borta. Jag tror att jag skulle må bra av lite vägledning, ja.
- Du får följa med oss, vi ska lämna James på tåget och du kan ju följa med honom. Han ska också börja sitt första år.
- Tack, svarade jag, nu lite piggare, och ställde min väska upp igen.
- Låt mig ta den, sa Ginny.
- Tack, sa jag igen och följde efter Ginny mot hopen av magiker.

- James, Lily och Albus detta är Amelia, hon är inte härifrån men hon ska börja på Hogwarts. Hon skulle uppskatta en liten introduktion av vår värld, skulle ni kunna hjälpa henne? frågade Ginny sina barn.
- Jag heter James, sa den äldsta pojken med en komisk bugning. Jag ska också börja på Hogwarts i år. Detta är min två år yngre lillebror Albus och min tre år yngre lillasyster Lily.
- James! Låt dem presentera sig själva! sa Ginny strängt.
- Det är okej mamma, svarade Lily och Albus i kör.
- Jaja, sa Ginny uppgivet.
- Hogwarts är en skola för häxor och trollkarlar, den är uppdelad i fyra elevhem, fortsatte James som om han aldrig slutat. Gryffindor är det bästa elevhemmet, där finns modiga människor…
- Du behöver faktiskt inte vara en Gryffindor för att vara en bra människa, tänk bara på Luna, Teddy, Draco, Padma, Ernie och Amber, alla dem och många fler är ju snälla och väldigt modiga men ingen av dem har gått i Gryffindor, avbröt Harry med myndig röst.
- Okej… Men det är iallafall det bästa elevhemmet … Enligt mig, lade han till när han såg blicken som Ginny gav honom. I Slytherin går alla skumma människor, i Ravenclaw går alla smarta och i hufflepuff går alla flitiga och snälla, fortsatte han innan någon kunde avbryta honom igen. James sprang sedan iväg mot den brunhåriga tjejen han gått genom spärren med.

- Det finns förstås undantag i alla, du kan vara smart och gå i hufflepuff och modig men ändå en Slytherin, låt inte elevhemmet begränsa dig, sa Harry lugnande till mig.
- Jag tror inte att jag passar i något av elevhemmen, sa jag oroligt.
- Jag kände precis likadant, sa Harry. Det är okej, du kommer att hitta din plats, oavsett i vilket elevhem du hamnar i. Nämen oj kolla på klockan, ni måste hoppa på tåget nu annars går det utan er!

Jag tryckte in våra väska genom dörren närmast mig och vinkade hejdå till hopen av trollkarlar och häxor. Jag gick och letade upp en kupé, jag skymtade James gå genom korridoren längre fram i vagnen. Han hade med sig brunetten som jag fortfarande inte sett ansiktet på.
Jag hittade en kupé som såg trevlig ut. Den var inte tom, jag var trött på att vara ensam. Där satt en flicka som såg ut att vara i min ålder, två killar som såg ut att vara ett eller två år äldre än mig. Jag satte mig mittemot flickan och tänkte för mig själv att James kanske skulle komma, det gjorde han inte. Men det gjorde mig inte särskilt mycket.

- Vad heter du? frågade jag flickan framför mig.
- Judith, svarade flickan. Vad är ditt namn?
- Jag heter Amelia, svarade jag.
- Du är inte från England va? frågade Judith undrande.
- Nej, svarade jag. Jag är från Sverige, var är du från?
- Jag är från London, hela min släkt har bott där sedan 1700-talet.
- Oj, det är en väldigt lång tid, svarade jag.
- Jag vet, min familj är alldeles för stolt över det.
- Men är du född i en trollkarlsfamilj?
- Nja, min mamma är häxa men pappa är mugglare så jag är halvblod.
- Okej, jag är från en mugglarfamilj, sa jag.
- Är du en smutsskalle? frågade en av killarna. Jag hörde att såna inte kan trolla på riktigt.
- Du skulle bara våga kalla henne smutsskalle igen ditt… sa Judith och jag blev chockad över explosiviteten i den tysta lilla tjejen.
- Ditt vadå? sa pojken sarkastiskt.
- Ditt avskum, sa Judith tyst för sig själv.
- Ditt vadå? sa pojken igen, högre den här gången.
- DU HÖRDE VAD HON SA! skrek jag, plötsligt rasande. Kom, vi går härifrån, sa jag till Judith. Vi gick ut ur kupén och precis innan jag stängde dörren hörde jag något.
- Jag tror inte att hon kommer att vara kvar länge med professor Flags som vicerektor och hennes aggressionsproblem.
Det var han. Jag hade inte sett det tidigare men sekunden då jag smällde igen dörren la jag märke till det vitblonda håret och hans ondskefulla leende. Fjärilarna kom tillbaka, jag fattade inte varför, jag hatade den där människan och i min ilska glömde jag bort fjärilarna. Jag hörde en dämpad smäll från hatthyllan ovanför den blonda pojkens huvud. Det hördes en smäll till och ett skri av smärta. Jag började springa ner längs korridoren i vagnen och Judith följde efter. Jag slutade springa när jag kom fram till slutet av vagnen. Jag kollade tillbaka ner korridoren och såg den blonda killen med en strimma rött i sitt hår kolla efter oss. Han skakade långsamt på sitt huvud och leendet var fortfarande kvar i ansiktet på honom.

Superbra! Även om jag redan vet en del av vad som händer, efter alla timmar i grupprummet♥

Jag älskar ditt sätt att beskriva hennes känslor, som till exempel Fjärilarna kom tillbaka, jag fattade inte varför, jag hatade den där människan och i min ilska glömde jag bort fjärilarna. Jättebra, och jag vet ju precis vem du syftar på irl...

Om jag får komma med liiite tips:

Han hade med sig brunetten som jag fortfarande inte sett ansiktet på den mystiska brunetten.

Det blir mycket "brunetten" här - jag vet precis vem det är - men prova byt ut det mot:

Han hade med sig den mystiska brunetten som jag fortfarande inte sett ansiktet på, den äldre flickan.

Och även i sista stycket, efter dialogen, när killen nämner Flags lägg till ett "g" och byt ut "t" mot "ss" så att det blir aggressionsproblem.

Längtar till nästa! ♥

Jag äslakr hur du fångar karaktärerna.
James är dryg och lättsam, Albus och Lily blyga. Ginny badass
Det var bra att du skrev att Amelia blev chockad över att Judith sa ifrån, det hade varit lite out of character att en elvaåring är så bossig. Det var bra att Harry försvarade elevhemmen.
Du har bra öga för detaljer, sådant som du måste ha med för att det ska vara trovärdigt. SOm att Amelia inte vet vad mugglare är.

och igen, du bygger upp spänningen så sjukt bra. Vem är flags? Spännande spännande.

Superbra kapitel!

Jag älskar hur du fixar karaktärernas personligheter på pricken, fast de samtidigt blir dina egna, med dina dialoger och så vidare. Typ att Harry är så lugnande och förstående, det gillar jag verkligen. Det ska bli så spännande att se vad som händer i fortsättningen!

Älskar också hur levande du skriver och beskriver alla med deras typiska karaktärsdrag och så dyker det ju upp en del egna ... alltså jag blir så nyfiken på 'Amber' och 'brunetten' som kom genom spärren med James. Är det en slump eller finns det en koppling, tro?

Du verkar också ha en sådan passion för skrivandet, att hela tiden utvecklas, och forumet känns så levande nu med alla som utbyter respons med varandra. Ni verkar arbeta mycket med konstruktiv respons och jag har också ett litet tips om du vill.

TIPS:


Det är spännande med Judith och den där blonde pojken. Blivande vän samt fiende? Ser fram emot att läsa mer.

Jag kan bara hålla med alla ovanstående kommentarer om karaktärernas personligheter, du är superduktig på att beskriva dem väl. Du behöver inte många meningar för att lyckas med att göra karaktärerna alldeles levande och verkliga, jag beundrar det mycket!

Både Ginny och Harry hjälper henne att komma ombord på tåget ordentligt, vad bra. Harry själv minns ju hur det var att komma till perrongen för första gången och inte riktig veta någonting, så självklart är han ivrig att hjälpa till.

Av de tre syskonen är James den som tar mest plats, vilket stämmer bra in på hur jag alltid föreställt mig honom. Albus och Lily är istället i bakgrunden, och även det passar deras personligheter väl.

Jag vet misstänker nog vem Amber är... Får väl vänta och se om jag har rätt

Judith är ett jättefint namn. Hon verkar vara en intressant person, och har en stark personlighet. Det blir kul att se vilken roll hon kommer spela längre fram.

Och den blonda killen... Undrar vad hans roll kommer vara? Det blir spännande att se.

Längtar till nästa kapitel

Det var ett riktigt bra kapitel!
Som de andra skriver, fångar du alla karaktärer på ett bra sätt. Jag blir fängslad.
Roligt att hon möter Judith. Hon verkar väldigt snäll, om än blyg. Men Gud, vad elaka killarna är, som kallar Amelia är smutsskalle! Fy, så dumma de är! Tur att Judith röt ifrån. Vi får se hur det går.