En annan version- En Drarry-fanfiction

Jag ber om ursäkt för att det inte kommit ett nytt kapitel på länge, jag har varit bortrest utan wifi och därför inte kunnatt lägga upp något. Här är det sämsta kapitlet jag skrivit, så bli inte besvikna.

Kapitel 6
Draco
Hagrids stuga var liten och byggd i sten. När Harry knackade på den ovanligt stora dörren började en hund skälla innanför och Draco ryggade tillbaka.
-Draco, lugna ner dig för guds skull. Hagrid är normal har jag ju sagt, väste Harry. I nästa sekund öppnades dörren. Hagrid höll en eldgaffel i ena handen och ett hundhalsband på en stor, svart jakthund i den andra. Genom det yviga skägget skymtade ett leende.
-Hej Harry! Å hej Draco! Välkomna in, jag har precis bakat, plats Fang…
Hagrids stenkakor var verkligen hårda som sten, så det var tur att Draco och Harry precis ätit middag. Hagrids hund, Fang, låg i ett hörn och tuggade på något som var misstänkt likt en död iller. När de, utan att knäcka några tänder, tuggat i sig en kaka var, log Hagrid om möjligt ännu bredare och gick fram till eldstaden.
-Får jag förevisa mitt norska ryggdrakägg!
-Ditt vadå? ropade både Harry och Draco i kör.
-Mitt drakägg! Jag vann de i ett kortparti på Svinhuvudet, han som hade det va bara glad att bli av me det, å de kan jag förstå, för de här är egentligen..
-Olagliga, exakt, avbröt Draco. Just därför kan du inte behålla det!
Hagrid såg besviken ut.
-Men de här ägget kommer kläckas om bara nåra få dagar. Jag kan inte slänga ut det, draken skulle dö.
Harry suckade.
-Hagrid, vi får tänka på saken. Men jag lovar att vi ska hjälpa dig.
I nästa ögonblick hördes en knackning på dörren. Hagrid öppnade.
- Just det, jag hade helt glömt bort att Ron skulle hjälpa mig med pumpaodlingen idag. Vi pratade just om mitt ägg Ron, Harry och Draco tycker att jag måste slänga ut det, men jag kan bara inte tänka på den stackars drakungen som kommer dö om jag gör det. Ron funderade ett tag och lyste upp.
-Min bror Charlie arbetar med drakar i Rumänien, vi skulle kunna fråga om han kan ta draken!

Jag tycker att det är för kort, händelselöst och alldeles för likt boken, men skriv gärna vad ni tycker.

Awesome!

Superbra!

Nu har jag inte uppdaterat här i modern tid för att jag är dålig på att skriva fanfiction. Men nu svär jag på floden Styx att jag ska uppdatera minst en gång i veckan. Här kommer kapitel 7 och 8 till att börja med!


Kapitel 7
Harry
Harry, Draco och Ron kom fram till Astronomitornet runt två på morgonen. Där väntade redan Charlie Weasley med några vänner. Efter ett kort, viskande samtal tog Charlie med sig lådan där drakungen sov. Tillsammans stod de två pojkarna från Slytherin tillsammans med Gryffindoraren och såg dem flyga iväg i natten. När de försvunnit smög de iväg ner för trapporna igen. Harry och Draco lämnade Ron vid Gryffindortornet och fortsatte sedan ner mot fängelsehålorna. Draco verkade vara lättad över att Ron var borta, Harry gissade att det var på grund av att Draco inte hade en särskilt bra relation till Rons familj. Det hela gick bra tills de kom ner till hallen utanför Stora Salen. Där dök Peeves upp med en smäll. Han log ett förtjust hånleende när han fick syn på Harry och Draco.
-Ååh! Små förstisar är uppe och springer! Pojken som överlevde och Malfoys son till på köpet! Då ska vi ha riktigt roligt!
-Snälla Peeves, var tyst, vi får inte bli upptäckta, väste Harry. Peeves log ännu bredare. Sedan gallskrek han.
-ELEVER UPPE UR SÄNGEN! ELEVER VID STORA SALEN! Harry och Draco stannade inte för att se vad som hände sedan, de sprang så fort benen bar dem vidare ner för trapporna. Två trappor senare skymtade Harry ett par gula ögon i knähöjd, men de sprang vidare. Dock stannade de när Filch plötsligt flinade framför dem.
-Vad har ni så bråttom för? Severus kan säkert vänta på sitt kontor tills vi går dit i lagom takt.

Draco
Om inte situationen skulle varit så sorglig skulle Draco skrattat högt åt åsynen av Snape i sjaskig, grönrandig pyjamas. Dessutom gnistrade Snapes ögon av raseri.
-Klockan är halv tre på morgonen. Förklara er.
Draco och Harry tittade på varandra. Ingen av dem hade en förklaring.
-Förresten, det spelar ingen roll. Potter, du har brutit mot en allvarlig skolregel och dessutom fått med dig Malfoy på det. Tro inte att du kommer undan. Som straff får du femtio poängs avdrag för Slytherin och straffkommendering på lördag. Malfoy, tio poängs avdrag för att du valde att följa med…
-Det är inte rättvist, avbröt Draco. Snape höjde på ögonbrynen.
-Det var min idé, fortsatte Draco sedan. Jag ville se hur taket i Stora Salen såg ut på natten. Men jag vågade inte gå själv, så Harry följde med mig.
-Nåväl Malfoy, då får ni båda straffkommendering. Gå och lägg er nu. Filch tar er till straffkommenderingen på lördag.

Kapitel 8
Draco
Straffkommenderingen innebar att Harry och Draco fick skura varenda rustning i hela trollformelkorridoren, utan magi. Det tog hela lördagsförmiddagen, och när de var klara hade de missat lunchen. På väg till uppehållsrummet stoppades de av en pojke från Gryffindor med sandfärgat hår. Han luktade svagt av bränt och hade sot på händerna.
-Harry Potter och Draco Malfoy? frågade han? Madam Hooch hälsar att ni ligger långt över er årskurs nivå på flygning. Hon vill att ni ska provflyga för Slytherins quidditchlag imorgon. Dumbledore har själv gett er särskild tillåtelse för detta. Uttagningen är klockan elva. Kom inte för sent.

Draco var så glad att det sjöng inuti honom. -Fattar du, Harry! Vi kommer kanske spela quidditch för Slytherin! Harry log mot honom.
-Ta det lugnt. Kom ihåg att du egentligen är ett år för ung. Konkurrensen kommer vara hård. Men jag håller med om att det kommer bli spännande!

Slytherins quidditchlag bestod av elever som var minst dubbelt så långa som Draco. Minst tio stycken provflög, men sedan var det äntligen Dracos tur. Han klättrade upp på den uråldriga Rensopare han fått låna av skolan och flög upp i luften. Precis som alltid kände sig Draco hemma i luften. Han flög ett par varv innan han fick syn på den gyllene kvicken. Den svävade cirka fem meter bort, en sträcka som det skulle tagit Draco två sekunder att flyga om han haft sin egen kvast. Nu fick han istället jaga kvicken i fem minuter till innan han lyckades fånga den. Det var inte perfekt, men det dög.
Bättre gick det för Harry. Han hann bara flyga i två och en halv minut innan han såg kvicken precis ovanför marken. Då gjorde han en dykning som såg komplett livsfarlig ut och som fick Dracos hjärta att hoppa till. Precis innan Harry slog sig sönder och samman mot spelplanen slöt han fingrarna om kvicken och lyckades räta upp sig. Sedan landade han lugnt på gräset och räckte över bollen till lagkaptenen. Lagkaptenen tog emot kvicken och såg sedan Harry rakt i ögonen. Han log.
-Välkommen som sökare, Harry Potter.

På vägen tillbaka till slottet sa inte Draco mycket. Såklart var han lite besviken för att han inte blivit sökare, men det var inte det som var anledningen. Han var djupt försjunken i tankar. Harry var hans bästa vän. Han var snäll, modig och smart. Nu, när han gick bredvid Draco i eftermiddagssolen var han dessutom väldigt vacker. Det kolsvarta håret var ännu rufsigare än vanligt av fartvinden och ögonen var lysande gröna. Draco Malfoy var kär för första gången i sitt liv.

Ny läsare! ^^
Superbra!! ♥

Super!

Jättebra!

Omg vad gulligt ♥

Kapitel 9! Lite kortare än vanligt kanske.
Harry
Två månader senare spelade Slytherin quidditchmatch mot Ravenclaw. Harry vaknade, insåg vad det var för dag, och höll på att skrika rakt ut av nervositet. Tänk om han ramlade av kvasten! Tänk om han blev dödad av en dunkare! Tänk om Ravenclaw vann! Han tvingade sig själv att andas och klev upp ur sängen.

Vid frukosten fick Draco bokstavligt talat tvångsmata Harry. Så fort han tänkte på mat kändes det som om magen vände sig ut och in. Till slut, efter tjugo minuters lirkande lyckades Harry peta i sig en skiva rostat bröd och ett glas äppeljuice. Sedan fick han springa ner till omklädningsrummet där resten av laget redan väntade. När Harry också var klar gick alla ut på planen.

Draco
Draco hade en bra dag. Solen sken, folk pratade och var glada runt omkring och det var quidditchmatch. Den senaste månaden hade varit fruktansvärd sedan Zabini retsamt påpekade en kväll att det var lite misstänksamt att Draco och Harry tillbringade all tid tillsammans. Harry hade då tydligt förklarat att han och Draco bara var vänner, medan Dracos hjärta sjönk ner i tårna på honom. Att gå runt och veta att människan han älskade mest på jordytan inte såg honom som något mer än en vän krossade Draco hårdare än herrgården någonsin gjort. Den enda ljuspunkten var att han åtminstone fick tillbringa tiden med Harry som en vän. Men en dag skulle Harry garanterat få reda på vad Draco kände och då skulle han garanterat aldrig vilja se honom mer. Och det skulle förgöra Draco.

Harry skar sig verkligen mot resten av laget. Mot de muskulösa sjuttonåringarna såg han ut som en maskot. Men ingen kunde tvivla på att han verkligen kunde spela quidditch. Så fort de båda lagen stigit upp i luften såg Harry ut att känna sig som hemma.

Draco trodde att Slytherin vann matchen. Åtminstone var de grönklädda eleverna mycket mer högljudda efteråt än de som hade blå kläder. Harry hade hela tiden under matchen kastat blickar efter Ravenclaws sökare, Cho Chang. Cho var en väldigt söt flicka och Draco misstänkte att det inte bara var på grund av spelet som Harry tittade efter henne. Först elva år av ensamhet på herrgården och nu det här. Livet var verkligen inte snällt mot Draco.

Awesome!