Elevhemmens Vänskap

TACK! Jag älskar er alla!! Ska börja fila på kapitel 2 nu

asså den är super! Men får jag läsa eller är det bara dom taggade?

Du får också läsa

BRA!

Toppen

TACK till alla ni som läser!! Kapitel 2 är snart färdigt och kommer nog nästa vecka!!

förlåt att det tar sån tid

Haha då kommer det ju nästa år

Haha ja! Det tänkt jag inte på! Men det låter som kortare tid om man säger nästa vecka än nästa år så vi säger nästa vecka!

förresten så ändrar jag handlingen lite. kolla på första inlägget (som jag kommer ändra nu) så får ni se.

Det låter jättbra min älskade

Hej! FÖRLÅT att det tar sån tid mellan kapitlena!! Kapitel 2 har varit klart ganska länge nu men jag har inte varit inne på Mugglis på ÅRATAL!!!!!! Men här kommer iallafall nästa kapitel!





Kapitel 2
(Felix perspektiv)

De ivriga rösterna hade slutat pladdra och alla stod som förstenade i sina kupéer och väntade på vad som skulle hända härnäst.
Plötsligt hördes skrammel och ljudet av något som slog i golvet och så kom Godishäxan springande genom korridoren och skrek:
"Det är en obscurus! En OBSCURUS! HJÄLP!"
Jag andades häftigt och höll i mig i Stanleys axel för att inte trilla av chock.
"Vad är en obscurus?" viskade May ängsligt.
"Vi vet inte..." svarade Stanley och Alyx nickade instämmande.
"Jo, jag vet vad en obscurus är." viskade jag.
De andra tittade på mig med blickar som sa mig att de ville att jag skulle berätta.
"En obscurus är en svart skugga som sveper omkring och förstör hela områden. Och det värsta av allt...den kan döda folk. Och jag är rädd att den kanske redan hunnit döda de som satt i kupéerna längst bort."
"TINA!" skrek May plötsligt och rusade ut ur kupén.
"Nej! May, vänta!" ropade jag efter henne.
"Hon retar upp den! Hon riskerar att bli DÖDAD! Bara för hennes syster!"
May hörde det och skrek tillbaka:
"Åh, Felix! Du förstår ingenting!"
Stanley och Alyx stirrade förskräckt på mig. Sedan sprang även Alyx ut i korridoren.
"Nej!" började jag men Alyx ignorerade mig.
"Vad gör vi nu?" viskade Stanley.
Vi hörde skrik och ljudet av kupédörrar som slets upp i korridoren.
"Räddar dem." svarade jag och sprang ut med Stanley tätt i hälarna.
Lite längre bort i korridoren var Alyx jagad av obscurusen, men May syntes inte till någonstans.
"Kom!" viskade jag till Stanley och vi smög oss närmare obscurusen.
Men sedan såg vi Alyx rusa rakt mot oss och jag insåg i sista sekunden att obscurusen måste vara på väg mot oss också.
"SPRING!" skrek jag.
Och vi sprang. Vi sprang tillbaka till vår kupé och slängde igen dörren efter oss. Jag visste att det inte skulle hjälpa men det kändes ändå som ett skydd. Ända tills obscurusen flög rakt genom dörren och hade oss fångna.
"STOP! Rör dem inte!"
May stod i dörröppningen med trollstaven riktad mot obscurusen. Bakom henne stod hennes lillasyster Tina på darrande ben och med skrämt ansiktsuttryck.
Obscurusen hade ju inget ansikte så det var svårt att tyda om den hade lagt märke till May eller inte.
"Lamslå!" skrek May, men den röda ljusstrålen missade obscurusen med några millimeters avstånd och studsade istället tillbaka från väggen mot May och Tina som duckade.
Jag såg i ögonvrån hur Stanley och Alyx också drog fram sina trollstavar. Jag gjorde likadant.
"På tre." viskade jag och de andra nickade.
Jag räknade till tre och alla fyra skrek:
"Lamslå!"
Obscurusen rörde lite på sig men visade inget tecken på skada. Sedan svävade den mot May och Tina i dörröppningen.
"Akta dig!" skrek jag och May greppade tag i sin lillasysters arm och sprang därifrån genom korridoren.
Vi stod alldeles stilla och lyssnade till ljudet där utifrån.
Men plötsligt hördes ett sista högt brak och sedan inget mer.
"MAY!" skrek Alyx och var på väg att springa ut i korridoren igen, men denna gången hann jag stoppa henne.
"Nej, Alyx! Vi måste härifrån! NU!" skrek jag och höll tillbaka henne från att springa iväg.'"MEN MAY DÅ?!" grät hon och kämpade emot mitt grepp, men lyckades inte komma loss.
"Det är kört! Det är ute med henne!" fortsatte jag och Alyx stannade upp.
"Du har nog rätt. Vi måste fly." sa hon och vände sig mot mig. "Men hur?"
"Genom fönstret. Vi har ju ändå stannat." hördes Stanleys röst. Vi nickade och gick fram till fönstret, öppnade det och hoppade ut.
Sedan kastade vi en sista blick på tåget och började gå mot skogen för att fly så långt bort som möjligt.




SLUT PÅ KAPITLET!! Blev väl ganska nöjd själv men huvudsaken är ju att ni inte ska behöva sitta här och läsa nåt jättetråkigt! Hoppas ni tyckte om det och tack för att ni läser!