Callie och hennes okända far på Hogwarts

Kapitel 8:

" Miss Hyde, lyssnar du?" Callie tittade snabbt upp från boken.
" Ja, ursäkta Professor Flitwick." Callie log mot sin elevhemsföreståndare och lärare i trollformellära.
Den lilla mannen stod på sitt skrivbord på en trave böcker och tittade ut över oss elever som satt i bänkar längst långsidorna. Mitten av klassrummet var en enkel väg för att Professorn skulle kunna demonstrera sina trollformlar eller be någon av oss visa de andra.

Professor Flitwick fortsatte lektionen när han fått tillbaka Callies uppmärksamhet. Hon la huvudet i sina händer och lyssnade. Professor Flitwick lärde ut trollformlen "Färgändringsbesvärjelsen".

" För att lyckas med denna måste ni först säga trollformlen och sedan färgen på latin ni vill ändra till. Är det någon som kan en färg på latin?" Professor Flitwick tittade ut över klassrummet.
Callie räckte upp handen.
" Ja Miss Hyde?"
" Viridis." Professor Flitwick nickade glatt.
" Vad betyder det?"
" Grön Professorn." Han nickade glatt.
" 10 poäng till Ravenclaw. " Han hoppade ner från böckerna och gick fram till en stol pekade med trollstaven och sa "Lusterabeus Viridis. och rörde lätt stolen samtidigt med staven." Det tog någon sekund sedan var stolen helt grön.

Professor Flitwick lät dem pröva resten av lektionen. Det tog några försök innan Callie lyckades färga bänken framför henne grön. Men precis innan lektionen var slut lyckades hon.

När lektionen väl var slut och eleverna strömmat ur klassrummet valde Callie att gå. Detta var dagens sista lektion för henne. Hon såg Luna gå iväg med en annan tjej i deras årskurs. Amanda heter hon. Det var då Callie kom på att det var ett tag sen hon och Luna faktigst pratade.

Callie gick ner till Stora Salen för att äta en tidig middag. Eller en sen lunch om man hellre vill säga det. Det var inte mycket folk i salen just nu. Callie räknade ut att det var ungefär 10 personer. Callie tog en tugga av potatisen hon hade gaffelhuggit men blev avbryten av en uggla som kom flygandes. Hon knöt försiktigt av brevet, gav ugglan en bit kött och öppnade sedan det.

" Ikväll. Uggletornet. Klockan 8." Ingen avsändare men hon kunde enkelt lista ut vem det var ifrån. Hon hatade känslan, men hon fick fjärilar i magen. Och en liten del av nervositet. Ikväll kanske hon äntligen skulle få reda på vem som är hennes far.

Mer?

Jag gillar när det är med latin, och att de tränar på att ändra färger. Alltid kul när lektionerna beskrivs.

Nu blir det spännande med det som kommer att hända i uggletornet klockan 8 ... mer!

Kapitel 9:

" Luna, vänta!" Callie joggade efter Luna som gick genom en korridor. Luna stannade och vände sig om.
" Hej Callie." Luna gav sin kompis en kram.
" Är du arg på mig?" Callie frågade Luna det medans de kramades.
Luna skakade på huvudet.
" Nej förlåt om det verkat så. Men Professor McGonagoll parade ihop mig med Amanda i ett jätte arbete som är halva betyget. Det har tagit tid." Callie log.
" Jag förstår. Ville bara veta."
" Ska du till Trolldrycksläran nu?" Callie nickade. Flickorna krokade arm och började gå tillsammans. Skrattandes.

Trolldryckskonsten gick fort. Eller ja. Professor Snape bad dem skriva en uppsats om Babblingsdrycken. En dryck som gör att den som dricker den pratar en massa strunt. Så lektionen gick fort.

Klockan slog snart 19.45 och Callie började gå mot uggletornet. Ganska prick 20.00 klev hon in genom dörrarna. Hon tittade sig runt och fortsatte att gå upp för trapporna till översta våningen. Draco stod och tittade ut genom fönstret när hon klev upp på översta trappsteget.
" Hej." Sa hon försiktigt. Han ryckte till. " Oj förlåt." Han vände sig om.
" Ingen fara. Hej." Det blev tyst en stund.
" Vad ville du?" Callie tittade på honom en stund innan hon sjönk ner på golvet lutad mot den kalla stenväggen. Hon rös.
" Fryser du?" Draco tittade på henne. Callie nickade.
" Lite. Vad är det du ville egentligen?" Han svarade inte utan tog av sig sin jacka och gick fram till Callie och la försiktigt den runt hennes axlar. Den var varm. Och luktade.. hemma.
" Tack." Hon log försiktigt och kände kinderna bli röda. NEJ inte bli röda nu...

Det blev tyst en stund. Draco sjönk tillslut ner mittemot henne på golvet.
" Vill du hjälpa mig med läxan först eller höra storyn?" Callie himlade med ögonen.
" Läxan." De satte igång. Det tog max 15 minuter.
" Tack för hjälpen." Draco tystnade en sekund. " Är du redo?"
Callie drog ett djupt andetag, svalde och nickade sedan.
" Jag tror det." Viskade hon tyst med blicken sänkt.
Draco harklade sig.
" Det Professor Snape har berättat är att din mamma var ganska populär. Snygg. Så som du." Han tystnade en sekund. " Hon har dejtat totalt tre killar som professor Snape vet om. En kille som heter Lucifer. Han gick i Gryffindor och är rödhåriga. En annan kille som hette August. Han gick i Huffelpuff och dog deras sista år. Sist har hon dejtat Snape."
Callie höjde ett ögonbryn och tittade upp.
" Vad sa du?" Draco nickade.
" Japp Snape. De dejtar i slutet från slutet av sjätte året tills de slutade. Men det var hemligt då hon gick i Ravenclaw och han i Slytherin." Draco tystnade.

Callies hjärna gick på hög varv. Hemlig kärlek. Olika elevhem. Slutet av sista året. Callie behövde spy. Hon reste sig och spydde rakt ut. Allt snurrade. Det sista hon minns är när hon vaknade upp med huvudet i Dracos knä.

Mer? xD

Bra! skriv mer!

Kommer skriva lite ur Dracos perspektiv ibland med.

Kapitel 10: DRACO:

Han förstod inte varför all färg försvann från hennes ansikte när han berättade att Callies mamma dejtat Snape. Han såg hur hon reste sig och kräktes. Sedan bara stod hon där. Ögonen rullade bakåt och han visste precis vad som höll på att hända. Han la armarna runt henne och det var på sekunden. Hon föll ihop och han fångade henne.
" Jag har dig Callie." Han la henne försiktigt ner på golvet och placerade hennes huvud i hans knä.
Han visste vad som hände. Han har själv svimmat en massa gånger. Han klappade hennes långa blonda hår och insåg sedan hur detta hade sett ut om någon kom. En Slytherinelev och en Ravenclaw..

CALLIE:

Callie slog upp ögonen och fann sig själv stirrandes i taket. Hon stönade.
" Försiktigt." Hörde hon en röst säga när hon försökte sätta sig upp. Ett par händer höll hennes sidor och hjälpte sedan henne upp till sittande ställning.
" Vad hände?" Callie tittade sig över axlen på Draco som satt bakom henne.
" Du svimmade."
" Oh." Det tog en stund innan det slog henne. " Herregud." Hon reste sig och började gå snabbt ner för trapporna.
" Callie, vänta." Dracos röst ekade mellan väggarna. Callie lyssnade inte. Hon började springa så fort hon kom ner för trapporna.

Hennes steg visste exakt vart de skulle ta henne. Hon kände ilskan byggas upp inom henne.

BANK BANK BANK! Dörren öppnades. Callie tryckte sig in.
" VARFÖR SA DU INGET?" Orden kom ut högre än hon hade förväntat sig.
Professor Snape stod som förlamad.
" Jag visste inte." Sa han tyst. " Inte förrens Mr Malfoy kom och pratade med mig." Callie tittade upp.
" Och när pratade Draco med dig?"
" En vecka sedan ungefär. Callie snälla."
Callie flög upp.
" EN VECKA? HAR DU VETAT OM I EN VECKA ATT DU ÄR MIN PAPPA?" Callie skakade. Av ilska och av sorg.
Professor Snape nickade åter igen.
" Ja. Jag visste inte hur jag skulle berätta det för dig."

Callie kände sig tom inuti. Hon tryckte sig förbi Professor Snape.
" Jag vill aldrig mer se dig." Hon lämnade hans kontor och slogi gen dörren efter sig.


PROFESSOR SNAPE:
Det var helt tomt i huvudet. Han var arg på sig själv. Att han inte gick raka vägen till Callie så fort han fick reda på att han var pappa. Pappa till en flicka som nu går i hans klass. En flicka han inte varit speciellt trevlig mot.
Varför lyssnade han aldrig när Veronica sa att hon hade något viktigt att berätta. Han sjönk ner i en av fotöljerna och la huvudet i sina händer.
Han har förlorat kvinnan han älskar och nu sin.. dotter. Det var fortfarande konstigt att veta att man har en dotter.


Mer?xD

Super!!

Spännande vad som kommer att hända nu, hur de kommer att hantera det. Både hur det blir mellan Callie och Snape, men också hur det blir mellan henne och Draco ...

Mer!

Kapitel 11:

Callie satt på bryggan nere vid sjön. Hon behövde vara ifred. Det har gått två dagar sen hon var nere hos pa.. Snape. Hon hade blivit ursäktad av Professor Dumbledore så hon slapp lektionerna i några dagar. Hennes bruna ben dinglade över kanten och hennes bara fötter snuddade vattnet varje gång en våg kom. Vattnet var kallt. Uppfriskande men kallt. Man märkte att det snart var November. Att första snön inte ens kommit är ett under.
Callie huttrade till. Klockan närmade sig halv 4 och det började redan bli iskallt ute.
" Hej." En försiktig röst dök upp bakom Callie. Callie svarade inte. " Är du okej?" Rösten kom nämre och satte sig sedan brevid henne på bryggan.
" Vad vill du Draco?" Callie stirrade fortfarande rakt ut över vattnet.
" Callie snälla. Kolla på mig." Draco la sin varma hand på Callies kind och vände hennes ansikte emot honom. " Snälla prata med mig." Callie bet sig i läppen.
" Varför bryr du dig? Jag hjälper dig bara med läxorna. Det är allt jag duger till." Callie reste sig hastigt upp, tappade balansen och föll ner i det iskalla vattnet.

Det tog en stund innan hon lyckades simma upp till ytan. Det var så kallt.
" Callie, ta min hand." Draco la på magen på bryggan och sträckte sig ner efter henne. Hon tog handen och han drog upp henne på torra land igen. Hon la på bryggan och skakade av sina blöta kläder. Draco drog upp henne på benen, tog av sig sin jacka och la den runt henne.
" Är du okej?" Draco kollade oroligt på henne.
Callie skakade på huvudet.
" Nej inget av detta är okej." Callie kände en tår rinna nedför kinden.
Draco drog in henne och la armarna om Callies skakande kropp. Hon snyftade mot hans varma bröst. Hon kände hjärtslagen genom tröjan han hade på sig. Han höll om henne hårt. Hon skakade av tårarna och kylan.
" Du måste byta kläder Callie." Draco viskade i hennes öra. Men han släppte henne inte och hon släppte inte honom.

Mer?

Mer!

Det hon fått veta om Snape kanske för henne närmare Draco? Han verkar tycka väldigt mycket om henne

Bra beskrivet med känslor som värme och kyla.

Kapitel 12:

CALLIE:

Hon skakade. Han höll om henne hårdare. Han kunde nästan känna hennes sorg skrika inom henne.
" Jag blötte ner din tröja." Callie backade ett steg och tittade på Dracos tröja.
Han skrattade.
" Ingen fara. Förlåt för hur jag har betett mig mot dig Callie."
Han strök henne över kinden. " Förlåt."
Callie tittade ner i backen.
" Draco, jag kan inte göra detta nu. Det är för mycket."
Han log snett.
" Okej.. Jag väntar på dig så du vet." Han vände sig om och lämnade bryggan och började gå mot slottet.
Callie stod som fastfrusen på bryggan.

DRACO:

Det tog fyra timmar innan Draco insåg att han gjort ett misstag och började leta efter Callie. Han blev ledsen det var därför han lämnade henne och gick. För att inte visa tårarna som rann nedför hans kinder.
Han vandrade ner till bryggan igen. Callie stod på samma plats som när han lämnade henne. Han började springa. Callie var stel som en pinne. Iskall. Ögonen var blanka. Han lyfte snabbt upp henne och började springa mot sjukhusflyglen. Något var väldigt fel på henne.
" DRACO VÄNTA!" Dracos bästa kompis röst Blaise ekade mellan väggarna. Draco skakade på huvudet.
" Sen!" Han fortsatte att springa upp för trapporna. Han slängde upp dörren till sjukhusflyglen och gick in.
" MADAME POMFREY!" Han skrek mot hennes kontorsdörr samtidigt som han försiktigt la ner Callie på en säng.
Madame Pomfrey kom ut från sitt kontor, hojtade till och gick med snabba steg fram till sängen där en väldigt blek Callie låg.
" Vad hände?" Draco förklarade att hon ramlat i sjön och sedan inte lämnat bryggan för att byta kläde.r
" Det var bra att du hittade henne när du gjorde. Detta hade kunnat sluta med ett dödsfall. Tack Mr Malfoy. Du kan gå nu."

Haha ett kort inlägg till :p