Till månen och tillbaka [SV]

Förlåt för uppehållet. Här kommer mer

Kapitel 9 QUINN:

Quinn gick genom korridoren med ett brev hårt kramades i handen. Brevet var från hennes mormor och hon hade läst översta raden innan hon tryckt ner det i kuverten igen och lämnat Stora Salen och frukosten bakom sig. Hon visste att brevet innehöll sanningen.
Hon lämnade slottet och gick snabbt ner till bryggan. Quinn tog av skorna och lät fötterna glida ner genom vattenytan. Hon drog en djup suck innan hon sakta öppnade kuvertet och började läsa hennes mormors brev.

" Quinn,
Detta är ganska jobbigt för mig att skriva. Men du förtjänar sanningen. Du är endå 15 nu och både jag och din morfar känner att du är redo för sanningen. Håll i dig för här börjar allt.

Din mamma och pappa träffades på Hogwarts när din mamma sorterades till Slytherin. Din pappa gick då i andra årskursen och det var kärlek på första ögonkastet mellan dem. De blev tillsammans när din mor gick i tredje årskursen.
Din mamma hade det inte lätt på Hogwarts först. Hon var utanför och hade inga vänner. Det var inte förrens hon började dejta din far som hon blev accepterad och även en av de "coola" eller vad ni i din ålder kallar det.
Efter skolan blev din pappa erbjuden att bli en hans Voldemorts dödsätare eftersom han kommer från en familj där alla män varit Voldemorts undersåtar på ett eller annat vänster. Din pappa accepterade då detta. Utan att tveka. Din mamma följde med för att hålla dig säker. Detta var när hon väntade dig. Skulle något gå fel så hade du iallafall skydd. Efter ni flyttat till herrgården och börjat leva era liv normalt och du växte upp blev det dina föräldrars tur att uppfylla ett uppdrag. Din pappa var så stolt över att äntligen ha blivit utvald och han ville inte svika Voldemort. De enda misstaget de gjorde efter uppdraget var att inte kolla om halvbloden var helt döda.

Sen vet jag inte mer med tanke på att nästa gång jag hörde av någon var efter att Pansys pappa kom och lämnade dig här och berättade vad som hänt. Att han letade efter din pappa för att berätta att Voldemort var arg. Men han hörde dig skrika och rusade upp till sovrummet och hittade dig medvetslös. Och dina föräldrar döda på sängen. De hade blivit torterade. Så mycket så ingen av dem klarade sig. Det går inte en dag utan att jag ser bilden av dig. När han bar in dig. Likblek. Jag trodde jag hade förlorat alla. Det går inte en dag utan att jag tänker på din mamma.

Quinn, vi är inte hårda mot dig för att du är du. Vi är hårda mot dig för att vi är rädda att du ska gå åt samma öde som dina föräldrar. Som min dotter. Vi är rädda att du ska gå med som Voldemorts undersåte för att hämnas på dina föräldrar. Vi vill inte se det ske. Vi vill se dig växa upp. Få barn. Gifta dig och sedan leva tills det är din tid att gå vidare. Både jag och din morfar älskar dig väldigt mycket. Du är vårt enda barnbarn. Den enda som kommer föra vidare vår släkt och göra så den växer. Den enda som kommer ta över huset efter oss. Huset din morfar byggt alldeles själv utan magi. Huset din mamma växte upp i.

Vi älskar dig Quinn, hoppas du klarar av att läsa sanningen nu. Skicka gärna en uggla så jag vet att du klarar dig. Annars kommer vi och hämtar dig direkt.

Din mormor"

Quinn vecklade sakta ihop brevet. Hennes blick fastnade ut över sjön medans hjärnan snurrade på högvarv. Mamma hade kunnat leva. Om hon inte varit gravid med mig och gått med i dödsätarna för att skydda mig. Är det mitt fel att båda är borta?

Ny läsare
Jättebra skriv mer!

Kapitel 10 DRACO:

Han tittade sig omkring i klassrummet.
" Blaise, har du sett Quinn idag?" Blaise skakade på huvudet.
" Inte sen frukosten efter uggleposten." Draco svor för sig själv. Han visste att Quinn skrivit till sin mormor om sanningen.
" Professor Snape?" Dracos gudfar kom fram till bordet.
" Ja Mr Malfoy?"
" Jag måste gå." Snape höjde ett ögonbryn. Draco lutade sig fram och viskade tyst.
" Det handlar om Quinn." Snape nickade och svepte handen mot dörren.
" Du är ursäktad Mr Malfoy." Draco plockade snabbt ihop sina böcker, bad Blaise anteckna läxan och lämnade sedan fängelsehålorna. Så vart kan Quinn hålla hus.

QUINN:

Det blåste kallt. Regnet började sakta droppa och tilltog mer och mer. Tillslut var det ösregn. Huden knottrade sig på hennes bara armar där hon satt på bryggan.

Så hade hon inte funnits hade iallafall hennes mamma fortfarande funnits. Om hon inte hade blivit till hade hennes far kanske också levt.
En tår föll nedför hennes kind. En ilska hon aldrig känt innan byggdes upp i henne och hon slog. Slog bryggan med knogarna. Om och om igen. Hon kände inte ens smärtan. Hon var arg. Ledsen. Besviket. Allt var ju hennes fel. ALLT.

DRACO:

Han har tittat igenom varenda korridor i slottet kändes det som. Han hade bara tur att han slängde ut en blick genom fönstret och såg en ensam person sitta på bryggan i ösregnet. Han förstod direkt att det var Quinn.
Han rusade snabbt ut i regnet och ner för de hala trapporna.
Quinn satt på bryggan. Genomblöt. Kall. Blodig om händerna och rödgråtna ögon.
" Quinn, är du okej?" Draco närmade sig henne försiktigt för att inte skrämmas. Quinn svarade inte. Hennes blick var låst rakt ut över vatten ytan. Draco satte sig på huk framför henne, la händerna på hennes axlar och skakade försiktigt.
" Quinn." Hon blinkade en gång och tittade in i hans oroliga ögon
Draco rös. Hennes blick var helt tom. Han ställde sig upp, drog bak håret från ögonen och lyfte upp Quinn på fötterna igen.
" Släpp mig." Viskade hon. Draco blev glad när han hörde hennes röst.
Draco skakade bestämt på huvudet, lyfte upp henne och började gå mot slottet.

Han styrde stegen mot fängelsehålorna när Quinn våldsamt började streta emot i famnen.
" Nej nej..." Draco tog ett hårdare tag, småsprang ner och in i sällskapsrummet och förbi alla blickar. Han sprang upp till sovsalen.
"Draco, vad gör du?" Blaise såg chockad ut och la täcket över sin halvnakna kropp.
" Hjälper Quinn." Han la ner henne på sin säng. " Du behöver inte dölja dig, Du har endå inget att dölja." Draco log snett mot sin vän som kastade en kudde på honom.
" Ska hon sova här?"
Draco tittade på Blaise.
" Snälla säg inget till Professor Snape." Han skakade på huvudet.
" Jag lovar Draco."

Kort och tråkigt inlägg men ska iväg :p

Jättebra som vanligt!

Verkligen så bra! Jag gillar ditt sätt att skriva på! ♥

Hjättebra!