Voldemorts Dotter och hemligheternas kammare [sv]

ja jag har hittat på Simon, precis som Lucas o Cara jag tänker inte tala om ve jag dödade, det är meningen att man ska undre. det är drf jag inte säger vem hon gifter sig med lr vem hennes mamma är Tack

Kapitel 18: Hoppas Cara blir nästa offer

- AAAAAAAA, sluta fråga så mycket!
*glas splitras mot väggen*
- Cara lugna ner dig lite! Kommer det från min man
- Sköt ditt eget, och sluta ge mig order!
- Min lilla vildkatt va försiktig tänk på vad som kan hända annars.
- Låt mig vara Mamma. Skriker jag
*Dörren öppnas och Voldemort kommer in*
- Försök prata med henne älskling.
- Jag ska men då tror jag att det är bäst om ni lämnar rummet.
*Två människor lämnar rummet och stänger dörren. Voldemort går fram till mig och sätter mig i en av stolarna framför brasan*
- Du har stökat till en del här inne. Säger han och skrattar.
- Ledsen, jag blev bara så arg.
- Jag ser det. Hur mår du? Rösten är lugn
- Jag mår bra, bara lite trött.
- Ja det är väll klart. Vilken månad? Frågar min far
- Fjärde. Så jag kommer ha en del humörsvängningar, det hade jag sist i alla fall. Skrattar jag lätt
- Ja men de är ingen fara, men vi kan koncentrera oss på nått annat. Fortsätt berätta i stället.

Jag kollade på spegelbilden framför mig, det var så konstigt att se någon annans spegelbild. Jag kände på det korta svarta håret, hur kan man ha så kort hår? Jag vänder bort blicken från spegeln och går över det vita golvet mot dörren. Öppnar den och är sen på väg mot mitt roliga uppdrag, eller vad jag nu ska kalla det. Jag höjde min blick mot tavlorna som inte alls var lika vänliga och glada när jag gick förbi som Pansy. Är det alltid så här? stegen ekar mellan stenväggarna och jag hör mina egna andetag. Jag stannar framför trapporna, det är ett hål rakt ner till botten våningen, det är inte särskilt långt kanske högst 3 meter om jag hoppar och tar tag i stången som sticker ut halvvägs ner så är det ingen fara, för jag orkar inte stå här och vänta på en trappa hela dagen. Ett, två, tre hoppa, fötterna lämnar golvet och händerna grabbar tag i stången, vi släpper och taget vi är nere på golvet. Nu behöver vi bara hitta Slytherins sällskaps rum. Jag vet att det ligger i källaren så det är väll bara att gå dit. Jag hör röster bakom mig, och vänder mig om och står öga mot öga med Harry och Ron som nu ser ut som Crabbe och Goyle.

Jag säger att det är Harry och Ron när de pratar för att inte krångla till det.

- Hej har ni sätt Draco? Frågar jag med Pansys tråkiga röst och kollar på dem, de ser verkligen dumma ut.
- Nej vi hoppades att du visste vart han är. Svarade Harry som ser ut som Goyle
- Nej då hade jag inte frågat. Sa jag lite tyket.
- Han är kanske i källaren. Sa Crabbe eller Ron som det nu är, jag ryckte på axlarna och vi gick ner mot källaren. Där nere var de mörkt och dämpad belysning, men ändå inte kallt, jag kollade mig runt omkring det känns som om jag är lite för ofta här nere för att vara Gryffindorare. vi gick längs korridoren tills jag kom till en korsning och svängde höger och killarna följde efter, jag såg mig omkring efter Draco och innan jag visste ordet av det hade vi krockat.
- O hej Draco. Sa jag med Pansys fjäskande röst och log så sött jag kunde.
- Hej Pansy, jag har tänkt på ditt förslag vi kan väll vara vänner. Sa han nonchalant oh jag log det här kommer bli bättre än vad jag hade trott, om Pansy vill bli kompis med Draco ska jag sabba det.
- Vart har ni varit Crabb och Goyle? Draco kollade på dem och jag kollade på dem också
- Ö vi har ätit. Svarade Harry
- Tills nu? ja jag är väll inte förvånad. Svarade Draco snobbigt. Det här kommer bli kul att se Dracos riktiga sida. Vi började röra oss mot den delen där jag visste att Slytherins sällskapsrum ligger.
- Rent blod. Sa Draco och tavlan svängde upp. Nu ska jag få vara i en av de få delar av slottet jag aldrig har varit i och annars aldrig skulle få sett. Jag slängde mig ner i en soffa som Draco satte sig i och la huvudet i hans knä. Han kollade på mig och jag svarade
- Vadå kompisar gör väll sånt här hela tiden? Som svar putta han ner mig på golvet.
- Man frågar först? Svarade han drygt, där fick jag för att lära honom det.
- Ok får jag det? jag kollade lite drygt på honom, han nickade och jag la mig ner igen, killarna stod kvar dumt och kollade på oss, vi stirrade länge nog på dem för att de skulle fatta att de skulle sätta sig ner. Jag kollade mig runt i Slytherins sällskapsrum, jag undrar varför Draco aldrig bjudit hit mig? Men jag antar att det finns en anledning. Jag kollade bort mot en av kortsidorna i det avlånga rummet, det var som ett stort fönster där man såg rakt ut i sjön, jag visste att deras elevhem låg nära sjön men inte under den. Men det gjorde de hela mysigare, och brasan som sprakade till höger om mig gav en härlig värme. Jag kände hur Draco rörde på sig.
- Titta här vad pappa skickade. Killarna sträckte lite på sig för att se vad det var, men när de såg att det var ett exemplar av the daily Prophet sjönk de tillbaka ner i soffan lätt besvikna.
- Lyssna här. Arthur Weasley döms till 50 galleoner i böter för att ha förtrollat en bil. Weasley får trolldomsministeriet att framstå i dåliga dagar. Säger Mr Malfoy. Han är klart olämplig att utarbeta lagar och hans löjliga mugglarskyddsstadga borde omedelbart slopas. Mr Weasley finns inte tillgänglig för en kommentar. Draco skrattade lätt när han läst klart och jag stämde in, de var faktiskt kul. Men ingen av mina två andra vänner, de kan verkligen inte spela teater de märks ju direkt att de inte är Crabbe o Goyle.
- Varför skrattar ni inte? det är ju stört kul, Weasley kommer knappast ha råd att betala 50 galleoner och hur kan man gilla mugglare så mycket? de kan lika väl sluta använda magi och bli mugglare! Skrattade jag, undra hur de ska lösa detta problem. Ron blev röd om öronen eller rättare sagt Crabb, Draco kollade misstänksamt på dem.
- Vad är fel?
- Ont i magen. Fick Ron fram, ja han kan åtminstone improvisera.
- Men varför går du då inte upp till sjukhusflygeln och sparka lite mugglare på vägen dit? Snäste Draco.
- Jag undrar varför tidningarna inte skriver något om överfallen? Sa jag mest för mig själv, Draco kollade på mig där jag låg i hans knä.
- De har jag med undrat. Men jag antar att Dumbledore har valt att tysta ner saken, hoppas han får sparken för det när de kommer på honom. Han borde inte släppa in mugglar elever på skolan, så om Creevey. Han är en skamfläck för skolan! men slutade prata när han märkte att ingen av killarna skrattade, de pressade fram ett fejkat skratt. Jag kollade på dem, de får nästan Crabbe och Goyle och verka smarta om man gemför med dem, inte ens de kan vara så tröga.
- Men det jag absolut inte förstår är hur folk kan tro att Potter är Slytherins arvtagare! Hur dum får man bli? Han verkar ju älska varenda mugglare. Dracos ögon smalnade lite när han nämnde Harrys namn, de har jag aldrig tänkt på eller så har han inte visat det för mig, eftersom jag umgås med Potter.
- Men du måste väll veta vem det är? Sa Harry och spetsade öronen lite och lutade sig fram i soffan, jag kollade mig runt i rummet för att se om någon annan lyssnade, men det var dött som i graven, i det svagt upplysta rummet.
- Det har jag sagt till dig innan att jag inte vet! Är det så svårt att komma ihåg saker? Det kom en lätt suck från Draco, han verkade faktiskt trött. Är det alltid så här?
- Och pappa vägrar säga det till mig, men en sak vet jag när den öppnades för 50 år sedan dog en elev.
- Tror du inte det kan vara Cara då? Frågade Ron, nu var det min tur att spetsa öronen, de hade aldrig sagt att de trodde att jag kunde vara Slytherins arvinge. Jag såg på Draco och väntade på hans svar.
- Nej de tror jag inte. Hade de varit hon hade hon berättat något. Dessutom är en av hennes bästa kompisar mugglare! Varför tror ni att hon skulle vara arvtagaren? Jag kände hur Dracos ögon borrade sig in i killarna
- Ne jag vet inte, det känns bara liksom som hon skulle kunna göra en sån grej och en andra massa konstiga saker. Sa Ron och försökte undvika den obekväma blicken Draco gav honom.
- Säg aldrig något mer sådant om henne! du känner inte henne alls! Jag kände hur ilskan steg inom honom, jag visste inte att han försvarade mig så, vad glad jag blir.
- Vem tror ni blir nästa offer då? Jag kollade på killarna och ville veta vad de tror?
- Jag hoppas de blir Ginny Weasley, hon är inte mugglare men ormen ser nog ingen skillnad. Skrattade Draco, jag såg hur Ron spände musklerna, jag får säga något innan han gör nått dumt.
- Vem tror ni det blir killarna?
- ÖÖÖ vi vet inte, Granger kanske. Svarade Harry och jag hörd hur de tog i mot när han sa det, själv visste jag precis vad jag skulle svara.
- Jag hoppas de blir Cara! Dracos ögon blev nästan svarta och jag kände hur han kokade av ilska och innan jag visste ordet av det låg jag på golvet.
- Du är farligt nära döden nu Pansy! Väste Draco att han faktiskt är en så bra vän visste jag inte.
- Vadå jag säger ju bara vad jag tycker. O jag är inte den ändå på skolan som tycker det! svarade jag tyket.
- Ett ord till och du säger inte så mycket mer. Dracos ögon borrade sig in i Pansys och jag var nära på att le innan jag kom på att det skulle se dumt ut
- Lugna ner dig, du behöver inte bete dig som en idiot. Sa jag och la mig sedan ner igen, men inte i Dracos knä, utan bredvid.
- Öööööö. Vi vände våra blickar mot killarna, och jag såg att de höll på att förvandlas tillbaka.
- Vad är det med er två? Sa jag o gav dem en undrande blick.
- Magen vi måste nog till sjukhusflygen ni behöver inte följa med. Sa Ron och drog med sig Harry ut genom tavlan. I öppningen mötte de Simon, som såg undrande ut när Crabbe o Goyle sprang förbi, innan han ställde sin fråga svarade Draco
- ont i magen eller nått. De har varit hel konstiga.
- Vad är det med henne? Simon knyckte med huvudet mot mig och inväntade en förklaring.
- Hon är sur för att jag blev arg på henne när hon sa att hon hoppades på att Cara skulle bli nästa offer. Simon ögon smalnade och gav mig en arg blick men han sa inget. Jag slöt ögonen och lossades somna för att se vad de säger när de inte vet att jag hör. De skramlar med något, och jag förstår snart att det är ett schackbräde.
- Har du sätt Cara idag? Hör jag Simon säga samtidigt som han ger order till pjäserna.
- Nej faktiskt inte. Tror du hon är ok? Draco går till mot attack och besvarar frågan.
- Du vet att hon klarar sig själv, och du behöver inte oroa dig hon skulle bara be dig sluta. Simon anar inte hur rätt han har. Men jag gillar att veta att mina kompisar finns där i fall jag behöver dem. De spelade under tystnad och jag bestämde mig för att "vakna" de slängde ett ögonkast på mig innan de återgick till spelet.
- Ni är tråkiga. Jag ska gå och hitta på nått kul. Jag ställde mig upp och började gå mot dörren.
- Jag hoppas du tänker dig för innan du gör något! Säger Draco varnande.
- Varför bör jag ta råd från dig? Du vill ju ändå se mig död sen jag förelämpade din flickvän, och frästen ska jag kanske söka upp henne.
- Hon är inte min flickvän och du ska inte gå nära henne, om du... längre kom han inte innan porträttet hade slått igen bakom mig. Korridoren är svagt upplyst och mina steg hörs knappt när jag går mellan stenväggarna. Jag viker av in i ett övergivet klassrum fullt med bänkar och damm. De små fönstren som fanns släppte inte in mer ljus än en strimma. Jag stoppade handen i fickan och fick tag på de små blåa bären, stoppade dom i munnen och kände hur förvandlingen avtog, det blonda håret kom tillbaka, min ögon färg ändrades och jag såg ut som mig igen. Jag tog fram trollspöet, viftade runt mig och jag stod åter i mina egna kläder. Jag såg ut som vanligt fast jag hade fått ny fakta, jag visste att Draco inte var arvtagaren och att både han o Simon var personer jag kan lita på. Nu måste jag leta upp dem andra. Vi börjar i Gryffindor tornet. Jag öppnar den röstiga dörren försiktigt. Går ut i den smala korridoren och upp för de nötta trapporna, hela vägen till översta våningen. Månen har börjat gå upp borta vid skogen och jag ser att ett få tal stjärnor börjar komma fram. Jag vänder blicken mot damen i tavlan som vill ha ett lösenord, när hon fått det svänger hon åt sidan som hon är skapad för. Sällskapsrummet är tomt så när på Harry o Ron, de sitter framför brasans gul/röda sken och säger inget, de har inte ens märkt att jag är här. jag går fram till dem och slår mig ner i fåtöljen, först då kollar de upp och ser på mig.
- Cara, dig har jag inte sätt på hela dagen. Säger Harry
- Nej jag ville vara för mig själv. Vart har ni gjort av Hermione. Jag ser på dem och undrar nästan om de har gömt henne under soffan.
- Hon ligger i sjukhusflygen, hon fick nämligen tag på ett katt hår som hon stoppade i drycken. Förklarade Ron o jag, suckade och de såg på mig med sin trötta ögon.
- Drycken är inte gjord för djur, jag vet det, de kan ta veckor innan hon är bra. Vad sa Draco då? Jag såg nyfiket på dem o undrade om de skulle ljuga för mig, men det gör ju inte Gryffindorare.
- Du hade rätt han var inte arvtagaren, men han berättade att det dog en elev sist kammaren öppnades. Sa Harry och tog fram en dag bok som han började undersöka.
- Vad är det? Frågade Ron och ville veta, även jag blev nyfiken och flyttade närmare för att se.
- Jag hittade den på Myrtles toalett och trotts allt vatten är den inte fuktskadad. Det står inget i den bara ett namn på baksidan Tom Mervolo Riddle

- Ja nu vill jag inte berätta mer, utan ska gå och dricka tea och be om ursäkt till min man och mamma, kommer du pappa?
- Klart jag gör och tea lät inte så dumt.

* Kash *

haha jag älskar att du driver med Pansy hon är nämligen enligt mig en uppblåst padda! xD o det börjar blir spännande

jag gillar inte Pansy heller xD vad bra att du tkr den är spänande

Kapite 19: midnatts te och gröt till frukost

- Tänk jag blir nästan lite glad att du är här igen och lyssnar så du får reda på vad som egentligen hände. Tryck på knappen så vi kan fortsätta.

Jag kollade på dagboken. Den är pappas. Eller var. Men vad gör den här? och varför hade han en dag bok där han inte skrev något i. om jag får se honom igen, ska jag skälla på honom för att han har undanhållit så mycket för mig.
- Jag känner igen det där namnet. Sa Ron och vi väntade på att han skulle fortsätta.
- Den står på en pokal i troférummet, Filch tvingade mig att putsa den en massa gånger. Den där Tom fick ett pris för särskilda insatser för 50 år sedan. Jag kollade undrande på Ron, men han verkade itne veta mer.
- Han gick här samtidigt som kammaren öppnades, synd att han inte skrev något i den. Frästen Cara han har samma efternamn som dig. Jag kände att blodet frös till is, tänk om de kommer på att Voldemort är min pappa.
- Ja jag såg det. mumlade jag.
- De är kanske en gammal släkting till dig. Sa Ron glatt för att muntra upp mig.
- Kanske, men hur ska jag veta det. jag menar jag har ingen aning om vilka mina föräldrar är, allt jag vet är att de lämnade mig på ett barnhem med mitt namn. Svarade jag och lossades ledsen. Mina kompisar gav mig varsin kram och jag log mot dem.
- Men vi kanske kan ta reda på mer vem den där Tom är, och han kanske är en släkting till dig.. Sa Harry glatt.
- Ja kanske det. jag log mot dem. Nån stans i slottet slog klockan tolv
- God jul killar. Sa jag och log mot dem och trollade fram varsitt paket till dem.
- God jul på dig med Cara. Och tack. Svarade de. Ron öppnade sitt paket och såg biljetter till alla Quidditch matcher han kunde gå på under säsongen.
- Cara hur har du råd med allt? Eller jag menar tack. Sa han både glad och förvånad.
- Man prioriterar. Och varsågod. Harry kollade på sitt paket och öppnade det fann quidditch lektioner av det engelska quidditch laget. Han gapade förvånat.
- Taaack. Stammade han fram.
- Ja du ville att jag skulle ge dig lektioner, men jag tror att dem här är bättre på det. sa jag och log.
- Men nu ska jag besöka Hermione. Sa jag reste mig upp rättade till kläderna och gick graciöst mot utgången.
- Men Cara de är mitt i natten. Sa Ron och kollade oroligt på mig.
- Då får jag vara försiktigare bara. Sa jag och blinkade med ögat och lämnade rummet. Ute i korridoren var allting svart, molnen täckte ljuset från månen och stjärnorna och gjorde natten svartare. Jag drog fram trollstaven och viskade
- Lumos. Ljuset kom fram ur spöet och lyste upp korridoren. Jag synade porträtten men de sov fortfarande. Jag började gå mot sjukhus flygeln, men stannade mitt i steget, Mioni sover säkert, och jag vill ha en stund för mig själv, jag ändrar riktning och går mot trapporna. Även de sover och jag vill inte väcka dem. Jag ser entréhallen framför mig och står sedan i den. Jag putter upp dörren långsamt och stänger den sedan. Utanför isar vinden kallt och snön faller långsamt ner. Får trolla fram en kappa annars kommer jag bli sjuk. Plötsligt har jag min vinterkappa på mig. Jag styr stegen över den snötäckta gräsmattan fram till sjön där jag slår mig ner på en stor sten och drar upp knäna mot bröstet. Vad ska jag göra med mitt liv? och vad förväntar alla sig av mig? Varför är de så svårt? Och varför berättade inte pappa något för mig, de känns som om jag inte kände honom alls.
- Du kommer bli sjuk om du sitter kvar här ute. Hörs en röst bakom mig.
- Hej professor Dumbledore. Sa jag vänligt och kollade ut över sjön.
- Vad avslöjade mig? Sa han och log, medans han slog sig ner på stenen bredvid mig.
- Din spegelbild. Jag mötte hans leende och förvånats värt hade jag inget i mot hans sällskap.
- Aha. Men får jag fråga vad du gör ute långt efter utegångsförbudet? Han synade mig och jag ryckte på axlarna, mer kunde jag inte säga, vill han dra av poäng får han väll göra det.
- Mycket och tänka på? Sa han och kollade ut över sjön.
- Ja en hel del. Suckade jag och lekte med spöet mot vattnet så att de bildades ringar.
- Trodde väll de. Ja jag brukade också sitt här när jag hade mycket och tänka på. Sa han och log mot mig.
- Då satt du väll här ganska ofta. Skrattade jag, och han stämde in.
- Ja de gjorde jag. precis som du så undrade jag vad jag skulle göra i olika situationer. Han väntade på en reaktion men när jag inte gjorde något för att avbryta honom fortsatte han
- Men det hjälper alltid och prata med någon. Han och reste sig och erbjöd mig armen, jag kollade på honom och tog den sedan och vi började gå upp mot slottet.
- Jag kan ju inte låta mina elever sitta ute och frysa hela natten. Han log och öppnade dörren.
- Omtänksamt av er. Mumlade jag.
- Jag har te på rummet i fall du vill prata. Han väntade på ett svar, och jag ryckte åter på axlarna, han verkade ta det som ett ja, och styrde stegen mot sitt rum. Jag tänkte att jag lika väl kunde följa med eftersom jag ändå inte hade något annat att göra. skolan var helt tyst och vi sa inget, jag bara njöt av tystnaden. Han stannade framför statyn och sa lösenordet, den svängde lydigt upp och visade trappan och vi började gå upp för. Han låste upp dörren och vi gick in i det cirkelformade rummet. Jag slog mig ner på en stol vid ett litet soffbord framför ett fönster. Rektorn gick och hämtade tekannan och serverade.
- Nå Cara vad sitter du och tänker på mitt i natten. Jag mötte mannens blick och sa sen
- Livet. Vad jag ska göra med det? Om jag kommer få se pappa igen? Vems sida jag ska stå på? Vilka jag kan lita på och vad som kommer hända när jag slutar här? jag tog upp koppen och drack lite medans jag väntade på ett svar.
- Ja du. De var inte lätta tankar. Jag kar nog inte svaren på alla men kan kanske hjälpa dig att se ur ett annat perspektiv. Han log och jag väntade på svaren.
- Vad du ska göra med ditt liv kan jag inte svara på men du kommer ha tid att ändra på den planen tusen gånger innan du ens har blivit 15. Det vet man aldrig fören man stöter på vad man vill göra med livet. Och jag kan garantera dig att Voldemort kommer komma tillbaka om jag känner honom rätt, även om alla inte blir lika glada som du så kommer han tillbaka, och ett nytt krig kommer uppstå. Vilket är synd, men som profetian säger ingen av dem kan leva om den andra inte dör. Ja vems sida du ska stå på kan jag inte svara på, och de vet du nog inte fören i slut striden. Men jag hoppas att du då väljer rätt sida.
- Du vill att jag ska stå på Harry sida? Sa jag och kollade ner i teet.
- De är min vilja. Men kanske inte din. han synade mig, och gjorde mig förvirrad.
- Det är ju just det, jag vet inte vems sida jag sak stå på. Pappa som tog hand om mig men alltid fanns där. Men som i alla andras ögon är en mödare. Eller Harry min kompis som också finns där när jag behöver honom, eller oftast och som inte är en mödare. Jag reste mig upp och gick fram till Fawkes.
- Det är ett svårt val just på grund av bandet mellan dig och Voldemort, men i slut ändan kommer du välja de som känns bäst för dig, och de kan ingen ändra på. Och jag har en känsla av att du kommer bli den som avgör allt. Dumbledore kollade på mig och jag såg förvånad ut.
- Jag? men jag har ingen plan på att döda nån av dem. Sa jag och gick tillbaka till bordet.
- De sa jag inte heller, men man kan avgöra krig på annat sätt. Jag sökte blicken ut genom fönstret och tänkte på det han sagt. De kanske är så. Dumbledore fortsatte och prata och jag vände åter blicken in mot rummet.
- Vem av dina kompisar du kan lita på får tiden visa. Man kommer bli bränd många gånger och band krossas och lags. Men tänk inte på de nu, var bara glad för dina vänner och lös problemen sen när de kommer. Och vad du ska göra när du slutar här vet jag inte, men det är de nog ingen i din ålder som vet. Så oroa dig inte så mycket. Han tog en klunk te och log sedan.
- Tack Albus de hjälpte att prata med någon. Men nu borde jag nog gå och lägg mig. Sa jag reste mig upp och han gjorde de samma.
- Ja de är nog bäst så. Sa han och gav mig en klapp på huvudet och jag log mot honom, gick sedan ut ur dörren med ett god natt o styrde stegen mot min säng. Ibland är han bra och ha. Ja de är väll som han säger man ska inte tänka för mycket utan leva i nuet. Jag var tillbaka där jag började i den mörka korridoren med porträttet. Hon mumlade surt när jag gav henne lösenordet och klev in. Elden i spisen hade slocknat och alla sov. Jag tassade upp till mitt rum och gick in. Bytte om och klev ner i sängen, slöt ögonen och var på väg mot drömmarnas land.

Jag slog upp ögonen och såg ut genom fönstret, de var ljust ute. Snön vräkte fortfarande ner, men de var ändå dag. Jag klev upp, snön döljde alla spår från igår. Jag slängde på mig en grön klänning och flätade håret i två flätor med rosetter längst ner. Sedan gick jag ner till frukosten. jag gick in genom den smyckade dörren in i stora salen, där en sagolik frukost var uppdukad. Jag satt mig och tog en skål med gröt och var ljust på väg att börja äta när jag hör hur killarna är på väg in i salen. Och mycket riktigt in kommer Harry och Ron, några steg bakom kommer Draco, Simon och Pansy som verkar vara både ledsen, arg och förvirrad. Jag ler och undrar hur hon ska förklara allt från igår, då jag lekte henne. alla fyra killarna slår sig ner runt mig och jag känner hur de koller argt på varandra, men struntar sedan i varandra.
- God jul Cara. Säger Slytherinarna
- God jul på er med. Svara jag glatt och tar en tugga av min frukost. Inte kort senare kommer resten av Weasley familjen ner, och jag ser hur Ginny ser orolig ut, hon slår sig ner mitt i mot mig och möter min blick.
- Cara, jag måste berätta något viktigt.
- Ja Ginny jag lyssnar. Säger jag och ler mot henne
- Det är jag som…

- Ja vad Ginny tänker berätta för mig, tänker jag bli en hemlighet lite till för nu ska jag gå och kolla till fångarna. Ha så kul och se upp så jag inte står utanför din dörr.

* Kash*

jag gillar hur hon växlar i temprament till personer xD och hur du ändrar personerna

ja det är lite kul men det är för att hon inte vet vad hon ska tycka om vissa personer ja jag vill göra personerna lite anorlunda

Kapitel 20: Salazar Slytherins favorit

- Har liksom haft annat roligt för mig än att sitta här, men om ni ska få höra nått får ni trycka på knappen.

Jag kollade på Ginny men hon han inte avsluta meningen, fören Percy sa
- Om jag får tag på den skyldige som ligger bakom tramset med kammaren, blir de synd om den! Vi kollade undrande på honom där han stod rasande upp, plötsligt vände han sig om mot mig och slytherinarna, jag stirrade tillbaka mot honom.
- Vet ni nått om det? Percy satte sig ner och granskade oss. Draco och Blaise såg oroligt på varandra.
- De har du inte med o göra och om jag vet något berättar jag inte de för dig ändå! Sa jag lugnt och reste mig trotts att jag var arg inombords.
- Jaha och vart ska du då? Sa han smått irriterat, jag kollade på honom och sa sen lugnt
- Jag ska gå och släppa ut monstret i kammaren och sen ska jag gå och till be Voldemort, min gud och härskare. Jag vände mig om och lämnade honom till att funderar. Stegen ekade mellan väggarna och jag kände hur de som satt i matsalen följde mig när jag gick ut. Jag styrde mina steg mot skolans bibliotek. Nu ska jag ta reda på vad som finns i kammaren. Jag gick in genom dörren och kollade på alla hyllor. Böckerna som jag söker borde stå på fjärde raden av bokhyllor, jag steg in där, och såg att de var dammigt på golvet och mina steg sågs i dammet. Det var väll ett sätt att avslöja att nån varit där antar jag. Men nu ska vi se här. Aha här är boken, Ormar från norr till söder. Om fler hade vetat eller tänkt på att Salazar var ormviskare hade den här boken varit sönder läst. Jag öppnade den dammig boken, och jag var tvungen och hosta för att få ur dammet ur mina lungor. Jag skuggade igenom de första sidorna med ormar, tills jag såg överskriften med en av de största ormarna. Ja det är klart varför tänkte jag inte på det, hur dum får man bli. Jag måste prata med Salazar, jag ställde tillbaka boken. Och styrde bestämt mina steg mot mitt mål. Jag lämnade biblioteket bakom mig och stod snart framför tavlan med de fyra grunderna.
- Ne men se är det inte fröken Riddle. God jul. Sa Helga jag mötte hennes blick och log
- God jul själv. Salazar kan jag få prata med dig? Jag mötte mannens blick och han log flyktigt.
- Du måste vara nått speciellt om du får Salazar och le. Sa Godric och skrattade
- Ja de var längesedan han log mot en elev, ja de var nog 50 år sedan, han hette… Riddle. Sa Rowina.
- Aha är de kanske därför du tycker om denna flicka, du hoppas på att hon ska bli nått stort, precis som sin far. Sa Helga och mötte Salazars blick.
- Jag hoppas inte på något utan låter henne välja själv. Men jag tycker mycket riktigt om henne, men det angår inte er. Svarade han och klev ur tavlan och fattade min arm och vi började gå där ifrån. Vi vandrade planlöst runt i slottet. Jag stannade och vände mig till min följeslagare.
- Salazar jag vet vad det är för orm du har i kammaren. Det är en Basilisk eller hur? Jag granskade honom och han bugade och jag såg granskande på honom.
- Du löste det precis som jag visste. Din far hade varit stolt. Sa han och satte sig ner i ett fönster.
- Hur vet du det? jag såg undrande ut ur genom fönstret, hade han varit stolt?
- Du tänker för mycket. Jag vet att han hade varit stolt, jag är det i alla fall. Jag mötte hans blick och log, de kändes bra att ha någon och prata med.
- Varför ser du så oroad ut nu när du löst det, då vet du ju vad du ska försvara dig i mot. Det var ju de du ville. Jag mötte mannens blick, jag undra om han skulle förstå. Jag slog ner blicken.
- Det är inte ormen jag oroar mig över. Det är allt annat. Jag vet inte om jag orkar med allt. Jag skakade på huvudet och flätorna åkte upp och håret hamnade framför ögonen. Han sa inget utan la bara sin arm runt mig. Tröstade mig, de behövdes inga ord. Vi bara satt där och det kändes bra att ha någon som förstod.
- Du kommer klara allt, de vet jag. Du kommer växa upp och kunna göra precis vad du vill! Ingen kommer kunna styra dig. Gör bara vad du själv känner och allt blir bra. Sa han och log, jag mötte hans leende.
- Men det är kanske bättre om du pratar med Severus om det här. Sa han och log och erbjöd mig armen, jag tog den och vi började gå mot källaren. Vi småpratade lite och tavlorna såg undrande på oss, när vi gick förbi matsalen tappade mina kompisar hakan. Jag vet inte om de var mest förvånade över att se Salazar vandra omkring, eller att jag gick bredvid honom som en jämlike. Vi gick ner för trapporna och han knackade lätt på Severus dörr. Jag hörde hur han reste sig där inne från och vred om nyckeln. Han öppnade dörren och fick en smärre skock när han öppnade.
- Jag lämnar nu över henne i din vård. Sa Salazar och såg bestämd ut innan han vände sig om till mig, gav mig en puss på pannan och försvann sedan med orden
- På åter seende. Jag log och steg sen in hos Severus, som stängde dörren och vände sig om mot mig.
- Hur känner du honom, och hur i helsike fick du honom att gilla dig? Severus hällde upp ett glas med eldwhisky och väntade på mitt svar jag mötte hans blick och sa sedan.
- Jag träffade honom för ett tag sedan och, jag vet inte hur jag gör för att få folk och gilla mig. Jag vände mig mot en av mina bästa vänner och min familj. Han trollade fram ett paket till mig och jag öppnade det. inuti låg en liten grön orm, jag kollade på honom.
- Får jag verkligen ha den här på skolan? Jag log mot ormen som väste med tungan.
- Ja det får du, jag pratade med Albus och det är ok. Jag log mot ormen och sa sen på perselspråk
- välkommen till familjen, jag döper dig till Kira. Ormen nickade och la sig sedan till rätta på en steg i buren. Jag log tacksamt mot Snape och trollade sedan fram mitt paket till honom. Han öppnade det och fann en tavla med en massa bilder på oss, där vi gör en rad olika saker.
- Tack så mycket, den är underbar. Jag log mot honom och han log tillbaka. Jag ställde ner buren och tog upp ormen och vände sig mig sedan mot honom.
- Severus hur kommer det sig att du började arbeta för pappa? Han verkade förvånad över frågan.
- Det har du aldrig undrat innan, men låt se nu. Jag var inte gammal bara 17 när jag gick med i din fars armé och han sa att vi skulle få det vi önskade mest. Han lovade oss en massa saker som jag idag vet är strunt, men när man är ung och dum gör man en massa dumma saker. Han suckade och jag förde tankarna till en sång med rise against

He said, "Son,
Have you see the world?
Well, what would you say
If I said that you could?
Just carry this gun and you'll even get paid."
I said, "That sounds pretty good."

Black leather boots
Spit-shined so bright
They cut off my hair but it looked alright
We marched and we sang
We all became friends
As we learned how to fight

A hero of war
Yeah that's what I'll be
And when I come home
They'll be damn proud of me
I'll carry this flag
To the grave if I must
Because it's flag that I love
And a flag that I trust

I kicked in the door
I yelled my commands
The children, they cried
But I got my man
We took him away
A bag over his face
From his family and his friends

They took off his clothes
They pissed in his hands
I told them to stop
But then I joined in
We beat him with guns
And batons not just once
But again and again

A hero of war
Yeah that's what I'll be
And when I come home
They'll be damn proud of me
I'll carry this flag
To the grave if I must
Because it's flag that I love
And a flag that I trust

She walked through bullets and haze
I asked her to stop
I begged her to stay
But she pressed on
So I lifted my gun
And I fired away

The shells jumped through the smoke
And into the sand
That the blood now had soaked
She collapsed with a flag in her hand
A flag white as snow

A hero of war
Is that what the see
Just medals and scars
So damn proud of me
And I brought home that flag
Now it gathers dust
But it's a flag that I love
It's the only flag I trust

He said, "Son, have you seen the world? Well what would you say, if I said that you could?"

Tänk om det var så?
- Men Severus jag är ändå glad att du valde den vägen för om du inte gjort det så hade vi aldrig blivit vänner. Jag log mot honom han besvarade mitt leende med sitt eget.
- Men Severus jag måste gå tillbaka nu. Jag reste mig gav honom en kram och tog min present och lämnade sedan honom. Jag gick upp för trappan och lämnade fängelsehålorna bakom mig. Jag såg ingen i entréhallen men innan jag han reagera fick jag ett slag i bakhuvudet, jag såg golvet närma sig och allt blev svart.

- ja vad som får ni inte veta nu för jag ska iväg och laga lunch, eller jag ska i alla fall beställa den. Haha. Lämna mig nu!

*Kash*

Kapitel 21: Kyligt värre

- Så sitter vi åter här, du och jag vad trevligt, eller inte! Fast i det här kapitlet är vi inte ensamma, Severus är här och han ska hjälpa mig fylla i de delar jag inte kan fylla i så tryck bara på knappen.

Allt snurrar och huvudet gör ont, vad var det som hände? Nu minns jag, jag var på väg från Snape när någon slog mig. Och nu är jag här, vart det nu är. Jag försöker sätta mig upp och känner att mina händer är bakbundna. Vad är det här? Ok rensa huvudet och försök tänka klart nu Cara. Vad ser jag runt mig, jag är i en grotta så mycket kan jag säga, men det hjälper mig inte mycket, det börjar bli mörkt ute och det är kallt. Jag måste komma här ifrån annars kommer jag frysa ihjäl. Ok först ska vi försöka ställa oss upp, resten får vi lösa sen. Ett steg i taget. Nu när jag står upp måste jag få loss händerna, det är rep så nu behöver jag hitta nått vasst, aha en sten på grott väggen. Lika bra och börja såga. Jag har aldrig gjort det här förut, men jag har aldrig varit bakbunden i en grotta heller. Så där äntligen fria händer. Ingen stav på mig, självklart. Verkar som jag får göra det här på mugglar vis. Utanför är allt vitt och jag känner lukten av hav, men jag vet inte vart jag är. Och jag börjar frysa. Lika bra att gå in igen. Jag sätter mig mot en vägg och känner hur tårarna börjar rinna. Jag börjar bli rädd. Jag är inget fan av mörka utrymmen. Men varför transfererar jag mig inte bara här ifrån, hur dum får man bli. Jag vill till Hogwarts, jag sluter ögonen och ser slottet framför mig. Och öppnar dem igen. Det funkade inte jag är kvar i grottan. Vad är det här? jag slår händerna om benen och drar in dem intill bröstet. Sen blev det svart.

- nu får Snape berätta vad som hände på skolan.

Alla dessa läxor, och knappt någon av eleverna skriver något vettigt. Det är synd att få elever tänker som Cara, även om Granger är en duktig elev. Lika bra att läsa igenom klassens inlämningar. Weasley är ett hopplöst fall och Potter är inte bättre, det är synd att han inte fick sin mammas intelligens. Är klockan redan 8. Ja tiden går fort, lika bra att gå och äta frukost. Julmat är något som alferna kan. Så här års är skolan som bäst, knappt några elever. Jag går in genom stora salen, den är nästan full till och med Granger år tillbaka från sjukhusflygeln, de vill säga på de få elever som är kvar, den ända som saknas är faktiskt, Cara. Vart kan hon vara? Hon är den som brukar vara uppe tidigast. Hon kanske redan har ätit. Jag slår mig ner bredvid Dumbledore, trots att han är lite stollig är han en bra vän.
- God morgon professorn. Sa jag och slog mig ner bredvid honom och började smöra några mackor.
- Ne men god morgon Severus. Svarade han och log.
- Har du sätt Cara idag? Frågade jag med lite lägre rust, och försäkrade mig om att ingen hade hört.
- Nej faktiskt inte. Det är lite märkligt, hon brukar ha ätit vid det här laget. Men hon kanske bestämde sig för att göra något annat. Hon gör ju det ibland, den unga damen. Svarade han och log stort
- Ja hon gör ju det. Svarade jag och log flyktigt. Men det känns inte rätt, bäst att jag frågar hennes kompisar efter frukost. Äntligen reser sig Granger, lika bra att fråga nu. Jag tog den sista tuggan på mackan och reste mig upp, nickade hejdå till min vän och gick ut genom porten. Bra Granger är med Draco och Zabini det blir lättare då.
- Ursäkta mig men har ni sätt Cara. De vände sig om och kollade på mig, faktiskt så log de lite. Det hade aldrig hänt för några år sedan, allt är Caras fel. Jag får skälla på henne för att hon ser till att jag inte är lika skrämmande.
- Nej vi trodde du visste professorn. Svarade Zabini, det här var konstigt.
- Granger har hon sovit i sitt rum överhuvudtaget? Jag mötte Grangers blick
- Jag vet inte, jag såg henne inte igår efter hon gick för att besöka dig. Simon kanske vet. Sa hon och log lite.
- Hej allihop. Varför ser ni så allvarliga ut? Sa Simon som just kommit ut ur salen.
- Vi undrar om du vet vart Cara är? Draco såg frågande på honom.
- Nej det gör jag inte, trodde ni visste. Nu började vi bli oroliga.

- Ok när var den sista gången ni såg henne? Frågade jag och väntade på ett svar.
- Igår vid lunch. Svarade de och såg sig om kring för att försäkra sig att hon inte stod i ett hörn.
- Ok vi gör så här, ni letar igenom de ställen på skolan ni tror hon kan vara och jag går och pratar med Albus. Sa jag och lämnade dem. Jag vände mig om och gick åter in i salen och fram till rektorn.
- Albus de vet inte vart Cara är. Sa jag och sökte hanns blick. Han måste sett att jag var orolig för han la sin hand på min arm.
- Vi kommer hitta henne. Är du säker på att hon inte bara har vandrat iväg till nått gammalt rum i skolan? Jag nickade
- Ja det är jag, hon skulle inte vara borta så länge utan att säga till, hon vet att jag blir orolig.

- Ok, vi går till Salazar han kan kanske hjälpa till. Sa min gamle vän och reste sig, jag gjorde honom sällskap och vi gick raskt mot tavlan. Vi hälsade flyktigt på personerna i tavlan och vände sig sedan mot Slytherins grundare.
- Salazar vet du vart Cara är. Jag kollade grundaren i ögonen och han reste sig upp och såg frågande ut.
- Nej jag har inte sätt henne sedan jag lämnade henne hos dig igår. Är hon försvunnen? Han såg lite oroad ut.
- Vi vet inte, vi har ingen aning. Därför undrar vi om du kan kolla om hon är på skolan? Frågade Albus mannen, som nickade och försvann. De kommande tio minuterna kändes som de längsta i mitt liv. Jag vandrade fram och tillbaka och det är ett under att det inte blev ett hål i golvet, min vän granskade mig oroligt, när Salazar kom tillbaka visste jag att det var dåliga nyheter.
- Jag är ledsen men hon är inte på skolan, eller i Hogsmeade. Jag kunde inte hitta henne någon stans i närheten. Jag är ledsen. Sa han och skakade på huvudet, jag såg en lätt oro i mannens ansikte.
- Jag med. Svarade jag honom. Vart kan hon vara? Och hur ska jag hitta henne?
- Severus… Albus röst var miltals km bort, jag vet ett sätt jag kan hitta henne på.
- Albus lyssna här, jag tror jag vet ett sätt och hitta henne. Jag tog fram halsbandet jag fick i julklapp av henne förra året, hoppas bara hon har det på sig.
- Om vi har tur så har hon på sig sitt halsband och då kan vi hitta henne. Jag tog det i handen och sa sedan hennes namn. Fram kommer en bild på Cara i en grotta kall, hon ser nästan död ut.
- Hon är i en grotta ensam och kall, vi måste hitta henne innan hon fryser ihjäl. Sa mannen vid min sida
- Hon hatar att vara instängd. Vart är den här platsen? Jag kollade på bilden som förvandlades till en karta. Hon är inte ens kvar i England, utan i Sverige. Hur kom hon dit?
- Vet du vad hon gör där? Salazar kollade över axeln och såg mig rakt i ögonen och väntade på ett svar. Jag kollade in i de gröna ögonen och sa sedan
- Jag tror knappast hon är där frivilligt i alla fall. Hon har inte rätt kläder, inget med sig och har inte nämnt det för någon. Jag såg oroligt på henne.
- I så fall måste någon ha kidnappat henne och lämnat henne där för att dö. Sa Godric som nu lagt sig i samtalet.
- Jo jag vet, men i stället för att fokusera på det, kan vi fokusera på att få hem henne. Sa jag och började gå ner mot entrén för att kunna komma bort från området och transferera mig till henne.
- Jag kommer med dig. Sa Dumbledore.
- Jag med, kom det från Salazar och eftersom jag inte har tid eller ork att protestera lät jag dem följa med. Jag sprang ner för trapporna, ut genom porten, över gården och tillslut var jag utanför området. Jag tog ett djupt andetagtrollade fram varma kläder och såg platsen framför mig. Allt snurrade och snart stod jag i djup snö framför grottan, mina följeslagare var snart bakom mig, jag skyndade in i grottan och fann Cara liggandes på golvet, i koma. Jag kände hur iskall hon var. Hon såg nästan ut som ett spöka och om jag inte skyndar mig blir hon snart det med. Jag trollade fram en filt och la runt henne, sen uttalade jag några formler som ska värma henne inifrån. Sen lyfte jag försiktigt upp henne i famnen och bar ut henne.
- Vi måste tillbaka fort. Hon är iskall och jag vet inte hur illa det är. De andra två nickade och vi lämnade platsen. Snart stod vi åter framför skolan.
- Jag ska försöka ta reda på vem som gjorde det här. sa Salazar och skyndade iväg. Jag började gå mot sjukhusflygeln och trapporna verkade aldrig ta slut. Men tillslut stod jag framför den stora dörren till sjukhusflygeln, Albus öppnade och jag bar in henne, hon hade fått tillbaka lite färg. Jag la ner henne på sängen och Pomfrey var snart framme hos henne.
- Vad har hon råkat ut för. Hon såg undrande ut medans hon kände över henne och letade efter skador.
- Vi vet inte ännu. Hur är det med henne? Albus synade mig medans mina ögon blev helt svarta, om hon dör lovar jag att den som förde bort henne önskar att han aldrig var född!
- Det är ganska illa, men jag tror jag kan rädda henne. Sa Pomfrey och rättade till hatten, sedan tog hon fram staven och mumlade några formler, som skulle värma henne inombords. Jag har redan provat det där, men det är ingen mening att argumentera med henne nu, jag vill bara att hon ska vakna, jag har redan förlorat henne en gång. Jag satte mig i fönstret och såg ner på den vita snön där nere.
jag vet inte hur länge jag satt där, men jag måste ha nickat till för när jag vaknade var det svart ute. Jag såg hur rummet avspeglade sig i fönsterrutorna, Cara verkar lite bättre.
- Hur är det med henne? Sa jag och vände mig in mot rummet. Jag såg på hennes skötare där hon stod i sin röda klänning.
- Hon kommer överleva. Sa hon och log lättat, jag andades ut. Nu måste vi bara ta reda på vem som gjort det här, undra om Salazar har haft någon tur? Jag styrde mina steg mot sängen och kollade ner på flickan där nere, hon som var som min egen dotter. Vad hade jag gjort om jag förlorat henne? Nej inte tänka så, hon kommer överleva och det är det viktiga. Plötsligt flyger dörrarna upp och in kommer Salazar med en sjunde års elev, som inte är tänka att han ska vara på skolan.
- Jag hittade honom i ett övergivet klassrum. Han gömde sig bakom några bänkar och jag tror ni ska höra vad han har att säga.
- Och det var jag som kidnappade henne. Jag såg hur eleven vars namn är Jake Howeerd ryggade tillbaka när jag mötte hans blick, hade jag fått bestämma hade han fallit ner död, precis där han stod.
- Varför gjorde du det? Albus granskade honom lugnt och väntade på ett svar.
- Därför att…

- Jag tycker vi bryter där. Det var faktiskt en obehaglig natt.
- Jag förstår det Cara, och jag är bara glad att du hade halsbandet på dig. Säger Severus och ler.
- Ja de kom ju till användning. Men nu får ni ge er av innan jag låser in er i en grotta. Hahaha

*Kash*

vad bra o nu vill jag veta vrf han vill döda henne

tack du ska få reda på det nu

Kapitel 22: sanningen, ett kort och ett nytt överfall

- Åter sitter vi här, jag, Severus och så du, och jag är grymt uttråkad så tryck på knappen innan jag ångrar mig och gör något annat.

Killen tvekade och jag rykte tag i honom.
-Därför att? Jag borrade in mina svarta ögon i hans och han försökte komma loss, men jag släppte inte. Plötsligt känner jag en hand på min axel och jag vänder min blick bort från pojken för att kolla in i Albus blåa ögon, de är medlidande men bestämde. Jag släpper pojken och han backar några steg, men stöter ihop med Salazar. Jack ser sig panikartat runt i rummet. Vi väntar på ett svar.
- Jag fick betalt, och jag tänkte varför inte. Och dessutom är hon en snobb. Sa han och blängde på flickan i sängen. Att jag inte exploderade är ett under. Jack såg sig runt i rummet och såg både min och Salazars mordiska blickar, han försökte söka tröst hos Dumbledore, men även han såg kall ut.

- Det här är mycket allvarligt Mr. Howeerd! Vem var det som betalade dig? Albus väntade på ett svar och, pojken skruvade på sig, och fingrade på kappan.
- Jag vet inte, jag mötte honom i Diagongränden, han gav mig pengarna och berättade vad jag skulle göra. Jag trodde inte hon skulle bli sjuk, jag trodde bara han ville att hon skulle försvinna och börja om nån annan stans. Sa han och kollade ner på sina skor.
- Hur dum får man vara? Muttrade Salazar. Jag ryckte på axlarna och stirrade sedan på Jack.
- Jag tror det blir bäst om vi tar resten på mitt kontor Mr. Howeerd innan de här två herrarna bokstavligt sliter dig i stycken. Sa Albus hon försvann ut ur sjukhusflygeln med Jack. Vad som händer med honom bryr jag mig inte de minsta om, för mig kan han ruttna i en håla för all evighet!
- Ja de var inte mycket till hjälp. Sa Slytherin, jag kollade på honom. Jag hade bott på skolan nästan hela mitt liv, men aldrig pratat med honom.
- Nej vi vet inte mer än vad vi gjorde första gången någon försökte döda henne. Svarade jag honom och satte mig ner på en stol jämte sängen, grundaren följde mitt exempel. Jag såg på Cara där hon låg i sängen, vit som ett spöke. Det är skrämmande hon som alltid brukar vara full av liv och skratt. Hade jag mött henne någon stans hade jag aldrig trott att hennes far var mörkrets herre. hon är för olik honom, fast å andra sidan kan hon bli lika grym som honom i vissa stunder.
- Hon är olik honom. Sa Salazar, och jag visste vem hon menade.
- Ja jag tänkte precis på det, men hon kan bli lika grym som honom om inte värre. Jag är verkligen glad att jag står på samma sida som henne.
- Ja, hon är en fantastik häxa. Han log mot henne, även om hon inte kunde se det. Plötsligt för dörren upp med en smäll, och in kom en lång smal man, med långt kritvitt hår och en svart blå kappa. Jag mötte mannens blick och såg direkt Caras blåa ögon, jag ryggade nästan tillbaka lite, jag trodde att hon var den enda i världen som hade såna, men med tanke på vem mannen var så är det kanske inte så konstigt. Salazar såg undrande på mannen och jag bestämde mig för att presentera honom.
- Salazar, det här är Merlin, Caras morfar. De båda männen mötte varandras blickar och såg respektfullt på varandra, innan Merlin satte sig ner.
- Vad hände? Han såg oroligt på sitt barnbarn och vi berättade kort vad som hänt. Han nickade och tog sedan hennes hand och mumlade några konstiga ord. Cara började få tillbaka sin färg, och slog tillslut upp sina ögon. Vi drog en lättnad suck.

- här ifrån kan jag berätta igen Severus. Men tack för hjälpen. Och du hade inte behövt oroa dig så mycket. Jag är en Riddle och jag klarar mig alltid.
- En dag kommer de där orden bli din död. Skrattade Severus.

- Jag slog upp ögonen och tog mig för huvudet. Aj en bula. Och vart är jag nu då? Högt i tak, stora fönster, mjuka sängar med vita laken, sjukhusflygeln. Men hur kom jag hit? Jag vänder mig till vänster och ser Severus oroliga blick. Självklart, han måste ha hittat mig på nått sätt, och bredvid honom sitter Salazar, han ser nästan lika orolig ut. Undra vad dem andra skulle säga om de såg honom? Jag satta mig upp och tryckte deras händer, innan jag vände mig till höger där, morfar satt.
- Morfar. Sa jag glatt och slängde mig runt hans hals. Han blev lite överraskad men besvarade kramen.
- Men vad gör du här? de där två oroliga gubbarna kunde jag vänta mig men du? Jag log lite åt mina två beskyddare på andra sidan och de log.
- Två gubbar hörde du det? Sa Salazar och såg arg ut.
- Ja jag hörde. Fast Salazar du är egentligen över tusen år, och samma med herrn där borta, så är det någon som ska bli förolämpad är de jag. Skrattade Severus, men jag bara skakade på huvudet och vände mig mot morfar.
- Jo när mitt enda barnbarn blir kidnappat och nästan fryser till döds, ansåg jag mig att ha rätt att besöka dig. Sa han och slog sitt finger mot min näsa, precis som man gör med ett litet barn, men jag hade faktiskt inte något i mot det.
- Jag tror att du har rätt att besöka mig i såna här fall. Sa jag och log sen la jag trött huvudet mot kudden, det hade varit en lång natt.
- Cara vad hände egentligen? Jag vände mig mot Salazar som såg frågande ut.
- Jag vet faktiskt inte, jag var på väg från Snape för att äta, men när jag kom till entréhallen slog någon ner mig bakifrån, och när jag vaknade var jag i den där kalla grottan bakbunden. Jag fick loss repen och försökte transferera mig där ifrån men kunde inte. Efter det blev allt svart. Sa jag och skakade på huvudet.
- Vi hittade dig i sista stunden. Sa Severus och la sin hand oroligt på min arm, och jag log mot honom för att vissa att jag mådde bra.
- Vem var det som gjorde det? frågade jag och det berättade hela historian om Jack, jag bara skakade på huvudet och suckade.
- Jag börjar bli riktigt trött på det här! åter slogs dörren upp och in rusande kom Mioni, Blaise, Simon och Draco, men de stannade ganska snart och kollade undrande på människorna runt min säng.
- Cara vart hittar du allt folk? Sa Simon förvånat, jag skrattade lite åt dem.
- Ja du vet lite här lite där. Men kom och sätt er så ska jag presentera er. De såg lite tveksamma ut först, men ryckte sen på axlarna och satte sig hos oss.
- Det här är Salazar, men de vet ni nog. Sa jag och pekade på grundarna, de nickade lite nervöst eftersom han inte var känd för att vara snäll.
- De är ingen fara, om ni är Caras vänner så är ni mina vänner. Sa han och sträckte fram handen. Han var lite tveksam till Mioni eftersom hon är mugglare, men jag gav honom en blick och han ryckte på axlarna och skakade sedan hennes hand. Jag log mot dem.
- Och det här är Merlin, min morfar. Sa jag glatt och de såg skockat på mannen, de väntade sig inte att träffa en levande legend här. De skakade försiktigt hans hand.
- Dina vänner är väldigt tystlåtna. Skrattade morfar.
- Vanligt vis inte, så ni måste slängt nån förtrollning över dem. Sa jag och skrattade lite. Jag såg på mina vänner och familj runt mig och log, den ända som saknas nu är pappa.

-Vi hoppar fram lite tills jag blir frisk igen. De händer nämligen inte så mycket. De andra eleverna kommer tillbaka och tror först att jag blivit överfallen, men när jag inte har det utan bara är borta flera veckor börjar folk spekulera istället över vad som är fel. Människor alltså. Sen så får jag så klart en massa läxor. Och jag fick till och med ett krya på dig kort från Lockman, Hermione satta eld på det. när jag kommer ut har de inte hänt så mycket. Vi är i Gryffindortornet

- Harry har du inte slängt den där dagboken än? Frågade Ron, efter att Harry för typ femtioelfte gången bläddrade i den.
- Nej, jag kan inte jag är helt säker på att det är något speciellt med den. Svarade han
- Men vad? Den är tom! Vi har slängt en massa trollformler över den och inget har hänt. Glöm den bara! Sa Mioni.
- Det är synd att det inte står något i den. Sa jag och de såg frågande på mig som om de ville att jag skulle fortsätta.
- Ja vakna lite nu. Tom gick på skolan för 50 år sedan när kammaren öppnades och han fick en belöning för särskilda insatser på skolan…
- Tänk om han fångade Slytherins arvtagare! Fyllde Mioni i och jag nickade.
- Nu är det bara ett problem, han skrev aldrig i den, inte ens om den där eleven som blev relegerad. Men det är synd för annars hade han kanske kunnat berätta vart kammaren ligger, hur man öppnar den och hur man dödar varelsen i kammaren. Sa Harry och de andra nickade. Jag kollade in i elden, pappa skrev nog inte i den av en anledning. Antagligen för att man inte brukar skriva.

Kära dagbok, idag upptäckte jag att jag är Slytherins arvtagare, jag var i kammaren och snackade med Basilisken, vi hade jätte kul.

Ne jag tror inte pappa skulle skriva så ens om han faktiskt hade använt den.

- Kan vi inte gå och kolla på det där priset han fick? Hörde jag Harry fråga, Ron mumlade något men vi reste oss och gick mot troférummet. Väl där inne hittade vi hans sköld, men de stod inget om varför han fått priset.
- Och tur är väll det, för då hade den varit ännu större och jag hade väll varit kvar här inne. Klagade Ron.
- Va lite mer positiv Ron. Sa jag och log mot honom, han kunde faktiskt inte åta bli och le tillbaka.
- Kolla här, han har fått fler utmärkelser. Här är en medalj och han var tydligen förste ordningsman. Sa Mioni.
- Han låter som Percy! Han var säkert bäst i alla ämnen med! Mumlade ron surt, jaha så länge varade positiviteten.
- Du får det och låta som om de vore något dåligt! Sa Mioni sårat.
- Jag hade velat prata med den där Riddle. Sa Harry, och jag granskade honom, de vill du nog inte om du får reda på vem han är. Vad ska jag säga om de får reda på vem Tom är? vi får lösa det där sen.
- Bäst att vi går tillbaka. Sa jag och såg på mina vänner.
- Sen när blev du rädd att bryta reglerna? Sa Ron och fnissade lite.
- Det är jag inte, men jag är väldigt trött. Jag mår nog fortfarande inte helt bra. Sa jag och gäspade, mina vänner nickade förstående och vi styrde våra steg tillbaka mot tornet och våra sängar. Jag kom in på rummet släppte ut Merlin och somnade bums.

Jag vaknade av att de knackade på dörren.
- Kom in. Ropade jag samtidigt som jag steg upp och valde kläder. Ett par jeans och ett rosa linne till, och i stället för att ha en fläta blev det två tofsar sen slängde jag på mig kappan. Hermione som kom in genom dörren kollade undrande på mig men log sen.
- Ja det är ju inte riktigt vad du brukar ha, men jag gillar det. jag kollade i spegel, drog sen på mig mina svarta stövlar med klack och gick ner med henne mot matsalen.
- Det är positivt att de inte hänt några fler överfall. Sa min bästa vän glatt.
- Jag, fast Lockman säger att det beror på att de bara var en tidsfråga innan han skulle ta dem. Han är en sån idiot. Sa jag och vi skrattade. Vi stannade vid ingången till stora salen och kollade på varandra.
- Har vi verkligen kommit rätt? Sa jag och såg på vad som brukade vara stora salen men nu såg ut som ett gigantiskt rött och rosa slott. Vi såg på väggarna som var täckta med rosa blommor, och på hjärtana som kom "snöande" från taket. Vi gick fram till killarna som såg ut att få upp maten igen.
- Vi behöver väll knappast fråga vems ide de var. Sa Mioni och vi såg på vår försvar mot svartkonst lärare som bar matchande kläder till rummets färger. Han ställde sig upp och inväntade tystnad. Jag såg på de andra lärarna, McGonagall såg ut som hon vill smyga iväg, Severus som om han vill mörda Lockman, Dumbledore ville nog helst bara ställa sig upp och ursäkta allt ihop. I salen blev det tyst, tjejerna såg drömmande på vår lärare och killarna som om de ville spy på honom.
- Glad alla hjärtans dag. Jag vill tacka alla som har skickat mig kort. Och jag tog mig friheten att ordna denna överraskning för att muntra upp er. Och inte nog med det. sa han och klappade händerna, vi kollade oroligt på varandra. En dörr öppnades och in kom det ett dussin dvärgar iklädda vingar och harpa, och de såg inte direkt glada ut.
- Mina kära vänner där, kommer dela ut kort hela dagen till alla elever. Och så en sak till, jag är säker på att mina kära kollegor kommer hjälpa mig att sprida glädjen. Snape kan säkert lära er hur man gör kärleksdrycker och Flitwick kan säkert undervisa er i kärleksförtrollningar, vilket jag vet att han är en mästare på. Lockman sken som en sol medans de andra lärarna såg ut att vilja försvinna på fläcken.
- Jag tror inte de är någon bra idé att be Snape att undervisa i hur man gör kärleksdrycker. Sa Ron
- Nej jag tror han skulle förgifta den personen. Sa Harry o vi skrattade lite. Vi reste oss upp och gick ut genom dörren
- miss Riddle. Jag tvärstannade och vände mig om och såg en dvärg. Jag kollade mystiskt på kortet han hade i handen. Jag tog det innan han började sjunga.
- Ge tillbaka det! Det är faktiskt meningen att jag ska sjunga det! sa han surt.
- Du skulle bara våga. Sa jag och viftade med staven mot honom. Sen vände jag mig om och gick. Jag öppnade kortet och läste

Två gånger har du lyckats undkomma mig och ditt öde. Ska vi säga tredje gången gillt? Nån gång måste du ge upp andan och somna in.

Din trogne tjänare

Jag vände mig om för att fråga dvärgen vem som hade gett honom kortet men han var borta. Hermione tog kortet och läste.
- Du måste berätta för någon. Sa hon förskräckt.
- ja men inte nu. Och jag börjar bli trött på den här idioten. När jag får tag på honom eller henne är personen död. Sa jag argt, Mioni la en arm runt mina axlar och sa.
- Du får nog ställa dig i kö. Först tror jag Severus, Salazar, din morfar och din pappa om han kommer tillbaka innan dess vill "prata" med den personen. Hon skrattade lite och jag stämde in. Hela dagen störde dvärgarna oss, kom in på lektionerna och lärarna var inte direkt glada. på eftermiddagen kom en av dvärgarna i kapp Harry.
- Mr. Potter jag har en hälsning till er. Vi stannade och kollade på dvärgen.
- Inte här. sa Harry väste han o försökte smita, men dvärgen tänkte inte ge sig, han tog tag i Harrys väska som gick sönder. Alla sakerna föll ur och bläckflaskan som gick sönder gjorde att alla böcker blev täckta med bläck. Harry försökte samla ihop sina saker och Ron hjälpte honom, från ingen stans kom Draco.
- Vad håller ni på med då? Han kollade på de två figurerna som kravlade runt och samlade ihop saker på marken. Nu kom även Percy och undrade vad som stod på. Harry försökte fly men dvärgen stoppade honom genom att slänga sig runt benen på honom. Jag skrattade lite och så gjorde även andra runt oss, sen började dvärgen sjunga

Hans ögon är gröna som grodor på burk,
hans hår mörkt som kol, ja, svartare värre.
O, vore han min, för han är ju så fin,
Min hjälpte som slog Mörkrets herre.

Nu bröt skrattet ut på riktigt. Harry försökte resa sig upp och jag gav honom en hand. Percy skingrade eleverna och påminde dem att de var sena, vilket gjorde att de flesta rusade iväg.
- Du med Malfoy. Sa han och kollade strängt på honom. Men Draco gick inte utan plockade istället upp dagboken som låg kvar på golvet.
- Undra vad Potter har skrivit i den här? sa han och log retsamt samtidigt som han visade den för Blaise och Simon som hade kommit fram. De få som var kvar lyssnade ivrigt. Jag sneglade åt Ginnys håll och såg att hon såg med en skräckslagen min på boken. Varför är hon rädd för den, om inte, om inte de var hon som slängde den på golvet. Kan det vara hon som…
- Lämna tillbaka den, Malfoy. Röt Percy, de var till och så med att jag nästan ryckte till. Vi får tänka senare.
- Visst, så fort jag har kollat i den. Sa han roat och viftade med den framför Harry. Percy tog åter till ord
- Som prefekt beordrar…
Jag visste att han inte skulle kunna göra något och, jag såg att Harry hade dragit sin stav, så jag tog boken från Draco som kollade förvånat på mig. Jag ryckte på axlarna.
- Här Harry. Lägg undan staven nu! Sa jag och gav honom boken. Han log tacksamt tillbaka. Jag la handen på Dracos axlar och såg in i hans ögon och sa sedan.
- Vissa saker rör man inte Draco. Han såg undrande på mig och så gjorde de andra eleverna. De var nu allmänt känt att jag umgicks med Slytherinarna men ingen trodde att jag vågade säga i mot dem. Jag viskade sedan till honom
- Jag förklarar mer senare ok? Han nickade och jag log, mina "onda" vänner vände sig om och började gå från platsen, när de gick förbi Ginny sa Blaise
- Jag tror inte Potter gillade din hälsning. De skrattade och jag skakade på huvudet, Ginny slog händerna för ansiktet och sprang in i ett tomt klassrum. Ron drog sin stav och riktade den mot den blonda. Jag ställde mig i vägen och skakade på huvudet. Harry drog iväg Ron och Hermione följde efter dem mot vår lektion. Hon kollade på mig och jag skakade på huvudet och sneglade mot dörren dit Ginny hade gått, Mioni nickade och sprang efter killarna. Jag gick försiktigt in till rummet där Ginny gömde sig. Hon satt gråtande i fönstret och jag fick gå slalom mellan alla bänkar för att komma fram till henne.
- Ginny är du ok? Sa jag och slog mig ner jämte henne.
- O det är du. Sa hon och log faktiskt lite.
- Det som hände där ute är ingen fara, Harry är inte arg på dig, och Blaise ja han är som han är. Sa jag och skrattade lite.
- Men alla kommer reta mig så för det. sa hon och snyftade lite, jag skakade på huvudet.
- De kommer snart att ha glömt det och om du inte bryr dig om det kommer de snart att tycka att det är tråkigt. Dessutom så kommer de säkert hända något annat som folk tycker är mer spännande. Svarade jag och ryckte på axlarna.
- Något som rör dig? Frågade Ginny undrande, jag såg förvånat på henne.
- Och vad menar fröken med det?
- Det händer ju alltid något med dig. Sa hon och skrattade och jag ryckte åter på axlarna. Jag kunde ju knappast förneka det, jag reste mig upp och drog med Ginny ut ur klassrummet, sen följde jag henne till sin lektion och sa hejdå till henne. Sen gick jag till tornet och satte mig framför brasan och gjorde läxor. Jag tyckte inte det var nån mening att gå på den sista lektionen. Kvällen smög sig fram, vi satt allihop framför brasan, Fred och George retade Harry för sången, men Ginny tog i alla fall inte åt sig och jag log mot henne. Harry försvann irriterat upp till sitt rum, och efter en stund följde vi hans exempel och gick och la oss.

Jag vaknade av ett dovt mullrande, åska. Jag satte mig upp och log. Det kommer bli en underbar lördag. Jag drog på mig en svart, vit randig klänning och gick ner till sällskapsrummet där mina kompisar befann sig. De satt djupt koncentrerade och pratade lågmält, jag smög mig upp bakom dem och sa sedan
- Vad håller ni på med för fuffens. Jag har nog aldrig sätt dem hoppa så högt upp i luften
- Skräms inte sådär Cara! Sa Ron lite argt.
- Förlåt då. Sa jag och försökte dölja ett leende när jag slängde mig i en fåtölj.
- Harry kom på hur dagboken funkade, och han skulle precis berätta för oss vem som öppnade kammaren. Sa Mioni intresserat. Knappats att pappa sa till Harry att han öppnade kammaren. Jag såg undrande på Harry.
- Det var Hagrid! Han öppnade kammaren för 50 år sedan. Vi kollade förvånat på honom. Hur fick pappa det att se ut som att Hagrid hade öppnat kammaren?
- Hagrid. Sa Mioni tveksamt.
- Visst han gillar konstiga och läskiga djur, men Hagrid? Sa Ron undrande.
- De kan ju fått faste fel person! Kanske var det ett annat monster som angrepp folk. Sa Hermione försiktigt
- Hur många monster tror du det finns som dödar folk på den här skolan, Hermione? Sa Ron irriterat
- Vi vet att Hagrid blev avstängd och bortvisad från skolan, vi visste inte bara varför. Och eftersom Riddle fick sin belöning måste attackerna ha slutat efter att de tog Hagrid.
- Förresten vem bad den där Riddle skvallra på Hagrid? Frågade Ron
- Men Ron, monstret dödade en elev. Vad skulle han göra, strunta i det? protesterade Mioni. Jag granskade mina vänner. Om de bara visste hur långt bort från sanningen de är. De satt tysta en stund, sen såg de frågande på mig. Jag ryckte på axlarna. Vad skulle jag svara?

- Jo det är så här att min pappa är Voldemort, alltså samma person som Tom Riddle. Han öppnade kammaren när han gick på skolan, släppte ut basilisken. Sen lät han Hagrid ta smällen när nån blev dödad eftersom han själv inte ville åka fast, och nu tror jag att de är Ginny som öppnar kammaren med hjälp av pappa, genom dagboken. Ne jag tror inte det är något vidare bra svar.
- Ska vi fråga Hagrid om allt ihop? Vi vände oss mot Harry som hade ställt frågan.
- Jo men de blir nog ett kul besök. Hej Hagrid har du släppt ut ett hårigt och livsfarligt monster i slottet på sistone? Sa Ron lite ironiskt, vi andra nickade och vände oss åter mot elden. Utanför hördes åskan igen.

Jag hoppar fram några veckor, till påsklovet. Det händer inget på veckorna nämligen. Inga nya överfall, inte på fyra månader så vi har inte pratat med Hagrid. Eleverna är inte lika misstänksamma mot Harry. Mandragororna är snart klara. När vi börjar igen sitter vi åter i tornet och ska välja ämnen till nästa år.

- Kan vi inte få sluta med trolldryckskonst? Klagade Ron och sköt ifrån sig sitt papper.
- De kan vi inte. Sa Mioni och kollade på sitt papper.
- Vi vet! Och jag lovar hade de varit valbart, hade Snape inte haft en elev kvar! Med undantag dig Cara som faktiskt verkar gilla ämnet, o så du då Mioni som vill läsa vartenda ämne. Sa Ron och skrattade lite
- Men om vi hade kunnat hoppa ämnen skulle jag hoppa av försvar mot svart konst. Svarade Harry dystert.
- Men det är ju ett jätte viktigt ämne. Hermione lät chockad.
- Inte när vi har Lockman. Jag har inte lärt mig någonting alls under året. Svarade jag henne och skakade på huvudet.
- Där har du fel Cara. Vi lärde oss att aldrig, jag menar aldrig ska släppa lös pixi-gnomer. Svarade Ron och flinade och vi började skratta.
- Ne men seriöst. Vilka ämnen ska vi välja? Sa Ron och hämtade sitt papper och började åter blänga på det, som om svaret skulle komma upp då.
- Jag hörde att Neville fåt brev från en massa släktingar som säger vad han ska välja. Och i morse gav Percy oss en föreläsning om vilka ämnen man ska välja. Sa Harry frustrerat.
- Vi bör kanske göra som Dean. Pecka med staven upp och ner på pappret och välja det som staven hamnar på. Föreslog Ron. Mioni kollade skeptiskt på dem innan hon vände sig åt mitt håll.
- Vad ska du välja Cara? Jag ryckte på axlarna.
- Jag vet inte. Jag funderar på vård och skötsel med magiska djur, runskrift, eftersom morfar kan det. Sen funderar jag på talmagi men jag vet inte.
- Mugglarstudier då? Eller spådomskonst? Frågade Harry som själv funderade på vad han skulle läsa.
- Jag tror inte min pappa hade velat att jag läste mugglarstudier och spådomskonst är lite väl flummigt för min smak. Svarade jag och ryckte på axlarna. Mioni log lite när hon försökte föreställa sig hur jag skulle tala om för pappa att jag läste mugglarstudier, jag slutade läsa hennes tänkar och vände åter blicken mot pappret.
- Vi ska ju läsa spådomskonst kan du inte läsa det med oss? Frågade Ron och log.
- Så jag kan göra era läxor? Svarade jag och skrattade lite, Ron skruvade lite på sig och mumlade.
- Ja ok då. I värsta fall kan jag väll hoppa av. Svarade jag och kryssade i rutan för spådomskonst.
- Förresten hur känns det inför matchen i mon? Sa Ron och kollade på Harry. Jag hörde dem knappt utan slöt mina ögon och försökte rensa tankarna. Hur kan Ginny lyckas öppna kammaren. Det har något att göra med pappas dagbok det vet jag, men hon kan väll knappast bara vifta med den framför ingången och så öppnas kammaren. Jag hörde hur nån reste sig, plötsligt hör jag att någon ropar, jag vaknar ur tankarna. Vi springer mot rösten som tillhör Harry. När vi kommer fram till pojkarnas sovsal såg det ut som ett krig hade pågått bland Harrys saker. Allt var ut rivet ur sina låder, madrassen var upp och ner vänd och låg på golvet alla fickor var vända ut och in.
- Jag hittade det så här, Harry jag vet inte vem som gjort det. förklarade Neville. Vem kan ha gjort något sådant? Sen slog det mig, Ginny! Hon måste ha varit på jakt efter dagboken, frågan är om hon hittade den.
- De har uppenbarligen letat efter något Harry. Saknar du något? Frågade Mioni vänligt? Harry började genast se efter. Plötsligt vände han sig om till oss o sa
- Dagboken är borta! Vi såg chockat på honom. Så Ginny hittade den, bäst och inte säga att hon har tagit den. Vi gick fram till Harry och började hjälpa honom att fixa ordning allt.
- Men… bara en Gryffindorelev kan ha tagit den, ingen annan kan vårt lösenord. Sa Mioni lite oroligt
- Precis. Svarade Harry och såg sig misstänksamt runt i rummet, men de var bara vi och Neville där. Vi kollade på varandra. Sen reste jag mig och log mot dem.
- Det finns inget vi kan göra nu ändå, så jag går och läger mig. Sova så gott. Sen gick jag ut genom dörren och bort mot mitt rum. Någon tog tag i min hand och jag vände mig om för att möte ett par bruna ögon, Mioni.
- Får jag sova inne hos dig? Frågade hon och log lite.
- Klart du får. Det vet du. Sa jag och öppnade dörren. Jag tände en brasa. Sen tog jag en dusch och när jag kom tillbaka satt Mioni med en kopp varmchoklad framför brasan. Jag kollade misstänksamt på den andra koppen som stod där. Jag hade inte druckit choklad sen min födelsedag. Jag slog mig ner mitt i mot henne.
- Du måste ju börja dricka choklad nån gång. Du kan inte sluta bara för att du är rädd för att någon kan ha förgiftat den. Sa hon och log förstående mot mig, jag tog koppen i handen och kollade ner på den bruna drycken.
- Nej, jag vet. Men jag är bara orolig. Men lika bra o ta tjuren vid hornen, skål! Sa jag och förde koppen mot munnen. Jag hade glömt hur gott choklad var, jag ställde ner koppen på bordet bredvid. Jag log och slöt ögonen.

Jag måste ha somnat i fåtöljen, för när Mioni väckte mig var det ljust ute.
- Hur lyckas du sova i en fåtölj hela natten? Jag försökte väcka dig igår men du vägrade vakna. Sa hon och skrattade, jag bara ryckte på axlarna. Det verkar vara en vana som jag börjat med. Jag gick fram till fönstret och släppte ut Merlin. Värmen slog mot mig jag trollade fram frukost till mig och Mioni eftersom vi inte orkade äta i stora salen. Sen vänder vi oss mot garderoben, nu ska vi se. Vad ska vi ha på oss idag? Vi tar ett par svarta jeans, ett svart linne och en gul midjetröja och så klart ett par svarta stövlar. Sen flätar vi håret i två flätor. När jag är klar vänder jag mig mot Mioni.
- Ska vi gå? Jag ler mot henne och hon nickar. På väg ner mot quidditchplanen han vi ikapp killarna i trappan.
- God morgon. Sa Ron glatt, men Harry hade stannat.
- Döda den här gången. Låt mig sarga, låt mig smaka blod.
Basilisken den är lös igen. Men hur tar den sig runt? Den kan ju knappast krypa runt i korridorerna.
- Rösten. Jag hörde den precis. Gjorde inte ni? Vi skakade på huvudet, även jag trotts att jag hade hört den.
- Jag kom precis på en sak. Sa Mioni och vände sig om och började springa upp för trapporna igen.
- Vart ska du? Ropade jag och hon vände sig om och log.
- Till biblioteket. Sen var hon borta. Jag log, Hermione har äntligen förstått att det är en orm som är monstret i kammaren.
- Vad är det hon har förstått? Sa Harry förvånat och såg sig om kring och letade efter ägaren till rösten.
- Jag vet inte jag fattar verkligen ingenting. Och vad ska hon göra i biblioteket? Ron såg undrande på mig, och jag log samtidigt som jag svarade.
- Därför att det är mitt och Mionis sätt och göra saker. När vi vill få reda på något går vi till biblioteket och slår upp det i någon bok. Vi började gå ner mot planen, eftersom klockan började närma sig elva. Vi önskade vår vän lycka till och gick mot resten av Gryffindorarna. Det var en underbar varm dag, jag och Ron log mot varandra.
- Jag tror vi kommer vinna pokalen i år. Sa han glatt, jag nickade glatt mot honom, samtidigt som lagen kom in på planen. Hooch skulle just släppa lös bollarna när McGonagall kom in rusande på planen.
- Vad gör hon här? hörde jag Ginny bakom mig, vi såg oförstående på varandra. Vår föreståndarinna tog fram en mikrofon och sa sedan.

- Den här matchen är inställd. Ett sorl av missnöje utbröt bland publiken, men hon tog ingen notis vid detta utan fortsatte.
- Alla elever ska genast återvända till era sällskapsrum där era föreståndare kommer ge er ytterligare information. Skynda er iväg nu. Sen vinkade hon till sig Harry. Jag mötte Rons blick och vi skyndade oss ner till vår väns sida. Vi väntade oss nästan att professorn skulle protestera men hon bara nickade och förde oss till sjukhusflygeln. Vi såg undrande på henne.
- Det har skett ett nytt dubbel överfall. Vi såg oroligt på varandra. Inte tror de att det är vi som ligger bakom det? McGonagall fortsatte
- En femte års elev och…

- Ne nu har jag suttit här länge nog. Vem det var får ni reda på nästa gång. Och vi börjar faktiskt närma oss slutet på berättelsen. Men nu ska jag ut och roa mig.

*Kash*

Hihi denna har jag läst förrut fast glömt att kommenterar så det gör jag nu! MEEEEEEER!;D *bevakar*

Tack det är altlid kul när folk gillar det man skriver

Kapitel 23: Det är alldelse för mycket

- Tänk vad vänlig jag är som sätter mig här idag med. Men jag har faktiskt inget bättre för mig idag. Har ingen o tortera, barnen är sin hos farmor o farfar, och nu när jag är gravid i 6 månaden är jag inte riktigt på humör för vissa saker. Men berätta kan jag alltid göra. Så tryck på knappen!

Vi väntade på att McGonagall skulle fortsätta, men i stället puttade hon upp dörren och vi såg vem det andra offret var, Hermione. Vi såg ledsamt på varandra och gick sedan fram till vår vän. Det såg så konstigt ut, hon bara låg där helt stel med öppna ögon. Killarna tog mina händer och jag kramade dem tillbaka.
- Vi hittade henne vid biblioteket. Kan nån av er förklara den här? frågade föreståndarinnan och höll upp en liten rund spegel. Hon måste ha haft den för att kolla runt hörnet efter ormen. Vilken tur att hon inte dog! Men jag gjorde lika dant som mina vänner, skakade på huvudet.
- Jag följer med er tillbaka till Gryffindortornet, jag måste informera de andra eleverna. Professorn suckade och såg väldigt trött. Vi gick till tornet under tystnad. Killarna hade fortfarande inte släppt mina händer och jag tänkte att de lika väl kunde hålla i dem. Hur kunde Ginny? Varför Mioni? Om inte, om inte hon vet vad hon gör. Jag är inte helt säker på att man kan kontrollera en person på det sättet, genom en dagbok men de är nog inte omöjligt. Vi kom fram till porträtthålet och klev in, de andra eleverna såg undrande på oss, vi slog ner blicken och satte oss på trappan. McGonagall tog fram ett pergament och började läsa
- Från och med nu ska alla elever befinna sig i sina elevhem senast klockan 6 på kvällen. Och ingen får lämna sovsalen efter det! En lärare kommer följa er överallt, ingen får gå på toaletterna utan att en lärare följer er. Alla quidditchmatcher och träningar är inställda tills vidare. Och alla kvällsaktiviteter är inställda. Hon såg ledsamt på oss innan hon fortsatte.
- Jag behöver väll knappast berätta att jag sällan har varit så här bekymrad. Och om den som ligger bakom överfallen inte blir fast, kommer skolan troligtvis få stängas. Alla som vet något om saken träd fram och berätta det. Nu önskar jag er god natt. Sen klev hon ut ur porträtthålet och försvann. Eleverna började genast prata i mun på varandra och ett sorl bröt ut. Plötsligt tog Lee till orda
- Det var den andra eleven från Gryffindor om vi inte räknar nick då, en från Ravenclaw och en från Hufflepuff. Lärarna måste ju ha lagt märke till att ingen från Slytherin har drabbats! Det är ju deras arvtagare, deras monster, så varför slänger de bara inte ut alla Slytherin elever. Vrålade han och flera nickade instämmande. Men nu ställde jag mig upp och tog jag till orda.
- Det skulle inte vara någon bra ide. Och börja inte med det där att jag älskar Slytherin. Nej i det här fallet är risken stor att om vi slänger ut Slytherin eleverna så kanske överfallen slutar, men när de kommer tillbaka kan de mycket väl börja igen. Vi måste helt enkelt ta fast arvtagaren när han eller hon är på skolan! Förklarade jag enkelt och flera viskade nickade den här gången med, fast mera motvilligt.
- Men Cara om du nu är så bra vän med dem och professor Snape, kan du inte bara be dem sluta? Frågade Wood och skrattade lite, jag gav dem lite trötta blickar.
- Jo men självklart. Hej skulle inte ni kunna sluta förstelna folk! Tack så mycket. Nej jag tror inte det skulle funka. Dessutom är det inte någon av mina vänner som är arvtagaren. Förklarade jag.
- Och hur vet du det? jag lovar att det är det där kräket Malfoy. Protesterade Fred och jag suckade.
- Ja för de skulle säkert förstelna Hermione, deras egna kompis? Den andra hade precis fått nyheten om Mioni och de förstod hur orimligt det lät. Eftersom de var fullt uppmärksamma på att försöka lista ut vem arvtagaren var, gick jag tillbaka till mina vänner.
- Vi smyger dit i kväll. Viskade Harry och Ron log skeptiskt. Jag såg på dem båda
- Harry, McGonagall sa att vi var tvungna att vara i tornet när vi inte har lektioner! Sa Ron och lutade sig mot väggen för att släppa förbi lite folk som ville upp och sova.
- Vi tar fram pappas mantel. Sa Harry med dämpad röst och kollade på sin vän mitt i mot och sedan på mig.
- Jag följer med! Försök inte stoppa mig, Mioni är min bästa kompis! Harry gick och hämtade sin mantel och vi satte oss i mitt rum och väntade på att tiden skulle gå. Jag hade så lust att berätta för dem om Ginny, men jag tror inte de skulle tro mig, och det finns bitar i berättelsen som jag inte vill att de ska veta, så som att Voldemort är min pappa! Vi ryckte till när klockan slog sina 12 slag.
- Lika bra att gå. Sa jag och vi reste oss upp, smög ner för trappan och slängde manteln runt oss. Vi gick genom korridoren under tystnad. Det var fler lärare, prefekter, och spöken i korridoren än någon sin. Jag var förvånad över att vi inte blev upptäckta. Särskilt när Ron slog i en röstning. Men på något sätt lyckades vi komma ut ur slottet. Jag kollade upp och såg att stjärnorna lös och jag log. De andra två såg frågande på mig men jag bara ryckte på axlarna. Först när vi stod framför dörren till Hagrids stuga tog vi av manteln. När halvjätten öppnade dörren höll han i ett armborst, vi såg oroligt på honom och han sänkte det, innan han sa
- Vad gör ni här? men han släppte ändå in oss i stugan, Fang hoppade nästan på mig.
- Hej gubben. Viskade jag och klappade honom på huvudet.
- Vad ska du med det där till? Ron såg skeptiskt på armborstet och Hagrid ryckte till
- Ingenting… jag väntade mig… är strunt samma. Te? Vi nickade men Hagrid verkade vara långt borta. Han verkade inte ha en aning om vad han gjorde. När han tillslut hällde upp "te" var det bara varmt vatten. Han såg sig hela tiden oroligt över axeln, och till o med Fang verkade nervös
- Hagrid mår du bra? Frågade jag honom och synade den stora mannen. Han nickade lite och började plocka fram en kaka.
- Har du hört om Hermione? Frågade Ron nedstämt, och vi allihop såg lite ledsamma ut.
- Ja det har jag. Fruktansvärt. Mumlade han till svar. Vi avbröts av en knackning, och Fang började skälla. Vi såg på varandra och slängde sedan manteln runt oss och ställde oss i ett hörn. Hagrid grep tag i armborstet och gick försiktigt mot dörren. Utanför stod Dumbledore.
- God afton Hagrid. Sa han allvarligt och steg in i stugan, men han var inte ensam utan bakom honom kom en tjock liten man med grått hår, men konstiga kläder. En randig kostym, mörkröd slips, lila stövlar, en svart mantel och som om det inte vore nog så hade han ett konstigt grönt plommonstop. Jag undrar vad han tänkte när han valde kläder?
- Det är pappas chef. Cornelius Fudge, trolldomsministern. Viskade Ron. Men vi satte varsin armbåge i honom för att tysta han. Vad gör trolldomsministern här? Hagrid såg ut som ett spöke, och satte sig likblek i en av stolarna.
- Det är en tråkig historia Hagrid. Vi var tvungna att ingripa. 4 attacker på mugglarfödda. Det har gått för långt! Sa ministern korthugget och Hagrid mötte panikartat Albus blick.
- Jag har inte gjort något, de vet du professorn. Dumbledore la en arm på Hagrids axel och riktade sedan sin blick mot mannen framför honom.
- Jag vill tala om för dig, att Hagrid har mitt fulla förtroende! Ministern så plötsligt inte lika säker ut.
- Albus lyssna nu. Hagrid har sitt förflutna i mot sig. Vi måste vidta försiktighetsåtgärder. Den lille mannen skruvade på sig när rektorn mötte hans blick. Det var en blick som jag aldrig sätt förut. Den var bestämd och det såg nästan ut som om ögonen flammade.
- Trotts det gör du ett misstag. Hagrid har inte överfallit någon och att visa bort honom kommer inte att hjälpa det minsta!
- Försök att se det ur mitt perspektiv. Jag är under hård press och måste göra något. Därför måste jag ta med mig Hagrid och om det visar sig att han är oskyldig kommer han släppas utan tvekan. Men jag måste ta med honom nu, det är min plikt. Cornelius hade plötsligt blivit väldigt intresserad av sin hatt.
- Ta med mig vart? Inte Azkaban? Frågade halvjätten med darrande röst. Men han fick inget svar, för Fudge avbröts av en knackning på dörren. Vi kollade förvånat på varandra. Vem kan komma nu? Rektorn gick och öppnade trädörren. Utanför stod Dracos pappa, Lucius. Han svepte lätt in i stugan med den svarta manteln runt sig, och log kyligt. Det är konstigt att se den här sidan av honom, han är precis som Draco, de växlar sätt hur lätt som helst. Eller så är det bara jag som får folk att göra saker annorlunda.
- vad bra att du är här Fudge. Sa han och log ett kallt leende.
- Ut ur mitt hus! Vrålade Hagrid ursinnigt mot Mr. Malfoy som kyligt mötte hans blick.
- Jag finner inget nöja av att befinna mig i… var det hus du kallade det? Han hån log mot mannen innan han fortsatte
- Nej jag tittade bara in för att jag fick reda på att rektorn var har.
- Och vad vill du mig då? Albus talade artigt men kollade man noga såg man att hans ögon sköt blixtrar, jag förstå nu vad pappa menar med att jag ska se upp för Dumbledore. Lucius log åter ett kallt leende och tog fram en pergament rulle som han gav till Albus.
- Det är en mycket tråkig affär det här. Styrelsemedlemmarna har därför bestämt att det är dags för dig att lämna din plats som rektor. Du kan se att alla medlemmar har skrivit under. Vi tycker att du håller på och tappa greppet! Så många överfall och du har inte lyckats fånga den skyldiga en, i den här takten kommer det inte finnas några mugglare kvar på skolan, och det vore ju en förfärlig tragedi för skolan. Sa han överlägset.
- Nej men hör här Lucius. Du kan inte avskeda Dumbledore. Det är verkligen det sista vi vill. Protesterade Fudge men Mr. Malfoy vände sig åt hans håll och svarade bestämt den lilla mannen.
- Nej hör här själv Fudge. Uppsägningen av rektorer är styrelsens sake och det vet du! Och eftersom Dumbledore inte har lyckats särskilt bra med att stoppa över fallen så…
- Men Lucius, du måste se klart här. Om inte Dumbledore kan stoppa dem, vem kan då göra det? Trolldomsministern så nervös ut. Hur lyckades han bli minister?
- Det vet vi inte än. Men eftersom alla tolv har röstat för att… men Lucius blev avbruten för andra gången, men den här gången av Hagrid som for upp rasande ur stolen.
- Och hur många av dem hotade du för att få din vilja igenom, Malfoy? Skrek han av raseri, Malfoy den äldre vände sig lugnt åt den högreste mannens håll och svarade hånfullt.
- Vilket temperament du har. Jag hoppas du kan hålla det i styr i Azkaban. Dementorerna gillar inte att man skriker åt dem vet du.
- Men ni kan inte ta bort Dumbledore från skolan! Eleverna kommer inte ha en chans! Han skrek så högt att till och med Fang blev rädd och kröp in i ett hörn.
- Hagrid lugna dig. Sa Albus milt och vände sedan sina kalla ögon mot Lucius.
- Om nu styrelsemedlemmarna vill att jag ska lämna skolan, kommer jag givetvis göra så.
- Nej Dumbledore det kan ni inte göra! Protesterade ministern, trotsa att han egentligen inte kunde göra något. Men rektorn tog ingen notis om honom utan såg fortfarande på Lucius och sa sedan med klar tydlig röst, så att ingen av dem kunde gå miste om ett ord.
- Men det ska du veta att jag först kommer på allvar att ha lämnat skolan i det ögonblick då ingen längre visar mig full lojalitet. Och dessutom kommer det finna att vem som än ber om hjälp och stöd på Hogwarts ska då det. För en sekund riktades de klara blåa ögonen mot oss.
- Beundransvärt. Vi kommer sakna ditt sätt att sköta saker och ting på. Hoppas bara din efterträdare kan förhindra ett dödsfall. Sa den blonde manen och bugade sig när han lät den före detta rektorn lämna stugan före honom, Fudge kollade efter dem och väntade sedan på att Hagrid skulle gå ut, men han stannade och sa sedan
- Om någon vill få reda på något är det bara och följa spindlarna! Och jag hoppas nån kommer mata Fang! Ministern kollade undrande på honom innan han följde efter ut i natten. När de stängde dörren började Fang genast gnälla. Vi kollade på honom och tog av manteln.
- Det kommer bli bra pojken. Sa jag och klappade honom.
- Bra! Bra? Dumbledore är borta! Vi kan lika väl stänga skolan nu. Vi kommer ha nya över fall varje dag! Sa Ron hest. Jag började rota i skåpen tills jag hittade Fangs mat. Jag hällde upp. Sa hejdå till honom och gick sedan tillbaka mot min säng med killarna.

- Vi hoppar åter några dagar. Ja jag vet jag har hoppat mycket det senaste, men det blir så segt om jag ska återberätta varje dag jag gick på skolan. Särskilt de tråkiga dagarna då det inte händer något. Det har gått några dagar sedan Hagrid och Dumbledore försvann, och Harry har grubblat över rektorns ord. Och när han är borta är skolan på helspänn. Det är faktiskt lite tomt utan Hagrid. Jag fick gå ner och hälsa på Fang. Severus var med mig och han log lite när han såg hur glad jag blev av hundens sällskap. Vi får inte längre komma in i sjukhusflygeln, tydligen tror de att den skyldige kanske kommer tillbaka och avslutar jobbet. Vi har även letat efter spindlarna som Hagrid sa (mot Rons vilja) men vi har inte hittat dem. Vi följs fortfarande av lärarna till alla lektioner vilket är mycket frustrerande. När vi börjar har vi trolldryckskonst.

Jag satt i ett hörn själv faktiskt. Vi var ojämnt antal och jag hade inget i mot att arbeta själv. Den lilla drycken puttrade framför mig och jag rörde några gånger i den.
- Jag visste att pappa skulle lyckas få Dumbledore avstängd! Jag har ju sagt att han är den sämsta läraren vi haft på länge! Vi kanske kan få en bra lärare nu, för jag tvivlar att McGonagall blir långvarig. Jag behövde inte kolla upp för att se att det var Draco som pratade. Snape svepte förbi i klassrummet, han stannade inte vid mig men i farten räckte han mig en lapp. Jag såg efter honom och öppnade den.

Du vet att jag finns här i fall du behöver prata. Jag har tid i kväll, säg bara till så jag kan skaffa dig ett intyg.

Det är så typiskt honom, men det hade faktiskt varit skönt att prata med någon efter allt som hänt. Jag hör hur Draco åter tar till orda
- Professor Snape. Varför söker inte ni jobbet som rektor? Jag kollar upp för att se hur Severus ler lite innan han svarar.
- Tack för stödet Malfoy. Men professor Dumbledore har bara blivit avstängd tillfälligt. Han kommer snart tillbaka. Draco log mot honom och sa sedan hånfullt
- Jo säkert. Men jag vet att pappa skulle rösta på er om ni vill ha jobbet. Och jag ska tala om för honom att ni är den bästa läraren på skolan. Severus log. Jag hade svårt o se honom som rektor, det gick inte. Men sen vet jag också det som många andra inte det, att min gudfar är nära vän med rektorn. Severus började svepa runt i klassrummet, men han såg inte hur Seamus låtsades spy i sin kittel, jag skakade lite på huvudet och skrattade.
- Jag är förvånad över att alla smutsskallar inte har lämnat skolan. Och jag kan slå vad om att nästa elev kommer dö. Synd att det inte blev Collien bara. Sa Draco och Blaise skrattade. Ron reste sig ursinnigt, men som tur var så ringde klockan samtidigt. Jag såg hur Harry fick hålla i mot för att hindra honom att hoppa på Draco.
- Skynda er nu. Jag måste följa er till er lektion i örtlära. Suckade Severus, vi samlade våra saker och började gå mot växthusen. Severus gick först med Draco och Blaise efter sig. De små pratade lite och jag gick i kapp dem. De log när jag kom.
- Och hur mår fröken Riddle idag? Frågade Blaise artigt och skrattade nästan lite.
- Jag mår förträffligt, trotts omständigheterna. Hur mås det själv Mr. Zabini och Mr. Malfoy? jag skrattade lite med mina vänner och Severus log svagt.
- Vi mår bra Cara. Det är kul o se dig. Svarade Draco och jag nickade.
- Ja det är svårt och ses när vi måste ha barnvakter med oss överallt. Skrattade Blaise nu vände sig Severus om.
- Barnvakt är det de ni ser mig som? I så fall ska jag kanske lämna er här och låta monstret ta er. Sa han lågmält, både killarna stelnade till ett tag. De trodde först att han menade allvar.
- Ta det lugnt jag beskyddar er. Och om ni dör så skyller jag på Snape. Sa jag och log, nu förstod de att han skojade. Severus var kanske inte alltid den snällaste, men han skulle inte lämna nån elev till ett monster, inte ens Harry. Severus lämnade oss Gryffindorare vid grönsakslandet. Innan han gick gav han mig en lapp med intyg, jag nickade och log. Sedan styrde han sina steg tillbaka mot skolan med Slytherineleverna efter sig. Nu släppte Harry och Dean som hjälpt honom, Ron. Vi steg tysta in i växthuset med Hufflepuffeleverna, och började genast beskära träd. Jag stod med killarna vid ett träd, vi sa typ inget utan ville bara bli klara så fort som möjligt. Helt utan förvarning kom Ernie Macmillan och Hannah Abbott fram till oss.
- Jag, eller vi är ledsna att vi misstänkte dig. Vi vet att du aldrig skulle förstelna Granger. Vi sitter ju trotts allt i samma båt nu. Sa han och sträckte fram handen. Harry skakade den faktiskt och jag åter gick till grenarna. Finns det något tråkigare? De båda andra stannade kvar vid trädet och hjälpte oss.
- Tycker ni inte att Malfoy är lite väl nöjd med allt det här? Jag tror faktiskt att han kan vara arvtagaren. Sa Ernie, han kollade lite mystiskt på mig som om han inte var säker på vems sida jag står, men jag orkade inte försvara Draco, de skulle tids nog inse att det inte är han.
- Vad smart man kan vara då. Sa Ron surt, han verkade inte förlåta dem lika lätt.
- Harry tror du det kan vara Malfoy? Eller misstänker du någon annan? Sa Hannah och kollade på mig, jag himlade med ögonen. De tror inte att det är Harry när Mioni bli överfallen men mig. Självklart.
- Nej! Och jag vet att det inte är Cara! Sa han bestämt. Jag log tacksamt mot honom och fick ett leende tillbaka. Men de andra två såg nyfiket på honom. Plötsligt knuffade Harry mig och smällde till Ron med trädgårdssaxen. Och vi blängde surt på honom, men han pekade mot flera stora spindlar som kröp på marken några meter bort. Hufflepuffarna bakom oss kollade intresserat men när de såg att de bara var spindlar ryckte de på axlarna.
- Underbart. Men vi kan inte följa efter dem nu ändå. Mumlade Ron förskräckt. De små 8 benade djuren sprang över golvet bort mot skogen. Vi kollade på varandra.
- De går tydligen in i skogen. Viskade jag till dem samtidigt som jag låtsades ta bort klippig vätska från saxen. Ron blev ännu blekare vid tanken på spindlarna i skogen. Sen hördes en ringsignal, och lektionen var slut. Sprout började följa oss upp till slottet, mot Lockmans lektion.
- Vi får använda manteln igen. Och vi kan ta med oss Fang, han är van vid skogen. Sa Harry, vi gick in genom dörren till idiotens klassrum och satte oss längst bak.
- Men finns det inte varulvar i skogen? Rädslan hördes i Rons röst. Att de inte tänker på att varulvarna bara kommer fram när det är fullmåne. Men Harry svarade inte och vår lärare tog till orda. Jag hörde inte så mycket. De var något om att Hagrid självklart hade varit den skyldige, bla bla bla. Det är det ända jag hör när han öppnar munnen. Men Harry och Ron måste ha lyssnar, för Potter fick sparka Weasley på smalbenet för att hindra honom att säga något, och min vän med glasögon såg ut att vilja kasta boken på Lockman. Ron skjuter fram en lapp framför mig

Låt oss göra det i natt

Men jag ska till Severus och jag har ingen lust att springa runt i skogen och leta efter spindlar, när jag redan vet att de inte är monstret. Jag borde kanske berätta det för dem. Fast o andra sidan nej, de får klara sig själva. Jag skriver tillbaka

Jag kan inte, har en massa extra uppgifter från varje lärare, eftersom jag ligger före alla andra.

Ron fick tillbaka lappen och visade den för Harry som nickade förstående. De visste att jag fick extra uppgifter men inte att jag redan gjort dem. När klockan ringde lämnade vi lättat klassrummet och gick för att äta middag. Stämningen i salen var dämpad och man kunde känna rädslan i luften. Vi följdes upp till tornet som var fullt med folk. Killarna slog sig ner vid brasan medans jag styrde mina steg mot mitt rum. Där inne var det betydligt tystare och lugnare.
- Hej Kira. Sa jag till ormen som låg i sin bur, hon lyfte på huvudet och svarade
- Hej Cara. Du har besök. Jag kollade förvånat på henne, men fick snart svar på vad hon menade.
- Jag visste väll att du kunde prata med ormar. Sa en man och jag vände mig om. Bakom mig stod Salazar. Jag bara skakade på huvudet, ja nu vet han det i alla fall. Men eftersom jag betraktar honom som en vän antar jag att det är ok.
- Och vad förskaffar mig den äran? Sa jag och log mot honom. Han satte sig ner i en av fåtöljerna. Jag gick fram och gav Merlin en godis innan jag hämtade Kira och la henne i knät.
- Severus ville att jag följde dig ner. Egentligen tyckte jag att det var onödigt. Jag sa till honom att monstret inte kommer skada dig. Han log mystiskt, det var då det slog mig tänk om det inte alls är Ginny utan Salazar som öppnade kammaren. Nej det är inte möjligt. Jag tvivlar på att han skulle skada en av mina kompisar. Dessutom hade folk märkt om han smög omkring på skolan med en jätte orm.
-Ja, jag kan ju alltid prata med den. Svarade jag samtidigt som jag klappade min vän i knät.
- Men han svarade att det inte var monstret han var orolig över. Salazar mötte allvarligt min blick. Och jag förstod vad han syftade på, personen som vill mörda mig.
- Jaja då är det väll lika bra att du följer mig ner. Sa jag och satte tillbaka Kira i buren.
- Men hur ska jag komma ut? Percy lär stoppa mig. Jag mötte de gröna ögonen och Salazar log slugt.
- Transferera dig bara. Jag möter dig utanför porträttet. Sen försvann han. Jaha lika bra och följa efter. Jag kände hur allt snurrade, och när jag öppnade ögonen stod jag i korridoren utanför. Min följeslagare stod några meter bort. Jag gick mot honom och vi började färden neråt. Vi kom till fjärde våningen innan vi blev stoppade av, Lockman. Vi suckade båda två.

- Du vet att du inte får vara utan för ditt elev hem efter klockan 6 och den är faktiskt 8. Och du ska eskorteras överallt. Svarade han trött.
- Ett professorn, jag har eskort som du mycket väl ser, och jag tror inte det finns någon säkrare än Slytherins grundare! Två jag är på väg till professor Snape. Sa jag bryskt. Han såg granskande på mig, han verkade inte riktigt säker. Tydligen ansåg han inte att Salazar var beskydd nog.
- Jag tvivlar på att professor Snape tar i mot elever vid den här tiden, och definitivt Gryffindorelever. Jag räckte honom intyget men han verkade tro att det var förfalskat.
- Jag vet inte vad du har i kikaren miss Riddle, och den här mannen som låssats vara en av grundarna. De har varit döda i över tusen år. Så det blir raka vägen till McGonagalls kontor. Sa han och började fösa oss mot McGonagalls kontor. Bakom mig gick Salazar, han suckade lite och jag kunde inte låta blir och fnissa lite. Längst bak gick idioten, jag har märkt att jag kallor honom det ganska ofta. Vi knackade på och steg in. Hon satt bakom skrivbordet, och jag kom på att jag aldrig hade varit inne på hennes kontor. Jag visste så klart hur det såg ut eftersom Snape hade förklarat det. Det lila rummet var mysigt med brasan, skrivbordet, hyllorna och en massa tavlor på väggarna som föreställde landskap och främmande länder, de var faktiskt riktigt fina. Och så hade hon en dörr som jag antog ledde till hennes sovrum.
- Vad ska detta föreställa? Sa hon och lyfte blicken från pergamenten som låg framför henne på skrivbordet. Jag ställde mig med armarna i kors och suckade.
- Jag var på väg ner till Snape, när han där stoppade mig. Förklarade jag och pekade på Lockman, som genast tog till orda.
- Hon var ute efter klockan 6 och utan tillåtelse och eskort. Sa han överlägset och Minerva kollade på mig.
- Är det sant? Men sen vände hon blicken mot Salazar som stod bakom mig och såg lite irriterad ut.
- Nej jag har ett tillstånd från Snape som han där tror är falskt och Salazar följde mig. Sa jag själv lite irriterat och blängde på mannen i rosa.
- Kan jag få se tillståndet. Bad min föreståndare och Lockman räckte över det. Hon läste igenom det och log sedan.
- Det är äkta. Dessutom tror jag inte Cara skulle förfalska ett tillstånd från Snape, av alla lärare. Små log hon. Vilket var sant, hade jag inte känt Severus som jag gjort hade jag aldrig förfalskat ett tillstånd från honom, med tanke på hur hon är.
- Jag sa ju det. sa jag protesterande mot Gyllenroy. Han vande sig mot sin kollega.
- Kan må hända att tillståndet är äkta, men hon går fortfarande utan eskort. Att någon har klätt ut sig till Slytherin duger inte. Nu hade Salazar fått nog, han gick fram till min försvar mot svartkonst lärare och lyfte honom i kragen och röt sedan.
- Hör här nu din idiot! Jag är mycket värklig kan jag tala om för dig! Och jag kan tala om för dig att miss Riddle är mycket säkrare med mig än någon av er. Både jag och McGonagall små log mot varandra när vi såg hur Lockman nervöst skruvade på sig.
- Salazar, du kan släppa honom. Även om han är en värdelös lärare behöver vi honom. Sa jag och la en hand på mannens arm. Han släppte motvilligt ner honom på golvet, och färgen i mannens ansikte började komma tillbaka.
- Om ni ursäktar oss, går vi ner till Snape nu. Sa jag och log, vände mig mot dörren och gick ut i korridoren med min vän bakom mig. Han såg fortfarande irriterad ut.
- Tack. Sa jag och gav honom ett leende. Han ryckte på axlarna och snart stod vi framför Severus dörr, jag knackade på och gick in. Jag tog med mig Salazar in. Severus kollade upp när vi kom in och log.
- Jaså där är ni. Jag trodde nästan jag skulle behöva leta efter er. Jag skakade på huvudet och berättade kort vad som hänt och båda männen mumlade något om Lockman och jag små log. När jag var klar styrde Salazar sina steg mot dörren, men jag stoppade honom.
- Du kan ju stanna. Jag behöver någon som följer mig upp sen. Sa jag och blinkade lite med ögat. Han log lite och vi slog oss ner framför brasan i min gudfars rum. Han hällde upp nån dryck till sig själv och Salazar.
- Nå Cara hur är det? frågade han när han satte sig ner. Jag såg på de båda männen, satte mig skräddare i stolen och tänkte.
- Jag vet inte riktigt. Jag blev jätte orolig när Hermione blev förstelnad, och jätte arg på… jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Ska jag berätta att Ginny ligger bakom allt, men då råkar kanske hon illa ut, och de stoppar kanske pappas plan. Det vill jag inte, jag vill att han ska komma tillbaka.
- Vem är du arg på? Salazar tog en klunk och såg sedan på mig. Lika bra att berätta eller i alla fall en del.
- Pappa. Han ligger bakom det här. det var han som öppnade kammaren för 50 år sedan, och nu så har han gjort det igen. Sa jag och väntade på deras reaktion.
- Så kammaren finns alltså på riktigt med monstret och allt. Frågade Severus och riktade blicken mot skaparen av kammaren som nickade till svar.
- Klart den gör. Och nej jag tänker inte berätta vart den är. Det är bara arvtagaren som ska veta. Hur visste du att din pappa är arvtagaren och att han ligger bakom det nu? Jag så en lång stund in i elden och svarade sedan.
- Ja att pappa var arvtagaren var den lätta biten. Sen jag fick medaljongen har jag vetat att han var släkt med dig och att han då var arvtagaren som kunde öppna kammaren sa ju sig själv. Att det är han nu vet jag för att Harry hittade en dagbok som tillhörde pappa, han visade Harry hur Hagrid blev relegerad och allt. Att han sedan kan styra folk som skriver i dagboken tillräckligt länge tvivlar jag inte en sekund på! De kom inte med invändningar, eftersom de själva visste att Voldemort med största sannolikhet kunde göra detta.
- Vet du vem han styr? Jag mötte Severus blick och sa sedan.
- Ja de gör jag, men jag tänker inte tala om det. du får säga vad du vill, men jag tänker först inte låta personen råka illa ut och sedan så vill jag inte att någon ska kunna stoppa pappa att komma tillbaka. De såg min bestämda blick och visste att de inte kunde ändra min åsikt.
- Men vad händer om monstret dödar någon? Severus lät allvarlig, men jag brydde mig inte, utan log innan jag svarade.
- Den ända mugglare som jag bryr mig om är Mioni och hon är redan förstelnad. Om nån annan dör så bryr jag mig inte. De ryckte på axlarna. Salazar brydde sig inte alls om mugglarna dög, det var ju hans mål från början och Severus, verkade inte ta det så hårt. Vi satt där hela kvällen tills klockan slog två. Jag sa god natt till Severus och sedan började jag och Salazar vandringen uppåt. När vi kom fram sade han god natt och försvann in i en tavla. Jag smög in i tornet och såg att Harry och Ron satt framför brasan. De hade tydligen kommit tillbaka från skogen. Jag satte mig hos dem och såg att de var likbleka.
- Vad hände egentligen i skogen? Jag såg på dem och Harry sa lite darrigt på rösten
- Vi mötte Hagrids "husdjur" en gigantisk köttätande spindel vid namn Aragog. Han berättade att han inte dödat den där eleven utan något monster som spindlarna fruktar hade gjort det. Sen skulle de äta upp oss.
- Då kom pappas förtrollande bil från ingenstans och räddade oss. Inflikade Ron och jag såg lite skeptiskt på dem, lutade mig tillbaka i fåtöljen och blundade. Men väcktes snabbt igen av Harry utrop
- Herregud, Aragog sa att flickan dog på en toalett. Tänk om hon aldrig lämnade toaletten. Tänk om hon är kvar där. Jag och Ron såg på varandra och sa sedan i kör
- Missnöjda Myrtle. Harry nickade och sa sedan
- Vi måste fråga henne. Nu nickade vi. Jag hade aldrig tänkt på att Myrtle hade blivit döda av basilisken.
- Men det får bli i morgon nu måste vi sova. Sa jag reste mig upp och gick mot trappan och in på mitt rum. Kira lyfte på huvudet när jag kom in och jag log, Merlin hoade för att bevisa att han också visste att jag kom in i rummet. Jag klappade honom lite och la mig sedan.

På morgonen vaknade jag av solens strålar, jag klev upp och slängde på mig mina skolkläder och gick ner för att tillsammans med alla andra äta frukost. Vid bordet satt jag och killarna och pratade lågmält.
- Alla gånger vi besökte henne och hon sa inget. Vi var bara tre bås från henne, och nu kan vi inte fråga henne. Viskade Ron. Vi visste att det hade varit svårt nog att leta efter spindlarna, men att smyga iväg till Myrtles toalett skulle vara omöjligt. Men vi fick snart annat att tänka på. Vi satt på McGonagalls lektion och skulle förvandla ett par kaniner till tofflor, jag fick i stället ett par möss, som jag först skulle förstora upp till en lagom storlek och sedan förvandla, det var faktiskt lite svårt med tanke på att om jag gjorde de för fort skulle mössen dö. Men vår lärare avbröt oss och talade om att vi skulle ha examensprov om en vecka. Genast började mina klasskompisar protestera. De var inte alls beredda på att ha provet som vanligt. Hon börjar genast förklara att skolan ska hållas öppen som vanligt, och en massa andra saker, men som vanligt orkar jag inte lyssna. Jag såg på mina vänner där de satt bredvid mig. Harry såg orolig ut och Ron ja han såg ut som om han skulle behöva bo med spindlarna i den förbjudna skogen.
- Kan ni tänka er hur det ska gå att göra prov med den här staven. Han såg ner på sin stav som för tillfället visslade.

- vi hoppar fyra dagar. Killarna försöker plugga och jag försöker hjälpa dem, men det går inte så bra. När vi börjar igen är vi i stora salen och McGonagall har just gett oss beskedet att mandragororna är klara och att de som har blivit förstelnade ska återupplivas i kväll. Och att de då kunde tala om vem den skyldiga är.

- Det är fantastiskt. Hermione kommer ge oss alla svaren och vi slipper prata med Myrtle. Fast Mioni skulle nog hellre ha velat att vi växten henne efter proven. Tänk vilken panik hon kommer få när vi berättar att vi har prov om tre dagar. Sa Ron och skrattade lite, jag log vid tanken och svarade Ron
- Fast hon klarar nog det bättre än dig. jag skrattade lätt och min rödhårige vän såg orolig ut, i stället tog Harry till orda.
- Men jag vill ändå prata med Myrtle om jag kan. Vi förstod vad han menade, även om de kunde berätta vad som hänt ville vi veta hennes del i det hela, så fort vi fick chansen skulle vi smita iväg till hennes toalett.
möjligheten kom snarare än väntat, nämligen när Lockman ledde oss till vår historia lektion. Han såg inte alls ut som sitt vanliga snofsiga jag. Han var trött och håret var i en enda röra. Och han förstod inte alls varför de andra lärarna envisades med alla säkerhets åtgärder, han var säker på att det var Hagrid och när han var borta var de ingen mening att fortsätta. Mitt i sitt klagande sa Harry
- Jag håller verkligen med dig, professorn. Ron tappade böckerna vi de orden och jag såg lite förvånad ut. Vad håller Harry på med?
- Tack, Harry. Jag tycker vi lärare har viktigare saker för oss än att föra elever till olika lektioner och gå vakt hela nätterna. Förklarade han trött. Nu förstår jag vad Harry håller på med, och det gjorde även Ron som sa
- Verkligen professorn. Varför låter ni oss inte gå den sista biten själva, det är inte långt. Lockman log lite och svarade sedan.

- Vet du vad de var ingen dålig ide Weasley. Jag måste ändå skynda mig och förbereda nästa lektion. Sedan lämnade han oss.
- Jag tror snarare han skulle fixa håret. Skrattade jag. Vi såg oss omkring och smög sedan iväg till en sidokorridor som skulle ta oss till Myrtles toalett, och just som vi trodde att vi kommit undan hörde vi en välbekant röst bakom oss.
- Och vart är ni tre på väg? Vi vände oss om och mötte McGonagalls bistra min, killarna var inte lika kvicktänkta och jag kände att det nu var min tur att lösa problemet.
- Vi tänkte smyga oss in i sjukhusflygeln och hälsa på Hermione. Vi saknar henne så himla mycket, och vi tänkte tala om för henne att mandragororna är klara och hon snart är frisk. Först trodde jag professorn skulle skälla på oss, men sen såg jag en tår som glänste till bakom glasögonen.
- Självklart. Jag förstår hur svårt det måste vara för er och för de andra som känner de som har blivit… jag förstår verkligen. Jag säger till Binns vad ni är och säg till Pomfrey att ni har min tillåtelse. Hon log lite och vi vandrade iväg. Jag hade fortfarande svårt och tro att hon gick på det där. Bakom oss hörde jag hur hon snöt sig.
- Det var den bästa historien du nånsin hittat på Cara. Sade Ron glatt. Jag ryckte på axlarna och log mot dem. Vi hade inte så mycket val, utan vi traskade upp till sjukhusflygeln där Pomfrey motvilligt släppte in oss. Vi slog oss ner hos vår vän, och precis som sjuksköterskan tyckte vi att det var meningslöst att prata med Mioni eftersom hon ändå inte kunde höra oss.
- Undra hur hon såg angriparen? För om han eller hon smög sig på henne och de andra bakifrån kommer de ju inte kunna tala om vem det är. Ron kollade på Hermiones stela ansikte. Jag såg ut genom fönstret. Jag kanske skulle tala om för dem hur det ligger till. Plötsligt ropade Harry till.
- Hermione hittade svaret. Kolla här. sa han och visade en boksida som han hade tagit från Hermiones stela hand. Jag såg på sidan det var samma text som jag hade läst för ett tag sedan. Så hon listade ut det.
- Monstret i kammaren är en basilisk, en orm. Det är därför jag har hört rösten överallt, och därför ingen annan har hört den.
- Men Harry om basilisken dödar genom att titta på folk varför har ingen dött? Ron såg på personerna som låg i salen.
- Därför att ingen har sett direkt på ormen. Colin såg den genom sin kamera, filmen brann upp men han blev bara förstenad. Justin… Justin måste ha sätt ormen genom nästan huvudlösa Nick. Han tog hela smällen, men han var ju redan död så han kan inte dö igen. Och Hermione och den andra flickan hade en spegel bredvid sig. Mioni räknade ut att det var en basilisk och hade väll spegeln för att kolla runt hörnen. Svarade jag och såg på mina vänner
- Men Mrs. Norris då? Hon hade ingen spegel eller kamera. Sa Ron och vi såg fundersamma ut.
- Vattnet. Det var ju vatten på golvet den kvällen. Hon såg säkert bara basiliskens spegel bild. Svarade Harry och vi nickade. Det verkar som att jag slipper berätta. Vad skulle jag göra utan Mioni?
- Tuppens gal är livshotande mot den. Och spindlar flyr från den. Allt stämmer. Någon dödade ju Hagrids tuppar. Antagligen arvtagaren för att förhindra att basilisken dog, och spindlarna flyr från den. Ni minns ju var Aragog sa. Harry såg på oss och vi tänkte en stund.
- Men hur tog den sig runt? Jag menare en gigantisk orm kan knappast smyga runt obemärkt. Jag ställde frågan trots att jag visste svaret och såg på de andra, Harry svarade då
- Hermione svarade på det med. Rören, den har använt avloppssystemet. Rösten verkade alltid komma inne från väggarna. Ron grep plötsligt tag i oss och sa
- Tänk om ingången finns på en toalett. Tänk om det är…
- Missnöjda Myrtles toalett. Svarade jag och Harry i kör och log mot varandra. Vi satt där tysta innan vi reste oss.
- Men det betyder att jag inte är den ända som kan ormspråket. Arvtagaren måste ju också kunna det för att kontrollera ormen. Sa Harry dämpat vi nickade, och Ron fortsatte.
- Vi måste berätta för McGonagall. Ska vi gå till hennes kontor? Jag skakade på huvudet
- Bättre att gå till lärarrummet, hon kommer dit om tio minuter. Vi skyndade ut genom dörren och bort mot korridoren och in till lärarrummet. Rummet var mysigt, de hade panel och stora välkommande möbler, men vi satte oss inte ner utan väntade otåligt på att klockan skulle ringa. Men den ringde aldrig utan i stället hördes den biträdande rektorns röst.
- Alla elever återvänd genast till era elevhem och lärarna återvänd snarast till lärarrummet. Vi såg oroligt på varandra. Det kan bara betyda en sak, ett nytt överfall.
- Ska vi återvända till tornet? Frågade Ron oroligt, men Harry svarade bestämt
- Nej. Vi gömmer oss här och hör vad det rör sig om. Sen kan vi berätta vad vi vet. Harry pekade på ett klädskåp som innehöll lärarnas mantlar, det var inte stort men vi fick utan problem plats alla tre. Ovanför oss rörde sig alla elever och snart strömmade oroliga lärare in i rummet. Vissa av dem så skräckslagna ut, tillslut anlände McGonagall, hon såg förkrossad ut.
- Nu har det värsta hänt. Monstret har fört bort en elev ner till kammaren.

- Jag tror det räcker för nu. Jag behöver faktiskt sova, och jag orkar inte sitta veken hela natten med er.

*Kash*

Ja enu ett kapitel mer nu