Varför oss - III generationen

Ahahah såklart du ska läsaaa fast den komr suga x)

Yayy♥
Den kommer intevara lovande om 2 kapitel men taack♥
♥



SUCK... Nu har det gått 2 dagar.. Men jag är i fjällen och jag ör srslyy sååå trött när jag kommer hem om kvällarna att jag inte orkar tänka ut ett vettigt slut på kapitlet.. Men snart!

Bevakar x)

"Kim Ginerva Potter sluta genast att banka på dörren. Hope Molly Potter du sänker musiken!" ropade jag ilsket utan framgångar. Kim stog och banakde på deras låsta dörr. Jag höll min trollstav framme som hot. Vi båda visste att jag inet skulle använda den men hon backade åt sidan. "Alohomora" dörren til Hopes och Kims rum gled upp "Helena skärp dig!" utbrast jag oc hon gav mig en iskall blick "Mamma, Mrs Wilkins är här igen" ropade Kim uttråkat. Vår granne från lägenheten under stog med armarna i kors med en sträng mon "Kim gå in i ert rum bara" sa jag avfärdande. "Goddag Mrs Wilkins.. Något speciellt som för dig upp hit idag.. Igen.." hon höjde ögonbrynen "Jaadu. Kan du gissa?" jag suckade "Mrs Wilkins de är tonåringar, bästa vänner och systrar. De grälar."
"Jag har beärskat 4 barn i en lägenhet utan att ha några klagande "Du hade inga skitstövelgrannar då" mummlade jag "Va?"
"Jag är imponerad. Men Mrs Wilkins, ni kan vara glad. Vi har fått en villa i Bognor Regis. Mittemellan Southamton och Brighton du vet?" hon höjde ögonbrynen "Det är långt härifrån" utbrast hon "Javisst." ett litet leende letade sig ut över hennes läppar "Mrs Wilkins" jag hörde min Nathan säga. Wilkins steg åt sidan och Nate kom in, jag kysste honom lätt på munnen "Mrs Wilkins.. Jag ber om ursäkt för mina sö.. döttrar" Wilkins nickade "Jag hörde ni ska flytta. Det kommer.. Det kommer bli tyst här.. Vi hinner väl ses igen" när dörren gick fast brast jag i gapskratt "SÅg du Wilkins min? Hon kunde inte bli lyckligare. Inte för att jag kunde det heller. Min egna lilla familj i vårt eget hus utan grannar vägg i vägg. Kunde livet bli härligare?"

"Vad har ni gjort idag?" frågade Nate medan vi åt middag "Vi har anmält flytten till allt som det behöver anmälas till nu, handlat baby klädder och packat lite smått". Flickorna grälade i sitt rum och Nate höjde radion lite "Trevligt.. Ska du inte fråga vad jag gjort idag?" jag flinade och skakade på huvudet "Okej vad gjorde världens vackraste man på jobbet idag?" han slätade ut skojortan "Jag har suttit i 4 möten, gett 2 sparken och tagit i 4 nya" han såg otroligt nöjd ut och jag rynkade pannan "Varför tog du inte bara in två till?" han stönade "Älskling du skulle inte förstå.. Du är på trolldomsminister banorna.. Gravid banorna just nu men sådär annars på trolldomsminister banorna. Att avskeda människor överlåter väl du till vice" jag skrattade bara "Du.. Du meddelade väl adoptiv byrån att du flyttar?" jag kände mitt leende dö bort "Varför skulle jag göra det? Ingenting på 16 år. De två är helt klart lyckliga i sin familj och behöver ingen kontakt med kvinnan som ville ge dig ett bättre liv?" han suckade "Det kanske borde vara dags att prata med någon?" allt jag ville göra vara att slå till honom "Jag ska lägga till det i min långa lista om saker jag ska ropa för när jag inte är gravid längre." jag reste mig "Föresten ska jag hem till mina föräldrar nu" han stirrade på mig "När var du där senast utan att jag tvingade dit dig?" jag var så arg att jag inte kunde säga så mycket mera utan vände bara på klacken "Åhh Lils!" ropade Nate efter mig. "Pappa låt henne åka. Hon är endå bara arg och tvär" var det sista jag hörde av Kim innan jag smällde igen dörren och ut ur trapphuset och transfererade mig.


______________________________
Detta är bara 500 ord (ca) men det få räcka denna gång (soorryyy xDD)
Ja´g hade en 2a halva meb¨n fick inte den skickad från mobilen..
Försökt dela upp men jag jobbar ennu på den fronten

älskade det

Jättebra!!!!

Super!!!!!!!!

Så jävla bra ❤

Väldigt bra... Fortsätt så

Jag tittade på huset där jag växt upp en lång stund.
Jag hade aldrig varit nära mina föräldrar som mina bröder. Jag hade alltid varit mig egna lilla person som gått omkring och varit en kompis till familjen. Jag stirrade in i köksfönstret och insåg att jag stirrade rätt in i min mammas ögon. Hon försvann kort efter "Lils?" Hon kom ut och gav mig en kram "Vad gör du här? Jag menar du får absorlut vara här men det hör inte till det vanliga att du dyker upp hit" jag kramade henne tillbaka med slutna ögon.
"Är det Lil? Seriöst?" Jag öppnade ögonen och såg mina bröder och pappa på trappan. "Vad har ni för samling?" Mamma gav mig en puss på kinden innan hon svarade "Vi försökte ringa.." jag fick dåligt samvete "Förlåt.. Det var en tuffdag den dagen" jag kände henne sucka "Det är alltid en tuff dag när vi ringer.. Kanske du börjar ringa när det inte är en tuffdag?" Det blev en lång tystnad i sommarkvällen innan pappa bröt den "Börja inte direkt.. Lils kom hit så jag får ge min dotter en kram"

"Är du hungrig? Vi hade tänkt beställa hem" mammas blick sa att jag inte kunde säga något annat än nej och jag ryckte på axlarna, jag hade ändå lämnat middagen nästan orörd i ilskan "Visst. Bara det inte är fisk. Jag kräks bara vid lukten" mamma skakade på huvudet "Usch jag äter inte fisk sedan jag var gravid med dig. Aldrig varit så sjuk eller rädd att förlora ett barn som jag var den graviditeten tack vare en abborre. Du vet du är ett mirakel va?"
Jag höjde oimponerat ögonbrynen "Det märkte jag ju av hela min barndom också" min sarkastiska ton fick mamma att se generat bort "Förlåt att du känner så fortfarande.. Du tog aldrig emot våra signaler" mina bröder och pappa skrattade högt i vardagsrummet "Jag är en mentalsjuk människa som inte kan gå vidare också" hon satte sig på en av barstolarna och stirrade på mig "Är du väl inte. Har du någon att prata med? Nate? Flickorna?" Jag gav henne en iskall blick "Varför vill alla jag ska prata med någon?" Mamma insåg vad det hela handlade om när tårar kom upp i mina ögon och rullade sakta ner för mina kinder "Det är flickorna va? Jag håller med dem.. Du måste prata med någon. Det är 16 år sedan och du har inte gått vidare.." jag tittade ner i golvet. "Hur fan ska jag kunna ta hand om ett tvillingpar om jag övergett ett annat par utan att ens kunna berätta varför" en tryggande hand strök min rygg "Men du kan väl träffa dem?" Jag tittade upp på pappa och skakade på huvudet "Det är dem som ska söka upp mig om de vill veta något om mig" "Nej jag har hört om föräldrar som sökt upp barnen de adopterat bort och fått träffa dem. Är det inte något sånt du behöver?" Al satte sig brevid mamma "Hur gör man det då?" Frågade jag "Först så går man och tvättar bort sina tårar och röda ögon medan storebror söker upp hur" jag skrattade och torkade tårarna.

Detta e ännu Lilys perspektiv ifall nån behövde en förklaring
nästa kap byter perspekviv x))

Wow Bra