Magins återkomst

Tack för er respons! Postar kapitel två nu, så kommer förhoppningsvis kapitel tre till helgen

(varning: långt kapitel)

Kap. 2
Tredje gradens magi

Judith gick in genom de öppna dörrarna till stora salen.
Första september.

Hon hade hört berättelser om hur det hade varit en gång i tiden. Taket hade varit förtrollat för att visa upp en direkt reflektion av himlen ovanför – nu för tiden var det bara upplyst granit. Magin hade bedömts som för kraftfull för att upprätthålla, och, enligt den senaste utgåvan av ”Hogwarts – en historia”, avfärdats som en onödig lyx som inte var värd att behålla. Luna hade berättat om hur det hade sett ut, och Judith hade länge drömt om att någon gång få se det igen.

Hon kom att tänka på de berättelser hon hade fått höra från Albus när hon var liten, om hur det hade funnits en sorteringshatt som placerade eleverna i olika elevhem. Ingen visste riktigt vad som hade blivit av den. Enligt de rykten hon hade hört hade den bara försvunnit. Och elevhemmen… Gryffindor, hemvisten för de stolta och modiga; Slytherin för de listiga och dristiga; Ravenclaw för de kloka och noggranna och Hufflepuff, för de lojala och trofasta. Hon kände sig som en Slytherin. Alla i hennes familj hade varit det så långt Albus hade känt till.

Hon saknade Albus. Han hade försvunnit fyra år tidigare på en patrull. Ingen visste vad som hade hänt honom. Eller så visste de men berättade inte för henne. Ingen berättade någonting för henne.

Judith suckade djupt. Den första september.

Hennes födelsedag – inte för att någon skulle komma ihåg det. Det var trots allt också dagen då alla flyttades upp en klass. Hon tog sin plats bredvid sina tre årskamrater. Saben, Kinna och Lewis stod redan prydligt uppradade inför ceremonin. Saben sköt henne en frågande blick, men hon skakade på huvudet till svar – hon kunde förklara det för honom senare.

Som om inte alla redan visste att hon bara försovit sig – igen. Det var ju faktiskt inte hennes eget fel. Om man inte vaknar kan man väl inte gärna hållas skyldig för det?
Hon försökte intala sig själv det, men den där sugande känslan i maggropen som hon alltid kände när hon skämdes för något gjorde sig bara ännu starkare påmind.

Trolldomsministern, tillika rektorn, gick fram till talarstolen.
”Välkomna till årets öppningsceremoni. Idag är det fyra elever som avancerar till den tredje graden.”
Ett sorl steg i rummet.
De hade blivit färre och färre för varje år.
”Kinna Allende, vill du träda fram?”

Kinna neg djupt och rörde sig graciöst fram till bägaren. Hon tog en djup klunk av det veritaserum som fyllde den.

”Svär du att acceptera trolldomsministeriets utfärdanden som lag, och att agera i enlighet inte bara med dess bokstavliga innebörd, utan även den symboliska meningen?”
Kinna tittade minister Granger rakt i ögonen.
”Ja.”
”Svär du att aldrig använda magi för att skada en annan magiker, om det inte är i självförsvar eller i försvar av en annan magiker?”
”Ja.”
”Svär du att aldrig använda magi som riskerar att utsätta Hogwarts existens i fara?”
”Ja.”
”Då välkomnar vi dig, Kinna Allende.”
Åskådarnas röster ekade. Judith himlade med ögonen. All denna teatraliska dramatik. Man kunde tro att det rörde sig om en hundratals år gammal ritual. Alla visste att den knappt funnits i tio.

”Judith Malfoy.”
Judith gick nonchalant fram och tog en djup klunk av drycken.
”Svär du att acceptera trolldomsministeriets utfärdanden som lag, och att agera i enlighet inte bara med dess bokstavliga innebörd, utan även den symboliska meningen?”
”Jag vet inte.”
Ett mumlande utbröt bland åhörarna.
Hermione Granger tittade på henne med höjda ögonbryn.
”Hur menar du?”
”Om ministeriet förändras, eller tas över – Harry Potter berättade om vad som hände när han var stude-”
”Det är inte en bindande ed. Tanken är att du ska utgå ifrån det demokratiska ministeriet vi har nu.”
Judith ryckte lät på axlarna.
”Då antar jag det.”
”Ett ’ja’ eller ’nej’, om du vill vara så vänlig.”
Hermione log ansträng.
”Ja, i så fall.”

”Svär du att aldrig använda magi för att skada en annan magiker, om det inte är i självförsvar eller i försvar av en annan magiker?”
”Visst. Eller, ja, menade jag.”
Judith tyckte faktiskt att hon såg Hermione himla med ögonen. Någon humor fanns det nog kvar i den gamla tanten.

”Svär du att aldrig använda magi som riskerar att utsätta Hogwarts existens i fara?”
”Jag ska verkligen göra mitt bästa.”
”Judith…” svarade Hermione varnande.
Judith grinade brett till svar.
”Klart jag gör. Förlåt. Ja.”

Hermione nickade mot Judith, som gick över för att sälla sig till Kinna och de andra tredjegradsstudenterna.

”Varför ska du alltid göra sådär?” snäste Kinna knappt hörbart.
”Äsch, någon måste ju lätta upp stämningen lite. Såna här saker är så tråkiga.”
”Det är tradition-”
”Är traditioner yngre än en själv så är det inte sådär supertraditionellt.”
Kinna suckade frustrerat.
”Det är faktiskt inte så jobbigt att bara uppföra sig ibland.”
Saben kom över. Med sina fräknar och bleka hy såg han ut att vara betydligt yngre än femton. Han log det där godmodiga leendet som ingen kunde motstå.
”Sluta retas med mormor,” viskade han med ett lätt skratt.
”Äsch, hon tyckte det var roligt.”
”Antagligen,” erkände han. ”Men ändå.”

När ceremonin äntligen var över rusade hon först av alla ned till de gamla fängelsehålorna. En gammal, silverhårig kvinna ställde sig smidigt upp och synade henne.
”Du lyckades lura mitt serum, alltså?”
Judith skrattade högt.
”Ingen skulle kunna lura dina brygder, Luna.”
”Grattis på födelsedagen, Judith,” sade Luna leende och gav henne en lätt kram.
”Vad vill du prova?”
”Något nytt?” svarade Judith frågande.
”Jag har provat på att göra trollstavar på snorkackehornessens. De fungerar inte så bra. Gör ofta tvärtemot. Men de är väldigt tysta.”
”Oh, spännande! Och ingen annan har en sån?”
”Jag har bara gjort två.”
”Det låter perfekt! Får jag prova?”

Luna gick in bland sitt förråd och hämtade ut två oansenliga stavar. Båda såg ut att vara täljda i ek, men den ena hade en stark, röd lyster. De saknade helt dekorationer.
”Jag hade hoppats på något mer…”
Judith såg uppfodrande på Luna.
”Man måste titta på ett särskilt sätt.”
”Hur… Hur menar du?”
”Du kommer förstå när du kan göra det.”
Judith sträckte fram sin hand mot den ena trollstaven.
”Jag tror att du ska prova den andra. Den vill det.”
Judith älskade Luna. Men hon var också övertygad om att hon var spritt språngande galen.
”Okej,” svarade hon försiktigt - men tog upp den andra. Rödek, insåg hon när hon kände materialet. Precis som den första trollstav hon hade fått när hon upptogs i första graden. Var det verkligen bara fyra år sedan?

”Lumos.”
Trollstaven började lysa, men det var ett fladdrande ljus som växlade mellan att knappt glöda och att skicka ut vita blixtar.
”Nox, nox,” sade Judith snabbt efter en särskilt stark blixt. ”Förlåt.”
”Försök igen. Säg det lugnare, mer självsäkert.”
Judith höjde på ett ögonbryn men ryckte sen på axlarna. Det skadar aldrig att försöka.
”Lumos,” sade hon i en behärskad stämma.
Ljuset lös helt plötsligt klart, och hon kände… hon kände det. Det var som om hon kunde kontrollera ljuset. Hon lugnade ned sitt sinne. Ljuset falnade. Hon tänkte på stridsmagiträningen hon skulle påbörja, och med ens lös den som en sol.

”Jag tror att jag gillar den här.”
”Det var väl det jag trodde. Men den kräver lite träning – försök inte för mycket.”
”Lovar. Tack, Luna,” svarade Judith leende.
En helt unik trollstav.

Dagen kunde ha börjat sämre.

Så bra!! Längtar till nästa

Längtar till nästa❤

Eh, jag ska vara helt ärlig och erkänna att jag glömde bort den här Haha, förlåt. Tur att du påminde mig

Kap. 3
Temporalmagi

Det stora, rektangulära rummet var inklätt med ett stenliknande material, som, visste Judith, egentligen var någon sorts sammansättning som skulle dämpa signalen all magianvändning sände ut så att inte mugglarna skulle snappa upp det med sina radarstationer. Hon hade hört talas om det här rummet men aldrig tidigare sett det.

Träningsrummet. Det var här inne alla riktiga magiker fick syssla med magi – inte de där barnsliga sakerna som de hade fått träna i alla år, utan riktig, faktiskt magi. Magi som användes mot mugglare.
Visst visste hon grunderna – hon kunde Avada Kedavra, så klart, som alla magiker lärde sig under det tredje året – men det var här man fick lära sig de komplicerade sakerna. Temporala. Bombarda. Incendio. Det var här man fick lära sig att forma elementen, att sakta ned tiden, att förgöra hundratals människor med en enkel stavrörelse.

”Ni tror säkert att det här kommer att bli enkelt.” Bill Weasleys ålderdomliga röst ekade i salen som ett eko av Judiths tankar. ”Att ni bara behöver lära er lite nya trollformler så kan ni ge er på mugglarna sen. Kanske själva anti-magiska insatsstyrkan. Hah!” Det korta skrattet lät hånfullt.
”De har magiresistenta kulor, sköldar som skickar tillbaka era magier mot er och prickskyttar som ni aldrig ens kommer se. Det finns hundratals magiker som underskattat mugglare.”
Han pausade ett ögonblick.
”Men inga som fortfarande lever.”

En nedstämd tystnad lade sig över rummet. Det var ingen av dem som inte hade förlorat någon i kriget.

”Syftet med denna kurs är att ni ska lära er det ni behöver för att kunna bistå ministeriet. Ni har inte rätt att använda magin utanför denna sal. Inte utan uttryckt godkännande av antingen min bror eller trolldomsministern själv. Uppfattat?”

Ett mumlande jakande spred sig i salen.

”Bra. Vi ska börja med något mycket enkelt. Är det någon av er som vet vad en dunkare är?”
Saben sträckte snabbt upp handen.
”Ja?”
”Ehm, de användes i quidditch. Slagmän skickade dem på spelare i motståndarlaget för att-”
”Inte vad de användes för. Vad de faktiskt är.”
Saben fortsatte i en osäker ton. ”Eh… Bollar?”
Bill Weasley stönade.
”Nå, det är ju tur att vi inte undervisar talmagi längre i alla fall. En dunkare är en vildsint boll som flyger kors och tvärs. Slagmän riktade dem, men de hade – och har – i allra högsta grad en egen vilja. Att träffa någon. Och tro mig – det är inte helt enkelt att undvika även om man sitter på en kvast, och verkligen inte till fots.”
Han log ett leende som såg illavarslande ut i hans ärrprydda ansikte.
”Och det är det ni ska öva på.”

”Super,” svarade Judith kaxigt. ”Vart är dessa dunkare då? Och får vi förstöra dem?”
”Ni får använda flipendo. Inget annat. Eftersom att Judith känner sig redo får ni prova på det nu,” svarade Bill med ett överlägset leende. ”Ha så kul, och glöm inte att tacka Judith för blåmärkena.”
Han aktiverade cirkeln i marken, som, visste Judith, gjorde det omöjligt att passera den.
Kinna och Lewis stönade högt, men Saben skrattade bara. Var någon van vid blåmärken var det väl han. Bill såg nästan ungdomlig ut i sina steg, trots sitt grå hår, när han nästan skuttade fram till en stor kedja.

”Redo?”
Ingen svarade. Bill ryckte bara på axlarna.
”Ha så kul.”

Med ens drog han i den tjocka kedjan och fyra dunkare, som var minst lika vildsinta som förklaringen hade fått dem att tro, kastade sig ut mot dem från taket. Judith hoppade över den första som kom i riktning mot hennes knän.
”Flipendo!”
Hon träffade dunkaren och skickade den i rasande fart – in i Sabens huvud. Han föll huvudstupa framåt, och dunkaren, uppenbarligen nöjd med sin träff, vände om och rusade tillbaka mot henne. Hon böjde sig snabbt ned för att lyckas undvika att bli träffad med en hårsmån, men blev direkt träffad av en annan dunkare i ryggen. Hon rullade över för att se en tredje dunkare komma rakt mot henne.

Inom två minuter låg alla eleverna och stönade på marken.

Bill klev tillbaka in i den magiskt avgränsade ringen. ”Tempora.”
Han rörde sig med vad som såg ut att vara en blixtrande hastighet och skickade tillbaka dunkarna in i sina burar.
”Så. Redo att lyssna nu?”
Kinna kastade Judith en giftig blick.
”Jag tror att jag behöver kräkas,” mumlade Saben fram.
”Äsch. En liten hjärnskakning har ingen – nåja, inte så många – dött av,” kontrade Bill. ”Fråga din morfar. Ron fick ungefär en hjärnskakning i veckan när han var liten.”
Han log snabbt.
”Men – oavsett – det var inte riktigt det här vi skulle träna idag."
Han tog ett djupt andetag.
"Temporalmagi. Tempora. Det kräver extremt stor precision och är ingenting ni borde leka med – men idag ska ni tydligen få göra det ändå. En liten vridning på trollstaven-”
”-och så har ni i princip stannat tiden.” fortsatte Bills röst bakom dem.
Judith vände sig om, och hennes mun var lika öppen som de andras.

”Kul att jag kunde roa er.” Bill log brett nu, och såg inte alls lika sträng ut som tidigare.
”Nå, jag vill att ni delar upp er två och två. Tänk på att ju snabbare ni vrider på staven, desto långsammare passerar tiden runt omkring er. Börja långsamt, arbeta er uppåt. Om något går fel och ni råkar öka farten i stället så kan denna lektion vara i veckor. Fråga Lewis syster.”
Lewis rodnade, som om det var han själv som hade gjort det.
”Försiktigt. Väldigt, väldigt försiktigt.”

Judith och Saben gick över till ena hörnet. Försiktigt? Judith log brett. Vem har någonsin vunnit på att vara försiktig?

Jättebra!♥♥

Jättebra❤

Underbart! Gillar uppfinnar-Luna!